I dag är det Tors dag. Alltså var det Odens dag i går och blir Frejas dag i morgon. Den nya dagen gryr över platser som Torslunda, Torsås, Odensvi, Onsala och Frötuna och Frövi lika självklart som över S:t Annas skärgård och innan de storstilade strukturomvandlingarna kunde folk veta att de hörde hemma i tex Friggeåkers, Odensala eller Torsåkers kristna församling. Det hedniska har likosm aldrig bekymrat. Kyrkan tog över och döpte Yngve, Tor, Freja och Tora med sedvanlig entusiasm. Någon religionsdialog fördes inte - men uppenbarligen inte en stormande religionskritik. På olika sätt togs den gamla tron in och det som inte togs in konkurrerades ut. Offerplatserna revs. Läser man Gunnar Hyltén Cavallius Värend och virdarne ser man enkelt hur folktron levde kvar, peredikades mot (antar jag) och det var den religionskritik som gavs. Bröstgänges gick få fram. Men religionsdialog var det inte fråga om.
Nu ska det föras religionsdialog. Jag har sett en sanslös bild från en sådan dialog där den kristliga dialogpartnern klätt sig som muslimsk kvinna för att i Sverige - i ett sammanträdesrum - kunna föra dialog med en imam. Tjosan! Den utklädda har blivit beklädd med prosttiteln av biskopen i stiftet.
Men är det trots allt inte som när jag i religionshistorien läste islam, att Muhammeds insatser är ett hopplock i ett försök att få till en enda religion av den arabiska halvöns stamreligioner, av judendom och av kristendom. Det finns ett djup i islam liksom i alla religioner och djup ropar till djup, det vet varje judisk och kristen teolog som läst sina psaltarpsalmer. Det kan man samtala om men också fundera över hur en religion för alla människor kommer att se ut när den plockas samman. Vad plockas bort? För det finns också en betydande antagonism som vi inte kan blundas för. Inte minst när det handlar om metoder för att utbreda tron. Islams segrar handlar om militär styrka. Apostlarnas väg var en annan.
Kan det vara så, att de kristna har ett särskilt ansvar att bedriva religionskritik? Tanken är den enkla att människors försök att komma åt Gud är religion medan Guds sätt att låta sig bli människa är kristendom, verklighet och alls inte religion. Alla är religiösa utom de kristna. Jag kan läsa Areopagtalet i Apostlagärningarna (Apg 17) och jag kan läsa Kolosserbrevet för att muntra upp mig.
Skulle de kristna börja formulera en religionskritik på temat "det är så mycket man inte behöver" eftersom Gud gjort allt? Eller kampanjen "det är så mycket man kan numera" - med samma motivering? Annars återstår förstås alltid the hard core: Jesus. Är det i vanlig mening SANT att han är Guds Son och världens Frälsare och lika sant det han säger, att han är vägen, sanningen och livet?
Så många roliga samtal man kan föra om man inte för en religionsdialog, verkar det. Den kristna religionskritiken genom två årtusenden verkar spänstigare och mer spännande. Och så slipper man klä ut sig till något man inte är för att dialogera.
Tänk om man kunde hitta den sanslösa bilden - då skulle jag försöka lägga ut den på denna blogg. Inte bara för att uppmuntra men det också. I väntan på det kan vi fundera över vad en kristen religionskritik skulle handla om i vårt land år 2012. Antagligen en kritik av den stoera religionen/ideologin. Konsumismen. Och en del annat.
Visst finns saker att lära av Islam: det allvar som muslimer tar sin tro på och en del från sufisk andlighet t.ex. Det ändrar dock inte det faktum att Muhammeds lära framstår som inget annat än det hittills mest framgångsrika kristna kätteriet. Han var varken den förste eller den siste som fick privata uppenbarelser som skulle återställa den kristna tron till vad den påstods vara innan apostlarna fuskade ihop nya testamenetet. Men varför ska man lita mer på Muhammed än Joseph Smith undrar man ju?
SvaraRaderaPåståendet att islams segrar var militära kontra apostlarnas må vara sant om man jämför två tidsperioder skilda från varandra men om man jämför islams segrar med kristendomens ankomst och genomförande i Norden haltar bilden betänkligt. Att polarisera så är att förtiga hur kristendomen spridits efter apostlatiden. /Magnus Olsson
SvaraRaderaMagnus!
