Quid haec ad nos?

"Vad angår det oss?" Frågan dök upp på latin när jag tog till mig gudstjänstproduktionen i radio och tv. I Horda var högmässan först kl 18.
Utbudet i tv var rakt av tråkigt. Säkert fin musik och duktig kör, men utbudet gladde inte. Jag fattade inte förrän i efterhand att det var Örebro Kammarkör som gick loss och detta i Betelkyrkan, där de flesta av Kammarkörens medlemmar inte är medlemmar! Och så den där predikoformen där Maria blir modell för alla andra som har det svårt. Berättelsen befriar!

Det finns goda skäl att inte vara frikyrklig, insåg jag, och det var ett glatt budskap så gott som något,  för vi blir oftast glada när våra fördomar uppfylls. Prästkrage ståtade pastorn med. Say no more! Men vad angick det som sades eller sjöngs mig egentligen, handen på hjärtat? Det behöver inte vara pastorns och Kammarkörens fel. Det kan, rein theoretisch, vara fel på min helgelse och fromhet också. Men då får man väl vara glad över det jag kunde glädjas åt i alla fall.

I radio var det Lutherska Missionsförsamlingen och en psykoterapeut som förkunnade. Det blir som det blir, MTD-stuk med fokus på det terapeutiska. Luther hade inte känt sig hemma i den gudstjänsten, men tydligt känt igen doften av lagförkunnelse, Vad trodde predikanten på? En "ordlös längtan" och finessen var tydligen Guds närvaro i  oss. Man skulle stå upp, hörde jag och lyssna på en text och avlösningen var också uppenbarligen en noga angiven text. Båda från Bibeln. Det är gudstjänst som litteraturseminarium eller litteraturseminarium som gudstjänst. Ordet "text" liksom bibelangivelser vid läsningarna borde förbjudas. Vi läser inte text, vi lyssnar till Guds levande Ord, Ordet händer med oss när vi hör det. Det är därför aldrig "textställe" ska anges när Skrifren läses i gudstjänst. De som vill veta, får kolla i psalmboken eller fråga efteråt!

Om jag uppfattade hur orden föll, tror jag inte bara att församlingen skulle "läsa" trosbekännelsen (varför det?) och så sades "jungfru Maria", inte "jungfrun". Ska man söka fel, kommer man att finna. Eller finns det en tanke bakom? Till sist läste alla tillsammans välsignelsen. Det är väl också fromt men i sammanhanget poänglöst. Då har jag inte kommenterat att sv ps 15 sjöngs "till Guds ära". Hoppas att Gud blev glad över uppmärksamheten. Men skulle det inte, rent hypotetiskt, kunna uppfattas så, att det mesta i psalmen sjungs oss till tröst och att vi sjunger i egenintresse? Det skulle väl kunna komma att uppfattas som gott nog?

Har jag egentligen bevittnat hur predikan skiftat form och mer blivit vittnesbörd om egna upplevelser och ett försök att nå mina upplever? "Tröstat, lärt, förmanat och varnat" är jag inte säker på är kategorier som träffar denna förkunnelsevariant. Är det då över huvud taget predikan? Jag ska alls inte hetsa upp er med att nämna ämbetsfrågan, men i djupet av min svarta själ när jag en misstanke, att här har något hänt också. En sekt med gott om plats för MTD, som är själva grejen, budskapet. Då kan det inte predikas på det gamla anspråksfulla sättet. Det finns ju ingen lära att förkunna men väl känslor och hållningar att förvalta.

I Betelkyrkan i Örebro men också i Lutherska Missionsförsamlingen i Göteborg var det många andra som sjöng och församlingen lyssnade. Det hör kanske till det egenartade när gudstjänst produceras för mediebruk. Jag kan numera försvara denna form som inte måste leda till passivitet, om man som i en Evensong kan följa körens sång i sin Book of Common Prayer. Men här? Ave Maria av Gounod och Bach är ett vederstyggligt stycke som ofelbart ger begravningsvibbar.

Hur var det då i Horda? Bortsett från att värmepannan inte skött sig (och då är det kallt att sitta men jag har varit med om värre både kyrkligt och militärt) gick kyrkoherden klart och tydligt igenom autenciteten i evangeliet. Lukas hade kollat storyn och den stämde med den röda linjen för evangeliet fanns också i Gamla testamentet, det hade de första kristna kläm på. För Gud är ingenting omöjligt var budskapet vi fick med oss. Det tyckte jag var bra att påminnas om. Det kan inte sägas nog ofta. Och så var det goda psalmer för just denna dag. Jag uppfattade att det fanns platser kvar i Horda kyrksal, men kyrkoherden fick svar från församlingen där han kunde förvänta sig svar. Tidigare hade det varit högmässa (rättas: gudstjänst!) med kör i Rydaholm. Kantorn tycktes nöjd med dagen. Egentligen var det inga konstigheter utan en vanlig väl genomförd svenskkyrklig högmässa. Får ting i kristenheten slår den. Jag vet vad jag talar om. Jag har sett det andra också.

Nå, om det varit en uselt genomförd högmässa – vad ska då det gudstjänstfirande folket säga och göra? Inte som de säger och gör nu, dvs intet, intet, intet. Den som inte protesterar mot usel förkunnelse eller klen liturgi eller ett kyrkoliv utan katolicitetsmarkörer men inte heller med de svenskkyrkliga markörerna, är medskyldig. Det är rätt att göra uppror, kräva att kyrkfolket får det Svenska kyrkan ska stå för efter sin bekännelse och vad kyrkfolket betalar för att få höra alltså. Nå, om folket som betalar vill höra något annat? Då är detta illegitimt eftersom det är heretiskt.

Vad skulle hända om någon under predikan ställer sig upp och påpekar att det som sagts verkligen är en heresi? Jag vågar inte tänka tanken, men jag frestas svårt att tänka den. Är den gudstjänstfirande församlingen bara en bräkande fårskock eller myndiga kristna? Fråga Dietrich Bonhoeffer. Nå, protesten kanske inte ska höras under predikan men vid kyrkkaffet, i samtal med predikanten och via en anmälan till domkapitlet? Det jag hörde i tv och radio kan vi strunta i. Det var faktiskt inte Svenska kyrkan.