Tror dom på det själva?

Jag bestämde mig för att läsa vad biskopskandidaterna i Karlstad skriver om sina prioriteringar. Jag läste och läste men förstummades av skitsnacket. Jag ber självfallet om ursäkt för franskan, men jag har just återkommit från Wittenberg och smittats av Martin Luthers språkbruk. För vad annat är det? Hur orkar dom? Och hur orkar dom som ska lyssna och läsa? Det tar liksom aldrig lut och det kan bero på att det inte ens i början fanns en tanke.

Jag lyssnar på den i familjen som reser ut i världen och håller små föredragningar för diverse regeringar. Ibland är hon häpen, har hon medgett, att hon så länge kan stå och säga egentligen ingenting, men det är just det som ska sägas och just detta åhörarna traktar efter att få höra. Om jag nu rätt förstod vad hon sa, förstås. Och biskopskandidaterna? Hur många har pastoral mylla mellan fingrarna och hur många kombinerar detta med att ha visat sig kunna tänka och skriva, dvs föra dialog med en läsekrets?

Ni kan väl själva pröva hur mycket ni orkar.
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater

Vill någon ägna sig åt en övningsuppgift, är det uppgiften att räkna efter hur många gånger Jesus nämns i kandidaternas texter samt undersöka vad de förväntar sig att han ska göra. Observera att det nu inte är berättelsen om Jesus som efterfrågas utan Han själv.

Själv har jag just läst George Weigels lilla bok The Cube and the Cathedral (Basic Books). Den boken gav mer spännande perspektiv och borde egentligen vara en inspiration för kyrkoprogrammet  "Back to Basic".

Weigel gör upp med föreställningen att demokratin kom efter upplysningstiden och inte har något med kristen tro att göra. Det är sådant som docenten Olofsson påpekar också. Pigan och kungen läste förklaringarna till tron i Lilla Katekesen (med förklaringar) och skulle kunna förklaringarna utantill. Vad visste de? De var båda skapade av Gud, de var förtappade men återlösta och de kunde inte tro utan den Helige Ande.  Skulle verkligen dessa insikter inte påverka det vanliga och vardagliga livet? Självfallet skapade det de visste en medvetenhet - en självmedvetenhet som var en medvetenhet om Gud.  Jag kompletterade nu Weigel med Olofsson för att vara tydlig, men också för att lärdomspråla med att jag läst Olofssons Credo och då anför jag gärna författaren i skilda sammanhang.

Weigel kan också fundera över synden och ser hur de kristna syndarna visste vart de skulle gå för att få tag på förlåtelsen. Om inte detta blir levande igen, kommer människor bara att bli medvetna om skuld men eftersom de inte tror på en Gud som vill förlåta - de tror inte på Gud alls, nämligen - har de ingenstans att göra av sin skuld utan tvingas släpa runt på den.
Sekulariseringen skapar inte glada människor.
Och jag läste Jonas Lockman, som är församlingspräst, och formulerade sig slagkraftigt:
"Förlåtna syndare är det bästa jag vet!"

Detta är en hållning som reser upp människor och får dem att åstadkomma något. Också politiskt.
Det är rentav en gudomlig hållning.

Det finns all anledning för en kyrkokristen att inte huka för kyrkokritiken. Vi är bättre pålästa än kritikerna och vi har mer att stå upp för. Men det är nog blott alltför uppenbart att vi behöver hålla fram motbilderna inom Svenska kyrkan, de som innehåller de klassiska svenskkyrklighetsmarkörerna, de som också är katolicitetsmarkörer.

Så långt i tanken kan jag inte låta bli biskopskandidaternas utfästelser.
Monomant kan jag uppenbart återvända till somliga texter.
Vad vill biskopskandidaterna i Karlstads stift?

En ska leda stiftskansliet, en pläderar för "relevans", för en ska Svenska kyrkan vara självklar i både ett sekulariserat och mångreligiöst samhälle (vad nu detta är, men kyrkligt är det väl inte?), en ska föreläsa, en ska ge människorna tolkningsmöjligheten och makten "över sin kyrka och sin tro" åter, en vill verka för tillförsikt och framtidstro, en vill markera delaktighet för många och en vill bygga relationer.
Jag uppfattar inte en enda av biskopskandidaterna vara en biskopskandidat i en av Kyrkans stora martyrtider, vår tid. De talar väl till valmanskåren. Det är allt. Inte fel. Men allt.

Vad kommer ut av en biskop?
Oftast lika lite som det som kom ut av företrädaren. Men det låter alltid mycket från biskopskandidater. Också de som inte skrivit en enda bok som analyserar Svenska kyrkans läge på längden och tvären eller en enda pastoral teologisk, sammanhängande framställning, har plötsligt många synpunkter.
På ett sätt är jag lika fascinerad varenda gång det är biskopsval.
Men jag utmanas och uppmuntras mer av George Weigel och Folke T Olofsson.