Brist på pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan

Jag måste höra till kategorin "lyckliga män". Om jag som pojke fattat vad jag får vara med om, hade min lycka varit obegränsad. Jag sover med en foxterrier i knävecket och en 5 månader gammal kooikervalp på huvudkudden. I går kväll andades hon lite snörvlande rakt in i mitt öra. Lycka! Att jag just när jag skulle somna /i halvdvalan, ni vet/ vaknade av snörvlandet, kunde av de oförstående betraktas som olycka. Icke! LYCKA.

Det kunde jag behöva. Jag läste Dagens Seglora och fick av en präst i Malmö veta att Frimodig kyrka inte delar Kyrkans värdegrund. Det är ett tema att återkomma till. Inte minst som jag nu utsätts för vänligheter av journalister som ska avskedsintervjua och vänligheter från aKF, som ordnar minikyrkodag. Fler vänligheter tycks vara i faggorna. Då finns risken att en präst i Malmö kommer att befinnas stå där som en enkel kyrkopolitiskt betingad lögnare.

Annars har jag funderat över Kyrkans Hus i Uppsala - och kanske över annat kansliarbete. Varför lyfter det aldrig? Idéer mals ner till oigenkännlighet, drivkraften och skaparglädjen försvinner i en grottekvarn av trivialiteter och kvar blir en uppsättning tjänster. Det som åstadkoms gör ingen församlingspräst glad. "Dela tro - dela liv" -är satsningen för 60 miljoner, som stiftsstyrelserna engagerats i. Det jag nu ser rapporteras, fyller mig inte med de känslor jag får av två hundar i sängen, om jämförelsen tillåts. Egentligen är min tanke att det som händer i Kyrkans Hus skulle fylla mig med den sortens känslor. Jag tror att de som hatar hundar också kan följa min tanke.

Vad är det som saknas? Kanaske ska det uppfattas vara tal i egen sak, men likväl. Före försvarsministern blev landshövding i Kalmar och skulle gå i pension. Tre avskedsmiddagar och kontraktsprosten (som var jag) kunde inte komma. Tag emot min ursäkt! Så lyckligt blev det att inbjudan förnyades till middagen med militärerna, för landshövdingen var också Civilbefälhavare i Milo Syd. Alltså kom generalen milochefen samt krigs-FO-bef och en överste från Eksjö, som jag vi ett rätt legendariskt tillfälle skjutit och en drös andra gamla kamrater - chefen för Kalmar regemente inte minst. Vid presentationen sa landshövdingen om mig: "Svenska kyrkans pansarbrigadchef" och tillade "en jävligt trevlig kille". Alla knektar begrep - och vem vill påstå att en landshövding narras?

Pansarbrigaden drar igenom och skapar förutsättningar för markstridarna. Den är överlägsen genom sin styrka/hastighet, rörlighet och eldkraft.  Den tvingar fienden att reorganisera och därmed tappar fienden i slagkraft. En stridsvagn kan inte göra detta - den är ett lätt bekämpat mål, ett faktum som Anders Wejryd mer än en gång missat för han är den där pansarkillen som i övermod kör fram sin vagn och möter en markstridare med ett pansarskott. Anders har inte lärt sig hur de andra vagnarna ska skydda honom. Ni har sett det upprepade gånger, t ex när han i radio (hörbarhet 5) bytte fot från partnerskap till enkönat äktenskap. Det var ett skolexempel på misslyckad pansarstrategi.

Chefen för pansarbrigaden ser till att han har ordnad försörjning och sätter upp offensiva mål. Han har skaffat sig underrättelser om svårigheter och gärna om var fiendens förråd finns. När han vet, sätter han sin brigad på rull för att göra det han vill ha utfört. Brigadchefen är den som på lägsta nivå kan sätta mål för krigföringen. Mentalt duger det inte att brigadchefen väntar in alla andras beslut - då händer ingenting. Däremot måste han få de andra med sig, de som ska följa upp pansarattacken. Det kräver också en del, som kasernofficerare inte utan vidare levererar.

Då går det nog att förstå analysen att det just nu råder brist på pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan. Vilka skapar de betingelser som de gillar att leva med och som Kyrkan gillar att leva med? Det är frågan.

Nu frågar vän av ordning: "Kan det vara så att vi saknar pansarbrigadchefer i Svenska kyrkan eftersom vi inte har några pansarbrigader?" Ett dystert svar skulle kunna vara att det kan vara så. Är Svenska kyrkan en kyrka som saknar rörlighet och kraft och inte lyckas kraftsamla till något, så är det ett förband med lågt stridsvärde. I sådana förband är en vanlig hållning att de som vill något, kastar man skit på. Som på brigadgeneralen de Gaulle, han som så självklart hade fel 1940 .... Så gick det som det gick med Frankrike, som säkrat sina gränser med Maginotlinjen.

I dag kan man följa utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Man och man - själv måste jag bedriva arbete. Jag får väl kolla i efterhand. Min enda fråga är denna: "Säger ärkebiskopskandidaten något annat eller något otydligare om Jesus och Kyrkan än söndagsskolfröken?" Blir svaret oklart, håller jag mig till söndagsskolfröken. Konstigare än så är det inte. Ska söndagsskolfröken också räknas in bland de pansarbrigadchefer Svenska kyrkan höll sig med - eller räknas BatC eller KompC i vart fall? Det är också betydelsefullt - och fint.