SvaraRaderaKan du ange några exempel på när kristen tro spridits med militära medel. Och kan du göra en bedömning av hur stor andel av kristen tros spridning det utgör, så att vi får en uppfattning om det är det normala eller undantag.
Tage G Pettersson, teolog numera, vet ".. det bästa goda ur alla religioner!"
SvaraRaderahttp://www.svtplay.se/video/98321/24-6
Biskop Göran jag kan hänvisa till ex Latinamerika och den ockupation som spanjorer utförde. Vidare har väl den inhemska samiska befolkningen utsatts för tvångskristendom. Baptister som vägrade döpa sina barn har fått erfara den kyrkliga och samhälleliga maktens metoder, för att nu nämna några exempel. De baltiska områdena med liksom finnarna./Magnus Olsson
SvaraRaderaMenar Biskop Göran att Kristendomen aldrig har tagit bruk av att kronan utnyttjat den kristna religionens/kyrkans makt över folk, och i sin tur tillskansat sig ännu mer makt än den man i förstone erhållit? Har Biskop Göran vidare aldrig hört talas om exkommunikation, förbud mot skilsmässa, krig på Nordirland, häxbränning och korståg. Visst kan jag hålla med om att detta inte stämmer med kärnan i vår tro, men likväl har kristna utnyttjat möjligheten till våld och makt, precis som andra religions- och ideologi-företrädare.
SvaraRaderaSedan när handlar konflikten på Nordirland om religion? Bara för att de två sidorna har olika bekännelse betyder det inte att konflikten har med detta att göra.
Radera"exkommunikation, förbud mot skilsmässa, krig på Nordirland, häxbränning och korståg" Det var äpplen päron och apelsiner om vartannat. fm
RaderaOm icke militär, knappast med silkesvantar... osökt kommer jag att tänka på vad de kristna missionärerna gjorde med indianbarnen på USAs västkust och på vad missionärerna i Kongo valde att blunda för och medverka i under Kung Leopolds styre.
SvaraRaderaSen får vi inte glömma hur Katarerna slaktades till siste man också.
"... indianbarnen på USAs västkust ..." känner jag inte till. Du får gärna ge en kort beskrivning och/eller en länk.
RaderaJag noterar att Magnus och broder Anonym bara har svarat på min första fråga.
SvaraRaderaDet är mycket möjligt biskop Göran men hur hade du tänkt dig att den andra skulle besvaras? Med statistik? Fö noterar jag att jag i alla fall svarade på en fråga, det är mer än vad jag kan säga om biskopen. / Magnus Olsson
RaderaNu påstod ju Dag inget annat än vad som var sant! Nämligen att apostlarnas och deras nära efterträdare- en period av ca 300 år spred sin lära med aldrig senare uppnådd framgång.Detta till skillnad mot Islam som från dag 1 använde svärdet. Piskan och moroten.
SvaraRaderaVad gäller tidsperiode. Ja inte var det en enklare period de första 300 åren än t ex tiden ytterligare 300 år framåt.
Visserligen fanns begreppet Pax Romana men det var ingen fridfull tid , framförallt inte för de som ville vara kristna.
Sedan dess har kyrkan i mycket varit en maktfaktor som kejsaren antingen vetat att begagna sig av eller kyrkan i sig själv varit så stark, så självmedveten att den utsett kejsare.Det är ett beklagligt faktum men det är också ett tänkvärt faktum att Kyrkan med stort K alltid har rest sig oavsett vilka förnedringar den utsatts för vare sig det varit inifrån eller utifrån.
Vi ser samma sak idag inom SvK- här hos oss i relativt fridsamma tongångar men ändock med den klara målsättningen att förhindra evangeliet att spridas och vi ser hur staten trots att formellt alla band till kyrkan kapats. ( Kejsaren anser sig inte behöva kyrkans hjälp längre i ngt som helst sammanhang. Kejsaren är ändock insiktsfull nog att inse att Kyrkan är en potentiell maktfaktor och ser därför till att så långt möjligt är se till att den inte längre agerar kyrka.
Ännu har den inte lyckats helt och min förvissning är att det kommer den heller inte göra
Visst tar man inom islam sin tro på djupaste allvar. Det bästa exemplet är väl alla självmordsbombare som villigt offrar sina liv för att ta med sig så många otrogna som möjligt i döden.
