Jag var inte på Snuskafton i Byxelkrok för att med 1200 personer höra fräckisar. Jag fick ett litet referat i Ölandsbladet dock. Jag är inte indignerad. Analysera fräckisar, så handlar de alltid om människor - löjliga personer främst och, tja, avklädda. Ibland är fräckisen uppbyggd på missförstånd eller på ords olika betydelser i olika sammanhang. Men sex är förstås mänskligt intressant - liksom mat. Hur många timmar matprogram sänds i veckan för den som har ett normalt betal-tv-utbud?
Med entusiasm återges en norrmans bedömning av hur mycket det i kristna sammanhang skrivs om homosexfrågan. Det går jag inte på. Jag klippte utspelen från 1980-talet och framåt och kunde se hur frågor om sexuellt likaberättigande och om Pridefestivalen fick ett allt större medialt utrymme. Slog igenom, Det fanns rimligtvis en medial strategi. Jag uppfattade att den verkliga framgången var när Svenska Dagbladet tog upp Pridefestivalen som en stor och behjärtansvärd händelse på sin första sida. När började Svenska kyrkan engagera sig på festivalen? Jag skulle väl kunna bläddra fram det i klippen. Nu är det stort. Jämförelsevis är spaltutrymmet för invändningar mycket litet och det beror inte minst på att debatten handlat om hur partnerskapsvälsignelse ska kunna motiveras och hur enkönade vigslar ska kunna uppfattas vara vad Gud vill och det som debatterats blir alltså svar på andras göranden och låtanden. Men själva tekniken genomskådar jag. Först driver man massivt igenom sitt koncept och sedan anklagar man de kritiska för att vara fixerade vid denna fråga. Vilka som blir vidsynta, toleranta är självklart och vad de andra nissarna är för några är lika självklart. De blir de intoleranta och på sexualitet fixerade. Jag går inte på det.
Ändå är det inte detta som är preventivmedelskristendom utan den liberala teologi som föröder kyrkoliv. För 50 år sedan etablerades sex-liberalismen därför att det fanns preventivmedel. Det skulle inte bli några barn. Den liberala kristendomen blir på motsvarande sätt preventivmedelskristendom. Den föder inga barn. Varför skulle den? Den utsäger samtidens trender och låtsas att samtidens ideologi är teologi. Den bygger inga församlingar, frigör inte människors entuasiasm. Den trappnaskar på de kyrkliga kanslierna och sitter på sammanträden. Den ordnar inflytelserika poster åt kamraterna. Den är noga med att få ut personliga fördelar. Men det håller inte. Det går så länge som det går men snart går det inte alls, kan vi sjunga.
Det är möjligt att preventivmedelskristendomen så rejält marginaliserar den kristna tron att den blir ett ointressant utkantsfenomen. Kanske kan det bli motrörelse, väckelse - det hoppet släpper jag inte. Men det där med väckelse är inte självklart för preventivmedelskristendomen är en kristendom som förhindrar liv och Gud låter oss ibland få det som vi vill ha det. Höll vi tyst inför preventivmedelskristendomen kanske vi förhindrade livet för egen del också?
I Ölandsbladet, för att muntra upp er, återgavs dock några historier från Snuskaftonen i Byxelkrok. Penisen säger till kondomen: "Du täcker och jag går in." Var nu detta en rolig fräckis? Vari bestod det roliga? Vilket är det kristna svaret? Kanske att det var en rolig historia eftersom den blandade olika situationer (polisaktionens repliker i annat sammanhang) och kunde leka med orden? Fräck var den väl knappast? Men antagligen får en kristen inte skratta utan ska beklaga sig över eländet. Så ni blev väl inte uppmuntrade, får man hoppas. Själv skrattade jag lite.
Har preventivmedelskristendomen har dödat både agapekärleken och erotiken som Gud tänkt den i skapelsen?
SvaraRaderaDet verkar så om man lyssnar till modern förkunnelse. Vi kan välja ut det bästa goda ur alla religioner.. Sk kärleksbudskapet: Vad är det?
Vill någon i dag bli frälst, född på nytt, som Jesus/bibeln talar om?
Kanske är liberalteologin ett sätt att undgå barnens besvärliga frågor som alltid infinner sig när livet levs levande?
SvaraRaderaNog har vi en preventivmedelskultur!
SvaraRaderaHär blir det inga barn gjorda. Varken reellt eller symboliskt. Men den potentiella förmågan hyllas. Samhället sexualiseras, även barndomen.
