Ur en biskops tankevärld

Biskop före detta Johansson är krönikör i Smålandsposten. Han publiceras somliga tisdagar bredvid vädret och läsarbilden.  Vädret rapporterades bli halvklart till mulet. Läsarbilden utgörs av en domherre från Urshult. Ni förstår. Jag kan konstatera att krönikan ligger som plusläsning, vilket väl betyder att få kan läsa. Då missar ni alltså en biskops tankevärld. Jag försöker hjälpa er lite.

Johansson konstaterade att julen tog slut den 2 februari. "Som nybliven biskop tänkte jag bli kyrkoårsaktivist." Det var då på tiden, men kyrkoårsmedvetandet i Alliansmissionen kanske inte var så utvecklat?
Hur gjorde han då?
Han utfärdade ett påbud att julgranarna utanför biskopssätet Östrabo inte skulle tas ner förrän på Kyndelsmässodagen. Han fick ringa stöd från medarbetare och familj, bortsett från trädgårdsmästaren, som ansvarade för granarna. De blev alltså kvar.

Redan nu märker ni en biskops beroende av opinion. Vi fördjupar oss inte på temat - men det återkommer strax. Detta var tydligen första biskopsåret. Johansson höll inte fast vid projektet. Året efter togs granarna bort efter Trettondedagen.

En biskops liv präglas av opinionskänslighet, trendkänslighet och i grund och botten rädsla, för att inte säga skräck. Vad ska folk tycka och tänka? Hur var det med biskop före detta Johansson? Han beskriver sin utsatthet: "Anade att insändare i Smålandsposten var i svang. Det oroade mig mer än det motstånd jag hade på nära håll, i vissa fall gränsande till förakt för kyrkoårsaktivismen."

Vi lär oss att inkännande förstå en biskops skräck, särskilt skräcken för en insändare i Smålandsposten. Det kan inte vara roligt för en biskop att varje morgon vakna, osäker på om det finns någon skräckinjagande insändare, som särskilt tar upp granarna vid Östrabo. Andra möjliga hotfulla insändarämnen att förtiga. Detta är en biskops utsatta arbetsmiljö i ett kontaktyrke. Det ter sig eländigt.

Biskop före detta Johansson slutar med ett spörsmål:
"Frågan är bara vad man ska hålla fast vid."
Det är en biskops fråga när medarbetare och familj för att inte tala om en insändarskribent kan tänkas tänka annorlunda.

Det finns lumpna typer som är biskopskritiska.
De utgår från att biskoparna ska vara de modiga som först av oss alla förs till martyrbålen eller som får huvudet avhugget som aposteln Paulus, men nu av IS-krigare som gärna är behjälpliga i ärendet. Biskopar tillverkas inte på det sättet längre.
De kan förvisso göra sin utspel i tanke att de tänker rätt - men när det inte vill sig, måste allt återgå till det invanda. Det är tryggast så. Deras kristendom är genuin, men den levs under mottot "inte för mycket uppståndelse". De gör så gott de kan. Det borde höja dem över varje antydan till kritik.

Vi andra då?
Själv nöjde jag mig med att i går släcka julgransbelysningen i utegranen vid lantegendomen, för det finns en gran som på alldeles egen hand (eller styrd av försynen) växt upp så lägligt att den kan fungera som julgran några år nu. Det regnade, så jag fann ingen anledning att ta bort belysningen just då.
Så gott det är att kunna stå för sin kyrkoårsaktivism.
Den möda jag fick lägga lite extra på, var mödan att göra slut på Glühwein och glögg till Kyndelsmäss, bortsett från det som sparas till Jungfru Mariae Beb så att julen 2016 kan inledas ståndsmässigt.

Biskop före detta Johansson inser att det snart är fastetid men noterar att den kristna fastan bryts på söndagar "liksom fastan inom islam bryts vid solens nedgång till dess uppgång". Men är det inte en avgörande skillnad på att bryta fastan för att det är Herrens dag och vi inte fastar när brudgummen kommer till fest och muslimska fastevanor? Biskop före detta Johanssons fråga tycks välmotiverad: "Frågan är bara vad man ska hålla fast vid."

En biskops medarbetare, familj och insändarskribenter får grundvalarna att vackla.
Det är bra att veta och vi tackar för denna inblick i en biskops tankevärld.
Glöm inte vad ni nu insett. Och tro mig, mönstret håller både när det handlar om kvinnor i prästämbetet (1957-58) och om enkönade vigslar (2009).
Granarna vid Östrabo vet verkligen att berätta om biskopens skräckfyllda tillvaro. Så har de det allihop, biskoparna. Det är som för Strindberg: makterna.