Förföljda kristna

Jag läste Svenska kyrkans hemsida för att förstå vad Svenska kyrkan gör för förföljda kristna. Nu var det mer vidsynt än så. Svenska kyrkan ställde upp också för andra troende. Den bekymrade prästen ringde och frågade om inte dopet betydde något i sammanhanget, för där hade ju alla kristna gjorts till en helhet och den enes lidande är den andres. Jag förmodade att det enkla svaret var att dopet i detta sammanhang ingenting betydde. Det var de religiösa som ansamlades. Jag fann det hela obibliskt men välmenande på sitt sätt. Fast inte så lite kan jag vara bekymrad över att de som alls inte har någon tro på detta sätt ställs åt sidan. Borde vi inte antingen ställa upp för de medkristna särskilt eller säga att tron har ingen betydelse och vi ställer upp för alla människor?

Nu har Frasse och Kirill sagt något annat än vad den svenska kyrkoledningen uttalat. De tar förföljelsen av de kristna på allvar. Det skapade en konstig situation. Stöd för kyrkoledningen kunde dock inhämtas från Borås Tidning, ett stöd som snabbt twittrades runt. Det fann jag lite besvärande. Eigenlob stinkt. Men tydligen uppträder Svenska kyrkan ansvarsfullt och bryr sig. Jag läste innantill /referens längst ner/ om allt vad som uträttas och så lite till:

5.  Vi verkar i det tysta

En del av vårt arbete måste vi tala tyst om av säkerhetsskäl. Idag kan vi till exempel berätta att Svenska kyrkan in på åttiotalet finansierade församlingslokaler och kyrkoreparationer i Sovjetblocket. Det höll vi tyst om då för att inte riskera de kristnas säkerhet.  

Jag har varit med i styrandet av Svenska kyrkan. Jag satt som ersättare i den dåvarande kyrkosttrelsen 1986-1989 och som ordinarie och i arbetsutskottet 1989-1998, var det väl. Därefter satt jag i styrelsen för Kyrkofonden, först på den statliga tiden som ersättare och från 2000 som ordinarie och i AU. Jag slutade väl 2004 - eller när det var styrelsen upphörde? Jag kan lugnt säga att jag inte förrän nu nåtts av beskedet att Svenska kyrkan finansierat församlingslokaler och kyrkoreparationer i Sovjetblocket. Något sådant stöttades i Tallinn efter 1989 men det var den svenska församlingens kyrka. Men innan? Kan det vara så förfärande, att Svenska kyrkans kommunikationsavdelning nu tar åt sig äran för vad fria organisationer som Kristna bakom järnridån eller vad de hette kan ha gjort? Men nu ser jag, först nu, glidningen. Inte Sovjetunionen utan sovjetblocket (som ska stavas med liten begynnelsebokstav!)
Kollekterna till Demmin från Växjö stift kan alltså räknas in. Men de togs upp alldeles öppet? Vad är det Svenska kyrkans kommunikatörer försöker göra nu? Och med vilken avsikt? För att hantera tystnaden kring det samtida utrotandet av kristna i Mellanöstern?

Det här vill jag veta mer om, för det verkar underligt.

Hade det hela alls med Sovjetunionen att göra eller hur kom någon på att kalla centraleuropeiska stater för "Sovjetblocket"?
Fördes pengar in i CCCP? Hur i så fall? Kurirer? Hur kom det sig att KGB inget visste? Var våra agenter så skickliga i cover-up operations?
Eller är det operationen Till Bröders hjälp som pastor Svantesson var inblandad i och som ställde till det rejält för Svenska Kyrkans Diakonistyrelse när det blev svårigheter att redovisa medel och rykten om vapensmuggling genom organisationen florerade som kommer till användning? Men då var det första delen av 1950-talet.

I den aktuella frågan om förföljelsen av kristna i våra dagar, verkar det på mig som om ledande kamrater i Svenska kyrkan trampat rejält snett och jag kommer inte ifrån tanken att kommunikatörerna vill dölja något genom att sätta fokus på något annat, något vi har föga kunskap om och att just detta faktum är poängen.

För egen del menar jag att det finns en förpliktelse för kristna att tala för de förfölja och plågade medkristna av ett basalt skäl. Deras plåga är vår. Den ska kännas in på bara skinnet. Givet, förstås, givet att vi är en apostolisk kyrka som tar apostelns undervisning på allvar. Är vi det, kanske det inte blir så speciellt med troende av annan religiös tillhörighet utan mer särskilt med de människor vi har nära inpå oss - våra nästor - som inte tror eller inte vet vad de riktigt ska tro. Majoriteten av medlemmar i Svenska kyrkan, alltså.

Vill ni läsa hur Svenska kyrkan officiellt ser på de förfölja så kollar ni själva.
https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/forfoljda-kristna-och-utsatta-troende
Är det verkligen dumt att nu ställa en fråga om trovärdighet?