Berlin, tisdag - en förkrigstisdag?

I går fick jag i Berlin presentera överste Busse för två präster från Växjö stift. Vi firade den G&T-måndag som här mest kallas Rosenmontag och det gjorde vi på HB. Denna dag tar vi oss hemåt.

Det var roligt att möta översten, wie gewöhnlich. Han ska i påsk till Öland fick vi veta. Men samtalet var i stort allvarligt. Översten undrade hur mycket vi uppmärksammade att president Obama nu vill fyrdubbla rustningen i Central- och Östeuropa. Från 750 miljoner dollar till mer än 3 miljarder. Det är ett svar på ryska framstötar och ett svar till de baltiska stater som begärt en sådan upprustning. Men översten var bekymrad. Det är en kalla kriget-epok inte bara på väg utan "schon da", sa han. Kamraterna såg bekymrade ut och jag var villrådig. Inte har vi talat särskilt mycket om kraftfulla rustningar i vårt närområde. Vi har ju haft det som kallas "Mello" som fokus, Mello med glitter och glamour. Brukar det inte vara så just i förkrigstider. Folk roar sig, njuter av det vackra vädret och underhålls till döds. Så 1914 och så 1939. Så nu?

Jag förtäljde överste Busse att Jan Myrdal skrivit i dessa kategorier och det gjorde han när han i ett tidigt skede analyserade krisen i Ukraina. Det har blivit värre, sa Busse. Vi brukar aldrig detaljerat tala om försvarsfrågor för Sverige är inte med i NATO och lite distans till främmande makt har vi drillats att hålla. Så jag sa inget om försvaret av Gotland eller de handfasta nedrustningarna i Sverige. Vi har ingen möjlighet att snabbt växla upp vårt försvar. Till det kommer ett uppenbart budgetelände. Det sa jag inget om heller - men den tyske försvarsattachéen liksom alla andra försvarsattachéer kan läsa själva. Man vet nog i Tyskland. Allt annat vore tjänstefel. Liksom att den svenske arméchefen nu varnat för - krig. Generalmajoren Brännström kanske vet vad han talar om? Tyskarna vet och förstår vad han säger, förstås.

Hur är man kristen i en förkrigstid? Hur är man kristen när det ryktas om kommande ofärd? Jag antar att det - så festlig fettisdag det är och Fasching här i stan - att man då är kristen mer helhjärtat, markerat i bot och bön. Om det är min sista fastetid innan det krig kommer som Sverige inte kan hållas utanför, så ska den väl tas tillvara.

Men är det inte överdrivet att tänka så här?
Fyrdubblade rustningar brukar vara faktorer att räkna med. Och i söndags redogjorde Radio Kronoberg för att det var brist på skyddsrum i Markaryd. Det var ett egendomligt inslag om det inte är så att det finns insikter om allvar, som inte allmänt diskuteras.

Mina kamrater, som är mig viktiga men militärt mindre orienterade, var så skakade att en av dem bjöd på taxi för vidare färd genom Berlins nattliv. Översten hade gett dem perspektiv att fundera över.

I dag blir det Überlegungen, KaDeWe för lunch (på begäran) och så några timmar innan vi ska hem. Det ska enligt plan inte dröja så länge innan jag flyger tillbaka till Berlin. Någon fördel med att bo i Moheda är det. Man kommer lätt därifrån. Jag inventerade för mig själv tillgången på skyddsrum i Moheda och visste var två eller tre finns, men inte vart jag ska bege mig. Det var enklare när jag var Staatsbürger in Uniform.