måndag 29 februari 2016

Medelklassreligion

Jag såg söndagens televiserade gudstjänst. Bo Ahrén, som är läkare, fick den pinsamma uppgiften att läsa evangeliet om de inkompetenta och penningkåta läkare som inte kunnat bota kvinnan. Finns det inte en klausul för läkare att slippa den sortens kränkande uppgifter? Jag vet förstås föga om hur Bo tänkte. Han kanske inte ens uppfattade att han utsatts för ett spratt av teologer bland vilka det finns en del som med glädje ger sig på just medicinare. Det slog mig att jag knappast haft med Bo Ahrén att göra på 50 år. Han har till det yttre förändrats något sedan han var konfirmand på Kronoberg sommaren 1966. Men jag tyckte synd om honom. Själv brukade jag be läkarna i församlingen om ursäkt för Markus utskåpning. "Ta det inte personligt!" sa jag.

Kerstin Hesslefors Persson kan man lita på. Det blir finstämt och poetiskt. Hon skrev Tangomässan, som upprört en del. Nu vill jag berätta att missionshistoriskt finns det en förebild i de första kristna församlingarna i Norden, där rävträdan var viktig i högmässan.

Rävträdan var förkristen sed, men togs in i kyrkolivet därför att den, efter den första kristna tidens entusiasm över Vite Krist (den tid när allt var möjligt och insikten att Jesus är Herre och Konung dominerade allt), illustrerade det kristna livet och sättet att sköta en församling.

Ett par dansade inför församlingen.
Det kunde ske antingen så att paret tog två steg fram och ett tillbaka eller två steg till vänster och ett till höger. Då och då svängde de dansande också. Det hela var en gripande illustration, tyckte de kristliga. Det gick inte riktigt framåt längre och inte rakt fram.
Dansen försvann ur liturgin när alla insåg hur det var och den kyrkliga förvaltningen och besluten fattades efter en vänster-högerskala och ingenting riktigt gick framåt längre men ingen ville påminnas om den saken. Rävträdan har dock bibehållits i den hedniska världen, där den kallas "foxtrot".
Skulle vi utmana någon att skriva en foxtrot-mässa eller skulle illustrationen av det nuvarande bli för plågsam, som den en gång var?

Nu till den televiserade gudstjänsten.
Överlämnandet är en intressant innovation. Förr i världen stod en präst och pratade. Han var emot synden. Ibland förstod man att han visste vad han pratade om. Han manade till syndabekännelse och han expedierade förlåtelsen.Det var bra. Vi lärde oss att be vår syndabekännelse med öppna händer, för vi kom till Gud med tomma händer och tog emot förlåtelsen med tomma händer. Det gör jag fortfarande. I överlåtelsen skulle jag tydligen öppna mig för Gud. Jag subjekt och Gud objekt om vi kollar satsläran. Det tror ju inte jag. Jag tror att detta är helt fel. Och då tror jag mig upptäcka det medelklassmässiga.  den liturgi som gestaltar en tro ser jag en tro där Gud hanteras som ett hembiträde. Gör si eller gör så - och så ska Gud göra det.

Jag lyssnade på förkunnelsen. Där blev själens dunkla natt det där att det liksom skiter sig i livet och att vi ska dö. Är inte själens dunkla natt något värre än detta - nämligen Guds frånvaro? Det var nog här har uppfattade medelklassreligionen. Den använder sig av Gud som instrument för sin snällism. För det hela slutar med att jag ska gå i frid och göra en massa. I evangeliet får kvinnan (Marta, tänker jag)  som finns i hopen timens et tremens, rädd och darrande, ett besked, inte en befallning. "Du är botad från ditt onda." Detta kallas evangelium. Det sa pastorn inget om.  Sa han något om att hon var rädd för Jesus för det hon gjort? När kristen tro blir medelklassreligion försvinner en del av dramat. Tacka Fan för det.

