söndag 1 mars 2015

Insikter

Jag har varit på en kyrklig tilldragelse. Jag hade glädjen att sitta ihop med Lillemor, som är psykoterapeut. Vi skvallrade glatt om livet, dvs utbytte relevanta informationer. Det hölls små tal, det var ju en kyrklig tilldragelse, och en arm medarbetare skulle tala framtid. Det var i högsta grad hörvärt, för han sa mycket, dvs använde en hel del ord, för att säga just ingenting. Framtiden är att hoppas på, låta blommor blomma, förstod jag. Men ingen sa något om hur den kyrkliga planteringen kultiveras och någon särskild planteringsidé hade man inte. Det påminde om fyrahanda sädesåker och kanske kan det bli något men det kan på mycket goda grunder betvivlas.

Valhänta uppkast som är exakt likadana som satsningar som misslyckats redan i slutet av 1960-talet kan förstås lyckas i tanke att utvecklingen gått framåt. Men psykoterapeuten hissade ett ögonbryn i häpnad. Det både lugnade och oroade mig. Det finns för få strateger som har en aning om vad som bör göras och har Svenska kyrkan - vad nu denna storhet än är - inte en aning, kan det till sist visa sig att det som glöder nu slocknar.

Var finns människorna som ser, inser och kan få något ur händerna?
Var finns de missnöjda, som i sitt missnöje förvaltar en positiv kraft?
När kommer de bättre tiderna?
De kommer med de bättre människorna. När kommer dom?

Jag tröstar mig med bokläsning. Än är jag inte så gammal att bokrean förlorat all sin tjusning. Alltså läste jag Ingvar Carlssons memoarbok Lärdomar. Personliga och politiska, Norstedts 2014. Jag hittade några rader som jag uppfattade som en programförklaring för samtida kyrkopolitik i Sverige, dvs i Svenska kyrkan. Ni får citaten s 141-142 i kursiv stil och så kommmenterar jag lite också.

Jag menar att vi alla har en skyldighet att förbättra våra kunskaper om de stora världsreligionena. De olika religionerna har många gemensamma värden, som måste framhävas i stället för att skillnaderna förstoras. 
Det kan man tycka. Men tycker man så, blir Jesus inte Frälsaren utan en religionsstiftare. Och värdena blir lagiskhet, moral. Inte tro på Jesus som Guds Son och inte tilltro till vad han gjort.

Alla stater har ett ansvar för att underlätta en dialog mellan politiska och religiösa ledare - inlevelse och respekt ska vara ledord i dessa samtal. Religionen får inte missbrukas för politiska syften.
Detta sagt brukas mer än tidigare religionen och frågan är om inte det politiska bruket just nu är missbruk. De kristliga är glada att få vara inne i värmen, men konsekvenserna kan bli besvärande. Som för den ryska kyrkan 1917, andra kyrkors politiska öden inte att förglömma. Ska vi förfalla till definitionsverksamhet, och varför inte, förhåller det sig så, att makten ALDRIG missbrukar religionen för politiska syften. Men den brukar bruka tillgängliga ideologiska statsapparater (Althusser).

Glöm inte att inom de viktiga religionerna är de moderata grupperna i överväldigande majoritet. Hoten kommer från små men välorganiserade extremistgrupper. Tillsamman måste de moderata krafterna, över religionsgränserna, aktivt bekämpa extremisterna och minimera deras inflytande.
Kvinnoprästmotståndare och homofober i Svenska kyrkan och IS på annat håll lika, kan jag förmoda. För tänker man som Carlsson behövs extremister att avgränsa mot. Jag går inte utan vidare på tankefiguren. Men jag minns ju socialdemokraternas valslogan 2010 som gick ut på "Älska varandra. Gör slut på kvinnoprästmotståndet." Det blev sanslöst dumt och få sossar la märke till hur dumt det faktiskt blev.

Tack vare Ingvars text kan förstå vi hur det är tänkt - eller hur samtiden reflekteras, inte vet jag hur det hela ska förklaras. Antagligen lever vi i en tid där religion kan brukas. Somliga av oss förstår att det tenderar att vara och än mer bli en obehaglig tid. Hur ska då kyrkokristendom levas? Jag medger att jag känner behov av goda kamrater att överlägga om den saken med.

