Kyrkohandbokssituationen, en dyster betraktelse

Med det digitala kan man nästan vänta att Torsdagsdepressionen inte hinner läka uit förrän den får en påspädning. Nu kom den i går. Jag har alltså hamnat i det alls inte okända läget, att denna depression blivit en del av min natur och något som jag uppskattar. Jag faller självklart också i den vanliga fällan att gärna tala om mitt tillstånd i tanke att alla är intresserade av det. Fenomenet är en slags uppiggande men nedslående, nedslående men uppiggande klerikal hospitalisering. När alltså Pontus Håkansson slog till igen var jag idel intresse.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ersattningsfragan-kan-vara-lost-upphovsratten-under-fortsatt-utredning

Var det inte att bra att ersättningsfrågan "kan vara" löst? Jo, rättsavdelningens juristers tidigare stöddiga framträdande har avlösts av ett ödmjukt: "vi har fått ändra oss lite". Det betyder på vanlig svenska att de fått acceptera de villkor som tidigare resolut avvisades och nu är det en hög nivå som gäller. Detaljer får vi inte veta. Men det tycks som om Alis, Administration av Litterära rättigheter i Sverige, menar att ersättningsnivåerna som tillämpats i åratal är orimligt låga. Jag kan inte minnas att ersättningsnivåerna kritiserats sedan det väl blivit en överenskommelse. Den gjordes när Bertil Werkström var ärkebiskop. Han satt kvar i den gamla föreställningsvärlden att den poetiska nådegåvan inte var en inkomstkälla så mycket som en tjänst åt Gud, inte minst när det handlade om gudstjänst.

Detta var dock inte det mest intressanta i nyhetsförmedlingen. Inte ens uppgiften att Svenska kyrkan inte varit i kontakt med Alis, fast jag noterade uppgiften med ett något höjt ögonbryn. Mitt högra. Nej, det är som vanligt professor Ekenberg och docenten Pahlmblad som släpas ut på denna dramatiska teaters stora scen.

Jag ser till min stilla häpnad, att "vi" inte heller haft kontakt med Ekenberg och Pahlmblad "ännu". Det där "ännu" förmår jag uppskatta. Tiden går. Tempus fugit, som de lärda herrarna skulle säga. Deras brev kom väl för 6-7 veckor sedan. Men ingen kontakt ännu. Kyrkostyrelsen är dock informerad om deras skrivelser. Vad sa styrelsen då? Nöjer den sig med konstaterandet att "det har dragit ut på tiden lite"? Lutar sig styrelsen mot det faktum att det är "vissa mellanrum" mellan sammanträdena, nästa kommer 5-6 april vill jag minnas? Vad ska vi andra säga, när vi får beskedet att "man får ha respekt för att saker tar tid och att vi ännu inte kan säga mer." Har inte juristerna i så fall sagt onödigt mycket hittills? Som till exempel det där om att det fanns några problem!

Analysen av det rättsliga läget är inte klar och det är alldeles för många steg kvar för att rättschefen ska kunna svara på frågan om det krävs kyrkomötesbeslut för att stryka texter ur handboken. Aha! Så först dras hela kyrkohandboksfrågan igenom det kyrkliga beslutsmaskineriet med arbetsgrupp, remisser och allt, besked lämnas i Kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna är lösta, förslag läggs, gudstjänstutskottet tar sig an det hela och så fattas ett kyrkomötesbeslut, som Antje till sist hyllar. Ingen bråkar mer än att reservationer inlämnas. POSK har sällat sig till kyrkohandboksentusiasterna. Utbildningar genomförs i stiften och besked lämnas att böckerna ska börja distribueras den 12 mars. Redan den 1 februari gavs besked om copyright, ett besked som ändrades. Och efterhand togs de hittills ifrågasatta bort från nätet. Saken är rimligtvis den, att ingen annan instans än ett kyrkomöte kan ändra beslutet. Hur skulle det kunna vara så? Det är ingrepp i innehåll, inte bara redaktionella korrigeringar vi talar om.

Nu finns det tusentals tryckta böcker klara för distribution förra veckan men, säger rättschefen, det är likväl möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken om vi skulle komma dithän att man inte blir överens om upphovsrätten. Min vän G satt i sina penséer och undrade om kyrkokansliets personal skulle få till uppgift att dra ut sidor ur de tryckta böckerna innan distributionen kommer igång. Hans överslagsberäkning gav vid handen att detta utrivande av sidor bara tar någon vecka om alla hjälps åt. "Vi kan inte nöja oss med annat än högsta kvalitet", hette det. Det gäller att dra ut sidor utan att det blir fult i boken. Kan ingen fråga var böckerna förvaras och ta en bild innan sidor ska rivas ut? Det kanske inte är så bråttom. Inget kan väl hända förrän efter kyrkostyrelsens sammanträde i april?

