onsdag 30 oktober 2013

Låt oss hjälpa medierna!

3½% av alla debattartiklar i DN, SvD och Expressen under perioden 2001-2011 är skrivna av någon religiös företrädare eller organisation konstaterar Marta Axner i sin doktorsavhandling. Det betyder att 639 artiklar skrivits och detta förhållande belyser den stabila sekulariseringen. Nu har jag inte läst avhandlingen men Helena Myrstener är behjälplig på Dagens Seglora. Hon drar slutsatsen: "Massmedia missar helt enkelt de röster som kan tillföra andra perspektiv på samhällsfrågorna vilket är en förlust."

Förlust för vem? Missar? Finns det verkligen något intressant att föra fram från kristet håll på samhällsfrågor? Hur ser ett kristet avloppsrör ut - eller en kristen miljöpolitik, som visar sig vara så mycket klokare än den miljöpolitik de vanliga miljömupparna företräder? Visar sig inte förlusten då först och främst däri att svenska folket för uselt deltar i gudstjänsterna och därmed missar väsentliga predikningar, ett offentligt tal framfört på tusentals platser i detta land varje sön- och helgdag?

Nog är det uppenbart att media inte har förstånd att prioritera bevakningen av det kyrkliga. Så t ex kan jag minnas prästmöten på 1970- och 80-talen, väl bevakade av media. Det var vid ett sådant prästmöte redaktör Åke Svensson var nära att få på käften av biskop Lindegård. Detta scoop om smockan som hängde löst stoppades när domkyrkokomministern Jonas Fors fattade vad som lagades till på Smålandsposten och nödgade biskopen att sent om aftonen ta sig till redaktionen för att be om ursäkt. Så försvann den nyheten. Slåss biskoparna för lite numera? Kan man ö h t tänka sig biskop Johansson vifta med knuten näve framför ansiktet på en murvel i Växjö? Tacka för att det inte blir så mycket till artiklar heller då!

Å andra sidan: är det inte lite märkligt att en kyrka som anställt horder med kommunikatörer får mindre utrymme i media än tidigare, när vi inga kommunikatörer hade?

Nu klagas över att prästerna inte får in sina inlägg på lokaltidningarnas debattsidor. Av detta har jag ingen erfarenhet. Är det alldeles säkert debattredaktörens fel - eller finns det präster som skriver lika ointressant som de predikar? Frågan är fri, bara den är ärlig. Eller avspeglas den faktiska sekularisering som består i att heligheten flyttats från kyrka till kommers? Lever vi i just den tid Karl Marx talade om när också prästen blivit lönearbetare och förlorat varje nimbus av helighet? I så fall - varför ska just lönearbetare av detta slag tänkas ha något särskilt viktigt att säga i medierna?

Nu ska förstås alla gamla scouter träda fram till hjälp för de medier som missar så mycket. När jag väl flyttat färdigt tror jag att en bloggpost ska ägnas åt frågor som media skulle kunna ställa till ärkebiskopen, till biskopar och till kyrkoherdar. Ska jag i förstone satsa på sådana frågor som ingen biskop eller präst vill ha eller ska vi styra in på framgångsfrågorna, de som visar vilken förlust det är för samhället att inte uppmärksamma Svenska kyrkan? Skulle man då kunna tänka sig att det är bättre för Svenska kyrkan ju tystare det är?

Jag känner dock skaldens ord:
"Den som är liten och klen,
går till Frälsningsarmén
Den som är stor och stark,
går till Folkets Park
Du som vill ha styrka,
kom till vår Svenska kyrka!

Låt oss hålla fram bilden av den fina Svenska kyrkan!

Nu finns emellertid journalister som går i kyrkan på söndagen och skriver reportage och artiklar under veckorna. I vilken mening är de inte Svenska kyrkans folk i medievärlden och i vilken mening är deras journalistik inte kristen/kyrklig?

Har ni fattat att Kyrkans Tidning (vår viktigaste etc) står inför nya nedskärningar? Nya! Var det verkligen 21 anställda som sedan blev 11 och som nu blir - vad då? Det verkar som om ingenting riktigt går som det var tänkt i Svenska kyrkan - eller är det bara ett surt, bittert och förgrämt perspektiv av en som säger att det inte var bättre förr, men att det är värre nu.