24 kommentarer:

  1. Redan Gustav Vasa yttrade 1560:

    "Jag wet ock, att de Swenske äro snara till att samtycka, sene till att utransaka. Jag förutser, att många willoandar framdeles warda uppkommande. Derföre beder och förmanar jag Eder: Hållen Eder hardt wid Guds ord..."

    Kyrkohistoria är roande läsning. Förhållandena har alltid varit ganska bedrövliga. Bedrövliga som människorna. Då och då bättras en del, för att så småningom återgå till den normala bedrövligheten.

    Ingvar Carlsson var en klok man. Han påbörjade återtåget från den mera trosvissa socialismen. Drog sig inte för att göra upp med gamla sanningar och söka nya vägar. Så hade han också varit framtidsminister. Behöver Svenska Kyrkan en framtids- och haverikommission, när nu det mesta slagit fel och går nedåt?

    Argus

    SvaraRadera
  2. Tack för dina tankar som alltid är vettiga.

    SvaraRadera
  3. Jag, "enkla människa" utan lång teologisk utbildning, vill också ha goda kamrater att överlägga med...

    I mitt kyrkoliv , i församling och kyrkoråd har jag inte haft den möjligheten. Jag har inte haft några som skulle vilja eller vara intresserade av sådana "överläggningar". De flesta i denna församling- där gudstjänstbesökande är många ! - har en mycket liten kunskap i både vad bibeln lär och många vet absolut ingenting om vad svenska kyrkan eg är eller står får ! Herden i kyrkan är nöjd med att så många besöker kyrkan och att han får så många studiebesök. Att erbjuda alla dessa som besöker kyrkan tex Alfakurser eller fördjupad bibelundervisning ,för de intresserade eller redan troende är absolut inget han vill stödja.
    Så vad gör man...Själv drog jag mig undan. Men jag vill ha ett sammanhang i Kristi kropp där jag är en levande del och där frågorna är levande, får ställas och diskuteras.
    Och där fonden och och djupet i församlingslivet är bönen och bibelordet.
    Och var finner jag detta...

    Den lilla grenen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ego sum vinis, vos palmites.

      Sök alltså efter "vinträdet"!


      P

      Radera
    2. I ett annat samfund på din ort? Någon tillhörighet behöver du?

      Radera
  4. Argus och +Göran,

    Jodå, kyrkohistoria kan vara intressant. Exempelvis den forskning som Carola Nordbäck bedrivit rörande missionsprovinsen, vars kvantitativa omfattning den sistnämnde ovan inte gärna vill redovisa. Men "forskning" om saken pågår, kan jag meddela.

    Den 15 maj i fjol kunde man i Kyrkans Tidning läsa en artikel om provinsen, som inleddes med dessa ord:
    "En liten skara rättrogna människor som kämpar mot en förtryckande övermakt".

    Ja, orden stämmer tämligen väl. Skaran är som sagt liten. Den ser sig som rättrogen och betraktar Svenska kyrkans ledning som otrogen Guds ord. Den anser sig kämpa - vara i strid - mot denna kyrka, vilken i sin tur (särskilt dess ledning med ärkebiskopen och de förtroendevalda KS-ledamöterna) betraktas som en förtryckarmakt.

    Alltså en liten skara martyrer, som har gått i härnad för det enda rätta, rena och tydliga budskapet! Davids kamp mot Goliat.

    Så kan det påtagna martyrskapet karakteriseras.

    Nu måste vi emellertid analysera från ett mer objektivt håll än från skarans horisont. Då kan först konstateras, att de allra flesta s k rättrogna är barn av Svenska kyrkan, är, eller har varit, präster där och alltså har - eller har haft - samma kyrka som sin arbetsgivare, organisatoriske huvudman. Nu har de vänt denne huvudman ryggen, trots allt som kyrkan har gjort dem under kanske flera decennier.

    Nu är kyrkan inte mycket värd, sprider villoläror, förtrycker några, är näst intill hednisk och allmänt politiskt korrekt. Dess förtroendevalda - åtminstone många av dem - anklagas för att inte tro på Gud, bara vara ute efter makt och arvoden. De behövs inte, är överflödiga i kyrkan.

