lördag 13 februari 2016

Om jag vore hedning och

Om jag vore hedning och skulle försöka kristen tro för att komma in i en gemenskap, kanske jag först skulle läsa Kyrkans Tidning. Där måste jag väl får information om de kristna.
Vad ser jag när jag nu är en hedning, en utanför, en på heden, som läser en Kyrkans Tidning?

I KT nr 6 är den stora nyheten att "Herden får gå när kyrkoråden bestämmer". Vem Herden är kanske jag inte förstår av rubriken, men det står strax klart att det är kyrkoherden. Jag läser artikeln, först av allt och ser att kyrkorådet ville ha kontroll och att ordföranden är exekutiv. Han har "arbetat" nästan halvtid. Det är nog synd om honom, tänker jag, som inte är med i gemenskapen. Men lite brydd blir jag när en annan ledamot av kyrkorådet beskriver problemet som att två personer samlat all makt och tagit över ledningen och att det inte finns någon transparens.
Nu köps kyrkoherden ut med 26 månadslöner.
Jag undrar om det inte är bäst att förbli hedning om detta är vad gemenskapen kan erbjuda.

Men jag ger inte upp.
Naturvetenskap kan bidra till berättelsen om Gud, heter det i ledaren. Skulle den inte det? Hur insnöade är de kristna egentligen? Eftersom jag är en hedning med naturvetare i släkten, börjar jag undra.

En biskop emeritus som heter Söderberg vill ha stiftsanställda kyrkoherdar. Jag som är hedning trodde att emeritilönen var avskaffad efter pensionsreformen men tydligen inte i det kyrkliga. Emeriten har tydligen fattat att det är många utköp. Det har, minns jag så hedning jag är, andra påpekat för länge sedan i kyrkomötet och till och med föreslagit stiftsanställning. Och det är 18 år sedan. Ska det långsamma  i det kyrkliga vara lockande för en hedning? Det lockar inte mig.

Som hedning blir jag glad över artikeln om tron i praktiken.
Eller inte?
Den första som uttalar sig "är ingen flitig kyrkobesökare och vill inte tillstå att jag är troende". Det är inget fel i det, tycker hon. Det är bra att man får in olika aspekter i den kyrkliga miljön. Det kan jag förstå, men jag slutade läsa där. En hedning som söker en gemenskap behöver inte läsa mer för att förstå. Jag erkänner. Jag såg också att det fanns en som bad bordsbön på krogen. Jag har sett sådana. De praktiserar andlig exibitionism, tänker jag. Men så är jag hedning också.

Det kommer ett uppslag om fasta med Hildegard av Bingen. Hon ser sur ut, ter sig nästan skrämmande. Hon inspirerar inte alls. Det närmaste jag som hedning kommit henne är Rüdesheim, på andra sidan floden. Där produceras vin och Asbach Uralt.

Kanske skulle jag som hedning hellre satsa på Håkan Nesser, som gör klart att Gud inte är så förtjust i späkning? Hur ska de kristna egentligen ha det? En hedning har svårt att förstå.

Inte blir det lättare då Ivan Aguéli presenteras. Det är Säfve-stuk över det hela. Ska jag satsa på hemmasnickrad islam? I tidningens fromma betraktelse får jag veta att "vi måste inget annat i livet än dö". Det är sant och bättre skrivet av mig som hedning för i artikeln står det "att dö" och det är väl språkligt fel.

Fem sidor med lediga tjänster är inget för en hedning, som söker sig en gemenskap eftersom det i längden är lite ensamt att bo på heden. I en annons frågas "Känsla för människor?" och så finns det ett porträttgalleri, som nog hämtats från publikationen Kriminalunderrättelser. Som hedning fattar jag ingenting. Dom söker någon i Astrids ställe. Var hon skötaren?

Nu är jag en universitetsutbildad hedning så frågan "Är teologer onödiga?" uppfattar jag som redan besvarad.
De teologiska fakulteterna är väl religionsvetenskapliga och kan utbilda religionsvetare - men i vilken mening är dessa teologer? Artikeln beskriver hur farligt det är att vara präst, hur sjukskriva prästerna är och författarna kommer fram till att det är märkligt att vi har så många friska präster. Det där verkar vara en miljö jag som hedning bör hålla mig på avstånd från. Nu kan de kristna tydligen älta frågan om reinkarnation - så då kanske det är lika bra att bli hindu. Jag ser att det pläderas för "respektfull dialog". Det kan vara bra. Om man har tid över. Men som hedning sökte jag en gemenskap. någonstans att vara med och stimuleras intellektuellt också. Jag trodde att Kyrkan, som byggde universiteten, skulle vara den miljön.

På stiftssidan talas om snålblåst från Kalmarsund. Journalisten har uppenbarligen inte en aning om att just sundets luftströmmar går i nord-sydlig riktning. Det som kommer västerifrån, kommer från fastlandet och det som kommer österifrån från Ryssland och Polen. Från Kalmarsund just drar ingen snålblåst in över Öland.

