Ditt och datt

Jag läser bloggkommentarerna och funderar. Jag är ju inte rädd för att debatterna blir yviga. De bär på informationer när sådant sägs som inte ryms i andra fora. Ibland märker jag frustrationen över vad som händer i Svenska kyrkan tydligare här. Det är begripligt. Här hörs sådant som präster annars bara diskuterar två och två eller möjligtvis flera - och gärna på onykter kaluv för då lossas tungans band. Morgon därefter har trycket släppt (eller inte, utan blivit ett tryck över huvudet med vidhängande betryck) med påföljd (i båda fallen) att man inte behöver göra något. Det får andra sköta, dom som "gillar" att hålla på med öppen kritik och "gillar" att betala priset för just det.

Frågorna om högkyrkliga bögar kanske ska tas upp. Det finns sådana. Men deras sexeuella läggning har betraktats som något som hör själavården till. Det var ingen som stolt  krävde att högkyrkligheten skulle ompröva bibelord och Kyrkans förståelse av homosexualitet för deras skull. Deras sexuella läggning kunde vara ett problem men kanske också en tillgång. Först när läggningen ska affirmeras - bekräftas - och de homosexuella ses som en folkgrupp med en folkgrupps alla rättigheter, blir det problem av det slag vi nu ser. En teologisk fråga löstes politiskt och är därmed inte löst. Själavårdsfrågor kan hanteras som provisorier, det vet alla. Frågor om dogmat, själva läran, kan aldrig få hanteras som provisorier.

Den lilla debatten om gnosticismen var kanske något förvirrad. Biskop Björn tog närmast upp gnosticismen som fenomen - trosföreställning - medan Magnus diskuterade gnosticismens dogmatik - trosinnehåll. Och trosinnehållet är inte helt enhetligt. Kyrkans övertygelse om det fysiska - det fysiska kommer först och det andliga sedan - är dock apostolisk insikt. Det fysiska är inte oviktigt. Jag uppfattar att en högkyrklig präst blir lite till sig när han anar att vi andra menar att det är viktigt med elementen. Det har han inte riktigt tänkt över. Han har beställt glutenfria oblater gjorda på majsstärkelse och inte ägnat saken någon mer uppmärksamhet. Han är inte ensam. Men varför ska han bli arg på dom som ställer frågorna? Nog finsn det skäl att lyfta in våra frågor i ett ekumeniskt sammanhang och fråga andra till råds.

Omskärelsen diskuterar jag inte i sak. Jag är av meningen att det enklaste är att alla blir kristna för då slipper man omskärelsen och kan fira sin dopdag i stället. Omskärelsedebatten och krav på förbud dyker emellertid upp i många länder. Vad är det som får detta till att bli kampanj? Vems är intresset? Och varför just nu? Börjar det inte bli tid för lite misstänksamhetens hermeneutik? I vems intresse drivs förbudskraven?

Håkan Sunnliden skriver blogg och just nu publicerar han biskop Flemestad. Han ringde. "Du läser väl inte predikoutkasten i SKT", sa han. Var det en själasörjarinsikt eller en kyrkopolitisk slutsats? Svaret var nej - men jag bättrade mig och läste Hanna Stenströms utkast för Apostladagen (SKT 2012 nr 13 s 263). Där fick jag veta att "[i] Lukasevangeliet är Jesus inte Gud inkarnerad i Nicenums mening, inte ens i Johannesveangeliets, och skildringen av hur Simon Petrus faller ner för Jesus kan förstås som att Simon visar vördnad för en människa." Jaha. Plötsligt anar jag att den som är tillräckligt nördig och vill ägna sig åt något som har med teologi att göra med fördel och friskt mod kan ta sig an bibelvetenskapen - men denna aning kan bero på att jag är fördomsfull. Å andra sidan har jag träffat fullkomligt normala och högst intressanta exegeter, sådana som fyller mitt hjärta med glädje och till och med sprätter iväg någon viktig kunskap som gtill och med fastnar i min hjärna. Vad betyder "i Nicenums mening"? Har författaren någon särskild dogmhistorisk skolning? Och var inte poängen vid konciliet i Nicea att utsagorna skulle vara grundande i Skriften - inte i enskilda bibelord utan just i Skriften?

Vad med Lukas - han med födelseberättelsen? Vad säger den om inkarnationen? Och visst kan man förstå Petrus i vördnad för en människa - men det var något annat han bekände och upprepat bekände. Matt 16:16 och 1 Petrusbrevet kan man kolla. Nu säger Petrus "Lämna mig Herre, jag är en syndare" - och det är väl en rätt informativ replik? Det medger nog dr Stenström om man läser innantill men sedan kommer utläggningen: "Jesus är inte Gud inkarnerad, men på något underförstått sätt gör han ändå Gud närvarande så att Simon och de som är med honom reagerar som inför Gud." Ja, detta är rent kätteri och inte ens vetenskapligt kätteri. Detta är vad SKT består det prästerskap som skulle predika på Apostladagen. Vad blir själva predikans poäng på just Apostladagen? "Apostladagen är alltså möjlig att förstå som en dag då den enskilde kristna tilltalas, utmanas, som en självständig ansvarig individ som ska se sina uppgifter här och nu."

Detta var, som rubriken lovade, lite ditt och datt. På flera sätt.