    Sedan har vi problemformuleringsprivilegiet, som den lilla trogna skaran självpåtaget vädrar och som därför skall vara det enda riktiga. När skaran då har formulerat problemet, vet den naturligtvis hur det skall lösas. Och det kan - lika självklart - lösas med bara den lilla skarans eget recept.
    Skarans diagnos gäller, skaran är läkaren, som skriver ut medicinen. Svenska kyrkans biskopar och förtroendevalda är kvacksalvare, som skall ställas åt sidan. Vilka vill ha med kvacksalvare att göra?

    När så Svenska kyrkan fortsätter att förlora tillhöriga, ser den lilla skaran detta som ett resultat av att dess recept inte har anammats. Om istället kvinnor inte hade fått bli präster, kyrkan inte haft en s k dubbel ansvarslinje och de förtroendevalda ej fått vara med, skulle den blomstra, aldrig tvingats registrera minussiffror. En kyrka med rättrogna biskopar - alla naturligtvis rekryterade från den lilla skaran (om den är tillräckligt stor, +Göran har ju ej lättat på förlåten) - och enbart präster på alla beslutsnivåer med på sin höjd indirekta val till KM (alltså prästerna röstar på varandra) skulle varit en verklig, äkta och sann kyrka.

    Tja, vad var det Rellingen sa? Orden är knappast lämpliga på denna spalt, men läsarna känner till dem. Inte minst bloggpappan själv, som ibland faktiskt inte hesiterar inför sådana s k kraftuttryck som brukar användas i oborstade samtal drängar emellan på landet eller höras från smokingklädda spelare vid pokerborden på casinot i Monte Carlo eller annorstädes

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. POSKaren BOD drar ut till försvar för kyrkopolitik á la Ingvar Carlsson som också var moderat?

      Rudbeckius

      Radera
    2. Bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla. Ifrån morgon och till kväll...

      Låt du kristna människor vara ifred och ägna dig åt din egen salighetssak.

      Radera
    3. De kanske i stället reagerar på det som denna huvudman gjort dem och det de upplevt i kyrkan under kanske flera decennier ...

      Argus

      Radera
    4. "fan tro't, sa Relling" ("det tvivlar jag på")

      ur Vildanden av Ibsen

      Radera
    5. När man skjuter vilt omkring sig, kan det hända att något skott träffar och sårar det man har som mål. De flesta åstadkommer dock endast buller och allmän skada till ingen nytta.

      Radera
  5. Bengt Olof demonsterar åter sitt förakt för några av demokratins grundpelare. Rätten att vara en minoritet. Rätten att inte lyda statens alla påbud. Rätten att inte avslöja sin politiska eller religiösa övertygelse. Hur ska du Bengt Olof kunna lita på att medlemssiffran stämmer, och inte är skarvad, om Missionsprovinsen lägger en sådan på bordet? När du inte litar på något annat som sägs från det hållet? Du måste ha namnen, också. Det är ju det du har varut ute efter hela tiden.

    Men det är någonting ännu värre med Bengt Olof. För de flesta s.k. kyrkopolitiker är partipolitiseringen av kyrkan nog ett obehagligt arv, som man inte riktigt vet hur man ska bli kvitt utan att det egna partiet står som förlorare. Moderaterna var väl inte riktigt hederliga, när de kallade sin "opolitiska" nomineringsgrupp för "Borgerligt alternativ". Som om alla alliansparterna stod bakom. Och varför "borgerligt"? Behövs ingen frälsning för socialister? Eller är borgerliga väljare värre syndare än andra?
    När nu även de första S-märkta kyrkopolitikerna har börjat skruva på sig och lagt förslag om bildande av den "opoliltiska'" nomineringsgruppen SiSk, är det risk att Bengt Olof snart tillhör de sista entusiasterna tillsammans med SD.

