Canterbury, onsdag

Det är lätt underligt att mina vänner ska uppfattas som fiktioner. Är det även en fiktion att jag denna morgon sitter i Canterbury efter att i går har varit i Evensong och då också beskådat det konstverk/den installation. som finns i katedralen under fastetiden och påsktiden? Arabella Dorman har skapa verket Suspended av klädestrasor hon samlat in vid flyktinglägret i Dover och nu hänger detta gigantiska verk i katedralens mitt som en daglig åminnelse om migrationsfrågan. Det blir egendomligt vackert, faktiskt. Ingen kan missa det. På ett sätt dominerar det kyrkorummet för det är också sinnrikt belyst. Konstverkets sammanhang sätter sig i medvetandet. Världen är inte bara något utanför kyrkorummet som vi kan blunda för när det ska gudstjänstas.

När jag mediterade i aftonsången slogs jag av tanken att en kyrkas samhällsansvar består av tre komponenter och jag prioriterar inte mellan dem, för finessen är att de tre hör ihop. Den ena eller de båda kan aldrig skiljas från den eller de andra. Det är detta som händer när aktivisterna tar tag i en fråga och gör den till sin och då blir allt helt fel. Barmhärtighet, bön och urskiljningsförmåga tillsammans  alltså.

Barmhärtighet är något just så grundläggande som ordet säger; att ha ett hjärta i kroppen. Läsningen i gårdagens evensong var Jh 8, äktenskapsbrytaren. Med början hos de äldre, som fattat mer av livet, får de laglärde dra. Notisen är rolig. När det handlade om teologiska eller juridiska fall var det de yngre som fick börja säga hur fallen skulle bedömas. När det kom till hårda realiteter blir tågordningen den – omvända. Vi umgås med de heliga skrifterna och det påverkar trots allt, trots oss själva! Därför hörs i det kyrkliga påminnelserna om migrationsfrågan som en fråga om barmhärtighet. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Kanske frågan om böneutropet i en stadsdel i Växjö är belysande. Modéus II välkomnar detta. Biskop fd Johansson skrev en krönika på temat att det finns olika religiösa ljus i Jerusalem. Så är det. Men riktigt vad han tänkte om böneutropen i Växjö var lätt oklart. Kanske försökte han säga att det inte är så farligt? Får de kristna ringa i kyrkklockor och Hemglassbilen köra sin trudilutt kan muslimerna också köra sitt. Barmhärtighet utesluter inte publik vänlighet eller publik snällhet även om det publika i trons sammanhang alltid blir en komplikation. Den vänstra handen ska ju egentligen inte veta vad den högra gör men min stackars hjärna brukar registrera och ibland belåtet notera och skapar en god känsla i kroppen med signalen "man mår bra av sin egen hjälpsamhet" och "det är roligare att ge än att få", som det heter.

För diakoner, präster, biskopar tycks det och scouter blir barmhärtigheten en hållning som tar sig uttryck i vänlighet. Scouten leder en gammal dam över gatan vare sig hon vill eller inte. Hos de andra blir det förutsägbart hur det vänliga är en del av rollen. Den här sortens människor blir bafa ovänliga mot de egna. Jag kan förstå att det ibland blir nödvändigt att komma bort från det konforma vänlighetstrycket och få vara som man egentligen är. Så väl att det finns någon grupp i det kyrkliga som intoleransen i godhetens namn kan utövas i. För barmhärtighet är fortfarande överordnad norm, vilket visar sig i vaktslåendet om godheten. Om jag inte utlägger detta tema mer konkret och med udd beror det på att jag i den kyrkliga debatten saknar mod.

Bönen kan bli en orgie i sentimental godhet. Här kommer Psaltaren till hjälp och styr upp genom att balansera och ge oss ord för bönen som sticker av. En kyrka som talar för barmhärtigheten men alls inte har ordning på sitt gemensamma bedjande av Psaltaren, borde misstros. Det som kören sjunger i en Evensong i en engelsk katedral /"annorlunda låtar" som barnbarnet sa/ skapar något i den som deltar. Två bibelläsningar och så de lovsånger som är Magnificat och Nunc dimittis är skapande ord. Den apostoliska tron bekänns varje dag. Men hur många församlingar i Svenska kyrkan har daglig morgon- och aftonbön? Hur många tänker att prästen ska vara i kyrkan och be för det är prästens jobb? Jag antar att något slogs sönder när byarna sprängdes och prästen bodde 5 eller 7 kilometer från kyrkan. Jag betvivlar inte att prästerna skötte husandakten. Något saknas när det gemensamma bönelivet i kyrkorummet inte byggs upp. Och detta blir en fråga om prioriteringar. Om det är som jag menar, att barmhärtighet utan bön blir något annat, har vi problem.

Jag tror mig uppfatta att det på många ställen finns ett engagemang för migranter. De fraktas i bussar och möts av engagemang från kyrkligt anställda och frivilliga. Men det ter sig egendomligt att dessa församlingar inte har särskilt mycket av den gemensamma dagliga bönen, den som har Psaltaren som stomme och därmed alltid vidgar sina vyer.

Urskiljningsförmåga är det tredje, det profetiska. Förmågan att skära tunt och skilja sanning från lögn. Det finns en stenhjärtats hållning. Den bryr sig inte. Så finns det en annan självgod hållning, den som väljer ut perspektiv och håller fast vid dem oavsett hur verkligheten gestaltar sig. Urskiljningsförmåga är att kunna se vad som är vad, genomskåda slagorden och positioneringarna och låta allt vara så komplicerat som det verkligen är. Det är också att försvara kritiker mot tillmälen. Det är väl självklart att många kritiska frågor om migrationen inte öppet får ställas. Ingen ville vidgå att en välfärdsstat som den svenska i grunden är byggd för de egna medborgarna.

Om bedömningen görs att av tio afghanska pojkar på gymnasiet kommer en och generöst bedömt två att bidra, har vi problem. Om klansystem byggs upp och parallellsamhällen kommer till, har vi problem. De kommer sig därav att konformitetstrycket skapar en tystnadskultur där alla vet vad som inte offentligt får sägas (men man och man emellan sägs eller antyds hur folk egentligen tänker). Och så kommer den dag när någon säger det andra, att det finns en människohandel, som tar sig uttryck i ett organiserat tiggeri t ex. Eller att det kan vara farligt för ett samhälle att få in IS-soldater i den svenska vardagen. Tydligen hade kritikerna rätt på någon punkt innan detta blev offentligt medgivet. Varför var inte de kyrkokristna skolade att med urskiljningsförmåga se vad som var vad och kunna resonera förnuftigt om detta? Inte blir detta enklare ett valår! Och vad är det för synpunkter som de stora medieföretagen i enighet drar upp en front emot? Det som av olika skäl intre ska få sägas fast det är sant? Jag vet inte.

Medge att det är många tankar som frigörs i en Evensong.