När jag var barn - och faktiskt fram till dess min doktorsavhandling trycktes, ett märkligt sammanträffande - gällde 1942 års handbok. Kyrkans klockor kallade till det som var högmässa med eller utan nattvard och hade först kallat barnen till söndagsskola. På andra sidan Mohedaån låg Missionskyrkan. Där samlades mycket av den medelklass som röstade på Folkpartiet. I Moheda kyrka var klassbasen inte riktigt så ensartad. Tror jag. Kyrkans liturgi låg fast. Det var mot bakgrund av denna fasta liturgi de unga studenterna under ledning av de då mycket unga prästerna (idel prästbarn som blev präster vid 22 års ålder...) samt Tommy Olofsson kunde göra experimentella gudstjänster. Sven Kroon måste ha varit en av inspiratörerna genom det han förde hem från Frankrike och i sammanhangen fanns förstås också Christer Pahlmblad.

Gudstjänstexperimentens scopus var en kyrka med fast liturgi. I mischansammanhangen blev det inte riktigt så. Där kunde man göra lite som man ville bara det lät vackert eller i vart fall folk som uppträdde såg glada ut och sjöng vackert. Tror jag. Nu har vi fått detta senare. Det är ingen framgångssaga. Det är medelklassreligionen som tar sig uttryck och detta gläder endast medelklassen, den med lite radikalitet försedd och då blir Björn Afzelius, Mikael Wiehe eller Wolf Biermann lika användbara i sammanhanget.

På slutet välsignade Gud.
"Det var väl ändå det värsta", sa någon. Jag undrade varför. "Det behöver man inte ens förklara", blev svaret.
Jag fattar nog inte.
Jag hörde bara att Gud gjorde ett och annat - hörde och hörde. Jag hörde mest att Herren eliminerats.  Ibland hörs just det som inte sägs! Är en herrelös kristendom verkligen kristendom? För Herre kallar Marta honom, och Petrus och den gemenskap med apostlar och helgon  som är Kyrkan.

Denna morgon funderar jag på om den verkliga motsättningen i Svenska kyrkan går mellan kristen tro och medelklassreligion.


23 kommentarer:

  1. Ack ja, så det kan gå. Kerstin Hesslefors Perssons mor var min lärare på mellanstadiet och lärde oss barn att dansa foxtrot. Kerstin var en rar liten tös. Tråkigt att det skulle gå så illa.

    SvaraRadera
  2. Som jag sagt förut, handboken är överflödig.
    "Gud välsigne.." är inte hämtat ur nuvarande handbok och om inte ens en domkyrkoprost kan utföra liturgin enligt handboken så har den väl rimligen spelat ut sin roll?
    Utan handbok blir liturgin lika oförutsägbar och flytande som vilken gudstjänst i Equmeniakyrkan som helst.

    Jag samtalade lite med Peter Halldorf i förra veckan om frikyrkans kroniska avsaknad av Benedictus, att efter mässan trefalt stämma upp i Halleluja till Herrens ära.
    Undrar hur ofta det proklaeras i SvK nuförtiden - utanför fastetiden naturligtvis - när handboken spelat ut sin roll?
    Halleluja (hallal - ja); Lova Herren, har hela betydelsen av detta spelat ut sin roll i många SvK-sammanhang?

    I tidebönerna efter uppståndelsen på påskdagen får vi alla stämma upp i flerfaldiga Halleluja, prisa Herren för det.

    SvaraRadera
  3. Det är naturligtvis intressant att lägga märke till att när läkaren Lukas återberättar händelsen med kvinnan med underlivsbesvär, så stryker han notisen om läkarna som misslyckats trots god betalning. Men notisen är typisk för Markus, som ofta har sådana här detaljer som gör att berättelsen blir folklig. Han är ju också ensam om att bevarat vad Jesus sade på sitt eget språk: Talitha koum! I jämförelse med Markus och Lukas förkortar Matteus skildringen avsevärt, men så anser han genom hela sitt evangelium att folkliga detaljer är ovidkommande, de drar intresset bort från det teologiska budskapet.

    SvaraRadera
  4. Jag har sedan länge selektiv hörsel. Hör bara den goda förkunnelsen. Och överlåtelsebönerna har jag aldrig fattat vad det är, trots att jag frågat de som borde veta. Jag får bara inte in det i min skalle, det går inte. Tack Dag för detta inlägg, det tröstar mig. / Organist

    SvaraRadera
  5. Är det inte väldigt anmärkningsvärt att en lekman läser evangeliet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma fråga har jag!