    När det finns flera religioner i ett land, och religionstillhörigheten bestämmer partitillhörigheten, med olika partier för kristna och muslimer är krutdurken ett faktum, Men inte bara religionstillhörigheten, utan även samfundstillhörigheten. Katoliker och protetanter på Nordirland eller sunniextremiter mot shiamuslimer i dagens Irak. Så vi får hoppas att Borgerligt Alternativ och kommande Socialdmokrater i Svenska kyrkan bara är steg på vägen till en avpolitiserad kyrka. Och inte början till religiösa politiska partier. Bengt Olof beträder farliga vägar. Vi borde alla hjälpas åt, hjälpa våra politskt angerade kristna trossyskon att skilja mellan sina olika roller som politikt respektive kyrkligt förtroendevalda.

    Låt kyrkan vara kyrka.

    SvaraRadera
  6. Nåjo, BOD, jag tillhör skaran av "förlorare". Jag är ett "Guds barnbarn", dvs. son till en präst i SvK. Jag följde min fars kamp för att bli präst (och det var inte lätt; han kom från en arbetarfamilj där studentexamen var ett ouppnåeligt mål, bl.a. av ekonomiska skäl). Men han läste, som NKI-ingenjör, på sin fritid (med en barnaskara på till sist fem barn att försörja) och lyckades till slut bli godkänd i prästexamen och prästvigd 1956. Hans dröm var en tjänst som präst i en fri "evangelisk-katolsk" svensk kyrka, där fornkyrkans tro - enligt reformationens ideal - kunde utövas i sin fullhet. Han blev mycket snart desillusionerad. Det kyrkomötet som hölls 1957, året efter hans prästvigning och där hans vigningsbiskop ingick, sade nej till kvinnligt prästämbete, men efter ett ovanligt tydligt övergrepp på kyrkans tro beslöt den sekulära myndigheten - riksdagen - att detta ändå skulle införas 1958. Min far fullgjorde sin prästtjänst fram till sin pensionering, utan att någonsin behöva frondera mot någon kvinnlig präst och utan att ifrågasättas i sin ämbetsutövning. Men för mig blev denna upplevelse så provocerande att jag lämnade min svenska kyrka för ett annat samfund. Jag tror inte att min historia är unik. Tvärtom har jag många vänner, i min egen ålder, som var hängivna troende - från olika fromhetsriktningar - och medlemmar och som studerade för att bli präster i SvK, som efter detta valde att vända den politiserade kyrkan ryggen. Jag träffar dem ibland, som katoliker eller ortodoxa, som medlemmar i Missionsprovinsen eller andra "lokala" gudstjänstgemenskaper, eller som en "tyst opposition" i en ockuperad kyrka. Själv är jag alltså inte längre personligt berörd - "dixi et salvavi animam meam" - men det övergår mitt förstånd hur någon - ens BOD - kan tro att allt idag står väl till i den svenska kyrkan. Den kyrka jag idag tillhör har konstaterat att en ekumenisk dialog med SvK är meningslös och fåfäng. Jag skulle gärna vilja säga emot - men med vilka argument?/Paul

    SvaraRadera
  7. Jag tror ändå på Guds frälsande kraft, på hans förmåga att upplysa de politiskt valda och tillsatta, så att de börjar tänka "Jag borde inte sitta här som politiker". De måste avskaffa sig själva. Som riddarståndet gjorde inför riksdagsreformen 1865. Hur skulle det annars ha gått till, när beslutet krävde bifall av alla fyra stånden? Men det var ju inte så, som under franska revolutionen, att de adliga halshöggs. Många adliga satt kvar i riksdagen, och hade väl samma åsikter som förut i de flesta ärenden. Men de satt ändå där i en annan egenskap än tidigare. Så kan vi be till Gud att nuvarande kyrkopolitiker ska förvandlas och börja återföra Svenska kyrkan till den kristna tron. Alltför många härvarande debattörer, som kanske under ett helt yrkesliv som präster har hoppats på denna förvandling utan att se den komma, uttrycker både bitterhet och uppgivenhet i sina kommentarer och skyller på politikerna. Om bara kyrkan rensas från de människor, som är politiker... Men den som mest envetet rider spärr mot varje förändring i kyrkopolitikernas (ockupationsmaktens) sinnen är B:O:D. Nej, B.O.D, jag tror inte att alla invalda på partilistor är ateister, som vill förstöra kyrkan. Eller politrucker som vill använda kyrkan för att förverkliga partiprogram. Men sådana finns. Och det finns ärliga kristna, som inte kan hantera situationen. De är fast i ett "system". Så sluta med dina groteska anklagelser mot alla som vill påtala att det finns problem. Dina tirader är SÅÅ deprimerande.

