Vemod III

Sent i går kväll fick jag tillfälle att se utfrågningen av Cristina Grenholm. Vilket fokus hade egentligen utfrågarna? Frågan varför någon är kristen kan förstås vara intressant. och till skillnad från Jackelén hade professor Grenholm (hon är professor i Karlstad efter att ha blivit docent i Uppsala) hade en historia hon ville sätta ord på. Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan ingick i den historien. Sen sjunger hon och spelar krumhorn.

Utfrågarna fick henne att tala om "bibeltexternas mångtydighet" och det är i sanning ett mångtydigt begrepp. Många bottnar finns i Den Heliga Skrift, det kan man enkelt förstå. Och vi läser Skriften med Kyrkan, antar jag. Det är väl därför vi över huvud taget kan vara kristna - för så har tron traderats till oss. Hon gillar frågor som inte har givna svar, begrep jag. Borde man inte gilla frågorna som har de givna svaren lika mycket? De av Gud givna. Inte den ena typen av svar utan den andra.
Lite användbara schabloner dök upp. Har män vant sig vid att kvinnor kan tala förnuftigt? Så tänkte Cristina eftersom hon kunde uppfattas som kyligt resonerande.

Trovärdig är Cristina eftersom hon talar om det mänskliga livets tragedier inifrån. Hennes dalar i livet är något annat än motgångar. Det är det svarta, det smärtsamma. Hon har varit där. Till ärkebiskop ska man nog inte välja någon som aldrig varit där. Men erfarenheten av det mänskliga livet är inte allt vad en ärkebiskop behöver.

Cristina är inte präglad av församlingsprästeri, det märktes. Hon har mest suttit i kyrkbänken. Sedan Ruben Josefsons dagar har vi inte haft en sådan ärkebiskop, tror jag. Men kan man med framgång vara ärkebiskop utan den djupa rottråden ner i församlingsmyllan på det sätt som församlingsprästen har det - med entusiasm, glädje, oro, funderingar och handfasta problem att hantera?

Cristinas nästa stora fråga efter klimatet handlar om en högre konfliktnivå i världen när det handlar om religioner. Vad ska ärkebiskopen göra då? Möta över gränser och föra dialog - dvs just det Svenska kyrkan inte förmår göra inåt. Vem går på sådant tal? Charity begins at home. Samtalets styrka kan man besvärja sig till - men om man inte praktiserar samtalet i den egna kyrkan, vad är då det talet värt?

Cristina Grenholm vet något om ärkebiskopens vardagsarbete. Huruvida denna vardag skulle förändras fick vi inte veta. Journalisterna hakade inte på. Och av de stora konkreta utmaningarna blev det lite kort om brister i kommunernas ekonomi och en antydan att detta spiller över på Svenska kyrkan. Ungdomar är uppgivna - men kanske inte bara ungdomar. Jag lyssnade och tänkte: "Nuförtiden gäller utsagda fånigheter som teologi". Men är det verkligen sant att aporna är våra förfäder - så där rakt av och okvalificerat? Intervjuare och intervjuad framstod som rätt oinformerade.

Efter att ha sett intervjun bestämde jag mig för att läsa något riktigt uppiggande Jag började på Ola Ullstens memoarer. Om de aktuella frågorna är Kyrkans frågor är väl de gamla frågorna det också?

Jag kan förstå den som lämnar Svenska kyrkan efter att ha sett ärkebiskopskandidatintervjuer. Vad tror de egentligen och vad vill de bortom ordridåerna?