Söndagsskolfröken och die Erzbischöfin

Hävdade söndagsskolfröken en dogmatisk sanning som Antje Jackelén pratar bort, finns det skäl att tro att söndagsskolfröken hade rätt och hålla sig till det. Jag vet att hon hade sämre teologisk utbildning, hon hade inte, som Antje, "ett skarpare huvud än de flesta av oss" och var inte "respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin" (Ninna Edgardh citerad av Sören Ekström), men rätt hade hon. Det fysiska kommer först, därefter det andliga. 1 Kor 15:46.

Med en mytologisk förklaring till de under Gud behagar göra, återstår av kristen tro ingenting annat än religion. Med handfast insikt om fysiska skeenden, återstår däremot att försöka förstå vad allt handlar om. Kyrkan lever så. Därför finns det också anledning att ägna sig åt skapelseteologi - skapelsen är Guds - och politiskt arbete - för Gud sätter människan att ha konkret ansvar om politiska frågor. Insikter och inte mytologier skapar ansvar. Och oenigheten gäller nu vad kristen tro är - uppenbarelse, avslöjande från Gud eller något annat. Det går att fatta.

När och hur blev emellertid Antje Jackelén denna intellektuella lärdomsgigant? Att hon har ett skarpare huvud än Ninna Edgardh och hennes bekantskapskrets ska jag inte ha några synpunkter på - men i sak? Vilka böcker av henne har ni läst och vilka forskningsrapporter från Zygon har visat hur stor som teolog hon är? På vilket teologiskt seminarium i Sverige utmärkte hon sig som mer framstående än de andra arma doktoranderna? Hur gick församlingsarbetet - vilka nya tag tog hon där? Från vilken tysk kyrklig tradition - och vilken kyrka - kommer hon egentligen? Jag har ingen aning. Det vore kanske bra att veta om jag vill förstå hur hon tänker i det grundläggande. Jag förmår i allt detta stora och upphöjda bara se sedvanlig och dålig tysk teologi. Jag har mött den tidigare. Var det i Bad Schöneberg som vi fick en dos som fick oss att entusiastiskt hålla med föreläsaren för gjorde vi det, sa den uppslagsrike PB, "så kommer han att nå oanade höjder". Det gjorde han.  Men det var på sitt sätt också stort. Den aftonen slöt i muntra skrattsalvor, nöjda med vårt verk som vi var. Och vilken är Antjes egentliga meritering för en titel vars innehåll vi inte riktigt förstår.

Borde vi inte nu lämna Svenska kyrkan? Jag ser Arne Carlsson på Dagens Seglora hantera Lena Andersson efter mall. "Pinsamt okunnigt", heter det. Kritiken mot valet av ärkebiskop som Lena Andersson tar stöd av, "emanerar i huvudsak ur en liten krets kvinnoprästmotståndare och några högerkarismatiska tidningsartiklar som alla har en mer eller mindre fundamentalistisk bibelsyn". Där fick Lena! Förre generalsekreteraren Sören Ekström ser bara en märklig allians "mellan en konservativ kristendomsuttydning med fundamentalistiska drag och den sekulära humanism som Förbundet Humanisterna står för."
Märkligheten kanske trots allt inte är så märklig - ett försök till intellektuell hederlighet skulle kunna uppfattas vara det kitt som förenar. Om det nu inte bara är det kronobergska "sa de va så sa de va redit".
Aj tusan, nu ser jag hur Sören Ekström argumenterar. De "intellektuellt redbara, teologiskt reflekterande kristna" är några andra än sådana som jag. Sören, Sören! Det är alltså med dessa de andra Lena Andersson borde slå följe.

Jag kan bara uppfatta att alla obesvarade frågor om teologie doktorn och valda ärkebiskopen Antje Jackelén skapar panik. Är det paniken hos dem som krattade manegen?

I det flyttkaos som blev än mer kaotiskt än önskat, ska jag denna dag sända en tacksamhetens tanke till söndagsskolfröken. Hon visste vad hon trodde. Hon kunde leva på det och dog på det också. Jag begravde henne. Hon hade varit mycket frågande inför något som kallas teologi men är förnekelse av den berättelse Maria och evangelisterna anförtrott oss för att vi ska förstå det under vi möter.

Borde vi inte likväl lämna Svenska kyrkan? Nej, har vi inte gjort det innan, ska vi inte göra det inför sammanbrottet. Professor em Eva Hamberg tror inte Svenska kyrkan har någon framtid. Jag tänker också att Svenska kyrkan är en koloss på lerfötter och att allt går mot sin upplösning. Jag är lite fascinerad över att jag får vara med om denna process. Men den som inte nu talar, frågar, berättar blir medskyldig till sönderfallet. Präster har sitt särskilda ansvar att demaskera.

Till frågebatteriet hör också att undersöka hur de tänker som röstade på Antje Jackelén. Vad har de sett som vi andra missat? Eller kan det vara så enkelt att S och C röstade som partiet bestämt - och vem som är partiet vet vi inte. Om det nu inte var så, att de alla ville rösta på vinnaren och med 51% i nomineringsvalet var den saken klar.

Ska jag sjunga Lundbergs gamla visa: Mitt ibland oss står, en som vi inte känner - ?