SvaraRaderaDet är också förenat med livsfara att säga något ofördelaktigt om Muhammed. Det finns alltid radikala muslimer som är beredda att göra sin plikt.
Något liknande finns inte inom kristendomen idag. Kritiker behöver gå rätt långt tillbaka i tiden för att hitta förmenta orättfärdigheter.
Att inte ta sin tro på allvar
SvaraRaderaDet kan man inte beskylla muslimerna för att inte göra, och agera därefter också för den delen. Där ligger vi kristna i lä. Inte för att jag menar att vi skall bli självmordsbombare när någon hånar Kristus, det gör inte saken bättre, men vi är dåliga på att protestera. Kan ju bero förstås på att det finns femtekolonnare i våra led som bidrar till att hädelse får ske. Jag tänker på utställningen "Ecce Homo" i Uppsala domkyrka för en del år sedan. I mina ögon var det en hädelse mot Kristus, men vem var det som gav sanktion till denna utställning, jo det var ärkebiskop Hammar och "domprostinnan" Koivunen Byhlund. Ena riktiga femtekolonnare. Hade det varit profeten Muhammed som framställts på det sättet, så hade inte Uppsala domkyrka stått kvar i dag. Men ändå, jag är ganska nöjd att domkyrkan står kvar, trots allt.
"Präst från Skara stift"
@Josephine: Om jag inte är helt felunderrättad så blundade inte alla missionärer för vad kung Leopolds hantlangare hittade på i Kongo. Det var missionärer från bl a Sverige som i rapporter hem skildrade övergreppen och illdåden och som piskade upp en kritikstorm som gjorde att kungen fick lov att avyttra kolonin till belgiska staten. Men jag vill också gärna veta vad som hände med indianbarnen!
SvaraRaderaF Pierre
Obelix: http://www.thecanadianencyclopedia.com/articles/kwakiutl
SvaraRaderaEn av många stammar längs östkusten vars barn fördes bort till missionsskolor där de förbjöds att tala sitt eget språk, sjunga sina sånger etc. Det indianska skulle utrotas och de skulle bli "goda" kristna.
Visste du att i Sverige var samiska barn förbjudna att tala samiska i skolan med varandra fram till 1973?
Grovt förenklat kan sägas, att man inom främst västlig kristendom skiljer mellan påve och kejsare. I islam förenas de båda ämbetena i kalifens person, Profetens efterföljare och ställföreträdare på jorden. Sanktion åt mer eller mindre despotiska regimer ges på sina håll av att regenten är ättling till Muhammed (Frid över hans namn!), s k hashemitiska kungadömen, exv Jordanien. Staten och dess lagar samt utbildningsväsendet anses som en självklarhet böra uttrycka islam. Politik och religion blir - grovt förenklat - ett.
SvaraRaderaKristendom har aldrig segrat över islam utom genom våld;
Poitiers, där idag en moské större än Peterskyrkan i Rom närmar sig sin fullbordan, såg år 732 de frankiska svärden stoppa islams expansion.
Granada, där idag den muslimska befolkningsandelen åter kan jämföras med Malmös, var 1492 platsen för de västeuropeiska muslimernas etniska rensning under svärdet ur Spanien.
Wien, av sin Oberimam nyligen utnämnt till "ett paradis för muslimer" var 1683 platsen för det slutliga tillbakaslagandet med svärdet av islams framryckning mot Europas hjärta.
Vid fredlig samexistens avgår åtminstone på sikt utan varje undantag islam med segern över kristendom och kyrkor.
Så väl att vi skiljer på stat och kyrka, andligt och världsligt, eller hur?
Men hur är det? När den statlige kalifen pekar med hela handen, nog tar de svenskkyrkliga prästinnorna slöjan i religionsdialogens tecken? När sexuella små bokstäver skall få sanktion genom kyrklig praxis, nog instämmer och ler väl svenskkyrkliga både små- och stormuftisar hult åt kalifens vilja?
Är inte traditionella kristna en illa tåld dhimmiminoritet i dagens Europa? Blir patriarken kvar i Konstantinopolis(Istambul) mer än tio år till? Blir påven kvar i Rom mer än hundra år till?
Jag undrar.
Per S