Det kristliga i debatten

Nu får jag kritik för att jag omtänksamt försökte måla en förståelsehorisont för att biskoparnas bedrövliga arbetsmiljö skulle bli begriplig. De lever i skräck.
Jag tog den fine biskop före detta Johansson som utgångspunkt, kanske inte minst för stt skapa förståelse för denne man och hans dilemman.
Jag gjorde ett något vidare svep genom att peka på två andra frågor, som hanterades långt innan Johansson ska kunna anklagas, nämligen år 1957-58 och 2009. Den gemensamma nämnaren heter skräck.
I denna skräcktillstånd lever biskopar. Vi fick ytterligare en illustration för att förstå hur de har det. Det var verkligen omtänksamt att försöka skapa förståelse. Fick jag tacksamt beröm för denna insats?Mä genoito.

Jag kan fortsätta med ännu ett intressant exempel på det kristliga i debatten.
Det var utbildningsdag om nyaste förslaget till kyrkohandbok på folkhögskolan i Oskarshamn. Egendomligt, menade jag. Kyrkostyrelsen frågar: "Vad tycker ni i församlingen?" Då tar sig några iväg för att utbildas. Måste man utbildas för att ha en mening? Arbetstid går och den kyrklighetsindustri som redovisar aktiviteter och som emanerar från stiftskanslierna, kan redovisa. Men vad? Det sägs att utbildningen går ut på att påpeka vad som ändrats i förhållande till det förslag som inte fördes vidare.
Förstår ni min undran?

Jag menar att allt detta är ambitiöst men ambitiöst feltänkt.
Vi har ett förslag som nu i omgångar ska stötas och blötas. För den sakens skull behövs insikter från församlingarna. Därefter vidtar en bearbetning på grundval av alla remissvar, också de remissvar som pojkarna som utbildat kommer att skriva och stiftet anta.

Församlingarna måste förstås fundera - men främst utifrån handbok 1986 och kanske utifrån en del artiklar och kritik som kommit under processens gång. Jag sporde följaktligen om Christer Pahlmblads bok Mässa för enhetens skull hade nämnts vid utbildningsdagen. Det hade den inte. Där anger han dock några punkter som kan vara viktiga att ha i minne. Man hittar hans material på kyrkligdokumentation.nu om man inte köper boken på Artos. Jag menar att stiftet nu luras/narras/vilseleder just genom att leda, dvs utbilda. Och den som fastnar i tankemodellen att jämföra med det förra materialet och detta, går vilse.

Så här långt var meningsmotsättningen tydlig. Jag menade att gossarna skulle skickas tillbaka till stiftskansliet snarast. Gick det 12 arbetstimmar per deltagare för personalen från norra Öland för denna utbildningsdag, tänkte jag, när jag såg deras glada facebookinlägg.

Nu klev en lärare från Oskarshamns folkhögskola in i det som var en frågestund men blev debatt.
Man kan inte eller bör inte bli tillsagd att man tänker fel eller är lättlurad, menade läraren. Vi befinner oss lite på distans från det akademiska, som ni märker.

Formuleringarna befanns vara "nedvärderande och nedsättande i sin ton". Här märker ni en glidning i argumentationen för tonen i en skriven text låter sig inte enkelt fastställas. utan blir en högst subjektiv  slutsats. Tonen skulle lika gärna kunna vara aggressiv som humoristisk eller rentav vänlig. Men läraren, ja ni vet hur lärare är och ränderna går nog aldrig ur, allra minst om de är kristliga, visste:

 "Detta sätt att uttrycka sig till medmänniskor hör inte hemma i dessa sammanhang!!!"
Dessa sammanhang? Men vilket sättet var, hade ju han själv och på egen hand bestämt!
"Var och en har rätt till sin egen tanke", menade han. Verkligen? Men varför då utbilda? Remissarbetet var väl ett arbete just att få veta vilka de egna tankarna var?
Nu menade läraren från folkhögskolan där kursen var, att man kunde förhålla sig kritiskt/konstruktivt till utbildningen man fick. Det kan man. Men frågan var ju en grundfråga om de som ska remissvara verkligen ska utbildas av dem som i stiftet ska skriva remissvar. Jag har inget emot den kritiska diskussionen om handboksförslaget. Därför undrar jag varför P-blads bok inte nämndes. T ex.

