Om, inte med barn och unga

Lurad igen. Jag trodde i min enfald att "Barn och unga - ärkebiskopens möte 2012" var Anders sätt att med barn och unga lyfta fram viktiga frågor. Jag uppfatttade att den i dåvarande Kyrkans Ungdom skolade nu före sin pensionering ville göra en ny och konstruktiv insats tillsammans med de unga. När stiftsstyrelsen fick frågan om att skjuta till en tusenlapp per deltagare från stiftet för att stimulera intresset, talade jag för. Växjö stift får skicka 50 deltagare till ett program som definitivt inte är vad det sägs vara: "en kraftsamling och en strategisk upptakt för fortsatt arbete med barn och unga i Svenska kyrkan, men vänder sig också till andra organisationer och enskilda som är engagerade i frågor som rör barn och unga."

Upplägget garanterar naturligtvis medial framgång - men inget annat. I klartext är det ett vanligt men storslaget möte OM barn och unga. Inte MED dem. Och de som reser till Uppsala är de som arbetar med barn och unga - församlingspedagoger och lite hippa präster. Inget ont om församlingspedagoger men alldeles försiktigt ska jag bara säga, att Svenska kyrkan är ett företag med många anställda varav en ansenlig del inte har en aning om vad företaget tillverkar - men åka på konferens kan man.

På "nationell nivå" har man väckt tanken att samverkanspartner ska åka "typ skola, polis o dyl", som det heter.

Seminarier ska hållas. Där samlas generaldirektörer och generalsekreterare tillsammans med direktorer och ordföranden. Någon före detta riksdagsledamot är också med. Före detta! Temat är livsmod och en av frågorna gäller barnkonventionens formuleringar om barns värde och delaktighet med frågan hur dessa ska bli verklighet - i samhället och kyrkan, i Sverige och världen. Ett svar kanske skulle vara att verkligen låta barn och unga vara delaktiga?

Vad ser jag? Ett program som framstår som ett typiskt Kyrkans Hus-arbete. Men det hade kunnat bli så bra. Vad skulle man gjort - förutom det grundläggande att tala MED och inte OM? Ställt den fråga som utmanar Svenska kyrkan och inte bara bli pratforum i allsköns välmenande frågor och frågeställningar, den fråga som får seminarietid på 1.5 timme: Hur kan kyrkans verksamhet (verksamhet dock, nota bene, inte LIV! DS) vara en resurs i barns och ungas liv och stärka  deras livsmod och förmåga att hantera sina liv? Den frågan skulle kunna hanteras också med hjälp av skolpersonal, lärare som firar gudsjänst på söndagen och ser hur barn mår på vardagarna och plågas av insikterna om annalkande personliga katastrofer för unga i ett slags vanvettssamhälle. Mä geneito, som det heter på grekiska när konferenser stylas till och verkliga frågor inte får plats bland alla de fina - personerna och fraserna.

Under några dagar i november kommer den så kallade RELEVANSEN att skörda triumfer i Uppsala. Sen blir det som vanligt igen. Det blev nämligen bara ett konfererande OM. Stärkta av konferensen for konferensdeltagarna hem lördagen den 17 november om eftermiddagen (när det är klent med transprotmöjligheter i Sverige). På måndagen var de tillbaka på jobbet igen, som det heter - fast naturligtvis med kompensation för den förlorade lördagen, så det blir kanske inte på jobbet förrän på tisdagen.

Jag är nog mindre arg och mer ledsen. "Simon och Tove ska inte åka", säger komministern i Borgholm. "Det är inte tänkt för dem." Jag hade fel som trodde att de skulle få möta Svenska kyrkan när hon framträder strategiskt och konstruktivt - men konferensen om dem är alltså inte till för dem. Nå, vi ordnar ledarutbildning med egna resurser i stället. Jag tror vi tar ett pass om barnkonventionen också.

Nä, nu blir jag inte ledsen mer. Nu blir jag bara för - ja, ni vet det där som på kristet språk heter förtretad men ni fattar alla vad jag egentligen menar.