Erik Petrén

Erik Petrén dog i lördags 94 år gammal. Om livet blir långt blir det 70 eller 80 år så Erik fick ett långt liv, fyllt av innehåll. Klart man kan imponeras över det intellektuella och Erik har lärt mig mycket under årens gång. Men det som mest imponerar hos den mannen är hans sätt att hantera livets motgångar. Där var han riktigt stor. Sonen Anders satt i rullstol och Erik for till honom för att köra honom i rullstolen, diskutera med honom och allt detta som hör ett mänskligt möte till. Anders var trotskist. Det var inte Erik. Han var högerman av det gamla slaget men fick inte någon plats som riksdagsman och blev inte heller rektor. Han kunde återkomma till frågan om vägskälen i livet där livet leddes på annan väg. Han - med erfarenhet från Oxfordrörelsen och dess både lagiskhet och försynstro - har mer än de flesta talt om hur Gud leder och använder också våra misstag och misslyckanden i sin tjänst för att fostra oss för Guds rike.

Erik var glad över att bli i anspråkagen. Han kunde fråga "vad behövs jag till här?" - och var nöjd när han uppfattade att han hade något att säga som passade in i sammanhanget och förde samtalet vidare - eller om han upptäckte någon han ville språka med och som behövde honom. Allt var inte dialogiskt hos honom. När han berättat något kunde han säga "vad säger du, vad säger du" och till en sådan mening hörde inte egentlig mening något frågetecken. Man förväntades bara instämma och uppskatta.

Erik var en personlighet av det slag som inte stort bryr sig om vad andra menar om honom. Han bar under sin lektorstid till sin (fula) vaktmästarjacka av nylon (praktisk!) slipsar i kyrkoårets färger. I påsktiden vit färg, alltså. Folk kunde bekymrat fråga oss kringstående vem i Eriks familj som dött eftersom han bar vit slips. Svaret "Jesus, och han har uppstått!" roade mer den som gav svaret äön den som fick det.

Erik avskydde all förställning och allt fromleri. Uppfattade han att någon antog åsikter "på ambition" kunde han vara närmast skoningslös liksom när någon försökte bli Guds talesman och förklara vad den och den nu skulle göra. Kallelser föreskrivs inte så enkelt av andra. Men såg eller fick Erik en uppgift var den en autentisk kallelse och ett uppdrag att utföra Gud till ära och människor till salighet. Hans engagemang var då odelat, vilket kunde betyda att han skyndsamt och med smällande dörr lämnade sammanträdes- eller arbetsrum men samtidigt producerade och organiserade han mycket. Så var Svenska kyrkans bekännelsearbete eftersom det första haveriet ett särskilt skötebarn där pedagogen Petrén var till nytta.

Erik var eruptiv, det är sant, men främst var han konstruktiv. Han var intelligent och hade hörminne, gamla repliker mindes han och återkom han till. Familjen var viktig - fadern Gustaf Petrén hörde jag som barn talas om långt innan jag mötte Erik för pappan var professor i Lund och fruktad tentator bland medicinarna, Morsan bland dem. Det första jag läste av Erik var ett apologetiskt arbetsmaterial från början av 60-talet. Sedan kom jag att tentera på hans En psykolog läser Bibeln. Hans klassiska text är nog, bland allt han skrev i SPT och annorstädes, den reservation han lämnade till bibelkommissionen. Han stod fri och var inte beredd att offra något av trons innehåll eller ordningar för deras skulle som inte frågade efter evangeliet utan ville ha eller skapa sig något annat. Den som kommit till tron utifrån, är medveten om hur smal porten är, fick jag för mig.

Respekterad var Erik av många. Hugo Odeberg, Gustaf Wingren, Bertil Werkström m fl, m fl. Fruktad var han också. Jag hör nog för egen del till dem som helt enkelt och simpelt  höll av honom. En gång vandrade vi i snöfall på vägarna kring Gamla Hjelmseryd. Snön föll i riktigt stora flingor, Erik föreläste och jag såg på honom förundrad när snöflingorna la sig i drivor på hans ögonbryn. Vad han sa? Det minns jag inte. Jag såg med barnslig förtjusning två snödrivor, 3-4 centimeter höga, å hans ögonbryn. De låg kvar!

Erik Petrén har lärt mig mycket. När väl mitt bibliotek kommer ur de lådor där det nu packas, ska jag göra en omläsning av hans böcker. Jag har ju tid numera. Hans sista bok, postillan, är användbar.

Till dem som utgjorde de för Erik nödvändiga utmanarna hör många präster och lekmän som nu är i 50-60-70-årsåldern. Det är väl betecknande för en intellektuell som Erik, att han aldrig stod riktigt ensam utan alltid var beroende av andras repliker. Han utgjorde en vital del i en levande gemenskap, med andra ord. Något annat var inte tänkbart för en man som tänkte i människor - och menade att detta sätt att tänka är Guds. "Tänka i människor" betyder att tänka att vi nu saknar Erik. Det gör jag.