Födelsetalen i Europa visar på snar demografisk kollaps. Undantag är frikyrkliga och konservativa kristna samt troende muslimer. Samma sak ses i Israel, där redan om någon generation muslimer och ortodoxa judar kommer att ha majoritet tillsammans. IDF förbereder stora insläpp av arabisk-israeliska ungdomar i försvarsmakten. Liberaler, ateister och agnostiker har helt enkelt, när det kommer till skott, ingen stake. Framtiden, liksom de vackra flickorna, går de fega och trosfattiga förbi. Man vill inte offra frihet, pengar och karriär för avkommans skull. Detta sker redan nu. Hastigheten i förändringen är ytterst snabb. Ateister tycks i många avseenden vara ett hopplöst, utrotningshotat släkte. De tycks inte kunna reproducera sig, lika lite som andra naturfrämmande varianter. Kanske dags för lite solidariskt snyft för våra utrotningshotade vänner "humanisterna"?
Per S
Det gläder mig att du, Dag, går igång så på den norske teologens citat, och även att du uppfattar mig som entusiastisk. Tack ska du ha! Och att du tar det så pass allvarligt att du plockar fram de urklipp du sparat från 80-talet och framåt. Men du kanske har bättre minne än vad jag har, så att du inte behöver gå igenom urklippen igen. Jag har inte sparat det jag läst, men minns att jag under minna år i sjukhuskyrkan läste tidningen Dagen regelbundet. Där bevakades i alla fall om "homosex-frågan" mycket intensivt.
SvaraRaderaAnnars minns jag betydligt bättre än urklippen mina i stort sett dagliga möten med hiv-smittade och aids-sjuka under åren 88-98, varav många homosexuella män. Dessa möten, liksom naturligtvis många andra, har präglat mig, min tro och min bibelläsning. Ganska långt från kanslier och sammanträden. Och jag utgår från att du själv framförallt lever ditt liv och din tro i andra sammanhang än kanslier och sammanträden.
Jag tycker fortfarande att det ligger mycket i vad norske Dag skriver. Kanske han mest utgår från debatten i Norge, men tycker jag känner igen det från Sverige också, likaväl som från många andra länder.
Kan inte heller låta bli att fundera på om inte alla kommentarer, liksom det du idag skriver Dag, just är ett exempel på när norske Dag skriver att "homosexualitet seglat upp som det fenomen som mer än något annat hotar de religiösa världsbilderna". Frågan blir så stor, och vi som inte håller med Dag S och andra anses tillhöra preventivmedelskristendomen, som förhindrar liv. En annan kristendom? En annan tro? Men fortfarande tillhör vi samma kyrka. Om det nu är till någon tröst.
Håkan, hbtqip-frågan har blivit lika gigantisk som Pride-festivalen men det är INTE Dag Sandahls eller Dagens fel. Vi andra som en gång - på 90-talet - mötte homosexuella och gick på Rosa caféer, vi som läste "Blott i det öppna" av Eva Reimers m.fl., vi som kritiserade Kristdemokraterna och Svenska kyrkan (att inte tala om Dagen och Dag Sandahl!) för att de inte kunde stödja den mycket rimliga partnerskapslagen till juridiskt skydd för just homosexuella (bara hushållsgemenskap i största allmänhet!), vi har nu bevisats vara nyttiga idioter som beredde väg för rena queerrevolutionen!
SvaraRaderaNota bene Håkan: Äktenskapsdeformen 2009 - liksom adoptionslagen tidigare - innebar inte bara som 1900-talsreformerma stöd till en utsatt grupp, utan att både stat och statskyrka offentligt deklarerade att det inte finns någon specifik vits för att barn eller tonåring med att ha en mamma (en extrapappa är i alla avseenden precis lika bra) eller med att ha en pappa (en extramamma är i alla avseenden precis lika bra). Samt att både stat och statskyrka därför inte längre såg någon särskild vits med att ungdomar som har ett val och är fullt förmögna till traditionellt man-kvinna-äktenskap ens i första hand hänvisas till det motsatta könet. Ja, att anlägga sådana moderat normativa synpunkter ska i fortsättningen - både enligt stat och statskyrka - anses vara förtryckande, kränkande och ett förnekande av allas lika värde (i motsats till den accelererande aborteringen av foster med Downs syndrom o.s.v.). För vidare läsning rekommenderas Kyrkans ungdoms HBTQ-nummer från i vintras (där Jojo från Rfsl - som är en "hen" - informerar om queerdoktrinerna).
Queerrevolutionen går nu vidare, så att vi som inte likt KD-ledaren Göran Hägglund och Svenska kyrkans ärkebiskop tror, lär och bekänner att även män kan föda barn, nu anses förtrycka s.k. transsexuella och kräva att många av dessa ska "tvångssteriliseras". Ren bullshit (salve venia), eftersom det enda vi kräver är att den som föder sitt barn ska registreras som barnets mor, inte som dess far. ("Tvångsbenämning" skulle man kanske kunna kalla det - men är det verkligen ett övergrepp?).