Som hedning blir det schablonartade och fördomsfulla störande för mig. Så det får väl vara. Jag får vara glad hedning och besinna att jag måste inget annat än dö. Jag hade annars en tanke att i Kyrkan skulle det finnas liv, det liv som jag får gripa tag i för att överleva döden. Är det inte så, är jag hellre glad hedning än ger mig in i det kyrkliga så som det framträder i Kyrkans Tidning.
Jag ber om ursäkt, men så är det.

12 kommentarer:

  1. F D Alphadeltagaren13 februari 2016 08:46

    Tack Dag Dandahl!
    Exakt så är det. Inte vågar man fråga en präst heller. De mår dåligt om de tvingas träffa människor.

    Enligt en rubrik i nämnda tidning man som icke prenumererande hedning inte kan komma in på är det kallelsen som gör präster sjuka. Rubriken räcker i och för sig. Varför gör Gud så, undrar man. Är det bättre att vara okallad?

    Sedan säger både ärkebiskop och biskopar att kristna inte ska värna speciellt om varandra. Verkligen absolut inte! Nähä. Vad är då grejen?

    Att föreslå att plocka ner korset går bra, det är inte så viktigt. Att skoja med ord det gått inflation i går inte alls. Humor har de inte, de kristna.

    Men Jesus är ju å andra sidan kanske inte enda vägen till Gud heller, så allt kvittar egentligen.

    Det blir ingen prenumeration.

    SvaraRadera
  2. Som en kritisk bloggtext på posten!

    -Precis som jag trodde vid läsningen på torsdagen av KT:s apostroferade artikel om kyrkoherden som hade förlorat KR:s förtroende. Fast den här gången var bloggaren mer försiktig än väntat. Förmodligen är hans körmedlemmar mer direkta på saken. De har ju aldrig förlikat sig med tanken på att en chef måste ha sin styrelses förtroende för att kunna sitta kvar på jobbet.

    Alltså om en VD i ett, kan vi notera, börsnoterat företag, inte längre har styrelsens förtroende, får han (eller hon) ta sin hatt och gå. Ibland omedelbart.

    Vad vill jag med detta ha markerat? Jo, att förtroende alltid är A och O i alla organisationer och företag. Naturligtvis blir situationen omöjlig om en kyrkoherde därför inte har KR:s förtroende, då KR är överordnat och har anställt denne.

    Kan någon på denna blogg - dess generator eller kommentatorer - skriva hur det bör vara annars?
    Förtroende är centralt. Utan förtroende inget resultat!
    Enkelt, mr Watson, förlåt hr Sandahl! Eller, mångfalt - efter antalet körmedlemmar!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  3. Det skulle ju i princip kunna tänkas vara lösningen med en dubbel ansvarslinje av den typ Svenska kyrkan haft som en episkopal och demokratisk kyrka.... Carl Strandbergs bok Präst och kyrkoråd ger en del hintar om detta.

    SvaraRadera
  4. Hellre självsvåldiga präster än småpåvar i kyrkorådet, det är allt jag som kyrkobesökare anser.
    Oftast är valdeltagandet sådant att mandat egentligen saknas. Jag är ändå mässfirare i en församling där åtminstone det nya församlingsrådet går i kyrkan, vilka som sitter i kyrkofullmäktige har jag ingen aning om.
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
  5. Dag S

    Kyrkoherden hade väl inte permanent
    uppehållstillstånd i sin församling.

    Här kommer något från den riktigt
    verkliga verkligheten.
    Läs på friatider.se
    Hånflinande Mahmoud , 19 , sparkade
    in ..................

    Det är skillnad på
    Spark ut med 26 månadslöner.
    Sparkar in för 75000 SEK .

    Jag hoppas att Bönebiskoparna tar
    och utforskar verkligheten innan
    de lägger sig ner och ber.

    Karl-Alfred
    .

    SvaraRadera
  6. Jag finner det vara ett tecken att noga lägga märke till: Chefsideologen för den nya kyrkoordningen Thomas Söderberg träder fram med en offentlig bekännelse: Vi gjorde fel! Är det en första större spricka på bygget, ett tecken på att det är på väg att rasa samman?

    SvaraRadera
  7. Till vägledning och för att (sakligt) kommentera i frågan!

    -Förklara för mig och alla andra hur det skall vara möjligt att driva en församling, om KH INTE har KR:s förtroende. Om KH ständigt är i opposition mot rådet, struntar i dess beslut och riktlinjer, går sin egen väg utan att densamma är förankrad i den förtroendevalda ledningen.

    Skall mot en sådan bakgrund KH kunna tvinga sig kvar ändå - om han eller hon exempelvis är anställd av stiftet? Ni som inte delar min uppfattning (och ni är säkert flera kommentatorer på denna blogg men ytterst få i landet som helhet) ombedes vänligen presentera ert alternativ till nuvarande anställningsform för KH och hur förtroendefrågor skall lösas.