Jag fick dock besked på fejjan. Den förda lilla debatten visade att jag inte tänker alls. Jag upprepar: "tänker alls".
"Har nog aldrig sett någon sätta krokben för sig själv på ett sådant övertydligt vis. Hysteriskt roligt, nästan löjeväckande faktiskt."

Vad skulle jag svara på det? Jag skrev: "Dessvärre har jag fattat och för ett konsekvent resonemang i tanke att remissinstanser kan svara!"

Det var fel fick jag veta:
"Och du gör det igen! Fantastiskt!"
Jag bedömdes på det kristliga sättet, dvs det styrde på person. Ni vet hur det går till:
"Du beter dig som om du tror att du är Guds utsända språkrör till mänskligheten som, på ett Machiavelliskt, (ska rätteligen stavas med litet m, det påpekar jag inte, försiktig som jag är, DS) översittarvis, ska tillrättavisa alla andra. Kära"

- och så missade jag resten för hon som höll i det hela, dvs lagt ut bild från fortbildningen på Facebook, bestämde sig för att det får räcka "med oförskämdheter och personangrepp". Hon stoppade och raderade. Alltså kunde jag inte riktigt återge fortsättningen, men det där med "kära" fattar ni att det är tillgjort. Och Machiavellis lilla bok Fursten handlar om furstens plikter och inte i någon mening om översitteri eller behov av att tillrättavisa utan är en instruktion för (eller möjligtvis en ironi angående) furstens styre. Tror ni att min anklagare läst boken?Jag var dock bekymrad över att belackarens text försvunnit. Vi hade haft nytta av den.

Men, heureka! Det raderade inlägget hade gått in på min e-postadress, så nu får ni trots allt veta:

"Kära Dag Sandahl, du kan inte dyrka både Gud och ditt uppblåsta Ego samtidigt. Du måste välja och det verkar tyvärr som om du redan har gjort det, för jag kan inte tänka mig att det var på det här sättet man skulle tala och behandla sin nästa som Jesus menade med sin gyllene regel."

Jag svarade milt med en fråga om Matt 16:23 om det nu ska argumenteras med hur Jesus debatterade. Men jag kände igen tekniken. Någon klipper till med Jesus, som alltid är på den klippandes sida. Det är tryggt. Däremot hänvisas inte till Guds Ord med belägg. Det räcker med Jesus som tillhygge. Ni är väl glada att texten kunde räddas undan förintelse?

Jag beklagar att debatten så bryskt avbröts, för här möter ett lysande exempel på kristlig debattkonst, där man styr från sak till person och mot den som definierats som misshaglig. Vem den där som visste hurdan jag är själv är, vet jag inte. Det fanns sannolikt några bevekelsegrunder. Intresset ljuger inte. Med en fortsatt debatt, hade vi fått fler illustrationer. Mer av samma ger viktig kunskap, fattar jag.

Jag är dock nöjd med detta tydliga exempel på det kristliga i debatten.
Det handlar inte om sak utan om "ton", dvs "tontolkning" för bedömningen blir subjektiv.
Det hela styr på person - och det är just detta som är det kristliga.
Jag hade gärna sett några ytterligare personangrepp i en fortsatt debatt, mest för att förstå kristlighetens väsende. Det styrs på person - och tron, förstås. Jag är inte en riktig kristen för jag dyrkar mitt uppblåsta ego (som stavas med stort E och det kan vara en polemisk poäng men är nog sakligt fel, vilket jag inte påpekar för att undgå ytterligare anklagelser). Jesus är bra. Som tillhygge.

I sak vidhåller jag att det är feltänkt med utbildningsdagar för dem som fått förtroende att skriva remissvar till Kyrkostyrelsen. De ska tilltros egen kompetens att fundera över vad vi gör när vi firar gudstjänst och varför. Här ska tusen blommor blomma. Och så ska det knytas samman till en bukett. Bör Kyrkostyrelsen lägga remissvaren från Växjö stift i en särskild hög för särskild behandling?

Nu är jag dessutom smålänning. Vad kostar egentligen stiftets utbildningsdagar när man ser till löner för dem som kommer och räknar arbetstid? Behövdes det 24 mantimmar eller 36 av de ansträngda personalresuserna i min gamla församling? Krävs inte lite större allvar när personal kallas in? Från stiftets sida, menar jag.

Så roligt att citatet kunde återges trots att det tagits bort. Det är också en kristen lärdom, att inte förtvivla. Gud ger nya möjligheter. Också på Facebook. I allt detta lär vi oss.