      Jag i Halland

      Radera
    2. I ett postkristet samfund kan väl en läkare läsa evangeliet, eller en imam, en buddistmunk,en flickscout, eller varför inte bjuda in självaste Richard Dawkins?!
      Antony

      Radera
    3. F D Alphadeltagaren29 februari 2016 21:38

      Nej, fy för "den lede".

      Fast i och för sig ... Vi ska inte göra världen kyrkligare, sa han ju, Modeus operandi.

      Radera
    4. Det är inte konstigare än att en veniat predikar och mycket mindre konstigt än när leknän är med och delar ut eukaristin.
      Innehållet och tron är viktigare än formen, något som den aktuella evangelietexten tydligt visar.
      Hade kvinnan följt gällande norm och form aå hade hon aldrig rört vid manteln och blivit helad.
      För att närma oss Jesus är cår tro och vår iver viktigare än våra former.

      Radera
  6. Medelklassreligion och pinsam uppgift???

    -Jag noterar med viss förvåning bloggarens omdöme om söndagens TV-gudstjänst, vilken också jag såg efter att dessförinnan ha sett en direktsänd - ej förhandsinspelad - dito från Menden i Tyskland.
    Men vad som menas med "medelklassreligion" förstår jag inte. Gör bloggaren skillnad mellan religion för denna klass, för överklassen och för arbetarklassen?
    Personligen gillade jag inte dansen framför altaret, men det skall samtidigt betonas, att denna gudstjänst var definitivt bättre än tangomässan. Och, bäste bloggare och den doakör, som formligen vräker ur sig otidigheter om den kyrka, som jag är engagerad i men som tiger om bloggarens kyrka, jag förstår inte kritiken mot kyrkvärden, som läste evangeliet: var det en pinsam uppgift att läsa detta? Varför i så fall.

    I övrigt noterade jag att Trosbekännelsen lästes, att hela gudstjänsten var - märk detta ni oförbätterliga kyrkokritiker! - rakt igenom en kristen gudstjänst. Detta sagt på förekommen anledning. I bloggarens kyrka, i min kyrka!
    Lägg detta på minnet!



    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  7. Borde inte den där domprosten synas ordentligt i sömmarna?

    SvaraRadera
  8. Från högkyrkligt håll lär det numera ivrigt propageras för en "gudstjänstens ecklesiologi", något som verkar vara ¨hämtat från anglikanismen. Tja, då inte längre bekännelseskrifter och kyrko(o)ordningen duger (eftersom att de i bästa fall ignoreras i värsta fall anses som felaktiga) då blir "livbojen" "gudstjänsten". Med tanke på hur gudstjänstfirandet utvecklats i Svky verkar samfundet vara allt annat än katolskt utan snarare postkristet!
    Antony

    SvaraRadera
  9. Har någon rakryggad kardinal upplyst pappa Frans om att det är en Herrelös kyrka som i höst ska besökas. Eller börjar det bli krokryggigt även nere bland kullarna?
    /Sub versus/

    SvaraRadera
  10. TV-"gudstjänsterna" är från början till slut teaterföreställningar. De är mycket välregisserade. När man i Enskede församling i Stockholm skulle spela in nyårsföreställningarna annonserade man i förväg efter publik. Just det ordet, publik, användes i församlingens egna annonser. Inspelningarna ägde rum mitt under dagtid och det gällde såväl för de inkallade som för de ditlockade statisterna att orka vara där i minst två timmar för att få med alla omtagningar. Det fick ju inte bli fler luckor än vad som redan syntes i “publikhavet”. Alla gör vad de ska tills allt blir TV-mässigt godkänt, läser kryptiska böner innantill från utdelade lappar och sjunger med där de ska. Sminkade "präster" och uppläsare får ta om sina insatser tills allt sitter som TV-producenten vill ha det. Det handlar inte på något sätt om en "rakt igenom kristen gudstjänst" där en genuin tro avspeglas eller kommer till uttryck utan om ett skyltfönster där sv"k" tacksamt ges tillfälle att visa upp sig med jämna mellanrum. Så håller man liv i något som inte längre förmår stå på egna ben. /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. F D Alphadeltagaren1 mars 2016 07:40

      "Präster"? Var det inga riktiga präster? Detta kommentarsfält får inte läsas för tidigt i den arla morgonstund. Man får hjärtproblem redan innan kaffet.

