I Sherwoodskogen

Min vän G rapporterade att Harriet Sherwood samlat uppgifterna i en artikel i The Guardian. Harriet ser inte bara skogen utan också träden i Sherwood. Hon kan luta sig emot Stephen Bullivant, religionssociolog och teolog i London. Bilden är entydig och de stöddiga romerska katolikerna, de som inhöstar alla framgångar och bortser från alla katastrofer i det egna kyrkosystemet, borde få ytterligare problem att hålla ifrån sig. Beskedet är glasklart: Christianity as default is gone. Den kristna tron är i Europa inte norm,  bärande värdering eller det som ska följas längre.

Varför? I åldrarna 16 till 29 år säger sig 91% i Tjeckien inte ha någon religion. Det är högst siffra i Europa. Därefter kommer Estland, Sverige och Nederländerna. Siffran för Sverige är 75%. 3 av 4.

I Storbritannien identifierar sig 7% i dessa åldrar som anglikaner, dvs till statskyrkan, det stabila systemet. 6% identifierar sig som muslimer. Professor Bullivant säger att religionen är moribund, ligger för döden. Kristendomen går inte längre från släkte till släkte. Det var just detta en lärare sa mig: "I de klasser jag undervisar ser jag att ni inte har några med er." Sådant är roligt för en präst att höra. En majoritet av dessa gymnasieelever är förstås döpta. Men en folkkyrka definieras av att den är familjekyrka och släktens kyrka, själva den andliga hemorten. Det är kört.

Fler siffror från Sverige: 45% i åldersspannet 16-29 år går aldrig i kyrkan och 70% ber aldrig. Den gamla paradgrenen "kyrkliga bortförklaringar" utövades formdomdags så, att folk trots allt bad. Procentsiffrorna visar läget i den svenska folkkyrkan. Vi ligger i samma härad som länder där en ateistisk stat gjort sitt bästa. Hur ska det förstås? På något annat sätt än som en väl genomförd kampanj att göra sig den kristna tron kvitt? Ska den tanken kopplas helt fri från ingenjörerna bakom samhällsbygget och skolreformerna? Stellan Arvidson t ex. Finns det inte en del frågor att ställa, som till sist styr in på hur Svenska kyrkan hanterar saken?

Nu ska det till undervisningsprogram och vi har nio år på oss att ordna saken, heter det i analyserna från Antjeborg. Det är faktiskt alls inte otro att förmoda att detta kommer att misslyckas. Ju mer Svenska kyrkan lägger sig platt för att inte utmana, desto färre unga kommer att lägga märke till Kyrkan. Iförd samma kulörer som bakgrunden och utan att röra sig går det inte att upptäcka vad denna folkkyrka har att komma med. Och den träder fram som hade den inget att komma med mer än MTD-religion. Den religionen förlöser ingen ungdomlig entusiasm. Den hanteras också i mötet med ungdomar på en teologiskt rätt elementär nivå, som ni vet. Präster undviker oftast ungdomsarbete på kvällstid och läger på liggunderlag.

En sak är att kristendomsundervisningen försvann. Vi talar 1960-tal men ska lika gärna tala 1919 års läroplan, den som gjorde kristendomen etisk. Professorn Oloph Bexell har påpekat att denna kristendomstyp är statlig, den svenska statens preferens av religionstyp. Hämtas på kyrkligdokumenation.nu och är måsteläsning för den som vill fortbilda sig.

Lika viktigt är nog att de gamla folkkyrkobiskoparna var idealister. Manfred Björkquist menade i ett ögonblick av klarsyn att den svenska skolan gav dopundervisning och detta var förutsättningen för barndop. De sista resterna av dopundervisningen i skolans form försvann när jag var konfirmand och det är trots allt ett tag sedan. Svenska kyrkan fortsatte döpa barn, unga präster försökte få till en ansvarig doppastoral (inspirerade av doparbetet i Paris inte minst), de gick hem till familjer, vänslades, döpte, bjöd in till söndagsskola och barntimmar, fick i de flesta fall lägga ner söndagsskolan och satsa på barntimmarna för att i tidens längd se att dagis och förskola betydde att utrymmet för barntimmar också försvann. Själv mödan att få in dopen i församlingens gudstjänst tycks mig inte över tid ha lyckats. Nu är det enskilda dop på lördagen som gäller. Prästen står där och varje familj får sin dopgudstjänst. Kunden bestämmer vart kusken ska köra. Och detta är förstås alls ingen strategi för att förstärka gudstjänstseden. Dopet ges en annan tolkning, blir ett familjeevent. När nu föräldrarna inte gift sig blir det ett bra tillfälle för två släkter att mötas. Det blir med nödvändighet  föga av dopundervisning men kanske lite social babysång. I vart fall blir det inte någon undervisning  när barnet fyllt 3 år... Konfirmationsfrekvensen, vi talar om något annat. Det finns i Svenska kyrkan inget fungerande kristen fostran-program.

Jag antar att vi hade rätt, vi som skrev kritiska böcker och artiklar på 1970-talet och därefter och förutspådde vad som skulle ske. Det kunde vara skäl att kolla vilka förslag vi gav, de där om att bygga nerifrån och ha en pastoral för en levande församling, och kanske också kolla om det vi skrev till någon del gick att genomföra. Den intensiva jakten på dem som tänkte fel i ämbetsfrågan resulterade också i, willingly nillingly, att analyser och lösningsförsök avfärdades. Det hade kunnat vara radikalt annorlunda i Svenska kyrkan om denna kreativitet tagits till vara och kättarjakterna begränsats. Systemet drev de tappra ut i Sherwoodskogen. Sheriffen i Nottingham (Snottingham egentligen, men det vill borgarna i Nottingham inte påminnas om) fick fritt fortsätta att förtrycka hederligt folk. Say no more!

Saken gäller en kulturkamp i Europa och i Sverige. Det finns mänskligt att döma inga förutsättningar att bedriva den. Saken gäller också en kyrkokamp. Den MTD-religion som utminuteras lockar inte till lärjungaskap.

Kan då andliga glödpunkter utgöra alternativ? Kanske. Kanske inte. När jag tänker på uppdelningen av mänskligheten i "Anywheres" och "Somewheres" blir jag orolig. De första kan sannerligen hamna precis var som helst och tror sig självständigt ha träffat genomtänkta val och inte bara fösts till ställningstaganden och ståndpunkter. Det är ett gigantiskt självbedrägeri att tänka så.  Kategorin "Somewheres" är nog det folk som har vett att fira gudstjänst och har förmåga att utifrån detta stora perspektiv betrakta världen. Om de som har denna vetskap blir alltför få, vem kan då hjälpa och hela vid världens sönderfall? (sv ps 57:4)

Över detta och annat ska jag fundera fram till påskdagen. Jag ska förkovra mig i fromhet också. Men grundhållningen när jag läser rapporterna från Sherwoodskogen med omnejd är klar. Det blir för lite uppståndelse när larmrapporterna kommer. De kyrkliga tycks liknöjda. Hur det än är, kunde det ju alltid ha varit värre.