Phest i Kapharnaum

Blixt och dunder-nyheten tog tid att hämta sig från. Jag konsulterade docenten Pahlmblad, som var noga med att påpeka, att nyhetsförmedlingen inte bara borde handla om en text. Det kan man se på hans brev på kyrkligdokumentation.nu. Där finns också professor Ekenbergs brev. Breven har överraskat jurister och kansli, ser jag.

Kanske ska man också hålla i minne att Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad under 30 år sannerligen inte gjort anspråk på sina texter. Detta sker först när kyrkokansliet gör det och hävdar copyright. Det är just denna åtgärd som förändrar situationen som blir en helt annan än vad den har varit.

Docenter missar ogärna att hålla en föreläsning. Här är den docenten Pahlmblad höll för mig i sammanfattning:
1926 skrev Yngve Brilioth brev till Nathan Söderblom om nattvardsböner, gav förslag och på så vis infördes en enda nattvardsbön i det förslag Söderblom m fl arbetade med. Denna nattvardsbön kom bearbetad med 1942 och fortsatt bearbetad 1986. Den är nu den enda användbara i den kyrkohandbok som således just nu inte distribueras. Brevet visar en Brilioths genomtänkta hållning i de liturgiska frågorna. Och den hållningen påverkar 1942 års handbok. Lätt att förstå, va? Den som vill, får läsa Maria Eckerdals avhandling, för hon återger vad hon lärt sig av docenten Pahlmblad.

Man kunde tänka sig att saken bara gäller några formuleringar. De invändningar docenten Pahlmblad för fram pekar emellertid på ett vidare sammanhang. Den liturgiska förnyelse Svenska kyrkan genomgått har den kyrkliga förnyelsen att tacka för allt. Inte bara frågan om specialmissalen alltså . Kyrklig förnyelse har varit den aktiva agenten för liturgisk förnyelse och Svenska kyrkan kunde lita på det och ta vara på det. Det gäller det som påverkade 1986 års handbok med influenserna från Västerås. Biskopen Silén hade varit observatör vid Vatikankonciliet och visste var skåpet skulle stå. I Västerås stift arbetade Sven Helander och Sune Garmo och från Västerås stift kom Rune Klingert. Deras mödor kompletterades av det arbete Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad bedrivit. Alla hörde hemma i den kyrkliga förnyelsen, noga taget arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, vars ordförande under lång tid var PO Sjögren och sedan Bertil Gärtner. Det är detta arbete i kyrkohandboksarbetet uppgörelsen nu gäller, ser jag.

Det betyder i klartext att strävan från kyrkokansliets sida varit att få en annan gudstjänstordning som på ytan kan se förnyad och allmänkyrklig ut (svart kappa på prästen är ett omöjligt projekt) men som drar gaddarna ur liturgierna, som alltså inte ska ha något bett alls. Det blir MTD. Det finns, kunde de andligt sinnade tänka, en diabolisk finess i detta som avses ske omärkligt. Så mycket mer intressant blir det då med de återkommande debaclen handboken utsätts för.

Ska vi tala om den mentala effekten i kyrkolivet när folk ser de små haverierna ställs upp sig på rad  och folk börjar fundera över revisorernas rapport, som inte gav grönt på en enda punkt. Ska vi tala om de upphetsade, de som förklarade att det alls inte var några problem med kyrkohandboken men som nu t ex sitter i det nya hertigdömet och funderar över hur det innevarande eländet ska kunna bortförklaras? Ska vi kommentera det faktum att kyrkohandböckerna lagrats någonstans i väntan på distribution och ska vi fråga vad denna monumentala oskicklighet i Antjeborg kostar? Det hade kanske varit bättre om kyrkostyrelsen använt sin tid åt att försöka analysera de verkliga problemen, som inte handlar om illvilliga blogginlägg utan om återkommande haverier i Bunkern. Kyrkostyrelsen kunde ta sig an den spännande frågeställningen: "Har vi problem eller har vi problem?"