17 kommentarer:

  1. Jag (avhandlingsförfattaren ifråga) ska inte ge mig in i någon diskussion - bara påpeka att min avhandling bara analyserar debattartiklar, inte annan bevakning av religion eller Svenska kyrkan. Annan forskning tyder på att det i viss mån finns ett ökat intresse för religion från mediernas håll. Det är dock inte samma sak som att föra ut sitt eget budskap - bevakning innebär ju lika gärna granskning, och ibland rena felaktigheter.

    För den som vill ta del av min forskning så finns avhandlingen för nedladdning alldeles gratis här: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:646308&searchId=null

    SvaraRadera
  2. Per Dahl Barometerns tidigare politiske chefredaktör svarade för en god kyrklig bevakning på ledarsida och debatt. Även den nuvarande politiske chefredaktören Martin Tunström är kyrkligt engagerad. Jag tror att Kalmar och Öland därför är ganska gynnade ur denna aspekt jämfört med många andra landsändar./Gustaf Björck

    SvaraRadera
  3. Min teori för varför det står så lite i media om kyrkan, och noll och intet om Fadern, Sonen och Anden, är att det är tämligen ointressant för folk i gemen, och media skriver om vad de kan få betalt för att skriva om.
    Vilket i och för sig inte förklarar varför tidningar innehåller stående avdelningar för ekonomi och kultur, ämnen som väl ingen bildad människa vill läsa om i tidningen.

    Hur gör vi då för att få kyrkan mer medial? Jo, vi får visa fram kyrkans starka sidor på de områden som är medialt tacksamma i dagens samhälle:

    Sport. Redan Monty Python visste styrkan i att klä sitt budskap i sportens lånta fjädrar, när de lät drottning Viktoria springa hästhinderlopp och filosofer spela fotboll. Ärligt talat, vem är intresserad av att höra Seglora Smedja och Kristen Opinion huta åt varandra i bloggosfären? Låt oss istället anordna publika gyttjebrottningar på Sergels Torg, med biskop Brunne som överdomare. Dessa fajter lär bli betydligt mindre smutsiga än dagens verbala bataljer.

    Förnedrings-TV. Robinson, Farmen, Barmen och allt vad de heter. Detta är vad folket vill ha. Visst kan en seg TV-utfrågning av ärkebiskopskandidater locka till en intensiv inomkyrklig debatt, men utanför kyrkan lär ingen förutom ett par ledarskribenter notera det. Låt oss hotta upp det! På Malmöfestivalen brukar brandkåren ha en liten installation där barn kan kasta bollar på en måltavla, och vid träff så faller en brandman ned i kanalen med ett stort plask. Liknande burar kan användas vid ärkebiskopskandidatsutfrågning. I studion finns en grupp som vräker iväg bollar närhelst kandidaten talar emot bekännelseskrifterna, och en grupp som fyrar av en skur när kandidatens svar inte matchar RFSLs åsikter. Det lär bli en blöt tillställning! Någon form av förnedrande utröstning, där ratade kandidater förpassas från scenen under förödmjukande former, bör även kunna passas in.

    Ja, lite mer förslag i den här vägen, och kyrkan lär ha återtagit sin plats mitt i den globala, mediala byn.

    SvaraRadera
  4. "Av detta har jag ingen erfarenhet." (DS)

    Hehe!

    Redan på sjuttio- och åttiotalen slog de sävliga och lata sig till ro inom sina små, beskedliga verksamheter och välstädade, relativt öde församlingshem.

    "Det går inte här", sas det om ungdomsverksamhet eller annat jobbigt.

    Kyrkoherden bosatte sig under låånga sommarmånader i sommarbostaden, medan emeriti och veniater skötte söndagsgudtjänsterna. Med en djup suck måste man kanske någon gång åka in för ett dop och ev begravningar. Annars inte.

    Nu är det kristna landskapet förött. Kvarvarande konfirmanders förkunskaper närmar sig noll. Kyrkomedarbetare finns det, oftast mer än mindre kyrkofrämmande. Präster finns det. Vad de står för , är ganska oklart. Ingen kommer att sakna eller ens mårka deras slutgiltiga försvinnande från det offentliga rummet.

