Politiske kommissarien, pastor Carlsson

Är det orättvist mot någon att kalla projektet Seglora smedja för en ekonomisk bluff på hög niå, som endast överraskar att det hela kan få fortgå med hjälp av kyrkliga pengar. I jämförelse med utfästelserna, här skulle Kyrkans Tidning skåpas ut, blev det ju en tumme i barnstorlek eller ett ingenting. Man får alltså vara glad över missionspastorn Arne Carlsson, den intellektuella förstärkningen av det kyrkliga livet i Sverige.

Nu har pastor Carlsson läst den s k Natorutredningen. Det har jag också - och recenserat i Östra Småland. Jag uppskattade fräckheten att utifrån ett privat initiativ uppträda som en statlig utredning. Och frågan om Nato är värd seriös diskussion och en mycket bredare debatt. Det tycker pastor Carlsson och utredningen också.

Nu vet jag inte om pastor Carlssons anlete avslöjar en kronvraksfysionomi, det är svårbedömt. Lika svårt att bedöma som frågorna om alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet i krig. Och om riksdagen i vår tar ett beslut om något som är mer än värdlandsstöd till Nato, har vi väl tagit ännu ett steg in i gemenskapen. Har vi, å andra sidan, inte alltid varit med fast inte?

Försvarsministern Gustavsson (C), som satt i en hundgård i Oslo när U-137 gick på grund, hade vid något tillfälle fällt ett yttrande om att alla visste var vi hörde hemma. Olof Palme blev upprörd, Inte för att försvarsministern ljög, för det gjorde han inte, en hedervärd gotländsk C-politiker och lantbrukare. Men han sa det som inte skulle sägas.

För egen del, äldre män upprepar sig gärna, dröjde det innan jag fick svar på de frågor jag ställt i krigsmaktens sammanhang från 60-talet. Med ökad militär skolning gick det att få svar. Vilka förberedelser som gjorts för försvarsledningen i ett krigsläge, orienterades vi om. Och militärt gällde för somliga vapenslag att hålla ut 3-4 dagar tills hjälp anlände. I efterhand vet vi att detta byggde på felaktiga informationer att Sovjetunionen skulle tveka att sätta in kärnvapen. Denna tvekan var ett önsketänkande. Sovjetunionen kunde sätta in kärnvapen Dag Ett. Hjälp hade knappast hunnit fram. Så nog var vi nära Nato och USA redan tidigare. På många olika sätt.

Men nu när Natofrågan bränner igen?
Pastor Carlsson uppträder som en reformret politisk kommissarie, menar att "kyrkan och politiska folkrörelser har en ytterst viktig roll att spela" samt manar kyrkan att med kraft verka för förslagen i den s k Natoutrendingen genom opinionsbildning och därtill verka för ett kärnvapenförbud. "Inte minst kyrkan" ska kräva en omprövning av värdlandsavtalet. Rysslands premiärminister Dimitrij Medvedev varnar för ett nytt världskrig och då är det "anmärkningsvärt" att en proposition om värdlandsstöd för Nato föreläggs riksdagen utan att saken blivit utredd. I den privata Natoutredningen satt också "en ytterst kompetent sakkunniga personer". Det brukar vara en formulering som imponerar på de auktoritetsbundna. Lite Gehäuse, alltså.

Svenska kyrkan som "av tradition varit engagerad i vapenexport och försvarsfrågor" ska alltså agera.
Nu är det väl som det vill med den saken. Pansarsbåtsinsamlingen är en sådan engagemangstradition men jag är, som bekant, aldrig småsint. Att pastor Carlsson blir politisk kommisarie stör mig inte heller så länge han håller sig på sin plats, Equmeniakyrkan. Men hans reformerta program för Svenska kyrkan stör.

Svenska kyrkan kan delta i politiska processer i vetskap om att kyrkomedlemmarna har många olika meningar om Nato. Kanske 40% vill en anslutning, en siffra som stiger. Det är inte konstigt. Var inte det moderata programmet att banta försvaret så rejält att endast Natoanslutning återstod som en möjlig hållning? Vad skrev Fredrik Reinfeldt i sitt nyliberala, moderata program? Och hur tänkte Mikael Odenberg om det? Nog finns det en del som aldrig debatterats. men Svenska kyrkan kan i den här sortens frågor inte driva särskilt mycket. Däremot kan och måste en kyrka formulera de kristiskt konstruktiva frågorna så att medborgarna kan svara. En reformert typ som pastor Carlsson vill förstås ett kristet Geneve. Det ska han få vara rätt ensam om, menar jag, som inte tror politisk kvietism men inte heller politisk aktivism som kyrklig hållning. Däremot tror jag att evangeliet driver människot att ta politiskt ansvar i gemenskap med andra. Okyrkliga också! Kanske främst okyrkliga.

När det begav sig och skulle röstas om kärnkraft kom Ingegerd med en Linje 3-affisch (nej till kärnkraft - "Vad ska väck, Barsebäck! Vad ska in, sol och vin") och undrade om hon fick sätta upp den i Två Systrars kapell. Det fick hon, bara hon skrev sitt namn på affischen så folk visste vem de kunde tala med. Så kom Ola med affischen för Linje 2  (avveckling med förnuft och en obegriplig valsedel...) Samma besked. Från Linje 1 kom ingen. Det roade mig. Men vi kunde alltså i församlingen föra det begåvade samtalet om kärnkraft därför att folk i församlingen engagerat sig. Jag  berättade att Linje 1missat för dess frontfigur Christina Odenberg. Det sa väl en del om klassbasen för Linje 1 och klassbasen i församlingen - eller vad tror ni? Men det sa också något om hur en präst agerar som inte är en reformert pastor med ambitioner att träda fram som politisk kommissarie.

Detta skrivet säger jag ett: Wittenberg. Inte Geneve. Luther. Inte Calvin.