Om jag hade fått välja, hade jag valt en annan princip för det liturgiska arbetet på nationell nivå. Jag hade tagit med Christer Pahlmblad i arbetet. Jag hade sagt att hans bok Mässa för enhetens skull anger de principer som samlar ihop kyrkolivet kring ett centrum och sedan ger möjligheter till mångfald i övrigt. Då hade vi tvingats ta de ekumeniska landvinningarna på allvar som mer än munspel vid högtidliga tillfällen. Vad docenten skrev, kan nu se på kyrkligdokumentation.nu för där ligger boken utlagd.

Hur kan man komma ur den härva kyrkokansliet åstadkommit? Enklast genom att säga att texterna är fria att använda. Svenska kyrkan bjuder generöst alla som vill fira gudstjänst på möjliga ordningar. De som vill trycka av dem, får det. Återstår inga problem då? Jo, av allvarlig art om någon författare vägrar låta sina texter användas i ett sammanhang som är ett annat än Kyrkans, dvs texter som genom omarbetningar uttrycker något annat än Kyrkans tro. Marcioniter och MTD-enatusiaster ska inte få förvanska det katolska arvet. Kunde man tänka. Det vore i vart fall en klassisk kyrklig hållning, väl dokumenterad i dogmhistorien.

Juristerna sitterväl lite i kläm också. Patrik Lidin hävdade ju att upphovsrättsfrågorna är grundligt utredda. "Det finns ingen oro." Hur ska då en jurist bortförklara detta tidigare så klara ställningstagande. Det går! Allt går! Patrik sa att "vi" (vilka vi som avsågs vet vi inte) är trygga i hanteringen så här långt. Nyckelbegreooet är "så här långt"! Men oro fanns inte.

Nu har juristerna inte nystat färdigt. Då undrar en intresserad allmoge: så här långt i nystandet, var är de då nu? Hur länge till ska de nysta, dvs vilken tidplan håller nu? Enligt den tidigare planen skulle ju böckerna vara på väg ut i förrgår! Hade jag suttit i kyrkostyrelsen hade jag krävt extra sammanträde och dessutom jagat dem som gav beskedet att allt var avklarat. De narrades ju! Nysta, förresten. Är det en kyrklig syförening som flyttat in i bunkern?

Oavsett. Nu är några av kyrkomötet antagna nattvardsböner borttagna från de webbpublicerade pdf-filerna och böckerna distribueras inte. Har Gudstjänstutskottets ordförande något att säga om detta? Vem lurade Kyrkomötet att anta misstänkt tjuvgods? "Kyrkomöteshäleri" är väl ett nytt begrepp? Glöm inte var ni läste det först. Är det inte lika bra att reda ut alla frågor och låta Kyrkomötet 2018 ta ett nytt beslut? Det gick ju så till 1957 och 1958 när det första beslutet inte dög...

Hur ni i entusiasm brutit mot fastan efter blixt och dunder-blogginlägget i går behöver ni inte redovisa förhållandet här. Ni kan nämna det i bikten, men kloka biktfäder kommer leende att vifta undan detta "brott" mot fastereglerna. Under ett dygn efter beskedet om haveriet torde generell dispens från fastan ha lämnats för att möjliggöra firandet. Jag vet inte om ni smakat den ginsort som heter Bloom. Den hör till den våg av moderiktig gin som nu sköljer över England. Det finns också gin från Edinburgh, den sköljer följdriktigt över Skottland, med hallongin och rabarbergin. Från Norge kommer Haratorn, som jag druckit ett par flaskor av och uppskattar. I  Sverige har vi både Härnö och G Gin. Inget skäms för sig

Till fin gin kan man man jaga mer exklusiv tonic. Fever Tree, förstås, men kanske man vill pröva Fentimans Herbal, Erasmus Bond (inte för lutheraner måhända), Indi&Co eller Doctor Polidori's Cucumber Tonic.

Fjolldryck? Dryck för de medvetet högkyrkliga och ett självklart val när vi mediterar över det goda ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Ni vet var i Bibeln denna insikt delges oss.

- Fader jag har syndat genom att dricka G&T för att fira kyrkohandbokseländet.
- Synd är något helt annat och betydligt roligare, här finns inget att bekänna. Din verksfromhet har frälst dig. Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt. (Jak 2:16) Ta gärna en G&T till käket förresten.

Det kallar jag själavård.
Själavård i Antjeborg är nog att vänligt se på de ansvariga och säga: Rex Tillerson!