måndag 28 oktober 2013

Erik Petrén

Erik Petrén dog i lördags 94 år gammal. Om livet blir långt blir det 70 eller 80 år så Erik fick ett långt liv, fyllt av innehåll. Klart man kan imponeras över det intellektuella och Erik har lärt mig mycket under årens gång. Men det som mest imponerar hos den mannen är hans sätt att hantera livets motgångar. Där var han riktigt stor. Sonen Anders satt i rullstol och Erik for till honom för att köra honom i rullstolen, diskutera med honom och allt detta som hör ett mänskligt möte till. Anders var trotskist. Det var inte Erik. Han var högerman av det gamla slaget men fick inte någon plats som riksdagsman och blev inte heller rektor. Han kunde återkomma till frågan om vägskälen i livet där livet leddes på annan väg. Han - med erfarenhet från Oxfordrörelsen och dess både lagiskhet och försynstro - har mer än de flesta talt om hur Gud leder och använder också våra misstag och misslyckanden i sin tjänst för att fostra oss för Guds rike.

Erik var glad över att bli i anspråkagen. Han kunde fråga "vad behövs jag till här?" - och var nöjd när han uppfattade att han hade något att säga som passade in i sammanhanget och förde samtalet vidare - eller om han upptäckte någon han ville språka med och som behövde honom. Allt var inte dialogiskt hos honom. När han berättat något kunde han säga "vad säger du, vad säger du" och till en sådan mening hörde inte egentlig mening något frågetecken. Man förväntades bara instämma och uppskatta.

Erik var en personlighet av det slag som inte stort bryr sig om vad andra menar om honom. Han bar under sin lektorstid till sin (fula) vaktmästarjacka av nylon (praktisk!) slipsar i kyrkoårets färger. I påsktiden vit färg, alltså. Folk kunde bekymrat fråga oss kringstående vem i Eriks familj som dött eftersom han bar vit slips. Svaret "Jesus, och han har uppstått!" roade mer den som gav svaret äön den som fick det.

Erik avskydde all förställning och allt fromleri. Uppfattade han att någon antog åsikter "på ambition" kunde han vara närmast skoningslös liksom när någon försökte bli Guds talesman och förklara vad den och den nu skulle göra. Kallelser föreskrivs inte så enkelt av andra. Men såg eller fick Erik en uppgift var den en autentisk kallelse och ett uppdrag att utföra Gud till ära och människor till salighet. Hans engagemang var då odelat, vilket kunde betyda att han skyndsamt och med smällande dörr lämnade sammanträdes- eller arbetsrum men samtidigt producerade och organiserade han mycket. Så var Svenska kyrkans bekännelsearbete eftersom det första haveriet ett särskilt skötebarn där pedagogen Petrén var till nytta.

Erik var eruptiv, det är sant, men främst var han konstruktiv. Han var intelligent och hade hörminne, gamla repliker mindes han och återkom han till. Familjen var viktig - fadern Gustaf Petrén hörde jag som barn talas om långt innan jag mötte Erik för pappan var professor i Lund och fruktad tentator bland medicinarna, Morsan bland dem. Det första jag läste av Erik var ett apologetiskt arbetsmaterial från början av 60-talet. Sedan kom jag att tentera på hans En psykolog läser Bibeln. Hans klassiska text är nog, bland allt han skrev i SPT och annorstädes, den reservation han lämnade till bibelkommissionen. Han stod fri och var inte beredd att offra något av trons innehåll eller ordningar för deras skulle som inte frågade efter evangeliet utan ville ha eller skapa sig något annat. Den som kommit till tron utifrån, är medveten om hur smal porten är, fick jag för mig.

Respekterad var Erik av många. Hugo Odeberg, Gustaf Wingren, Bertil Werkström m fl, m fl. Fruktad var han också. Jag hör nog för egen del till dem som helt enkelt och simpelt  höll av honom. En gång vandrade vi i snöfall på vägarna kring Gamla Hjelmseryd. Snön föll i riktigt stora flingor, Erik föreläste och jag såg på honom förundrad när snöflingorna la sig i drivor på hans ögonbryn. Vad han sa? Det minns jag inte. Jag såg med barnslig förtjusning två snödrivor, 3-4 centimeter höga, å hans ögonbryn. De låg kvar!

Erik Petrén har lärt mig mycket. När väl mitt bibliotek kommer ur de lådor där det nu packas, ska jag göra en omläsning av hans böcker. Jag har ju tid numera. Hans sista bok, postillan, är användbar.

