Oron

I natt var en av hundarna dålig i magen. Inomhus kom det innehåll från två håll och klockan var 4. Hunden kom sig därefter. Skapelseansvaret betyder att utföra lite städning efter hund. I detta visas människans storhet. I går eftermiddag var det tre präster på besök. Fläsk, Smålands bästa, bröd och "Erik och Sigvard-sockar" var förning. Gemenskap är en trons grundkategori.

Konstigt då att jag funderade över fenomenet "oro", kan ni tänka. Är oro tillståndet innan uppgivenhet? Vi kan vara oroliga för att vi ska bli sjuka. När vi väl är sjuka, förhåller vi oss på annat vis. Uppgivet eller kamplystet, ibland med munter motståndsvilja. Oron bollar med många alternativ. När det inte finns många alternativ längre utan saken är entydig, behöver vi inte ägna oss åt oron längre.

Jag provtänker, som ni märker.
Funderandet var inte så konstigt. Jag fick ett telefonsamtal från norra Öland. Det handlade om oro och, uppfattar jag det som, välmotiverad oro.

På norra Öland finns många fattigpensionärer. Med många flyktingar kan man vara orolig för att dessa, som slitit ett långt liv och nu är 80+, inte kommer väl till i sjukvård och omsorg. Den som ringde tänkte nog så - men tänkte mest om kvinnofriden. Hon hade försökt ringa och utmana kyrkosystemet att stå upp för kvinnofriden med frågan vad Svenska kyrkan gör i tider när flickor/kvinnor tafsas på. De svar hon fick från Kyrkans Hus hade inte övertygat. På ten tågresa hade hon också hört ett gäng som hon uppfattade vara ensamkommande flyktingbarn tala med varandra på tyska. Jag uppfattade att hon var brydd och undrande inför den framtid som nu skapas för hennes barnbarn.

Vad skulle jag svara?
Jag hade svårt att dölja min munterhet när jag hörde att hon ringt Kyrkans Hus i Uppsala för att få samtala om sina frågor. Att det kristliga nu löper på i förutsägbar godhet, där verklighetsförståelsen är programmerad på ett sätt som fokuserar somliga och ställer andra in skuggan kanske man kan förstå? Pensionärer på norra Öland är inte fokusgrupp i Kyrkans Hus, om man säger så. Och kvinnofrid som betyder att resolut dra gränser för unga män, tja? Men kanske skolborgarrådet Olle Burell, som just stängt gymnasiet i Tensta eftersom undervisning inte kunde bedrivas där på grund av orolig studiemiljö, kan vara en bundsförvant? Min oro handlar nämligen nog mest om detta, att det inte görs analyser av hur verkligheten verkligen ser ut. Kan vi inte se det, blir följden politiska handhavandefel. Det är då man frågar: "Was nun, kleiner Mann?"

I Kalmar sägs ett medborgargarde vandra runt för att bokstavligen slå vakt om kvinnofriden.
Detta garde leds av en högerextremist, meddelade Barometern i torsdags. Det blir förstås så. Och de verbala uttrycken indikerar att gardet kan gå rätt långt om det möter en misshaglig eller en misstänkt misshaglig.

Kvinnofriden är medeltida i Sverige.
Vi rövar inte brudar, tvångsgifter inte bort flickor och straffar våldförande. Det betyder inte att det inte finns kåta karlar i Sverige, men det finns regler för hanterande av kättja. Och det gäller kvinnor också. Att detta har med Kyrkans människosyn att göra, tycks rätt klart. Det var levande människor man kunde se - Herrens mor Maria och apostlarna stod samlade kring Herren i sockenkyrkans kor. Det var Marias krona man kunde låna till bröllopet. Och en del av det vi ser som jämlikhet var överlevnadsbetingelse i det gamla jordbrukssamhället också om den kunde hämta kraft ur Guds Ord. Man behövde varandra. Ömsesidigt. Faller denna ömsesidighet, blir det ett annat samhälle och vi löper risk att importera en helt annan kvinnosyn. Oron är välmotiverad inte minst som denna oro ska hanteras av de välsinnade. Då blir det farligt.

Tillbaka till norra Öland.
Många har levt på småbruk och stöttat med att hyra ut till turister. Det ger inte höga pensioner. Läkarvården är begränsad liksom de kommunala resurserna. I denna tid är det en uppenbar risk att de gamla hamnar sist i kön. Det är nödvändigt att tala om den saken. Svenska kyrkan ser till att det kommer extra pengar till norra Öland för flyktingarbete och det beror på att resurser krävs men de ska inte tas från det ordinarie arbetet utan tillföras solidariskt från hela Svenska kyrkan. På samma sätt måste det vara för de kommuner som belastas hårt. Solidariskt ansvar - och brister solidariteten, dvs viljan att betala, så klarar vi inte saken. Det finns alla skäl i världen att vara orolig. Men också skäl att tala öppet om situationen. Annars blir oron välmotiverat svårhanterlig.

Skulle man kunna säga att flyktingfrågan är för allvarlig för att överlämnas till sverigedemokraterna? Följdfrågan till detta lämnar jag till er att ställa.