Ego i bokreatider

Det är två kaniner i huset nu. Hur ska det bli? Lite förvirrade morgonrutiner eftersom den nya kaninen skulle få känna att hon kommit till ett gott och kristet boende... Nu ska jag samla mig. Det borde kaninen Aslan också göra. Han sitter och kollar in nykomlingen i buren bredvid. De ser på varandra genom galler. Ska jag sjunga psalmen för att klargöra deras situation och tydliggöra att de kristna vet något om den?

Jag fick för att vidga perspektiven ett mejl från Bokus. Jag var först lite tagen av omtanken, men begrep sedan att det var mindre personligt än jag först trott. Det är snart bokrea. Bokus ville kränga böcker.

Jag tog mig fram bland utbudet så som en arab snabbt kan ta sig igenom souken.
Döm om min förvåning när boken Dagsedlar dök upp på årets bokrea.
Den boken kom som en överraskning år 1998, vilket i år blir för 18 år sedan, och behåller sin förmåga att överraska alltså. Den hade redigerats av Mikael Löwegren, som också skrev en läsvärd inledning. Bokens omslag hade ritats av Ingegerd Källström. Där återfanns i boken därtill en vacker hyllning av Ove Lundin. Allt var mycket gripande. För att sålunda inte säga överraskande. De som såg min häpnad, hade mycket roligt. Det hade jag också, när jag väl samlat mig.

Dagsedlarna var ett urval av krönikor jag skrivit i tidskriften Kyrkligt Magasin, som var Svenska kyrkans levande rikstidning (till skillnad från Kyrkans Tidning som presenterade sig som "ledande"). Nu kostar boken 49:- på rean.

Jag var tvungen att resa mig och plocka fram den ur hyllan, lätt orolig för vad som håller efter alla dessa år. Minns att det var gamla artiklar som samlats ihop. Vad skrev jag 1983 och åren därefter och hur håller det?
2016-1983 = 33.
År!
Hållbarheten får väl andra bedöma och allt kollade jag inte - men helt fel hade jag nog inte. Det borde skrämma. Det var ett återgivande av verkligheten då, som i mångt och mycket är verkligheten nu. Samtiden är onödig!

På Bokus söklista skrev jag "Dag Sandahl" för att hitta tillbaka till sidan. Det dök upp en drös böcker. Temat för vad jag skrivit kunde utan vidare vara "Die Wiedergabe der Wirklichkeit", den avhandling vid tyska institutionen som på sin tid beredde oss mycket nöje - men vill ni läsa Dag Sandahl om den kyrkliga verkligheten ska ni absolut inte läsa den! Fast till reapris fanns en del annat.

Naturligtvis är det jag skrivit högkyrkligt om man med begreppet menar att det står inställt i Kyrklig förnyelses sätt att tänka. Det skrivna är dock inte på någon punkt exakt den högkyrkliga teologi, som är fastlåst i en lika inflexibel fundamentalism hos den som skriver. Den glada högkyrklighet som skriver böcker har aldrig visat sig vara särskilt fundamentalistisk utan ifrågasättande och debattglad. Jag behöver inte hänvisa till debatten om Per Erik Perssons bok om Kristus-reprsentationen, där Biörn Fjärstedt markerade i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) år 1965. Ni minns kanske? Vad pastor Cavallin skrev uttryckte inte nödvändigtvis vad hela rörelsen menade, var Biörns markering till professor Gustaf Wingren. Pojkarna dåförtiden kunde! Också. Det har fortsatt i rörelsen. I boken kan man se att vi inte alltid är överens. Varför skulle vi vara det?

Jag varsnar dock ett problem i samtiden.
Många präster uppfattar inte att kyrkopolitik är fromhetens konsekvens. De tror att kyrkopolitik är en syssla utan fromhet, för det har de sett när de mönstrar skarorna söndag förmiddag. Då är få av kyrkofullmäktiges ledamöter och deras familjer på plats och procentuellt nog lika få från kyrkorådet. Kyrkvärden kommer den söndag det är tjänstgöring. De drar slutsatsen att de kan fortsätta med det fromma och förstår sig inte på företeelser som Frimodig kyrka. Är det ens någon idé att rösta i kyrkovalet? Jag kan förstå prästernas oförståelse, men jag sympatiserar inte med den.

Vi behöver människor som uppfattar kyrkopolitiskt ansvar som kyrklig värnplikt.
Må vara att det finns ett antal år när familjen måste få plats men någonstans mellan 47 och 67 år kanske det lättat på hemmafronten?
Ska vi inte slå vakt om unga på listorna? Jo, men kravet ställs kanske mer på dem som är i en annan fas i livet.
Pigga pensionärer, då? Egosvaret är att jag inte vet. Risken är att de som varit med länge blir kvar och blockerar det som egentligen borde ske. Samtidigt är det en risk att de som kan binda ihop skeenden under några decennier, ett gäng påminnare, kommer bort. Det kanske räcker att de påminner om artiklar och böcker de skrivit och så är det bra med det? Fast Frasse är ju något äldre? Liksom ett par presidentkandidater i USA.

Temat var egentligen att kyrkopolitik är fromhetens konsekvens.
Frimodig kyrkas årsmöte i Växjö stift äger rum kl 10.30 på lördag i Domkyrkocentrum. Man får komma förstås om man vill och är intresserad. Biskop Modéus II kommer och talar om vad han skulle vilja att Frimodig kyrka bidrar med.  Kyrkopolitik har med visioner att göra, dvs att omvandla den himmelska synen till kyrkoliv.

Bön och handling blir ett. Alla ska inte ägna sig åt sammanträden och analyser och alla behöver inte skriva ihop motioner. Men en kyrkokristen får inte lämna över kyrkopolitiken till dem som vill just den och inte det andra.
Morsan var kall i sin analys när vi satte oss i bilen efter en högmässa i Ormesberga kyrka och en handfull karlar stod vid sockenstugan, eftersom det skulle bli kyrkstämma. "Där är dom för att bestämma men gudstjänsten bryr de sig inte om." Sönerna var späda. Insikten sitter i. Den insikten styr vad jag skrev i det som blev Dagsedlar, styr det som var Dagblogg och styr BloggarDag.

Det är inte alldeles lätt för oss som i våra egna liv bär med oss erfarenheter av att Svenska kyrkan är något mer än vad hon nu framträder som. Jag ska försöka skriva någon mer bok på det temat. Jag menar, vi får tänka på framtids bokreor. Ska en sådan bok reas 18 år efter utgivningen? Ungefär 2035,  alltså. Perspektivet ter sig, som det heter på ekumeniska, lite scary. Kommer den samtiden också visa sig vara onödig? Eller är världens tid förgången då? Han ska ju komma tillbaka...