    Men Sandahl kan sanningsenligt säga, att detta inte är hans erfarenhet. Varför? bör en oroad kyrkoledning och en kyrkoapparat på drift mot omhuldad öppenhet och religionssynkretism självkritiskt fråga sig.


    Tant Svart

    SvaraRadera
  5. Ja man kunde ju tänka sig att ÄB-valet hade föregåtts av en offentlig diskussion. Om man ska döma av gratulationerna så var många engagerade. Men det fanns bara ett alternativ enligt offentligheten. Därför var det inte intressant att diskutera alternativ. Om några kunnat fundera över AJ:s mer hermeneutiska hållning med CG:s tänkt mer befrielseteologiska/politiska så hade ändå svaret blivit att huvudsaken var att de är(var?) kvinnor.

    I ett land där tänkt traditionell religion har varit och kommer att förbli farlig kan det inte vara förvånande. De radikala franska religionsfilosoferna före 1850 (Sand m.fl.) kan kanske ännu tillåtas upplysa en tänkt areligiös svensk offentlighet.

    Kanske att ÄB-valet ändå ger en ny startpunkt? Nu föreställer sig alla att det traditionella tillslut är bortsopat (Weibulls vision 1911). Nu är vår offentlighet där Sovjet började. Och nu presenterar sig Svenska kyrkans ledning ligga i framkant. Hen är det nu givna pronominet när ÄB ska tas emot.

    Att tala tro in i denna offentlighet förutsätter tungotalets gåva. Men då tror jag inte att tungotalet är något obegripligt utan just tvärtom - att kunna tala om dessa saker på begriplig svenska i meningar som är mer än klyschor, i bön om Andens vägledning. Och räkna med att bli emotsagd.

    Några har fått profetians gåva men de flesta av oss får nog fundera över vilka ord och vilka satser som bär en mening på svenska idag. Och som det är värt mödan att reagera/fundera vidare på. Vanligt hederligt förnuft kan det inte bli för mycket av! Låt oss t.ex. återinföra begreppet samvete så kan det hända en hel del.

    SvaraRadera
  6. Antagligen är det många sekulära inom sv ky som arbetar i enlighet med new public management (NPM). I stället för ämbetets förvaltning blir det den funktionella vigningstjänstens management. Helig Skrift tolkad i den Ande vari den är skriven och en muntlig tradition som är bevarad genom ämbetets förvaltning och en bekännelse Trons regel finns inte i NPM:s föreställningsvärld där allt bygger på effektivitet dvs att försöka vinna hela världen. Thatcher arbetate tydligen efter detta. Welby får se upp de afrikanska anglikanerna bryr sig knappast om rule Brittania smittat av sekularism. Inte heller kommer Mekane Yesus böja sig för vår sekukarism. De vill hjälpa osd till omvändelse. Vi får inte glömma att det är Guds långmodighet som för oss till omvändelse. Än en gång Luthers första tes bekräftad

    SvaraRadera
  7. Det föreligger nog ett missförstånd här. Marx sa att religionen är ett opium för folket. Han sa inte att religionen är ett borgerligt opium för folket. Hade han sagt det, hade ju problemet var lätt löst. Det hade bara varit att byta ut det borgerliga opiet mot socialistiskt opium.

    Nog för att jag uppfattar KG Hammars teologi som ett opium för religiösa. Men jag kan inte se något socialistiskt alls i hans abstrakta svammel om sitt eget inre, som om det vore en gud. Socialrealism är det i varje fall inte.

    Kanske ett opium för den överklass som uppskattar abstraktioner och obegripligheter. Kochosarbetaren ville nog att traktorn skulle starta och att tron skulle leda till ett bättre liv, rent konkret. .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det Marx hävdar är att religionen är folkets opium. Religion blir det möjliga uttrycket för en berättigad protest mot ett verkligt elände och kan därmed inte reduceras till en vanföreställning tillhandahållen av en illvillig överhet. Samtidigt ses religionen givetvis som en föreställningsvärld folket ska växa ur, när de grundläggande produktionsförhållandena i samhället förändras.

      I övrigt finns det något att säga till fördel för socialrealismen vid en jämförelse med det postmodernistiska navelskådandet.

      Radera
    2. Du har förstått vad jag menar. Det är märkligt hur man har lyckats göra ett världsfrånvänt navelskåderi bland nutida medlemmar av den gamla (präst-) överklassen (syskonen Hammar är ju präster i femte generationen) till kyrkopolitik för ett gammalt arbetarparti.