Till dem som utgjorde de för Erik nödvändiga utmanarna hör många präster och lekmän som nu är i 50-60-70-årsåldern. Det är väl betecknande för en intellektuell som Erik, att han aldrig stod riktigt ensam utan alltid var beroende av andras repliker. Han utgjorde en vital del i en levande gemenskap, med andra ord. Något annat var inte tänkbart för en man som tänkte i människor - och menade att detta sätt att tänka är Guds. "Tänka i människor" betyder att tänka att vi nu saknar Erik. Det gör jag.

8 kommentarer:

  1. Tack för denna bloggpost!

    Till det som du skriver skulle jag vilja tillägga att Erik var en mycket god skapelseteolog. Inte för inte heter hans textutläggingar Skapelse - ny skapelse.

    Som du nämner kom han in i den kristna tron utifrån och av hans erfarenheter här har vi mycket att lära. Jag tänker särskilt på hans uttryck "Guds barnbarn-syndromet"

    Må han vila i frid

    Rolf Pettersson

    SvaraRadera
  2. Jag minns Erik med glädje och de möten vi hade på St Ansgar där jag delade korridor med vännen Anders. Erik R.I.P.

    SvaraRadera
  3. Han var bullrig och jag vågade aldrig närma mig honom som du Dag - synd att säga.
    le

    SvaraRadera
  4. När nu Erik Petrén har sällats till skaran av "dina trogna i alla tider", bevarar jag honom och hans jordiska tjänst i djupt och tacksamt minne. Jag hade under mina drygt tio år som redaktionschef för SPT att göra med honom flera gånger i veckan. Jag lärde mig naturligtvis mycket av honom. Det gällde inte bara teologiska och pastorala frågor, utan också sådant som har med svenska språket att göra. Det finns inte en enda ledare, där han inte har justerat utkastet (det gäller också dem, som har bättre handlag med svenska språket än jag).

    Erik var lekman, och var nöjd med den kallelse han hade i det. Vår kyrka lider brist på medvetna lekmän. Det är som om det inte skulle duga med annat än att vara präst (många, i synnerhet kvinnor, tycks det mig, som kommer till tro i medelåldern, får ju för sig att de måste bli präster). Att han till slut blev teol. hedersdoktor var verkligen på sin plats, och han gladde sig mycket över detta och var berättigat stolt över det.

    Erik har också lärt mig att tänka efter i mötet med människor på väg in i tron. Han kom, i likhet med Bo Giertz (båda kirugsöner!), från en ateistisk miljö, som dock var mycket moraliskt medveten. Han kunde påminna mig som är uppvuxen i ett prästhem, att 'du vet inte hur en värld utan Gud ser ut'. Och han var mycket mån om att inte falla för frestelsen att tro sig ha ett företräde som den som 'vet bättre'.

    Erik tog sin kallelse i de omständigheter som han hamnade i. Till hans konservativa sida hörde att han ogillade allt som kunde vara omstörtande. Han tyckte att vi som bildade Missionsprovinsen egentligen svek, sökte en 'roligare' kallelse på annat håll. Jag bevarar det omdömet, som ett korrektiv till varje tanke om att vårt vägval skulle vara det självklart enda och rätta.

    Requiscat in pace!

    SvaraRadera
  5. Vill helhjärtat instämma i detta inlägg med kommentarer. Jag har aldrig träffat Erik Petren personligen, men jag har mött honom i texter från Erevna till Skapele - ny Skapelse. Petren företräder de s k kanoniska exegegesen samt den kalcedonteologi vilka han är i gott sällskap av inte minst Benedict XVI. Jag tänker på orden hans sista opus "Kyrkan har att leva i båda dessa perspektiv, duglighetens och oduglighetens, skapelsens och frälsningens, utan sammanblanding eller förväxling oupplösligt förenade.
    RIP

    SvaraRadera
  6. Jag drar mig till minnes att Erik Petrén förr (?) kärleksfullt men dock med ett sorgestänk ibland kallades "Svenska Kyrkans lekman" (singular!). Eva Spångberg var den kvinnliga varianten. Och nu är båda borta.

    Mitt eget minne av Erik Petrén är från SESG:s samlingar i Stora Källarsalen på AF i Lund. Goda föredrag av en man som längs mittgången tog sig fram till podiet - iklädd sandaler och den karaktäristiska grå "järnhandlarrocken". Vi talar sent 60-tal och tidigt 70-tal.

    Jag i Halland

    SvaraRadera
  7. Vilken fin runa över en man jag aldrig hört talas om, men vill lära mig mer om, tur att han finns utgiven. Här var din stil och ditt innehåll i djupaste harmoni.

    SvaraRadera
  8. "Vad behövs jag till här?" är en fråga som jag nyfiken vill ha svar på när den ställs av DS efter flytten till Moheda.
    Informativa observationer från församlingslivet emotses.

    SvaraRadera