torsdag 12 juli 2012

På lördag i London

Jag skulle ha varit i London på lördag för att höra reaktionerna efter beslutet om kvinnliga biskopar. Nu gick det inte att få ihop tiderna, det ska medges. Men inbjudan var en klar frestelse. Det blev å andra sidan inget beslut heller. The Synod i York beslöt ajournera sig och ta beslut om kvinnliga biskopar vid nästa session, den i november. På avstånd fattade jag först ingenting men efterhand blev det hela begripligt. Saken gällde inte att motståndarna lyckats skjuta upp beslutet. Saken gällde att mildra den skrivning som biskoparna åstadkommit och som medgav för mycket för dem som inte tror på reformen med kvinnor i biskopsämbetet. Nu ska biskoparna sammanträda på nytt och vrida och vända på frågorna. De ville skapa utrymme för minoriteten, säkra en slags enhet trots allt. Nu uppstod problemet att kyrkomötet inte riktigt vkille vad biskoparna ville, det fattade man, men kyrkomötet kunde knappast köra över biskoparna heller. Alltså måste biskoparna komma med nya formuleringar, vattna ur sin text. Det är det som ska ske. Forward in Faith protesterar och manar biskpoparna att stå fast vid sitt ställningstagande. Det kommer de inte att kunna, förstås. Church of England styr ut i eländet och goda anglikaner blir hemlösa.

Jag ska  inte citera dr Joseph Goebbels: Kaftanbärarna är små och krypande.

Kanske ska jag med mina vänner, de som gärna diskuterar det kyrkliga läget, se Agent 007 i filmen Leva och låta dö? Det är ungefär där den kyrkopolitiska majoriteten i England befinner sig. Några av vännerna är på väg in i ordinariatet men det tycks fortfarande handla om enskilda - inte om hela församlingar som flyttar över. Splittringen är verklig och tragisk. Tanken att ge utrymme för andra röster än majoritetsrösten tycks farlig. Det är på sitt sätt informationsbärande. Ungefär som i Sverige, alltså. Hade vi haft en annan ordning där vi också haft en uppsättning kompetenta men ack så högkyrkliga präster av typ "kvinnoprästmotståndare" är det 1. inte alldeles säkert att de visat sig vara de som drar minst folk och 2. demonstrerat att ett antal kvinnliga präster effektivt tömt kyrkorna på folk genom att förkunna och gestalta något annat än den tro församlingen varit van vid. Det ska man inte kunna se och förstå. Tryck alltså tillbaka minoriteten enligt receptet: marginalisera för att eliminera.

Sa jag för mycket nu? Eller är det så enkelt att jag bara upprepade mig?


9 kommentarer:

  1. Engelska kyrkan står inför att välja mellan pest och kolera. Om de inte beslutar om kvinnliga biskopar, kommer tusentals liberala människor att lämna kyrkan. Om de beslutar att tillåta kvinnliga biskopar, utan att ge hög- resp. lågkyrklga erkänd plats, kommer tusentals att lämna kyrkan. 'Fienden' har skaffat sig ett idealläge: vad som än händer, kommer Engelska kyrkan att försvagas.

    Det finns de som menar att man i valet mellan pest och kolera, skall välja kolera, för den epidemin är lättare att få bukt med. Frågan är nu: Vad är pest och vad är kolera just nu i Engelska kyrkan?

    SvaraRadera
  2. Jag är inte säker på att våra biskopar är okunniga om vare sig konsekvens 1 eller 2. Frågan kanske snarare är vilken sorts "kristna" de som använder "marginalisera för att eliminera" vill respektive inte vill se i "sina" kyrkor.

    SvaraRadera
  3. Är det inte så att man i linje med den eländiga svenska enhetskulturen, omsider administrerad av socialdemokratin, har en helt annan benägenhet för monoliter och monopol än man har i den betydligt öppnare anglikanska kulturen? Detsamma gäller akademin här som ofta domineras av en linje med sina portvakter…

    SvaraRadera
  4. Skulle kanske inte heller citera den tyskes chef, Hitler...

    - Jag vet när jag trycker deras hand (kyrkoledarnas), var jag har deras lojalitet och plånböcker. I blicken och handslaget känner jag det.

    (Fritt översatt från något "Bordssamtal")

    SvaraRadera
  5. Visst är det så att de kvinnliga präster effektivt tömt kyrkorna på folk genom att förkunna och gestalta något annat än den tro församlingen varit van vid. Det är väl nästan bevisat genom de undesökningar som gjorts på olika håll om kvinnliga prästers teologiska inriktning. Dessutom har jag själv ibland lyssnat till någon kvinnlig prästs urvattnade svammel till predikan.

    Nåja manliga präster har efterhand anpassat sig till det feministiska munvädret.

    Där den urvattnade liberalteologin går in så lämnar kyrkfolket församlingarna. Det är ett annat kyrkligt axiom.

    Blir ens identitet efterforskad nu??

    SvaraRadera
  6. Anders Stenström15 juli 2012 23:28

    Läsvärd kolumn i _New York Times Sunday Review_ med utgångspunkt i episkopalkyrkans läge: http://www.nytimes.com/2012/07/15/opinion/sunday/douthat-can-liberal-christianity-be-saved.html?

    SvaraRadera
  7. Anders Stenström19 juli 2012 21:19

    Ännu en läsvärd text, går litet hårdare åt episkopalkyrkan:
    http://takimag.com/article/gods_frozen_people_charles_coulombe/print#axzz2147VKIWP

    SvaraRadera
  8. Jag skulle nog vilja påstå att det finns en drös manliga präster som också varit väldigt effektiva när det handlar om att tömma kyrkorna på folk och slå sönder fullt fungerande församlingar. Verkligheten är inte svart-vit. Det finns goda och fromma kvinnliga präster som gör ett alldeles utmärkt arbete för Guds rike samtidigt med motsatsen. Det finns högkyrkliga (och andra) manliga präster som gör det de ska och det finns alldeles för gott om manliga präster som inte gör vad de ska, förkunnare a la Hammar som ödelägger och skingrar Guds hjord och det kristna arvet!! De som drabbas av detta är i slutändan kyrkfolket och alla de som behöver få höra evangeliet i oförvanskat skick. Siffrorna rasar brant neråt snart finns väl ingen annat utväg än konversion till samfund/kyrka som tar sin kallelse och uppgift på allvar!!

    Arg kyrkomedlem

    SvaraRadera