      Det var ju samma sak i urkyrkan. De verklighetsförnekande gnostiska idéerna hade ingen framgång hos slavklassen, de som kände piskrappen på sina egna kroppar. De trodde inte att det var några skenkroppar som tog emot piskrappen, men de hoppades intensivt att få nya och hela kroppar vid tidens slut.

      Det var realism. Vi må skratta åt socialrealismen som pekoral, men den har ändå en fördel i jämförelse med det postmodernistiska navelskåderiet. I alla fall ett försök att fånga verkligheten, som den upplevdes av praktiskt arbetande människor. En klassfråga, om man så vill säga-

      Radera
  8. Så här står det ordagrant i svenska översättningen av Kommunistiska Manifestet: "Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare."

    SvaraRadera
  9. Tomas Andersson skrev i sin kommentar här ovanför om "trons regel". Det är ett uttryck som jag har hört förut, men inte reflekterat närmare över. Nu fick jag dock fram följande från en bokrecension:

    "Sanningens regel är den term, som kyrkofadern Irenaeus använder för att ange vad han anser vara Bibelns centrala innehåll. Som synonym använder han också uttrycket ’trons regel’. Denna till synes enkla helhetssyn på den kristna tron är i våra dagar minst sagt häpnadsväckande: Sanningen själv är ’regel’ för den kristna trons innehåll. Det betyder att i kristendomen är trosinnehållet relaterat till verkligheten".

    Detta anknyter ju till vad jag nyss har skrivit, att kristendomen är en verklighetens religion. Den erkänner den verklighet, som ateisterna hävdar är den enda verklighet som finns, men gör också anspråk på att de under varom Bibeln berättar var verkliga och inte blott symboler, samt att det dessutom finns en andlig verklighet, att Gud är en verklig gud och inte en produkt av människohjärnan.

    Kristendomen är på det viset en realistisk religion. Vi drar kanske på smilbanden åt begreppet "socialrealism". Men det är vad kristendomen är.. Men vi skulle kanske särskriva det ordet: social realism.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan leka med termer och stipulera definitioner fram och tillbaka. Social realism eller reell socialism. I ett kristet ontologiskt perspektiv från den långa ljusa medeltidens alls icke så ointelligenta skolastiker har vi lärt oss att nominalism är det mindre onda än en renodlad realism, för då hamnar vi i gnåstikernas dike. Istället bör vi städse vandra med Mästaren till Emmaus och inte tänka vår tro utan göra den, med frimodighet och glädje, "konsekvensneutralt" som mediamänniskorna säger, vissa om att Han är med oss alla dagar intill tidens ände.

      Radera
    2. Social realism och reell socialism är inte alls samma sak. Socialrealism (ihopskrivet) är en konstart som anbefalldes av makthavarna i det forna Sovjetunionen. Social realism (ihopskrivet) är verkligheten om sociala förhållanden. Reell socialism är ett ekonomiskt-politiskt system.

      Naturligtvis fanns det en orsak till att jag tog upp detta med "opium för folket". Jörgen U Bengtsson har mycket bra lyckats fånga vad den renläriga marxismen anser: "...ses religionen givetvis som en föreställningsvärld folket ska växa ur, när de grundläggande produktionsförhållandena i samhället förändras"

      Marxismen anser alltså inte att religionen är ett borgerlig opium som ska bytas mot ett socialistiskt (eller feministiskt) opium. Men det är just vad professor Elisabeth Gerle försöker göra, att döma av vad hon har skrivit på sin blogg:

      "I den hellenska världen fanns en föreställning om att människan ursprungligen skapats androgyn, asexuell och jungfrulig. Samtidigt manlig. Man kan spekulera över varför just Marias jungfrulighet kommit att bli så viktig. /- - - / Men när jungfrulighet används för att slå mot kvinnors naturliga biologi där ingen kan vara både oskuld och mor eller när jungfrulighet blir ett ideal att sträva mot som slår mot det faktum att vi som människor är materiella kroppar som lever i en bestämd tid, då är det viktigt att återvända till de gamla berättelserna och bekännelserna och fråga vad de djupast sett vill säga."

