Om jag vore hedning och

Om jag vore hedning och skulle försöka kristen tro för att komma in i en gemenskap, kanske jag först skulle läsa Kyrkans Tidning. Där måste jag väl får information om de kristna.
Vad ser jag när jag nu är en hedning, en utanför, en på heden, som läser en Kyrkans Tidning?

I KT nr 6 är den stora nyheten att "Herden får gå när kyrkoråden bestämmer". Vem Herden är kanske jag inte förstår av rubriken, men det står strax klart att det är kyrkoherden. Jag läser artikeln, först av allt och ser att kyrkorådet ville ha kontroll och att ordföranden är exekutiv. Han har "arbetat" nästan halvtid. Det är nog synd om honom, tänker jag, som inte är med i gemenskapen. Men lite brydd blir jag när en annan ledamot av kyrkorådet beskriver problemet som att två personer samlat all makt och tagit över ledningen och att det inte finns någon transparens.
Nu köps kyrkoherden ut med 26 månadslöner.
Jag undrar om det inte är bäst att förbli hedning om detta är vad gemenskapen kan erbjuda.

Men jag ger inte upp.
Naturvetenskap kan bidra till berättelsen om Gud, heter det i ledaren. Skulle den inte det? Hur insnöade är de kristna egentligen? Eftersom jag är en hedning med naturvetare i släkten, börjar jag undra.

En biskop emeritus som heter Söderberg vill ha stiftsanställda kyrkoherdar. Jag som är hedning trodde att emeritilönen var avskaffad efter pensionsreformen men tydligen inte i det kyrkliga. Emeriten har tydligen fattat att det är många utköp. Det har, minns jag så hedning jag är, andra påpekat för länge sedan i kyrkomötet och till och med föreslagit stiftsanställning. Och det är 18 år sedan. Ska det långsamma  i det kyrkliga vara lockande för en hedning? Det lockar inte mig.

Som hedning blir jag glad över artikeln om tron i praktiken.
Eller inte?
Den första som uttalar sig "är ingen flitig kyrkobesökare och vill inte tillstå att jag är troende". Det är inget fel i det, tycker hon. Det är bra att man får in olika aspekter i den kyrkliga miljön. Det kan jag förstå, men jag slutade läsa där. En hedning som söker en gemenskap behöver inte läsa mer för att förstå. Jag erkänner. Jag såg också att det fanns en som bad bordsbön på krogen. Jag har sett sådana. De praktiserar andlig exibitionism, tänker jag. Men så är jag hedning också.

Det kommer ett uppslag om fasta med Hildegard av Bingen. Hon ser sur ut, ter sig nästan skrämmande. Hon inspirerar inte alls. Det närmaste jag som hedning kommit henne är Rüdesheim, på andra sidan floden. Där produceras vin och Asbach Uralt.

Kanske skulle jag som hedning hellre satsa på Håkan Nesser, som gör klart att Gud inte är så förtjust i späkning? Hur ska de kristna egentligen ha det? En hedning har svårt att förstå.

Inte blir det lättare då Ivan Aguéli presenteras. Det är Säfve-stuk över det hela. Ska jag satsa på hemmasnickrad islam? I tidningens fromma betraktelse får jag veta att "vi måste inget annat i livet än dö". Det är sant och bättre skrivet av mig som hedning för i artikeln står det "att dö" och det är väl språkligt fel.

Fem sidor med lediga tjänster är inget för en hedning, som söker sig en gemenskap eftersom det i längden är lite ensamt att bo på heden. I en annons frågas "Känsla för människor?" och så finns det ett porträttgalleri, som nog hämtats från publikationen Kriminalunderrättelser. Som hedning fattar jag ingenting. Dom söker någon i Astrids ställe. Var hon skötaren?

Nu är jag en universitetsutbildad hedning så frågan "Är teologer onödiga?" uppfattar jag som redan besvarad.
De teologiska fakulteterna är väl religionsvetenskapliga och kan utbilda religionsvetare - men i vilken mening är dessa teologer? Artikeln beskriver hur farligt det är att vara präst, hur sjukskriva prästerna är och författarna kommer fram till att det är märkligt att vi har så många friska präster. Det där verkar vara en miljö jag som hedning bör hålla mig på avstånd från. Nu kan de kristna tydligen älta frågan om reinkarnation - så då kanske det är lika bra att bli hindu. Jag ser att det pläderas för "respektfull dialog". Det kan vara bra. Om man har tid över. Men som hedning sökte jag en gemenskap. någonstans att vara med och stimuleras intellektuellt också. Jag trodde att Kyrkan, som byggde universiteten, skulle vara den miljön.

På stiftssidan talas om snålblåst från Kalmarsund. Journalisten har uppenbarligen inte en aning om att just sundets luftströmmar går i nord-sydlig riktning. Det som kommer västerifrån, kommer från fastlandet och det som kommer österifrån från Ryssland och Polen. Från Kalmarsund just drar ingen snålblåst in över Öland.

Som hedning blir det schablonartade och fördomsfulla störande för mig. Så det får väl vara. Jag får vara glad hedning och besinna att jag måste inget annat än dö. Jag hade annars en tanke att i Kyrkan skulle det finnas liv, det liv som jag får gripa tag i för att överleva döden. Är det inte så, är jag hellre glad hedning än ger mig in i det kyrkliga så som det framträder i Kyrkans Tidning.
Jag ber om ursäkt, men så är det.