Verstehen und Erklären

Förstå och förklara är bådadera utmanande uppgifter. Det mesta vi är med om, förstår vi inte. Människor vi möter argumenterar underligt och understundom svårförståeligt. En nyckel för att begripa är att tänka "dom menar faktiskt vad de säger". Då vill det till att orientera sig i deras tankevärld.

Jag testade barnbarnet Sigrid när vi nu var på tu man hand. Frågan om allas lika värde kom upp. Jag bestred saken. Flickebarnet upprördes. Lite fundersam blev hon dock när jag påpekade att ordet "dignity" betyder "värdighet" och inte "värde". Vad hörde hon mig säga? Att färgade är sämre än vita. Ideologiskt hörande alltså. Jag hade inte sagt något i den stilen, men insåg att det svenska skolväsendets icke-neutralitet i livsåskådningsfrågor och en ideologisk grund, "värdegrund", formar barnet. Det går att förstå. Det går också att förklara vilka tankemodeller som styrt ut i detta tanklösa. Rousseau illa läst hör till komponenterna. Men nog är det märkligt att ideologin bakom barnens fostran så lite debatteras i Sverige? Den tas för vad den är. Given. Uppifrån. Jag tror jag tycker illa om detta.

Redaktören Dike ansätts i kommentarer för att han inte går i kyrkan, som vi ser. Han går kanske inte, men han följer gudstjänsten. Besked lämnades i går. Då gäller det att erövra hans tankevärld. I den världen följer man gudstjänster. Det kan vara en tysk av katolskt eller protestantiskt snitt eller en tv-gudstjänst med centerpartisten Åkerlund lika väl. Allt är lika uppbyggligt.

Tittaren är uppenbarligen nöjd. I hans system av tro räcker detta. Andra blir upprörda. Här är en förtroendevald tv-tittare som inte deltar i sockenkyrkans gudstjänstliv trots att kyrkans klockor kallat. De inser inte att redaktören utgör den sista resten av den borgerliga religion som på söndagen följde gudstjänsten i radio. Det räknades vara 2% av befolkningen som gjorde så. I de kyrkliga bladen framställdes fenomenet som ett problem, inte minst som förkunnelsen alltsomoftast uppfattades vara bättre i radion med mer upphöjda predikanter än församlingsprästens ordproduktion (som man redan hört och visste vad han brukade säga). Sedan kom tv-gudstjänster med stort pådrag. Nu spelas de in i förväg. Då har man redan på Midfastosöndagen varit i Långfredagens gudstjänst och kan sitta hemma eller gemensamt i en församlingslokal och beglutta sig själv.

I media excellerar den praktiserade religionen MTD. Jag tror inte jag behöver förklara ytterligare. Det är dock inte svårförståeligt. Kunden som betalar befaller vart kusken ska köra. Det är så det är. Kyrkan har därför försett sig med spärrar mot sådant genom ett läroämbete. När det eroderas, kan en kyrka bara bli kundtillvänd. Och partipolitiseringen? Det fanns en central överenskommelse mellan S och M att KG Hammar skulle till Uppsala och Christina Odenberg till Lund. Det är så dags att berätta det för en häpen allmoge nu, kan tyckas. Men bättre sent än aldrig. Och detta ska vi tro vara Guds verk och vila!

Några som menar vad de skriver, fast faktiskt menar mer än vad de kan skriva ut, är exempelvis den nya kyrkostyrelsen. Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå påstås finnas – fast riktigt var de återfinns är oklart bortsett från den uppburna kyrkliga publikationen, som meddelade nyheten. Jag läser att de förtroendevalda på nationell nivå ska "sprida kristen tro och ge en bild av vad Svenska kyrkan gör och står för". Ungefär som Bloggardag alltså. Eller har något annat avbildats här? Nå, det angår inte mig längre. Men rollen att på sociala medier förmedla detta är tydligen mycket viktig. Då har jag beröm att se fram emot, för jag har mer än någon annan i kyrkostyrelsen –ledamöter och ersättare – fullgjort denna viktiga roll och bidragit till kunskapsuppbyggnad. Ibland har jag till och med varit först!

Det finns ett aber, ser jag. Man ska inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan. Nå, det är inte så lätt att göra det som redan görs för detta gör de finkristna så bra själva. Undergräver kritiken deras positioner, länder detta Svenska kyrkan till godo. Det begriper ett barn på sju år.

