Konsten att personalisera

Personalisera betyder att förvandla en fråga om principer till en fråga om den egna personen. Man kan se fenomenet i olika sammanhang. Det tycks vanligt i det kyrkliga livet men kanske bara därför att det är ett vanligt mänskligt beteende. Nu är personaliserandet inte bara något negativt. Torbjörn Fälldin brukade pröva politiska principlösningar genom att fundera över vilken effekt de skulle få på människor han kände. Alltför ofta tror jag dock att personaliserandet döljer vad frågor egentligen handlar om. Begränsar sikten, helt enkelt.

Veckans betraktelse i Ölandsbladet, publicerad i torsdags, läste jag förstås. Den är skriven av en pensionerad kyrkoherde, faktiskt i dag i semestertider tf kyrkoherde i detta pastorat. En liten läsefrukt får inleda dagen - och jag bemödar mig att skriva av texten alldeles som den står:

"Det finns många troende som anser det vara en plikt att döma de som tänker och tror annorlunda än dem själva. Jag har upplevt motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet. För någon tid sedan fick jag mig själva. jag har själv upplevt motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet. För någon tid sedan fick jag vid ett personalmöte tillsagt att det var sådana som jag som hindrat andra för deras olika ämbetsutövning, befordran och åberopade 1958 års beslut. Det har liksom kört fast sig i något som saknar relevans, äktenskapet skulle vara livet ut, nu är det annorlunda och precis som livet är allt ständigt förvandling."

Man förstår att Ölandsbladet bara publicerar det som skickas in som veckans betraktelse utan korrekturläsning och den sysslan ägnar sig inte heller författaren åt. Jag har läst och ser att jag skrivit av alldeles korrekt.

Några ytterligare iakttagelser.
1. Sakdiskussion blir "många troendes" uppfattning om sin plikt att döma dem som tänker och tror annorlunda. Men fördomen är intressant för detta är en nutida majoritetsuppfattning om vad tron handlar om den blir text i en betraktelse.
2. Kvinnoprästfrågan och upplevt motstånd - tja. Jag frågade den som var kyrkoherde i pastoratet i torsdags om vad samtalet som refererats till egentligen handlat om. I korthet: På berömmande ord av betraktelseförfattaren att jag [DS] varit den bästa kontraktsprost hon haft, svarade jag att det är meningslöst att säga det nu. Det skulle sagts när jag sparkades. Under decennier har en kyrkopolitik riktad mot "motståndarna" genomförts utan att kvinnliga präster protesterar mot lögner och löftesbrott. Nu är det så dags att klaga över missförhållanden i det kyrkliga, sådana vi påpekat under långliga tider. Jag vet inte om jag anförde ordet "Ni har själva spottat i kålen, nu får ni äta soppan" - men ordet hade passat.
Hur det än var, så var frågan inte personaliserad till detta att hon fick sig"tillsagt att det var sådana som [hon] som hindrat andra för deras olika ämbetsutöcning, befordran ochåberopande 1958 års beslut." Referatet från prästsamlingen är inte riktigt utan missvisande - för att inte säga lögnaktigt.
3. Det leder till frågan varför det som sägs vid en intern prästerlig samling inte korrekt återges när det nu ska ut i offentligheten? Vilket är syftet?
4. I sin tur leder det till grundfrågan om det som sägs vid interna samlingar för präster utan vidare ska ut i offentligheten - korrekt återgivet eller inte. Hur är det på andra arbetsplatser? Hur går det med det deliberativa samtalet - mångomskrutet som det är - i en sådan situation där ingen vet vad som friserats till offentligt bruk?
5. Men struntar man i allt detta så nog är det spännande att se hur en fråga som handlar om hanterandet av en minoritet kan klassas som motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet (obs övertalningsdefinitionen!) och att detta blir en egen upplevelse av kvinnoprästmotstånd.
6. Den filosofiska knorren gillar jag. Panta rei. Allt flyter, allt är ständig förvandling. Någon borde berätta det för Gud Fadern och Sonen och den Helige Ande för allmakten till trots är jag inte säker på att Den Heliga Treenigheten har kläm på den saken.