      Radera
    2. I rest my case!
      Antony

      Radera
    3. Att "publiken" är mottagare av föreställningen från "scenen" är en alltför vanlig företeelse inom svensk kristenhet idag.
      Det är så långt ifrån liturgi man kan komma, då den ursprungliga betydelsen är "folket gör" - de församlades (kyrkans!) tjänstgöring för Gud i gudstjänsten.

      Radera
  11. Vad har ni emot TV-gudstjänster?

    -Jodå, kritiken mot, och sarkasmerna om, även denna senaste TV-gudstjänst från Svenska kyrkan fortsätter. Beskrivningar som "herrelös kyrka" och "teaterföreställningar" varvas med annan kritik från den högkyrkliga rest i landet, som har upphöjt sig till teologisk kriarättare, som dag efter dag, vecka efter vecka, månad och år efter år har öst galla över bloggarens och min svenska demokratiska folkkyrka. Gudstjänster ifrågasätts, biskopar underkänns, präster nedvärderas och förtroendevalda kölhalas på löpande band. Os, osv i en aldrig sinande ström av ordkaskader.

    Det är svårt, oerhört svårt, att förstå drivkrafterna bakom dessa attacker. Påhoppen leder ju ingenvart, de exponerar från början till slut en grotesk nidbild av vår gamla fina kyrka, just den kyrka som ett antal av de nidskrivande själva har företrätt en gång - och som har givit dem så oerhört mycket.

    Nu tackar sällskapet med åsnesparkar. Dag ut och dag in flödar oförskämdheterna, de orättvisa anklagelserna, personangreppet mot Svenska kyrkans hårt arbetande representanter - mot alla dem som i stället bör hyllas för sitt engagemang, för sin vilja att arbeta för vår kyrka, för Herren och Jesus!

    Vill inte det högkyrkliga sällskapet se engagerade, hårt arbetande präster och förtroendevalda förmedla Guds ord?
    Eller vad vill det?
    För övrigt skall tilläggas, att TV-gudstjänsterna är utomordentliga möjligheter för äldre, för rörelsehindrade och för andra, som kanske inte inte har praktiska möjligheter att besöka kyrkan varje söndag.



    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en ganska stor skillnad mellan en TV-inspelad gudstjänst som dokumenterar i realtid vad som sker under en församlings gudstjänst och en inspelning av ett regisserat drama med ditlockad publik och omtagningar?

      Att det förra är att föredra kan vi nog vara överens om, eller hur?
      Min kyrka gjorde 4 radiogudstjänster under förra året. Tre direktsända och en inspelad. Den sistnämnda innehöll ett omtag av ingångspsalmen, vilket inte var speciellt märkvärdigt då församlingen i vanlig ordning ramlade in några minuter efter elva.
      Till direktsändningarna ombads vi vara på plats i bänkarna en kvart innan.
      Dynamiken i gudstjänsten bev lite skarpare under direktsändningarna, men det var i alla fallen enkelt att känna igen de vanliga gudstjänstfirarna.

      Radera
    2. För inte alltför många år sedan hade SVT direktsända högmässor, vanliga sådana ofta från landsbygden. Min gamla mor uppskattade dessa gudstjänster, men blev mycket besviken när man började sända "moderna" gudstjänster mest avsedda för dem som alltså bör benämnas "getterna".
      RK

      Radera
  12. Är det inte i Allhelgonakyrkan som kyrkoherde Moqvist är numera? Varför var inte han med i någon av de fyra tv-gudstjänsterna?

    SvaraRadera
  13. Därför att Hesslefors ska bli biskop.
    /Sub versus/

    SvaraRadera
  14. http://www.sydsvenskan.se/lund/dalig-arbetsmiljo-bland-lunds-kyrkor/

    SvaraRadera