Queerrevolutionen skämmer bara ut det seriösa hbt-arbetet och Svenska kyrkan, och det är inte att undra på att polariseringen i frågan ökar globalt, så att stora delar av Östeuropa och Afrika snarast skärper sina homofoba lagar i än mer drakonisk riktning. Det är ytterst allvarligt för de hbt-personer vi vill hjälpa att Svenska kyrkan knappast längre tas seriöst i exempelvis Etiopien och Mekane Yesus-kyrkan, som har en hel del verklig homofobi att tampas med: för vem kan ta en ärkebiskop på allvar som tror att män kan föda barn? Eller som undervisar de många enligt egen utsago bisexuella eller identitetosäkra ungdomarna i Svenska kyrkan om att de precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt och att man+kvinna-kombinationen varken är särskilt välsignad eller särskilt väldesignad?
Intressant Andreas!
SvaraRaderaInnebär det du skriver att du ångrar engagemang på 90-talet? Det du nu skriver, att "vi har nu bevisats vara nyttiga idioter som beredde väg för rena queerrevolutionen", är ju precis det som Dagen och en del från KD sade på den tiden när partnerskapslagen debatterades, att detta ar bara början, sedan det kommer bara att gå utför, slippery slope! Hade det varit bättre att sätt stopp direkt?
Du har helt rätt i att 1900-talsreformerna handlade om att ge stöd till en utsatt grupp, medan aktuella reformer utgår från att inte se hbtq-personer som en utsatt grupp. Och just det har ju varit en kritik mot kristna, att vi gärna stödjer "utsatta", men verklig upprättelse är vi inte lika intresserade av.
Jag läste också "Blott i det öppna på 90-talet, och annat som kom på 80-talet, och tycker inte det är lika hotande att (en del, långt ifrån alla) unga människor inte ser homosexualitet och bisexualitet som en avvikelse eller onaturligt. Jag är lite positivare till den utveckling som skett sedan 90-talet.
Det du skriver om Östeuropa och Afrika är en stor, viktig och svår fråga. Men lite mer komplicerad tror jag än att orsaken är queerrevolutionen och transdebatten i väst. Hur det än är så underlättas det ju inte av högerkristna (om jag nu får kalla dom det) från USA och Europa underblåser och målar upp en skräckbild av utvecklingen hos oss. Åke Green har, om jag inte minns fel varit hos Mekane Yesus-kyrkan och gett sin bild av Sverige och sin undervisning.
Tycker du idag, som utvecklingen nu gått, att det är ett bättre ställningstagande att som ortodoxa präster i öst elda på med sitt budskap om hbt och motivera politiker att skärpa lagstiftningen och ge utrymme för folk på gatan att hindra och angripa t.ex. Pride-parader? Menar inte denna fråga som något elakt, utan undrar ärligt om du ångrar dig?
Inte ett ögonblick ångrar jag samtal och ställningstaganden kring t.ex. partnerskap eller möjligheter att i enskilda fall prövas som adoptivförälder, Håkan. (Att det skulle vara ett öde värre än döden att adopteras av ett likakönat par är ju verkligen ett praktexempel på homofobi!). Jag avskyr s.k. "ortodoxas" uppeldningar precis som Åke Greens uppskruvade och okänsliga retorik i sin berömda homopredikan. Det finns än idag mycket att jobba med i de mest "kristliga" kretsar. Men jag beklagar att jag och många andra utnyttjats av queerideologer som ville avfärda och avskaffa t.o.m. den mest modesta heteronormativitet.
SvaraRaderaJag ångrar att jag avfärdade de konservativas varningar för könsneutrala äktenskap och könsbegreppsförvirring p.g.a. inslag av verklig homofobi (det fanns väl hos mej ett inslag av uppror mot kristen tro ö.h.t. också) och p.g.a. att jag nog alltför sent insåg att det alltid finns två diken och att man lätt hamnar i ena när man ska styra undan från det andra. (Risken finns ju för en backlash i Sverige också när reaktionerna på de värsta queerdumheterna utnyttjas av extremister på motsidan, jfr tyska 30-talet contra det glada 20-talet och Ebba Witt-Brattströms reflektioner kring detta i boken "Dekadensens kön"). Det gäller som morfar sa när jag övade backning att börja "räta upp i tid". Och det är särskilt viktigt att de som betecknar sej som liberaler visar sans och balans åt båda håll - annars sopar Sverigedemokraterna banan med oss (när de nu som ENSAMT riksdagsparti får den pinsamt enkla uppgiften att försvara tesen att den som föder sitt barn är barnets mamma, aldrig någonsin dess pappa!).
Inte tror jag att homofobi vare sej i Europa eller Afrika uppkommit p.g.a. queerteorierna. Men jag tror absolut att homofobi och queerologi parasiterar på och förstärker varandra, se min blogg queerretorik.blogspot.com - och den här sortens polarisering måste brytas upp. Man har inte alltid rätt själv för att motsidan har fel.
Tack för dina svar Andreas, förstår bättre vad du menar nu. Ska se närmare på din blogg senare.
SvaraRadera