    Alternativ var det - inte allmänt luftat kritik mot undertecknad, Svenska kyrkan, KO eller kyrkovalen.
    Alternativ mitt herrskap - ni har korten!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som kyrkoherde är man [tyvärr] anställd av, men ingalunda därigenom underställd styrelsen. Förtroende behövs förvisso, men om styrelsen grovt förbrutit sig gör det ont värre att byta ut kh men låta dem sitta kvar. Tyvärr saknar KO reella sanktioner mot felande förtroendevalda.
      Kh på landet

      Radera
  8. Läs Strandberg och fundera sedan öber biskopens roll. Vi har en helig ordning där någon alltid ska kunna gripa in mot missförhållanden, nämligen en biskop. Visitationerna är det klassiska instrumentet för att upptäcka konstigheter, kontraktsprostarna fanns i det lokala. Ingen präst stod ensam utställd och ingen församling var utlämnad åt prästen.

    SvaraRadera
  9. BOD,
    Nu är det dock så att det inte är Du som bestämmer vad och hur vi andra skall skriva. Det är inte Du som bestämmer agendan och inte du som är redaktör för denna blogg. Därför lägg av med redaktörsfasonerna- (det gick visst inte så bra som redaktör heller efter vad som försports ).
    Alltnog. Kristi Kyrka är inget börsföretag men SVeK och dess lokala pampar agerar som om det vore det men då bör de liksom Du erinra dig att det faktiskt förekommer att styrelsen avsätts och inte just VD:en.
    I detta fall som jag inte har någon insideinformation om, har det i några andra fall, kan det kanske ifrågasättas om det inte är styrelsen som borde avgå eftersom det verkar som om de inte klarar av sitt uppdrag.
    Rent generellt så infrias gång på gång bibelns ord om hur man väljer predikanter som kliar ens öron och inte efter om de frambär evangeliet på rätt sätt.
    Så mitt alternativ om vi skulle agera som kristna är. Om det är så att prästen har misskött sitt ämbete enligt Kyrkans tro och lära då skall om han inte kan talas tillrätta avskedas enligt normala arbetsrättsliga regler är det å andra sidan så att styrelsen klåfingrigt förhindrat prästen att utföra sitt ämbete skall styrelsen avsättas.
    Kanske det är dags att de som verkligen bildar församlingen ser till att sätta hårt mot hårt. Kyrkan är inte Burells eller någon annans lekstuga även om nu SVeK nu blivit en sådan.

    //HH

    SvaraRadera
  10. Visitationer - besök i god och avslappnad sämja!

    -Jag avser inte att vara tjatig, men bloggarens hänvisning till den klassiska men nu helt urvattnade visitationen som instrument för att upptäcka och åtgärda missförhållanden och en förtroendeklyfta mellan KR och KH är som att skjuta elefanter med knallpulverpistol. Dagens visitationer är fjärran från grävande granskning av det slag som exempelvis journalister ibland ägnar sig åt; de är gemytliga, delvis uppsluppna aktiviteter med samtal och diskussioner, kaffe och tårkalas utan förhör, besk kritik, nödvändiga slutaatser och andra kraftåtgärder för att återskapa ordning. En visitation leder inte till att huvuden rullar.

    Visitationer och samtal med kontraktsprostar (vilka kanske på förhand tar en kollegas parti i strid med KR:s åsikt) är därför i grunden oframkomliga recept för att lösa djupgående lokala konflikter.

    Men att som förstahandsåtgärd skilja KH från ämbetet med stort avgångsvederlag är förstås fel; bloggarens aktualiserande i KM av alla utköp och vad de kostat kyrkan var därför ett bra initiativ. Om KH grovt har misskött sin tjänst och förbrukat sitt förtroende finns ingen anledning att vara generös med avgångsvederlaget. Men många kyrkoråd agerar försiktigt och undfallande. En styrelse med underställd personal måste vara tydlig, bestämd, orädd och ta sitt ansvar, när så krävs. Och kyrkoherden måste från början acceptera och respektera, att han eller hon är underställd rådet.

    Som väl är fungerar samarbetet bra nästan överallt: hälsan tiger still, medan konflikterna förstoras och inte sällan resulterar i prästerliga anklagelser mot de förtroendevalda.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  11. LÄS STRANDBERG! Och därtill vill jag vänligen erinra om att jag som kontraktsprost haft ansvar att visitera och som s k tredingsprost ansvaret att vara biskopens förlängda arm i H-delen av stiftet, andra uppdrag att förtiga. Men fokus var problemlösning och pastoralt utvecklingsarbete. Inga huvuden trillade. Inga tårar heller. Men en stridsdomare vet att se, kan jag meddela, och vet att korrigera utan att gå bröstgänges till väga. Om det är annorlunda nu vet jag inte. Är kontraktsprostarna mindre kompetenta eller berövade sina verktyg?

    SvaraRadera