Antagonistisk motsättning till gnostikerna

Kyrkan uppfattade att motsättningen till gnostikerna var antagonistisk. Det betyder en motsättning med motsatta intressen som står emot varandra och inte kan kompromissas bort. Det är liksom kört.

Vi ser denna motsättning i historiens ljus, när alla oklarheter försvunnit. Det var svårare då när läroskillnaderna handlade om ting som syntes vara små och kanske utan betydelse. Ska kristologin hänga på en bokstav bara? Men det gjorde den. Och Kyrkan som varit en minoritet medan sekten varit majoritet och kunnat skicka iväg de olämpliga, Athanasius t ex, stod fram och hennes bekännelse efter uppgörelserna bekräftades i Confessio Augustana. Så tryggt att vi slapp ge oss in i denna dogmatiska konflikt utan tryggt kan njuta frukterna av tidigare generationer kristnas möda. Eller kan vi?

Från Försvarshögskolan har jag med mig en del viktiga insikter. Inte minst den hur svårt det är att göra bedömningar av läget när det blir skymning. Drar det mot krig och är detta den utmaning vi ska svara på utan att själva agera så att vi ställer till med kriget? Vad avser den andra makten att uppnå? Vilka kan vi lita på? Finland? Nato? Vilka förband ska vi smygmobilisera, men kalla det att vi genomför särskilda övningar och när är det avgörande ögonblicket, det som långsamt kommer flygande och sätter sig men sedan snabbt lyfter, när vi måste beordra allmän mobilisering? Det är genom saktfärdighet med detta allt omvälvande beslut som de försiktiga då regerar eller inte alls agerar. Det är då de inledande missgreppen tas. Det gäller att tolka tidens tecken och se vad motparten är ute efter, inte hur vi välvilligt tolkar allt till det bästa.

Hur har MTD-religionen etablerats innanför kyrkmurarna?
Naturligtvis på klassiskt sätt:
Utbildning. Vi får religionsvetenskapligt utbildade präster. Fortbildningen fördjupar sällan teologin men förstärker innevarande ideologiska trender, kan man misstänka. Det är i så fall logiskt. HBTQ-fortbildning har vi väl alla varit på? Det jag minns från den var främst obenägenheten att stimulera ifrågasättanden.

Prästvigningsstopp infördes 1993/1994. De som kyrkosystemet inte önskade, skulle inte prästvigas. Därmed sekulariserades hela tanken på kallelse från Gud. Prästeriet hanterades som ett jobb.

Befordringsstopp har i omgångar införts. Biskopar kunde bara en viss sort bli. Systemet spred sig och formaliserades med att en idiotförklaring skulle skrivas på. För biskop Lars Eckerdal var detta orimligt. I Göteborgs stift behövde ingen skriva på något. Det blev med tiden annorlunda.

Åsiktsregistrering har fungerat återkommande och första steget har varit misstänkliggörande och förtal. Vid prästvalen visste alla vilka de omöjliga var. Tredjegångstillsättningar, dvs utnämning efter sakliga meriter, fanns som en möjlighet. Men var det tal om denna möjlighet, fanns alltid media till hands för att driva kampanj och få den sökande att inse hur orimlig arbetssituationen skulle bli.

Besättande av strategiska nyckelpositioner i beslutsapparat och på kanslier är förstås en självklarhet.

Maktutövning genom partipolitisering hör till bilden och detta leder också till det nya fenomenet: politisering. Det går att använda Svenska kyrkan som ideologisk kraft. Inget nytt i detta, men ett problem. Själva gestaltandet av denna maktutövning sker också så, att de som i egentlig mening inte har någon kyrklig förankring, ändå ställs ut som hade de. Och med uppdrag i beslutsapparaten och middagar avätna hos biskopar så ser de plötsligt kyrkliga ut...

Innehållsförändringen varsnar inte de flesta och det kanske främst beror på att de flesta har vaga idéer om vad kristen tro är. Det ger möjligheter att modellera en tro av MTD-typ och det är alls inte överraskande att människor gillar det moralistiska, det terapeutiska och den känsla som är religiös.
Vi som varit med ett tag har talat om innehållsliga men hanterbara förskjutningar inom ett sammanhållet kristet system, sådana man kan diskutera och argumentera för och emot. Det handlade om mer än så. Jag menar att det är detta vi ser nu. Och biskop Nygren hade rätt i sin analys av Svenska kyrkan som växlade in på främmande spår. Förfärande är hur konsekvent och omedvetet det hela tuffat på under 60 år.

Om det då är så att motsättningen är antagonistisk och inte en sådan som ryms inom vanlig kyrklig diversifiering, vad bör då göras? Det kan ni fundera över. Finns gnostikerna på plats i Svenska kyrkan just nu?

Denna torsdag letar jag i Torsdagsdepressionen efter bidrag från Pontus Håkansson, den grävande reportern. Han har slutat. Lite trist. Snart dröjer blott ett eko, hos dem som blivit kvar, sjunger vi med sv ps 489.

Några teman i bladet noterade jag. På ledarplats en uppenbar kritik av partipolitiseringen, därtill två sidor om arvoden (Rydaholm står ut med att inte ha arvoden utan de förtroendevalda gör ideella insatser, ni förstår att det är en församling att gilla! Timmy Leijens (S) försvar för de 303 000:- han uppbär, gillar jag också: "Det är en skälig ersättning annars skulle jag inte ha den", transfrågan kommer upp (intersexvariation), i det som kallas Eftertanke (var finns själva tanken då?) ska vi ta rygg på Jesus, frågan ställs om moderater är välkomna i Svenska kyrkan (nu är det inte frågan om kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, moderater förklaras vara välkomna, men twitterkonto tycks besvärliga) och så handboksfrågan, (kritiken mot Antje för att hon håller sig undan denna heta fråga blir alltmer tydlig). Linköpings stift väljer bort flygresor (ingen tycks bry sig om att skogen bara i Kalmar län tar hand om 150 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar 840 resor med flyg tur och retur till Thailand för varje länsinvånare. Några av dem bor just i Linköpings stift).

Det finns dock några som har större anledning att bli deprimerade denna torsdag. Det tycks som om deras verklighetsuppfattning på punkt efter punkt massakreras. Tala om Torsdagsdepression!