Dödshjälp

Är det oproblematiskt om en kristen håller med ateister och agnostiker om att dödshjälp bör införas? Jag menar, vi säger ju till Gud att "min tid står i dina händer". Det gör väl inte ateister och agnostiker? Vi tänker väl också att Gud ville mig, därför finns jag till. Tänker ateister och agnostiker så? Vi tänker att Gud har en uppgift som passar för mig livet igenom och när jag fullgjort den, får jag dö. Så tänker väl inte ateister och agnostiker?

Flyttar man frågan om dödshjälp från att vara en läkarfråga till att bli en medborgarfråga, ser jag komplikationer. Är jag gammal kan det förstås vara ett samhällsintresse att bli av med mig utan att jag upptar en dyr vårdplats något år eller några månader extra. Och om jag kunde falla under en abortindikation eller alls ingen när jag just kommit till, varför skulle det vara annorlunda när jag är gammal?

Brott mot femte budet är det att tänka "du behövs inte", lärde vi konfirmanderna. Det gällde aktiviteter på skolgården lika väl som bland kompisarna. Vi håller ihop, det var grundhållningen. Kan det vara så, att förslagen om dödshjälp illustrerar hur det är i ett samhälle av vårt slag, ett samhälle där somliga människor inte behövs? Eller illustreras bara rädslan för livet, en rätt naturlig hållning om det är en dödskultur vi lever i. Rädslan för livet gestaltas som en rädsla för smärta och för det svåra. Kanske handlar det också om rädslan att behöva se livets meningslösheter. Eller den grundläggande rädslan att kläs av och föras dit jag inte vill. Det hävdas förresten att vi är mer rädda för döden än någonsin.

Kan det vara så att den praktiserade gudlösheten ger detta resultat? Räddhågan är grundhållning och det finns inte längre något kristet hopp inför döden, inga goda repliker att ta till sig från söndagens gudstjänst, inga erfarenheter av en from person som ska dö och kan tycka att detta ska bli en intressant upplevelse, nämligen att få se det hon trodde. Anders Brogren har på sin hemsida lagt ut sin prästmötesavhandling och där finns beskrivningen från två dödsbäddar. Jag säger inte att den som inte läst måste läsa. Jag säger bara att dessa sidor hör till de märkligaste man kan läsa.

Skulle vi än mer eftertryckligt säga, att sekulariseringen är obarmhärtig mot människor för den har inga livsperspektiv? Borde vi ställa riktigt allvarliga frågor hur det kommer sig att människor är mer rädda för döden än någonsin, om nu professor Ingemar Engström har rätt i det påståendet. (Vi måste dö i en tid som gjort det lätt att leva. Understreckare. SvD 20 mars)

Naturligtvis kan man diskutera vilken skillnad det är mellan läkarassisterad frivillig dödshjälp och detta att en patient ber att få "pallativ seditering" eller slutar att äta och dricka. Men här är väl den egentliga skillnaden mellan dem som bestämt sig för att det inte är någon skillnad och oss som menar att det är en skillnad. Varför har vi inte lärt församlingarna att sjunga sv ps 622 på Erssons melodi? Den som kan sjunga psalmen drar inte ut på döendet men skyndar inte heller på det. När jag känner att det är nog och min kropp vet det, kan jag vara tacksam för att få somna och i sömnen vänta döden.
En kyrkokristen vet att sjunga och sjunga också mot döden!

Alltså är jag emot när Carl Reinhold Bråkenhielm och Tuulikki Koivunen Bylund gör gemensam sak i dödshjälpsfrågan med ateister och agnostiker. Eller är jag emot? Är jag inte närmast för att vi får veta hur de tänker? På punkt efter punkt visar det sig att vi inte bara är oense på en punkt. Tänker jag MTD-religion hör väl dödshjälpen till det terapeutiska och deismens tanke är ju att Gud finns men aldrig lägger sig i förrän vi verkligen behöver det. Då ordnar han allt för oss. Orden sagda till tröst för de ängslade blir till garantier för de tvärsäkra. Här ger oss den augustinska medvetenheten under 400-talet i augustinermunkens erfarenheter från 1500-talet en del att fundera över. Vi är alls inte ense i Svenska kyrkan. Det är då för väl!

Annika Borg förförde mig förresten. Hon skrev i Axess om Agenda 2030 och Svenska kyrkans insatser. Där återges vad Svenska kyrkan tror, tror jag. Jag förfördes och tittade under dryga 3 minuter på bidraget. Jag kände det som ett gott bidrag till lidandet. Ska Antje ställas till ansvar? Eller händer det bara och vi står på de gröna ängarna och betraktar tillvaron idogt idisslande? Som kor men inte Kyrkans kor?
https://www.svenskakyrkan.se/agenda2030

Förresten konstaterade John Nilsson i januari månad år 1939 att reduceringen av kristendomskunskapen fortskridit så långt att denna kunskap "numera uppfyller mycket stora krav ifråga om enkelhet och torftighet". Församlingsbladet nr 4/1939 s 49. Jag har sålunda som ni förstår verkligen kollat Svenska kyrkans agendafilm.

Nu stundar Palmsöndag och Stilla veckan. Bloggardag förfaller till fromhetsövningar. Det blir, Deo volente, nya blogginlägg i syfta att skapa uppståndelse som en effekt av Uppståndelsen när Bloggardag eftertryckligt firat den. Men det dröjer till Påskdagens morgon är det tänkt. Då ska som en påskhälsning avslöjas när boken En annan Kyrka releasas.