Anders Göranzon undrar vilka jag skulle prästvigt om jag varit biskop idag - alla rakt av? Svaret på frågan är på ett sätt enkelt: Jag hade prästvigt alla som jag uppfattat ha en prästkallelse. Prövningsprocessen går ut på att försöka förstå det.
Nu kan frågeställningen vidgas. Vad var det för fel på prövningsprocessen när präster i stället för att vara präster i aktion (predika, förvalta sakramenten och det där) häckar bakom skrivbord eller gör helt andra saker? I ett stift är det 26 präster, i ett annat 55. Och då räknar jag inte alla som sitter på olika kanslier men sällan eller aldrig står vid ett altare och är präster. Hur var det med kallelsen? Och den frågan kan, som Jan Redin gjorde år 1965, ställas vid ett prästmöte också.
Martin Luther driver polemiskt tanken att den som inte fungerar som präst inte heller är präst. Det var ett sätt att uppfatta ämbetet som jag förr inte kunde förstå. Nu fattar jag vad Luther är ute efter. Han driver inte en teologi som ger omvigning till resultat. Han polemiserar mot präster som inte är präster söndagsvis och vardagsvis utan sysslar med annat.
Arbetet att förstå vad Gud vill med våra liv borde vara mer intensivt och kallas själavård. Det arbetet gäller alla. Går människor glada från högmässan därför att de uppfattat att Gud behöver dem i sin tjänst i det som är det alldeles vanliga? Och är grunendhållning att kallelsen till kristet liv inte utan vidare är en präst- eller diakonkallelse?
I övrigt har jag nog svarat på en uppsättning frågor av det här slaget - och ett svar finns i boken Farligt och då handlade det år 1995 om kvinnor i prästämbetet och vad en dissiderande biskop då skulle göra. Men det intressanta med nuvarande biskopar - alldeles bortsett från att de inte minns de utfästelser som gjordes år 1958 eller ens vill veta hur argumenten förändrats (men det kanske jag kan ta upp vid tillfälle) - är att de inte förnekar prästkallelsen, den av Gud givna, hos oss. Hade vi haft precis samma prästkallelse och varit 40 år yngre, hade vi inte prästvigts. Nog är det ett problem - coram Deo. Inför Gud betyder det. Om jag varit Gud, hade jag alldeles klart varit irriterad på en biskop som inte gör det jag ville ha gjort - prästviger dem jag kallar.
Nu har nog Anders Göranzon fått svar på sina fråga. Inga prästvigningar rakt av. De ska vigas som Gud kallar.
Det handlar inte om "prästkallelse", utan om "tjänstbarhet". I vart fall i mitt fall. Pga att jag i nuläget inte är helt arbetsför, saknade jag önskad tjänstbarhet och fick därmed nej från biskopen i antagningskonferensen. Jag undrar fortfarande om jag har en prästkallelse, för den frågan fick jag ju aldrig svar på. (Dessutom tror jag ju att den helandeprocess jag är inne i, kommer att leda till att jag är fullt arbetsför när studierna är avklarade, men det trodde uppenbarligen inte biskopen).
SvaraRaderaMina frikyrkliga vänner har svårt att förstå att tjänstbarheten skulle vara ett hinder, för de känner till många pastorer som inte jobbar heltid.
För en knapp vecka sedan (10 juli) gjorde jag ett inlägg på Din blogg, Dag. Du hade skrivit såhär:
SvaraRadera”Nu har jag inte med ett enda ord berört det faktum att de två biskoparna, den vigde och den som är electus, inte skulle ha prästvigt mig om jag varit ung prästkandidat. Vi tog inte upp den saken i går heller.”
Jag utgick från att Du, biskop Jan-Olof Johansson och biskop electus Åke Bonnier inte heller tog upp frågan om vilka präster i Svenska kyrkan Du skulle prästvigt när jag skrev:
”Och inte heller tog ni upp frågan vilka av Svenska kyrkans nuvarande präster Du skulle ha prästvigt om Du hade varit biskop idag. Eller är svaret det att Du med glädje skulle ha prästvigt alla rakt av?”
Det andra ledet tog Du själv upp i den bloggpost jag nu kommenterar och det är bra. Jag tackar för klart och tydligt svar. Jag förmodar att Du syftar på sidorna 118-120 i boken ”Farligt”. Där finns verkligen vissa öppningar. Svaret, som jag ser det, är att Du inte skulle prästviga kvinnor med mindre än att Du var övertygad om ordningen med kvinnor som präster. Du skrev:
”Vad gäller prästvigningar står jag fast vid 1982 års kyrkomötesbeslut. Kvinnor kommer att prästvigas både i och för Växjö stift av en lämplig biskop då stiftsbiskopen inte övertygats om ordningen med kvinnor som präster.”
Detta skrev Du 1995 och på samma gång som jag får intrycket att kvinnor inte kommer att vigas till präster av Dig som biskop menar Du ju att de kommer att vigas. I det följande skriver Du också att de kommer att bli synliggjorda och att biskopen ska vara biskop för alla.
Det är kanske inte alla som läst detta. Jag har nog anat det, för jag har från flera håll hört berättelser om hur Du som kontraktsprost gjorde just det Du skrev. Synliggjorde präster och var (visserligen inte biskop men) prost för alla präster.
Det som är viktigare hittar jag dock i stycket ovanför:
”Vi måste oundvikligen komma bort från oförsonlighet.”
Jag håller med. Sedan hittar jag några rader tidigare något, som känns mindre roligt men ändå viktigt:
”När det var biskopsval ställdes jag inför den avgörande frågan. Vad jag svarade gick spårlöst förbi. Det var bara rakt av ointressant. Som fenomen kanske det är av intresse?”
Ja, det är det. Försoning är naturligtvis ingen fritidssyssla för en kristen person. Försoningen hör till själva kärnan. Inte bara sjätte söndagen efter trefaldighet. Det jag läser i boken ”Farligt” får mig att ana att Du anser att präster i Svenska kyrkan, som dessutom är kvinnor, ändå är präster. Åtminstone i någon mening. På samma sätt som Du själv skriver att dagens biskopar inte förnekar prästkallelsen hos Dig. Trots att de inte skulle prästvigt Dig om Du vore ung idag. Finns det inte en grund för fortsatt samtal och fördjupad gemenskap?
Man kan beskriva Svenska kyrkans kamp med ämbetsfrågan som ett stort fiasko. Många gör det. Men det går också att hitta stråk av försoning. Att vi lever i samma kyrka, trots oenigheten, som stundtals går mycket djupt. Visst finns det nybildade samfund, som lämnat Svenska kyrkan p g a denna fråga, men i stort sett håller Svenska kyrkan ihop. Jag menar inte att allt står väl till. Långt därifrån. Men vi försöker (och lyckas stundom) hålla ihop. Det finns enhet. Kunde vi inte lyfta fram det som en motbild.