Jag ska flytta

Man kan inte förberedea flytt, bedriva församlingsarbete och blogga så det blir ingen riktig ordning på bloggandet. Men Oktoberfest hade vi. Stimmung! Några öl finns kvar - har ni provat Mariestads Nollöl? Det tog slut. Vi sjöng efter fattig förmåga också Schneewalzer. Biskopen var på plats och firade mässa och så gick vi till festen, som slöt med biskopens välsignelse. Det finns tydligen de som retar sig på min tyskvänlighet, har jag förstått.

Det är nästa lite sorgligt att inte få ägna sig åt komiken kring ärkebiskopsvalet och dess resultat. Vi har fått en teologisk hejare som ärkebiskop, ser jag. Och hon har ett signalvärde som kvinna. Det är enligt biskop Stiglund ett signalvärde att den högsta ledaren efter 600 år med män. 600 år? Är det inte närmare 2000? Och gjorde inte Fadern i sin allmakt ett misstag som födde Sonen och inte en dotter, om man ska följa den stiglunds teologin? Stiglund har något att säga om jungfrufödelsen också. "Om Jesus är Guds son eller inte handlar inte bara om jungfrufödsel eller inte. Jag tror att Gud kan göra under på alla möjliga sätt." Det var vackert sagt. Och lustigt. Stiglund förklarar också att HJackelén "vill utmana och problematisera" - tja, är det inte helt enkelt så att hon företräder en usel tysk teologi, då?

I en ledarkommentar signerad GT:s ledarredaktion heter det att vi "givetvis" måste ha respekt för mer konservativa religiösa åsikter "men samtidigt konstaterad att samhällsutvecklingen gått rasande snabbt under de senaste 100-150 åren och att kyrkan måste utvecklas med sin omvärld." Ja, vad allt har inte åstadkommits från tiden från fransk-tyska kriget, via första världskriget och andra världskriget med totaitära regimer av skilda slag fram till nu. Kyrkan ska alltså följa med sin tid - precis som det sas i Hitlertyskland. Håll inte inne med munterheten. Fundera bara ett slag på allt som ledarskribenten inte fattat, det som har med Guds uppenbarelse att göra.

Tuulikki Koivunen Bylund, hon som är intresserad av eventuell förekomst av finnar i min rumpa, ni vet, tar åt sig av att "vi" nu också har fått en kvinnlig ärkebiskop. "Vi har visat att kvinnorna är minst lika bra som männen och också klarar av att få tunga ledaruppdrag i kyrkan och i samhället."
Var det inte roligt sagt?

1958 var beslutet en tragedi. Svenska kyrkan fick inte tid att besluta i ämbetsfrågan, det gjorde riksdagen och Svenska kyrkan fick böja sig. Det som hänt därefter av löftesbrott och utmotande är logiskt men under processens gång utspelar sig något som mer liknar en komedi. Svenska kyrkan förlorar sin identitet och sitt kristenfolk men receptet blir inte en maning till eftertanke utan glad entusiasm att skaffa sig mer av samma. Det är som i Joh 12 - berättelsen om maktens arrogans inför det som Gud gör. Läs och skratta. Vi är med om något lika underhållande nu som då - och jag hade gärna velat vara med som en lärjunge när den blindfödde får sin syn och översåtarna måste förneka det uppenbara. De gör så löjliga figurer då, översåtarna. Johannes ser och ler.