Europeiska perspektiv

I dag blev det andra morgonrutiner och en del smått och gott att göra så jag får blogga i morgonväkten. Det går också. Jag tar det morgontema min fru avfärdar med orden "du är så dramatisk". Det blir lätt så när man läser böcker.

Jag har inte läst Norman Angells bok The Great Illusion (1910 brukar anges som år, men boken kom i någon liten upplaga året före också sägs det). Den lästes av många, snabbt översatt till andra språk, och anförs väl numera som exempel på felsyn, en stor illusion i sig själv. Författaren menade nämligen att krig numera var fullständigt omöjligt. De intellektuella världen över förstod själva omöjligheten. Bankerna skulle inte ställa upp med pengar till krigföring, industrin skulle inte hålla igång ett krig och politikerna skulle helt enkelt inte kunna kriga. De stora krigens tid var förbi.

Så blev det som det blev. Då undrar jag om bedömningen är riktig att den civilisationskris som Första världskriget innebar fortfarande efterverkar och att vi inte riktigt har kläm på det? Jag undrar förstås också om förkrigsnaiviteten 1910 och åren därefter är samtida. Vad som händer i Ukraina, upprustningarna i vårt närområde, vår egen försvarsoförmåga, det politiska livets förfall, kriget i Syrien nu eskalerat i kriget mellan Turkiet och kurderna, spänningarna i Europa ,tycks inte nämnvärt bekymra. Vi har Mello att titta på. Vem bekymrar sig då - annat än över låtarna? Glitter och glamour är fint men kan glitter och glamour vara just förkrigstidens emblem? Lite som opiater för att slippa se och inse eller hantera sina insikter?

Jag har alltså inte läst Norman Angell, men hans tilltro till att finansmarknaden skulle omöjliggöra krig har visat sig vara en felbedömning. Och med den kunskap vi har är det närmast makabert att Angell år 1913 skrev ett brev till de tyska studenterna, där han upprepade sitt budskap: Offenen Brief an die deutsche Studentenschaft. Samtidigt kom hans bok i sin fjärde upplaga på tyska med titeln Die falsche Rechnung. Just de studenter som skulle stupa i det kommande kriget kunde i juni månad diskutera de lysande framtidsutsikterna i en värld utan stora krig. 1913 var verkligen "Der Sommer des Jahhunderts" kunde studenterna tänka och nu knöck jag titeln på en bok av Florian Illies, som jag faktiskt har läst. (Fischer 2 uppl 2014)

En US-amerikansk analys av Europa påpekade att Europa "avpolitiserats" och i brist på politik drogar sig Europa med huminitarianism. Men var det inte den franske politiker och tänkaren Pierre Manent som först drev den tanken? Vi blir allmänt humanitära och det kan väl tyckas vara fint men vi har förlorat det politiska, det där med folkliga uppställningar och idéer som går att intellektuellt förstå, analysera och kritisera. Vi har tappat det politiska system där Tåbb vandrar runt med manifestet eller där de lokala organiserar sig och tar ansvar för kommuner, landsting och riksdag därför att de har medborgarnas förtroende - inte därför att de tagit sig fram.

Jag har aldrig mött Alice Bah Kunke. Hon satt i kyrkomötet för POSK ett tag innan hon skulle vidare. Jag förstod sammanhanget när jag läste en intervju med henne. Hon är en klättrare. och POSK var reducerat till en klätterstege, uppenbarligen. Om det kan man tycka vad man vill. Det är just det jag gör. Hon blev inte partimedlem MP för det skulle hindrat henne att skaffa sig de meriter hon behövde på vägen. "Jag visste att jag en dag skulle representera mitt parti. Men jag hade inte blivit generaldirektör för en statlig myndighet om jag haft en tydlig miljöpartistisk profil. Och jag behövde ha lett en myndighet. Jag hade en väldigt tydlig plan på det sättet."

Några klättrade sig upp och blev yrkespolitiker.
Vi talar inte om den saken.
Men frågan borde ställas om det inte börjar bli farligt för oss nu när politiken blir en syssla för ett skrå och vi ska ägna oss åt humanitet, en kyrklig paradgren, som passar blott alltför väl in i den tid som är, medan dessa de fina ägnar sig åt karriärplanering. Jag skriver inte att jag är "förbannad svensk" eller ens "arg skattebetalare". Men kanske varsnar jag ett problem, som kommer att drabba oss alla?

I vilken mening är detta ett europeiskt perspektiv?
Bara så att jag försökt lyfta mig ut mitt sammanhang. Bara så.