Varje människa har full rätt att uttrycka också negativa synpunkter, förstår jag. Bidde det bara en tumme av detta dokument och allt arbete som lagts ner på det? Uppenbarligen. Men byråkratin förnekar sig inte. Generalsekreteraren ska se till att riktlinjerna regelbundet följs upp och styrelsen ska pröva och eventuellt uppdatera reglerna. Detta är närmast löjeväckande och detta viktiga arbete  ska era kyrkoavgifter också räcka till!

Jag har anledning tro att Frimodig kyrkas representant inte röstat för dessa nullitetsregler, som dessutom saknar sanktioner bortsett från detta, att jag förklarats inte vara välkommen till kyrkomötet.

Jag sitter här i morgonljuset och frågan jag sliter med är denna: Har inte idiotkofficienten ökat betydligt i Kyrkostyrelsen denna nya mandatperiod? Hur kommer sig det? Är det det politiska, att styrelsen kraftfullt ska agera fast det bakom formuleringarna alls inte finns någon kraft? Och dessa arma tror att vi ska tala vänligt om dem, Nej då. Det är bara de själva, de i styrelserna och dess organ, som behöver vara så där vänliga mot varandra. Vi andra kan i försvar för kristen tro avslöja eländet hämningslöst. Det hindrar inte vänlighetsattacker, typ det välvilliga uppmärksammandet på Bloggardag av den 11 mars som en glädjedag. Fast jag undrar: vilka är de otvetydigt svenskkyrkliga i kyrkostyrelsen? Upp med en hand!

Dock känner jag plötsligt uppbragtheten anfalla. Det var Antje som startade det projekt, som nu rinner ut i ett anslående intet. Fältropet löd "Han måste stoppas!" och Bloggardag avsågs med härskriet. Kansliet formerade sig, men det strategiska var ungefär lika försummat som det taktiska. Så blev det som det blev. Men det kanske borde testa?

Får man i försvar för Svenska kyrkan påpeka, att Svenska kyrkan faktiskt nu håller sig med en ärkebiskop vars pappa (Vater) slogs i Führerns armé för värden som är de flsta av oss helt främmande? Får man av detta faktum, kampen för en totalitär stat, dra en vidare slutsats om lusten att stoppa olämplig läsning, dvs antyda en totalitär traktan och förklara den som ett arv hemifrån? Kan man dessutom fråga om en tysk förståelse av fri- och rättigheter historiskt skiljer sig från en svensk, Kaiser och Führer mot Gustaf III?

Vore det vidare olämpligt att spörja om farfar Zöllners medlemsnummer i NSDAP? Får någon för egen del då stoltsera med att den egna Morsan  (beväpnad med en Luger) gjorde krigstjänst mot hitlerismen och efter kriget tog hand om hitlerismens offer?

Skulle någon också få påpeka att vi nu på raken sett två ärkebiskopar, som inte är döpta i Svenska kyrkan, en inte heller konfirmerad i den. Eller är allt detta olämpligt skrivsätt? Får man fråga om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed?

Vad säger nu de tappra socialdemokrater, som försökt utföra Antjes befallningar? Wanja t ex? Hur får man fråga för att med sitt frågande inte undergräva förtroendet för Svenska kyrkan? Får själva Antje ifrågasättas? Är det Per Albins och Günthers linje mot Torgny Segerstedt som blivit en andra natur för de partitrogna? Ska vi nämna Palmes dribblande i IB-affären? Hur pålitliga är socialdemokrater när det kommer till yttrandefrihetsfrågor? Tror ni, handen på hjärtat, att vi är dumma? Och får man som förtroendevald, om man varit det, ens fråga?

Nu har jag både förstått och förklarat. Ordet är fritt. Det är också detta som är själva charmen med denna pigga, käcka och muntra blogg. Men det är inte utan att jag skulle vilja veta vad man fått uttrycka och vilka frågor man fått avhandla om man varit förtroendevald i Kyrkostyrelsen. Kan någon – erklären?

Senaste påhoppet på Modéus II återfinns i dagens Barometern där det apropå böneutropet påpekas att "biskopen tar ingen hänsyn till oss ateister". Skribenten vet hur mycket elände kristendomen och islam har ställt till med så missionerande upplevs som kontraproduktivt. Den publika bilden av Modéus II är bilden av en man som är för muslimers böneutrop. Det är inte svårt att förstå – verstehen.