Vemod II

Jamen, det kan bli en bloggkommentar också denna morgon. "Jag är häpen själver", som flickan från Östergötland sa.

I går kväll såg jag domprosten Johan Dalman av adliga ätten nr 1718, intervjuas. Han är en positiv person. Jag gillar Johan, som jag mött i några olika sammanhang åren igenom. Men nog är det vemodigt med en man som kan beskriva toppar i livet men där dalarna, när han känt sig "låg", handlar om en ungdomsgård han inte fick bygga, eftersom andra inte hängde på projektet. Och det är ett sedvanligt maktperspektiv. Jag har en idé och min brist är bristande tålamod med dom där som inte fattar att nu ska man hänga på. Det är en hållning som förvandlar den egna bristen ("tålamod är också mod") till dygd. Vem var det som sa: "Hans livs olycka var att han aldrig mött några olyckor?"

Svenska Kyrkans Unga är en organisation som omfattar 13000 medlemmar, många av dem i så släp ålder att de inte har en susning om ärkebiskopsvalet. Denna organisation levererar nu frågan om vilket hushållsredskap ärkebiskopskandidaten vill vara. "Lattevisp", svarade Johan. Det var bra. Vispa skum. Men kan verkligen Svenska kyrkan hålla på att vispa skum på mjölken? Är tron inte något som måste bli mer handfast?

Medlemssiffrorna dök upp eftersom de dyker ner. Johan hade skrivit under ett 30-tal utträden den senaste tiden. Men likväl skulle vi inte fastna i medlemssiffrorna, fick vi veta och så kom vad som närmast kan uppfattas vara en liten predikan om vad det nu var. Det minns jag inte riktigt - men det var positivt. Jag blev följaktligen vemodig.

"Kyrkans röst är din röst", hette det. Är inte en sådan sats exempel på en rolig halvsanning som inte blir en sanning?

Jag antar att Johan Dalman gått utbildning i ledarskap för jag tyckte mig känna igen en del plattityder från ledarskapsfilosofier och en del teknikalitetsgrepp från samma håll. Det håller säkert väl i Strängnäs, 11800 kyrkotillhöriga. Men i Führerbunkern Kyrkans Hus på Sysslomansgatan i Uppsala? Fast när det gäller trevlighetsfaktorn, vinner Johan alla mätningar. Han är adlig och en adelsman som vet att umgås i sälskapslivet. Sällskapet, tror jag. Timmermansorden? Juvenalerna, förstås.

Jag står frågande inför den journalistiska insatsen. Vad tänktes att väljarna skulle få veta för att kunna fatta beslut, egentligen?