Stort grattis på 10-årsdagen!

I dag är det en stor dag för Svenska kyrkan och i vår kyrkofamilj vet vi att fira. Ni minns att vi år 2008 firade ett 50-årsjubiléum fast det egentligen bara var 48,5 år. Då har ni fattat. I dag är det dock 10 år på riktigt för den 11 mars år 2008 blev Antje svensk medborgare. Grattis till oss alla. Inte minst till Lunds stift, för det var på det stiftets biskopsstol hon satt när det hände.

Jag läser i kommentarerna att jag ska skriva fina saker om biskopar och se kärleksfullt på Antje, som vore hon mitt barnbarn. Ni förstår bildspråket. Men jag minns första gången vi möttes på gräsmattan på S:t Sigfrids folkhögskola, Antje och jag. Vi presenterades för varandra av Peter Bexell. Det var förresten på samma gräsmatta jag första gången såg dr Kjell Petersson, fast han inte var doktor då utan "bara" tjänstebiträde i Växjö. Då och då har vi festat ihop, Antje och jag, fast faktiskt bara en enda gång utom tjänsten. Det var på samme Peter Bexells disputationsfest. Till Antjes var jag inte bjuden. Inte Peter heller.

Den som vill bli imponerad, läser förstås Antjes CV och fattar att det är en "sjutusan till ärkebiskop" Svenska kyrkan har, för att citera en ur hennes beundrarskara. Inte konstigt att Petersson från Växjö tycker att det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen och få samtala med henne. Alla hennes kvalitativt skiftande utmärkelser mm finns att läsa. Omfattande, minst sagt.
adfc6ad5-7b1a-459a-a880-63bc56e72b2c.pdf

Antje blev alltså biskop i Lund år 2007.
Några år senare var det en stackars präst i Lunds stift som på Dagblogg, en högt uppskattad föregångare till Bloggardag, i en kommentar kallade biskopen för "Tyskan". Det hade vi kallat adjunkt Andersson också, så jag fann inte begreppet anstötligt. Det gjorde Antje. Den kommenterande prästen inkallades. Det var i det ögonblicket alla förstod värdet av anonymitet för den som framför kyrkokritik, trots att Antje prisat sociala medier. Nå, kanske inte oreserverat prisat  men i alla fall. Och betydelsen av yttrandefrihet var möjligtvis något ifrågasatt. Känsligt kan jag förstå att det var eftersom svenskheten då var rätt nyförvärvad.

Vi tar det från början. Antje kom till Sverige som student, tog in på det frikyrkliga Waldenströmska studenthemmet i Stockholm och läste kurser på ITH. Där träffade hon Heinz Jackelen. Accenten på e-et kommer senare.
Stockholms stift och Lars Carlzon är omständigheter vilka föranlett olämpliga misstänkliggöranden om kopplingar till DDR. Antje kommer dock från västra Tyskland och har förklarat, att hon mött spionen Radler endast en gång. Hon bör självfallet försvaras mot den sortens misstänkliggörande som handlar om Stasi.
Antje kommer från en unierad kyrka, dvs en kyrkostruktur som är resultatet av en av statsmakten beordrad sammanläggning av det lutherska och det reformerta. De i dogmhistorien kunniga invänder att det förstås egentligen inte går. De reformerta är av en annan ande än vi, sa Luther. Svenskkyrklig är Antje inte medborgarskapet till trots. Det är både märkligt och inte.

Vägen uppåt gick till Österhaninge, Tyresö och Gårdstånga. I Tyresö markerade hon att hon hörde till de rätta kretsarna, mer om detta i min kommande bok.

Gårdstånga kan antingen ta livet av sin präst, eftersom arbetsuppgifterna i den svårt sekulariserade nejden är till synes oöverstigliga, eller låta en präst leva gott där, för närheten till Lund ger möjligheter till vidareutbildning och akademisk gemenskap. Invånarantalet i pastoratet var väl kring 1500. Pastoratet skulle avskaffas och kunde nog i egentlig mening inte ses som en framtidsverkstad för det kyrkliga. Numera är Gårdstånga en del av Eslövs pastorat!

En komminister, som också var tf kyrkoherde, skulle hålla allt flytande. Mer gick nog inte att göra. Mer begärdes inte heller. Antje hann läsa. Omsider blev hon teologie doktor i Lund och det är fint. Werner Jeanrond var hennes Doktorvater.  Han hade förbindelserna med Chicago och där blev hon universitetslektor. På det språk som talas i Chicago låter det finare. "Assistant professor". Senare blev hon "Associate", men det var en del som inte kunde värdera den titeln. Docent i Sverige blev hon inte. Det var "religion" som blev det ämne hon ägnade sig åt i Chicago.

När Christina Odenberg pensionerades som biskop i Lund var det viktigt att få ännu en kvinna, allt annat vore en backlash. Betty Jeanrond, Werners fru, jobbade på stiftskansliet. De insiktsfulla ser nu hur sammanhangen formeras. Antje var faktiskt inte svensk medborgare när hon blev biskop i Svenska kyrkan. Detta ordnade hon, med påföljd att hon då blev en svenska gift med en tysk. "Det går la", som det heter i Jönköpings län. Som biskop i Lund, se hennes CV, blev hon prisad. Nåja, somliga noterade att hon ofta var på andra uppdrag, stora som små, annorstädes. Ärkebiskop? S och C torgförde henne. Hon var bevars en lärd professor.

