Biskoparna ber

Biskoparna har knåpat ihop en bön och uppmanar oss att be för lidande i Mellanöstern. Jag läste med fromsint uppmärksamhet. Här är bönen. Den ska bes på Askonsdagen.

Herre, på fastans tröskel innesluter vi i förbön de människor i Mellanöstern
vars liv och livsmöjligheter förtärs av hänsynslösa krafter
som likt en eldstorm förvandlar allt i dess väg till grus och aska.
Kyrkan, din kropp, slits sönder.
Ge oss blick för våra syskons nöd och låt inte vår kärlek kallna.
Den smärtans väg du går är segerns väg, inte nederlagets.
Väck viljan i oss att vandra den med dig
också när den leder ner i den mörkaste dal.
Mörkrets makt har du brutit.
Trons, hoppets och kärlekens ljus har du tänt
- det ljus du kallas oss att i ord och handling bära vidare.

Jag blev brydd, förbryllad.
Vad ber vi om?

Kyrkans gamla mönster för bön gillar jag. Först en kort påminnelse till Gud om något som är typiskt för Gud: "Gud, du som ....", därefter en bön om det vi önskar och till sist en avslutning där vi talar om vilken väg bönen går: "Genom Jesus Kristus, din Son, vår Frälsare", t ex.

När jag tänker så, menar jag att det är viktigt att vi inte håller fromma föredrag för Gud. Vi ber om det vi har på hjärtat.

Jag läste bönerna i krigstid i den lilla bönboken i 1937 års psalmbok. Där handlar det om vår synd som är en faktor när krigets orsaker analyseras men där bes också om förbarmande över alla dem som lider genom människors ondska. Det är inte så poetiskt. Man ber bönbokens böner därför att Gud är långmodig och stor i mildhet och ärkebiskop Söderblom tvekar inte. Livet utan Gud är ett liv utan trygghet och hopp och den insikten leder till en kort syndabekännelse och så bönen: "Må strid bytas i fred och fiender bliva vänner".

När jag läste biskoparnas bön funderade jag om det är det poetiska som stör mig, det fariseiska eller det reformerta draget.

Det poetiska
Det där med "eldstorm" var poetiskt vackert - och träffar möjligtvis de ryska bombningarna, men det vet jag inte och antagligen inte biskoparna heller. Eldstorm var det Hamburg och Dresden utsattes för,  t ex. Sprängbomber tryfferade med brandbomber var konceptet. I Syrien tycks det dock som om det handlar om sprängbomber med avsevärd verkan men förstörelse genom sprängverkan och konsekvenserna av det är inte riktigt eldstormskonceptet. Nu var beskedet lite svävande - "likt en eldstorm". Räcker det inte att helt enkelt anföra i samtal med Treenigheten att civilbefolkningen utsätts för massiva bombningar och så har det varit länge? Deras liv och livsmöjligheter förtärs av hänsynslösa krafter, ser jag, men undrar över verbet. Att människor dör, vet jag. Förtärs livsmöjligheter?

Det fariseiska
Det där med att väcka "viljan i oss" får mig att undra. Är människan född med fri vilja, kan välja mellan ont och gott och att Guds nåd är detta att vi kan välja? Eller är nåden att Gud skapar människan ny - till en god människa. Är det mänskliga dilemmat att människan utan Gud inte kan välja det goda? Det finns folk som sjunger psalmen 180 utan att höra hur hotfull den är. Varje vers slutar i krav. Det sjungs entusiastiskt. Varför det? Vilken är poängen att en gåva inte får vara en gåva utan ska bli krav?
Vi kanske inte ska lita på viljan i oss, den som Gud ska få väcka? Tilliten kanske skulle gälla Gud?

Det reformerta
I det reformerta blandas kategorierna. Är det, noga taget, Kyrkan, din kropp som slits sönder i Mellanöstern eller är det mänskligheten som sargas? Kristna som avrättas för sin tro eller bombas till stoft och aska är delar i den kropp där också vi är med, det är klart. Då ska kanske frågan ställas hur vi påverkas av detta? Kan den insikten formuleras som bön - om vad då? Är det inte illa nog att människor dödas, för den delen, utan att Kyrkan särskilt ska blandas in? Alla som dödas är väl inte efter Kyrknns  tro infogde i Kristi kropp?

Är det reformert pratsamhet i bönens senare del? Eller är det bara den belåtna borgarklassen som trycker ut sig inför det Högsta Majestätet?
Det hela är tydligen ändå inte så farligt för visserligen är det eländigt i Mellanöstern men det är ljust ändå och vi ska bära ljuset vidare. Alla kan vara belåtna. Gud och vi håller ihop och då blir det svåra aldrig riktigt svårt.

Skulle inte dr Luther sakna ett stycke allvar i en bön som denna eller lite av den glöd som säger till Gud, att nu måste hatet och ogudaktigheten krossas. Nu måste sanningen, rättfärdigheten och kärleken segra och detta är vad vi ber Gud göra "för din välsignade Sons förtjänst och förbön" eller hur vi uttrycker saken. Det betonas inte så mycket vad som gäller i största och frommaste allmänhet utan vad Gud nu måste göra, eftersom Gud är barmhärtig och vill rädda oss. På vanligt kristet och till synes ouppfostrat säger vi till Gud att skynda sig också. Men det blir inte så mycket tal om vår beredvillighet att vandra med Herren ner i den mörkaste dal. Det är mer fokus på den trofaste Frälsaren när Kyrkan ber.

Återstår inte frågan vad vi ber om för den händelse vi skulle be med biskoparna för människor i Mellanöstern? Det är en allvarlig fråga för vi ska förstås inte be illa. Då blir det inget. Och nu är saken så allvarlig att det verkligen borde bli något. Fred, till exempel.

Det är snart nog läge att rejält trösta sig med att det är Gin&Tonic-Monday. Det är en Guds nåd att en sådan måndag gives.