Medelklassreligion

Jag såg söndagens televiserade gudstjänst. Bo Ahrén, som är läkare, fick den pinsamma uppgiften att läsa evangeliet om de inkompetenta och penningkåta läkare som inte kunnat bota kvinnan. Finns det inte en klausul för läkare att slippa den sortens kränkande uppgifter? Jag vet förstås föga om hur Bo tänkte. Han kanske inte ens uppfattade att han utsatts för ett spratt av teologer bland vilka det finns en del som med glädje ger sig på just medicinare. Det slog mig att jag knappast haft med Bo Ahrén att göra på 50 år. Han har till det yttre förändrats något sedan han var konfirmand på Kronoberg sommaren 1966. Men jag tyckte synd om honom. Själv brukade jag be läkarna i församlingen om ursäkt för Markus utskåpning. "Ta det inte personligt!" sa jag.

Kerstin Hesslefors Persson kan man lita på. Det blir finstämt och poetiskt. Hon skrev Tangomässan, som upprört en del. Nu vill jag berätta att missionshistoriskt finns det en förebild i de första kristna församlingarna i Norden, där rävträdan var viktig i högmässan.

Rävträdan var förkristen sed, men togs in i kyrkolivet därför att den, efter den första kristna tidens entusiasm över Vite Krist (den tid när allt var möjligt och insikten att Jesus är Herre och Konung dominerade allt), illustrerade det kristna livet och sättet att sköta en församling.

Ett par dansade inför församlingen.
Det kunde ske antingen så att paret tog två steg fram och ett tillbaka eller två steg till vänster och ett till höger. Då och då svängde de dansande också. Det hela var en gripande illustration, tyckte de kristliga. Det gick inte riktigt framåt längre och inte rakt fram.
Dansen försvann ur liturgin när alla insåg hur det var och den kyrkliga förvaltningen och besluten fattades efter en vänster-högerskala och ingenting riktigt gick framåt längre men ingen ville påminnas om den saken. Rävträdan har dock bibehållits i den hedniska världen, där den kallas "foxtrot".
Skulle vi utmana någon att skriva en foxtrot-mässa eller skulle illustrationen av det nuvarande bli för plågsam, som den en gång var?

Nu till den televiserade gudstjänsten.
Överlämnandet är en intressant innovation. Förr i världen stod en präst och pratade. Han var emot synden. Ibland förstod man att han visste vad han pratade om. Han manade till syndabekännelse och han expedierade förlåtelsen.Det var bra. Vi lärde oss att be vår syndabekännelse med öppna händer, för vi kom till Gud med tomma händer och tog emot förlåtelsen med tomma händer. Det gör jag fortfarande. I överlåtelsen skulle jag tydligen öppna mig för Gud. Jag subjekt och Gud objekt om vi kollar satsläran. Det tror ju inte jag. Jag tror att detta är helt fel. Och då tror jag mig upptäcka det medelklassmässiga.  den liturgi som gestaltar en tro ser jag en tro där Gud hanteras som ett hembiträde. Gör si eller gör så - och så ska Gud göra det.

Jag lyssnade på förkunnelsen. Där blev själens dunkla natt det där att det liksom skiter sig i livet och att vi ska dö. Är inte själens dunkla natt något värre än detta - nämligen Guds frånvaro? Det var nog här har uppfattade medelklassreligionen. Den använder sig av Gud som instrument för sin snällism. För det hela slutar med att jag ska gå i frid och göra en massa. I evangeliet får kvinnan (Marta, tänker jag)  som finns i hopen timens et tremens, rädd och darrande, ett besked, inte en befallning. "Du är botad från ditt onda." Detta kallas evangelium. Det sa pastorn inget om.  Sa han något om att hon var rädd för Jesus för det hon gjort? När kristen tro blir medelklassreligion försvinner en del av dramat. Tacka Fan för det.

När jag var barn - och faktiskt fram till dess min doktorsavhandling trycktes, ett märkligt sammanträffande - gällde 1942 års handbok. Kyrkans klockor kallade till det som var högmässa med eller utan nattvard och hade först kallat barnen till söndagsskola. På andra sidan Mohedaån låg Missionskyrkan. Där samlades mycket av den medelklass som röstade på Folkpartiet. I Moheda kyrka var klassbasen inte riktigt så ensartad. Tror jag. Kyrkans liturgi låg fast. Det var mot bakgrund av denna fasta liturgi de unga studenterna under ledning av de då mycket unga prästerna (idel prästbarn som blev präster vid 22 års ålder...) samt Tommy Olofsson kunde göra experimentella gudstjänster. Sven Kroon måste ha varit en av inspiratörerna genom det han förde hem från Frankrike och i sammanhangen fanns förstås också Christer Pahlmblad.

Gudstjänstexperimentens scopus var en kyrka med fast liturgi. I mischansammanhangen blev det inte riktigt så. Där kunde man göra lite som man ville bara det lät vackert eller i vart fall folk som uppträdde såg glada ut och sjöng vackert. Tror jag. Nu har vi fått detta senare. Det är ingen framgångssaga. Det är medelklassreligionen som tar sig uttryck och detta gläder endast medelklassen, den med lite radikalitet försedd och då blir Björn Afzelius, Mikael Wiehe eller Wolf Biermann lika användbara i sammanhanget.

På slutet välsignade Gud.
"Det var väl ändå det värsta", sa någon. Jag undrade varför. "Det behöver man inte ens förklara", blev svaret.
Jag fattar nog inte.
Jag hörde bara att Gud gjorde ett och annat - hörde och hörde. Jag hörde mest att Herren eliminerats.  Ibland hörs just det som inte sägs! Är en herrelös kristendom verkligen kristendom? För Herre kallar Marta honom, och Petrus och den gemenskap med apostlar och helgon  som är Kyrkan.

Denna morgon funderar jag på om den verkliga motsättningen i Svenska kyrkan går mellan kristen tro och medelklassreligion.