Det rättsliga läget är hur som helst inte allvarligt i meningen att "det är för tidigt att kunna ha en uppfattning om det". Blir man inte lite orolig då? Rättsavdelningen säger sig inte ens ha klarlagt om det föreligger en upphovsrätt. Men finns det en sådan och man inte kommer överens med de författare man inte ens talat med, "måste vi ta hänsyn till det".

Min vän G och min vän förlagschefen är båda undrande över hanteringen. Upphovsrättsfrågorna är Prio Ett i förlagsvärlden. Det får inte bli fel för det kostar ohyggligt med pengar då. Därför ska upphovsrättsfrågorna vara lösta innan en bok trycks. I det aktuella fallet har texterna redan publicerats på webben. Prislapp? Hur blir det förresten med mkitt utlovade bokexemplar? Kan jag få ett med just de texter jag varit med om när de antogs och som jag reserverade mig mot? Eller går jag miste om boken om det blir en annan?

Hur kunde det bli så här? Hela kyrkohandboksprojektet är en sorglig uppställning av problem i varierade former. Det som hände när kyrkokansliet hävdade upphovsrätt utlöste den senaste kalabaliken. Detta är självförvållat av kyrkokansliet.

Jag återkommer dock gärna till frågan hur det är möjligt att göra förändringar i kyrkohandboken. När kyrkomötet antagit den kan väl ingen mindre auktoritet än kyrkomötet förändra den och det tar så lång tid att också beslutet om när den nya kyrkohandboken ska börja gälla måste omprövas. Kan kyrkostyrelsen på egen hand ändra ikraftträdandedatum till Första söndagen i Advent? Det har ju, som det heter, "dragit ut på tiden lite". Och kyrkohandboken kommer tilltufsad som gåva till församlingarna. Sidor utdragna? Eller alla böckerna makulerade och nya tryckta? Det tar sin tid.

Allt detta beror,jag upprepar, på kyrkokansliets stöddighet. Hade det liturgiska matreialet uppfattats vara allmän egendom, hade inget hänt. Då hade vi fått ett missale till, precis som det varit under decennier.

Biskoparna har också yttrat sig till kyrkokansliet. dnr KS 2018-0228, KS 208-0229. Det är ett yttrande som avvisar det som sålunda varit vanligt i det liturgiska arbetet, för nu måste varje återgivning av kyrkohandboken i sin helhet överensstämma med den av kyrkomötet antagna. Inskjutna tillägg tillåts inte. Detta var den hållning biskop Martin Lindström praktiserade på 1960-talet. Den fungerade inte ens då. Friherre Barnekow skällde ut biskopen, som hade beslagtagit missalet på Laurentiistiftelsen. Vill ni läsa hur det gick till bakom kulisserna, läser ni Sven O. Berglund, Laurentiistiftelsen i brytningstid, Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund. Ny följd 3, Lund 2000 (uppsök sockenbiblioteket). Ni kan läsa sidorna 151-162 och häpna men kanske också fatta.

I årtionden har gudstjänstlivet stimulerats av missalen från Noteria och Artos. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse har stått som uppdragsgivare för utgivandet. Vi vet alla att just detta ville kyrkokansliet komma åt. Kanslisterna får nu understöd av biskoparna. Det är bara dumt. Ibland ska biskopar ha vett att vissla och tyckas obekymrade, inte minst de som vet att bortom det kyrkopolitiskt korrekta finns det präster från just denna förnyade svenskkyrklighet som gjort hängivna insatser för det liturgiska förnyelsearbetet i sina församlingar. Vad som helst går för sig tydligen i Gustaf Vasa och Storkyrkan men den kyrkliga förnyelsen ska hållas under skarp observation... Det kanske blir så här grobianartat när Antje (§49 i biskopsmötets protokoll 2018) berättar att hon deltagit i ett primatmöte. Eller är allt bara ett enkelt apspel det som vi bevittnar när vi följer kyrkohandboksdebaclet?

Vore jag kommandora på Torsdagsdepressionen skulle jag skicka en fotograf att ta en bild av travarna med missalen som ligger på något lager men som inte kan distribueras. En bild säger mer än tusen ord. En stor bild på sidan 1 kunde bli en framsida att minnas.