Antje blev ärkebiskop och ordförande för Kyrkostyrelsen, den som aldrig fört några strategiska samtal utan mest fått ordna med nullitetsfrågor, sådana som den egna organisationen försett styrelsen med. Nå, ibland också problem. Sådana som den egna organisationen skapat. Någon som länge suttit i de rikskyrkliga sammanhangen noterade med obehag, att Antje uteblev från ett nyckelmöte med styrelsen, det sammanträde där skrivelser till Kyrkomötet skulle antas. Då var hon i stället på Petersplatsen i Rom bland tusentals besökare för att överlämna en tavla med ikonliknande motiv till Frasse och tacka för senast. I Antjeborg antogs vid detta sammanträde förslag till kyrkohandbok, det som städse varit kritiserat och nu ska ut fast upphovsrättsfrågor för den tryckta boken inte är klara. Antje talade för "högsta kvalitet" men det är uppenbart att den organisation hon är främsta företrädare för inte levererar. Då, menar jag, vill det till att vi firar hennes tioårsdag och inte tänker på skandaler. Men hennes sätt att prioritera bort styrelsen var och är uppseendeväckande och informationsbärande.

Jag minns när jag firade min tioårsdag som svensk medborgare. Solen sken fast det var oktober och utvalda klasskamrater var inbjudna. Det var en stor dag i mitt liv.Vi är många som hoppas att Antjes tioårsdag blir lika festlig. De som förberett sig firar i hennes frånvaro, men då känns det som vore hon närvarande. Ni skaffade väl ljus?

De illvilliga påpekar att Antje inte framstår som en som har pastoral mylla under naglarna. Det kan vara sant. Hon är ingen erfaren pastoralteolog. De påpekar också att hennes bas tycks förunderligt smal. Hon har en bredare bas i sociala medier än i det faktiska kyrkolivet, hörs de säga. Nåja, i vår tid räcker det kanske längre. Bilden av Verkligheten kan visa sig verkligare än Verkligheten själv. Detta räcker för att hamna på plats 14 som Årets kvinna i Expressen. Antje "leder Svenska kyrkan i en tid då existentiella och religiösa frågor blivit viktigare än på länge. En intellektuell person som deltar i den offentliga debatten på ett eftertänksamt sätt."

Bloggardag funderar dock över ett yttrande som professor Gunnar Adler-Karlsson fällde: "Den som blir ärkebiskop kan inte vara riktigt hederlig." Riktigt vad det betyder, kan Bloggardag inte reda ut, men citatet gnager. Det skulle kunna betyda att en ärkebiskop klättrat sig upp, men det ska väl inte sägas om Antje, som i Chicago ägnade sig åt religion i godan ro. Ska det i stället förstårs så, att en ärkebiskop inför offentligheten alltid blir en konstruktion? Allt ärkebiskopen gjort är förunderligt och märkligt hur alldagligt det än är? I detta ljus blir en vanlig avhandling lysande, för den ges ut i flera upplagor på skilda språk. Ingen påpekar att det är samma bok som kommer gång på gång. Det beror på att någon betalar. Och utmärkelserna rasar in. Det beror på att en utmärkelse också utmärker givaren. Bilden av den intellektuella personen är en offentlig bild. Då måste den vara sann. Att det skulle vara en medelklass som speglar sig i något den vill se och nu blivit existentiell och religiöst intresserad, är en illasinnad förklaring. Den kan dessvärre vara helt sann.

De illvilliga, som återkommer till att Antje inför ärkebiskopsvalet var lätt otydlig om Muhammed och Jesus – vem ger denna sanna bilden av Gud? – har nog inte riktigt förstått att Antje ägnat sig just åt "religion". Då blir de små differenserna inte så viktiga. En amerikansk kapitalist höll detta religionsprojekt vid liv. Där var Antje anställd. Hon tänker kanske så? Varför skulle hon inte?

Bloggardag hör till Antjes försvarare. Hon säger vad hon tänker och hon tänker som det tyska mellanskikt hon kommer ifrån. Farfar var där, pappa också. Det fick sina följder under tyskt 1930- och 40-tal. Så är det inte för Antje. Nu står mellanskiktet för andra värden. Det vet bättre och i Antjes fall som ett resultat av idog tysk fostran till nya politiska ideal. "Probably the most elaborate civic education program exists in Germany", som det heter hos Mudde och Kaltwasser. Det blev så efter kriget och detta har präglat Antjes tankevärld. Nu sitter detta tänkesätt högst upp i Svenska kyrkan. Detta är ett uttryck för M-et i Moralistisk Terapeutisk Deism. I Antjes värld ska vi utbildas för att få rätta värderingar. Vi styrs uppifrån och ner. Det är på många sätt tyskt. Mehr sage ich nicht.

Att Svenska kyrkan har en med tiden formgenetisk ärkebiskop ska inte förvåna, givet att biskop Anders Nygren verkligen hade rätt och att det efter ett par generationer går att se vad det där spårbytet betydde. Det visar sig efterhand, hette det i en kommentar av professor Lindroth, hur en kyrka kommer, "att icke blott i tänkesätt, utan även i handling och yttre ordning avslöja sin frändskap med den gamla marcionitiska kyrkobildningen och andra besläktade rörelser och sektbildningar."  Marcioniterna var många och mäktiga samt uppskattade. Här går skiljelinjen mellan Kyrkan (som kan vara en liten minoritet) och sekten (som kan vara majoritet) i samtiden också. MTD-religionen framträder som marcionitisk sekt med stora kansliresurser.

Nu gratulerar vi oss alla på tioårsdagen. Antje blev en av oss, en svenska. Om än inte helt och hållet. Det är därför Petersson i Växjö menar att det ska bli mycket spännande, mycket var ordet, att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne. Också detta blir väl intellektuellt på ett eftertänksamt sätt. Vad ska Petersson säga då? Nu slog förstämning till. Jag ökar måttet av firande som ett motmedel!