    Låt kyrkan vara kyrka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Genom representationsreformen 1865 ökade initialt andelen adel i det svensk parlamentets två kamrar, jämfört med fyrståndsriksdagen.

      Lars Jensen

      Radera
  8. +Göran och Lät kyrkan vara kyrka,

    Övrigas kommentarer ovan - exempelvis "bla, bla, bla..." behöver inte ägnas svarsutrymme.

    +Görans korta ord -märk nu detta - går helt vid sidan av forskningens slutsatser om missionsprovinsen. Han vill alltså inte låtsas om de ord, som jag hämtat från KT-artikeln och vilken redan i ingressen sammanfattar hur Görans provins betraktar sig själv. I stället är det jag som "skjuter vilt" i hopp om att något skott skall träffa.

    Tyvärr blottas hos Göran en oförmåga, eller ovilja, att ta till sig och erkänna fakta: provinsföreträdarnas iklädda martyrroller och det som konsekvent visas på denna bloggs kommentatorsfält: de aggressiva attackerna mot Svenska kyrkan.

    Provinsens själbild är alltså så stark att forskningens slutsatser tystas ned; de kan ju bevars skada bilden. När sedan någon erinrar om obestridliga fakta har Göran ingen annan kommentar än att anklaga denne någon (jag) för att dra upp den icke- befintliga revolvern ur hölstret och skjuta från höften.

    Visst är sanningen oftast obehaglig ibland. Men vad nyttar detta strutsbeteende, Göran? Den som skjuter - om vi skall hålla oss fast vid detta krigiska begrepp - är ju faktiskt provinsmedlemmar. Målet är alltid Svenska kyrkan, vilket också bevisas av de nämnde signaturens inlägg ovan.
    De kommentarer är ytterst få som jag har läst på bloggarens fält vilka INTE spyr galla - drastiska ord men sanna - över kyrkan.
    Detta är ju dokumenterade fakta, kan inte förnekas.

    Man undrar bara varför så många, som har fått så mycket av denna kyrka - långa, trygga anställningar med god lön och eget församlingsrevir - vänder den ryggen. Det är faktiskt sorgligt och rent kontraprodukt för - är jag övertygad om - provinsen själv och dess företrädare.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. När lärare vänder skolan ryggen - en vanlig företeelse, särskilt bland välutbildade och kompetenta - brukar alla utom skolpolitruker se detta som ett varningstecken att skolan är på väg i vasken. Skolpolitiker, liksom kyrkopolitiker är nöjda med de fogliga, lättskrämda och dåligt eller icke utbildade. Man känner kanske intellektuell och social samhörighet med de svagare korten?

      J

      Radera
  9. J,

    -Du har levererat ännu ett exempel på den hybris och ideologiska elitism, som präglar högkyrklighetens inlägg.
    -Vi där uppe, ni (Svenska kyrkan och dess biskopar och förtroendevalda) därnere!

    Kliv ned från hästar så höga,
    Din attityd båtar nämligen föga;
    Vem är Du att styra och döma,
    och all ödmjukhet helt glömma?
    Vem har valt Dig som magister,
    för att sätta vår kyrka i klister?
    Men Dina ord har ingen effekt,
    folkkyrkan står i heltäckande dräkt!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt-Olofs värld är upp-och-ner, självklart utgör högkyrkligheten eliten i Svenska kyrkan, annat är det med politiker och biskopar och andra nissar som är så marginaliserade att de egentligen inte finns... eller? Jag har svårt att tro att du är öppen för verkligheten efter vad du skriver här. Kom ut ur din bubbla och inse verkligheten!

