söndag 28 februari 2016

Det oundvikliga

I fredags begrovs, det heter så, författaren mm Kerstin Arthur-Nilsson. Hon hade uppskattat ordet "begrovs", tror jag, för hon var en ordälskare, dvs en som älskar att leka med orden och får dem att berätta. Hon var också en allvarlig person som kunde använda humorn i allvarets tjänst. Kristnas bibelglädje får inte sällan den effekten.

Kerstin och hennes man Nils kom in i församlingslivet, det i GA Helsingborg en gång så blomstrande, därför att sonen skulle konfirmeras. Inte förrän ungefär när begravningen skulle börja, slog insikten mig där jag som absent friend satt och tänkte på Kerstin:
Det är inte så få vuxna som fick chansen till insteg i församlingen när barnen gick och läste.
När konfirmationssiffrorna rasar, förloras den möjligheten. Det är en allvarlig konsekvens att fundera över.
Hur ser de alternativa instegen i församlingslivet ut? Inte vet jag. Men så har jag egentligen aldrig funderat över att lägre konfirmationssiffror handlar om de vuxna också. Bortom prognoser för kraftigt sjunkande medlemstal och den ekonomi som följer därmed när verkligheten hinner ifatt Svenska kyrkan handlar det om förlorade instegsmöjligheter.

Jag var i fredags inte i Högby heller, där begravningsgudstjänsten för sjökapten Folke var. Också den begravningen får mig att fundera. Om nu inte pistolskyttet kom i vägen, var både hustrun Ursula och Folke i kyrkan liksom Stephan, Ursulas bror. De var alla prästbarn, Folke dock från Skara stift. Vilka nya tar vid efter Stephan och Folke? Norra Öland är avfolkningsbygd och medelåldern rätt hög.
I Källa blir det begravning för ICA-handlaren Sven-Arnold. Jag har sagt det förut till folket på norra Öland men upprepar mig på äldre herrars manér gärna: "Nu får ni sluta upp med dom där dumheterna att dö." Det är ett allvarsord, för nuförtiden dör folk som inte dött tidigare.

Och då läser jag Sture Hallbjörners bok På väg mot det oundvikliga. Det är bokrelease i Ytterby just i kväll. Sture har skrivit en bok i genren ars moriendi, konsten att dö. Boken avslutas med en avdelning längre och kortare bibeltexter/bibelord att dö på - och väl leva av. Det gör att präster skaffar sig boken som en lathund, men den borde nog finnas i en kyrkokristens hem. Man vet inte så noga när den kan behövas för högläsning hos någon eller för egen förberedande läsning inför det oundvikliga. Hade jag varit församlingspräst på norra Öland, hade jag satsat, köpt och spridit boken för studier och samtal.

De övningar som erbjuds i boken höjer medvetandet. Den vänliga vårdpersonalen förstår kanske inte riktigt min tro. Då får jag öva mig att vara en ensam kristen med uppgiften att älska vårdpersonalen in i gemenskapen med Gud. "Även en döende lärjunge kan vara missionär". Inte en pratsam en utan en bedjare!

Jag tycker detta är lysande. Sture Hallbjörner bedriver själavård, den själavård som hjälper oss att skilja mellan stort och smått och ger perspektiv på oss själva.

Nu har jag varit snäll ett helt blogginlägg igenom. Strukturutskottet som jag lovat detta, måste vara ett nöjt utskott.

4 kommentarer:

  1. SJälavården kräver den grund som är hoppet om uppståndelsen, en frukt av tron på den uppståndne som grundas i gudstjänstgemenskap.
    Själavården är också alla troendes uppdrag som vi aldrig kan kan frisäga oss genom att hänvisa till anställda.
    Undrar om de tänker så i kanslikorridorerna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att Kerstin Arthur-Nilsson är död var en nyhet för mig. Jag minns hennes klarsyn och förmåga att med humor och oförställd förvåning kommentera vissa företeelser som hon, ny i kyrkans sammanhang, upptäckte hos oss.

      Jag i Halland

      Radera
    2. I kanslikorridorerna har de anställda rimligen tappat tron på den gudstjänstfirande församlingen, både för egen del och i allmänhet.

      Så bra att man då ändå har en avlönad plattform för aktivism i tänka-rätt-, moraliserande- och godhetsbranscherna?

      Lars Jensen

      Radera
  2. "Vi skola icke alla dö." (Paulus)

    SvaraRadera