Prästmöte

Prästmötet är numera präst och diakonmöte och inget ont om diakoner men de har devalverats. Diakonissorna när jag var ung präst var fanjunkare i Guds rike. Diakonerna numera ter sig närmast som vanliga skyttesoldater, för att inte säga malajer med expeditionstjänst.

Prästmötet 1965 var det första jag kom i kontakt med - för Henrik Svenungsson gav mig den bok han redigerat. Sedan 1972 har jag varit med. Någon gång har jag haft ett uppdrag. Nu ska jag på mitt sista i tjänst. Jag kommer för att stämma av Svenska kyrkans i Växjö stift läge. Vår vän biskop Johansson ska berätta om det, liksom Jonas Bromander och Ingegerd Sjölin. Hon brukar uppträda på präst- och diakonmöten.

Vad ser jag? Sannolikt ett alltför högavlönat prästerskap som inte fyller sin 40-timmarsvecka med väsentliga arbetsuppgifter. Jag vet! Detta får inte ens antydas. Jag ska naturligtvis inte låtsas om hur katastrofalt läget och är att "outreaching" inte står på agendans första plats. Jag ska inte heller låtsas om att en uppsättning präster håller så usla predikningar att man kan kräkas. 65 år gammal vet jag att uppföra mig. Jag ska le och hålla käft och inte säga som jag sa vid något grupparbete, där tio präster satt samlade, att "ingen av er, förutom en eller två äger tillträde till min dödsbädd." Jag kan bara säga att de tog beskedet med förvånansvärd fattning.

Jag ska inte heller avslöja att jag vet precis hur man ska ställa "folket" mot "folkkyrkan" och åstadkomma den katastrof som kyrkoetablissemanget på allt sätt vill undvika. Hur det kan ske, ska jag berätta lite senare i slutet rum under rubriken "Hellre ett slut på eländet eller ett elände utan slut."  Jag förstår bara inte att makteliten inte är lite mer varsamma med oss som vet, inifrån vet, hur sårbart kyrkosystemet är.

Självfallet ska jag inte ens på The Bishop's Arms avslöja att jag vet att dessa de högavlönade inte får ihop sina liv, tappat entusiasmen för församlingsarbete och kompenserar detta med nonsensinsatser som inte ens är värda att kallas "arbete". Jag vet med andra ord att uppföra mig.

Men kommer jag åt, ska jag förse er med bilden på biskop Thidevalls porträtt, som på något sätt invigts i går. Det kan dröja till dess jag ska mingla på Östrabo. Hoppas att jag inte är helt nykter då. Hoppas faktiskt att jag är mindre nykter då. Eller ska jag helt enkelt hoppas att jag är full? Jag har sett porträttet. Biskop Thidevall har mitt erkännande. Detta porträtt är det ultimata förolämpningen till Växjö stift. Men jag behåller mitt goda humör och citerar gärna kommentaren om porträttet som avtäckts och därmed blivit otäckt.

Ska det ändå inte bli roligt att få komma på präst- och diakonmöte? Jovisst. Man är mans gamman, säger Havamal. Men det förtar inte insikterna om Svenska kyrkans läge, de jag ska få genom lägesbeskrivningen i dag om jag inte redan har dem.