      Rudbeckius

      Radera
    2. Några kommentarer till BOD (och andra)
      Som jag ser på Missionsprovinsen, sett utifrån, leds många av deras församlingar, s k koinonior, av präster som vigts inom provinsen. De har inte fått bli präster i sv k! Kan de kallas martyrer eller är det "synd om" sv k?
      Missionsprovinsens tydliga mål är Mission, därav namnet. De vill alltså i första hand tala om Jesus som Frälsaren.
      "Man undrar bara varför så många, som har fått så mycket av denna kyrka - långa, trygga anställningar med god lön och eget församlingsrevir - vänder den ryggen." skriver BOD. Kan det vara så att sv k har förändrats?
      Har t ex innehållet i predikan i gudstjänsterna förändrats låt oss säga de sista 30 åren? Har besluten i kyrkomötet förändrats de sista 30 åren?
      Kan detta vara en anledning att människor, också gamla präster, inte känner igen sig och känner sig hemma i sv k?

      undrar En Björn i Kyrkan
      (utan att förvänta sig svar)

      Radera
    3. "...heltäckande dräkt"?

      Jag tycker tvärtom att folkkyrkans dräkt på många håll alltmer liknar en minimal bikini, där knappast ens det nödvändigaste finns med längre. Men abrahamiterna kanske överväger nästa inkluderande steg?

      https://ardhiantimags.files.wordpress.com/2012/03/hijab-baby-1.jpg

      Argus

      Radera
  10. Eftersom BOD aldrig (Grälskolan del I ) besvarar frågor, följer några påståenden:

    Om BOD betraktar skolan, anser han rimligen att denna är en rejält nedåtgående krisbransch. Han anser troligen, att massavhopp av utbildade lärare, oftast de mest kvalificerade, som "vänder" skolan "ryggen" är symptom på en negativ utveckling. Han ser det som en tragedi, att ungdomar med bra betyg anses vara bakom flötet, om de söker till lärarutbildning. Han misstror ytliga reformer och trosvissa skönmålningar. Han tar rapporter som Maciej Zarembas på allvar.

    Men så icke kyrkans problem. Där skall harmoni och enhet råda. Doftvatten och kosmetik i stället för storrengöring.

    (Och varför inte hänvisa till Zarembas artiklar om kyrka och skola, om nu någon till äventyrs inte läst dem:


    https://zaremba.wordpress.com/2008/12/14/kyrkan-och-friheten/


    http://www.dn.se/stories/stories-kultur/hem-till-skolan/


    ... )


    J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Zarembas gamla skärskådan av SvK känns otäckt aktuell. Kuslig profetia, när vi nu sitter med facit i hand!

      Radera
  11. Till kritikerna ovan igen,

    -Ännu flera, men lika tydliga, exempel på avsaknaden av ödmjukhet skådas i de aktuella inläggen. Jag kan omöjligen förstå varför, särskilt som de är producerade av kyrkliga, troende personer. Ingen vilja att göra en insats för Svenska kyrkan men en fortgående och aggressiv attityd mot den återspeglas oavbrutet.

    Påståendet ovan att många i missionsprovinsen inte har tillåtits bli präster i Svenska kyrkan måste kompletteras för att förstå det. Vem eller vilka har förbjudit dem och varför är de förbjudna?

    Det bör i sammanhanget också betonas, att provinsen sannolikt inte kan mönstra många yngre medlemmar. På grund av att locket ligger på, vet vi ju inte närmare hur det förhåller sig med den saken.

    Rudbeckius utbrott med generaliserande omdömen om mig kan lämnas därhän. Så brukar de göra som inte har mycket att komma med i sakfrågor och vilka aldrig vill bli ifrågasatta. Man kan kalla attityden för den självpåtagna auktoritetens höga svansföring.

    Men fortsätt ni med den, så får ni se vart den leder, vad ni vinner och hur ni uppfattas. Ni måste någon gång inse er begränsning, att ni inte kan uppträda som teologiska besserwisser och döma ut alla biskopar och präster i Svenska kyrkan.

    Jag tycker faktiskt att rena självbevarelsedriften borde avhålla er från denna näsan-i-vädret-filosofi. Jag upprepar det igen: lågmälda tonfall och lyssnande öron leder alltid längre än stora ord och dömandet av andra!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera