London, fredag

I går trodde jag mig få undslippa torsdagsdepressionen eftersom jag var utomlands. Icke! Uppgifterna om upphovsrättseländet i Antjeborg nådde också hit. Jag kände mig förvirrad. Vem tar ansvar för att kyrkostyrelsen vilseleddes när det påstods att rättighetsfrågorna var klara. Ordföranden? Generalsekreteraren? Hon som ordnade upphandlingen med Verbum? Någon eller några ska antagligen bort, avgå. Och på måndag ska tydligen den tryckta men olagliga boken börja distribueras. Detta blir en kostsam historia för vilken ansvar ska utkrävas.

Jag kan inte bestämma mig. Är det mest irriterande att upphovsrättsfrågorna inte är lösta eller att kyrkostyrelsen fördes vill? Måste inte en styrelse obönhörligt kunna lita på att de besked som lämnas är korrekta om än de skapar svårigheter. Så har jag trott. Sören Ekström var på sin tid angelägen om detta. Hur ska någon våga sitta i en styrelse och ta ansvar om det inte går att lita på det som delges styrelsen? Någon har narrats, lurats, bedragit eller ljugit. Någon har ansvar för detta och ska gå. Jag antar att Frimodig kyrka nu kommer att bedriva hårdhänthet i frågan. Saken är nog inte bara irriterande. Den är en skandal. Och den bättras inte av en stöddig hållning från kansliets sida. Detta kan många se. Skandaler leder till avgångar. Och entusiasmen kring nya kyrkohandboken kanske inte i verkligheten är oförminskad. Det kan måhända finnas de som börjar fundera på om form och innehåll på något sätt hör ihop.

Verkar jag mordisk? Kan så vara. Jag såg i går kväll Lejonkungen, ett drama som inte står kyrkohandbokens efter. Sigrid, barnbarnet 9 år, sa "den var bäst" och uppskattade mycket ensemblens avslutande firande av internationella kvinnodagen. Kvinnorna bakom föreställningen, de som aldrig står på scen, kallades upp och hyllades. Rätt roligt. Nästan lika roligt som Sigrids förslag vid frukosten att vi, efter att ha frukosterat, kunde sätta oss i baren och ta en drink. Jag avvisade vänligt men bestämt förslaget men uppskattade omtanken.

Med en nioåring som sällskap ser man annat än man annars inte sett och diskuterar annat än man annars inte diskuterat. "Kom ihåg att hon är fjärde barnet", sa barnets moder, när jag förundrade mig något. Hon kliver fram och talar engelska för att få svar på frågor. Jag noterar att vi inte ser någon förspilld kvinnokraft. I skolan börjar lektioner i lätt engelska i årskurs 3, den hon går i. Och rättvisa är något viktigt för Sigrid. Hon höll på Simba och uppskattade den frispråkiga fågeln... Ondskan, konspirationen, sammansvärjningen håller inte i längden. Budskapet gick hem i teatersalongen.

Ni trodde kanske att jag blev moloken av centerkvinnornas glada hälsning till The Rap-Woman.

http://www.hn.se/%C3%A5sikter/ordet-%C3%A4r-fritt/lycka-till-som-g%C3%B6teborgs-stifts-f%C3%B6rsta-kvinnliga-biskop-1.5337063

Alls inte. Här är MTD-religionen trosbekänd. Och som ni vet: Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som centerpartiet.

Centerkvinnorna skriver för att gratulera Susanne men gratulerar mest centerpartiet, som ordnat oss kv*nnl*g* pr*st*r och samkönat äktenskap. Båda påståendena är politiska delsanningar. Dåvarande bondeförbundets kvinnor med Märta Leijon som ordförande drev frågan och tant Märta, vi sa så, skrev den reservation som efter remissbehandling i sin vitala del blev proposition och som kyrkomötet, håll i er, avvisade år 1957. Frågan om det samkönade var väl i lika hög grad de nya moderaternas? För att inte påpeka att riksdagsmajoriteten var för denna förnyelse av äktenskapsbegreppet.

Det är de politiska frågor centern vill driva, som också Svenska kyrkan ska driva. Märkligt nog finns inte miljöfrågan med men strunt i det. Kampen mot ondskan tas på centerentreprenad och den ska alla  människor oavsett tro föra. Nu blir det konstigt. En slags finess är att Jesus går i närkamp mot ondskan och tillsammans med honom har vi en möjlighet att ta upp kampen, annars inte. Ni ser ett sekulariserat evangelium, dvs ett evangelium som alls inte är ett glatt budskap om Jesus och oss. Ni ser Svenska kyrkan hanteras som en förlängning av partipolitiska prioriteringar. Det är på sitt sätt självklart, när de politiska partierna ska ha säte i det kyrkliga. Moralistisk Terapeutisk Deism, MTD, med betoning på "M". Hur man än tittar i insändaren så nämns inte Jesus. Hur kommer sig det? Han behövs inte för de syften som presenteras. Det är väl ändå tänkvärt för den som är en kyrkokristen?

Det där med jämställdhet noteras också. Nu är det tre kvinnor som undertecknar insändaren och i Torsdagsdepressionen visades i någon artikel upp en församling med idel kvinnor. Är detta så värst mycket bättre än idel män? Det skulle bli en annan mentalitet med kvinnor i ledningen. Så sades förr i världen också. "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." När jag påpekar detta vid någon meningsskiljaktighet som t ex kan gälla prioriteringar i hushållsarbetet, blir svaret: "Det här är inte själavård." Ni förstår.

Det vore för övrigt lockande att ta upp de centerpartistiska nämndemännen i Solna med de tre insändarskribenterna. Centerpartiet ska inte komma undan lätt här. Och inte heller borde det underlåtas att kolla de domar i Migrationsdomstolen, som nämndemannen varit med om att fatta. Dyngrakejournalistik tarvas både här och där.

Glöm inte ljus till tårtan på söndag och beställ eller förbered bakande i dag, baka i morgon.