      Professorn försöker alltså lära underklassen att tron på mirakler är hellensk, borgerlig och manschauvinistisk. Att i stället för att hylla detta borgerliga ideal in spe uppfatta Bibelns berättelser som en uppmaning till medlidande med utsatta människor, låter kanske väldigt "proletärt". Men vad vet professorn, som väl själv tillhör borgarklassen, om proletariatets behov?

      Vad vet professorn om hur de slavar, som snabbt kom att utgöra merparten av den framväxande kristna kyrkan, tänkte? Men framförallt retar det mig att professorn, när hon tar avstånd från kristendomen, inte gör rent hus med allt "opium för folket" utan i stället försöker introducera ett nytt opium för folket.

      Om vi tror att Gud finns, ska vi fortsätta att förkunna Gud som kristna alltid har gjort. Om vi inte tror att Gud finns, ska vi inte profitera på det arbetande folket genom att lyfta professorslöner genom att föra folket bakom ljuset med nya läror.Utsugarna fjäskar för fullt för den nya regeringen, som troligen tillträder efter valet nästa år. Man lockar med att kyrkan ska bli den perfekta propaganda-apparaten mot borgarklassen, samtidigt som man månglar ut gammal borgerlig skåpmat. Sådant som alltid har tilltalat den vänsterradikala delen av överklassen.

      När underklassen inte alls förstår, eller ens är tilltalad nog för att försöka förstå, tar man till standardbortförklaringen: "Aha, populasen är okunnig".
      http://blogg.svenskakyrkan.se/gerle/2013/10/27/dogmer-som-stridsrop-men-an-mer-som-trost/

      Radera
    3. Tror LFL är inne på rätt spår. Att som Anonym 2/11 08:11 lägga ihop begreppen ontologi och nominalism förvirrar. Mig veterligt lämnar nominalisten som regel frågan om ontologi och nöjer sig med "namnen" utan någon egentlig vara-reflektion. Realisten däremot föreställer sig att språkets uttryck är bottnat i genuin erfarenhet/kunskap om och av tillvaron.
      Allt oftare stannar jag själv vid (likt LFL?) att det är kristen bekännelse som i sanning relaterar erfarenhet/språk och verklighet i tanken om vem Jesus är: sann Gud och sann människa. Fram till förra sekelskiftet fanns det normerande mönstret med fastän sekulariserat. Med relativitets-teorierna blir flera parallella referensramar uppenbara. Men det betyder inte att Kristus sprängs utan att rummet blir större. Kristus sprängs om bekännelsen till honom ska relativiseras däremot inte om han som sådan får inkludera flera världar. Sådana evangelieord finns också.
      Idealistisk realism förlägger med Platon språkets yttersta bortom horisonten (gnosticism?). Kristen realism tror att det är meningsfullt och möjligt att reflektera utifrån en gemensam verklighet, ytterst förankrad i Kristus.
      Det socialistiska konceptet försökte/försöker göra detsamma utan Kristus förankrat i/med folkflertalet. Det fascistiska konceptet försökte/försöker göra detsamma utan Kristus men tänkt spegelvänt - förankrat i en ideologi. Det är väl en öppen fråga vilken filosofisk/ideologisk vinkel vi ska använda för att beteckna en tänkt "svensk" horisont idag. Jag tror de ungdomar sett mycket som menade att vi lever i världens bästa diktatur där makten/erna sätter tankeramarna. Mänskliga rättigheter på svenska i Sverige är en metafor som ska trummas in - här gäller ytterst folkflertalets lag.

      Radera
  10. Om kyrkans tidning ginge i graven skulle jag bjuda några vänner på en bättre middag! Jag och min förtroendevalda hustru har undanbett oss eländet då vi föredrar seriös journalistik och kritisk granskning framför husbondens röst! Alla i beslutande ställning borde dra in dessa hysteriska mängder gratisex till anställda och förtroendevalda och satsa på seriösa tidningar, t ex Dagen. Det skulle ge betydligt mer utdelning i form av kunskaper och kritiskt läsande! F Pierre

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller SPT och Kyrka o Folk. Man kan nästan få båda för priset av Kyrkans Tidning och de ger så oändligt mycket mer.

      Radera
  11. Wow, that's what I was exploring for, what a material!
    present here at this website, thanks admin of this web site.

    SvaraRadera