Propert klädd

Jag tittar på en bild från ärkebiskopsgården i Uppsala. Där står de. Susanne Rappmann har skaffat sig det nya lilla kvinnliga biskopsmodet, en slags violett biskopströja med instickskrage. Lite mer feminint, kanske. Men är detta verkligen propert? Det är som en grundskolläraruniform liksom. Bekväm och lättvättad klädespersedel.

Det leder min tanke till annan utstyrsel. Vi hade en ärkebiskop som färgade sina skjortor i en mörkare lila nyans. Nu undrar allmogen varför. Svaret lyder: För att hans rödlätta fysionomi inte riktigt matchades av en dåförtiden vanlig violett eller lila biskopsskjorta. Det kan tyckas vara den enskildes ensak hur han vill klä sig. Inte riktigt. För här är en handling med nycklamakt. Inte detta att ordningen med färg på biskopsskjorta kunde tänkas stå fast och då fick det blir som det ville utan motsatsen. Att skjortans nyans anpassades efter bäraren. Här är nyckeln för att förstå denne biskops teologiska program. "Jag ändrar nyanserna så att de passar mig." Detta får konsekvenser i kyrkolivet.

Biskopen i Skara har förresten en annan nyans än de andra på sin skjorta. Det beror på att hans skräddare specialsydde en uppsättning skjortor. Och då har jag just nu inte berört de biskopar som valt att gå i röda kardinalsskjortor, ej heller de präster som gärna klär sig i vit påveskjorta med instickskrage. Inte ett ord heller om frikyrkopastorer, som är till för sina församlingar och kända där, och inte skulle behöva klä ut sig till präster, vilket de inte är. Det finns inte bara många djur i vår Herres hage. Det finns många fjäderdräkter också. "Skrudar" kunde man säga.

Nu hoppas jag, på tal om att vara propert klädd, att ni står väl beredda inför söndagen, en märkesdag. 10 små tårtljus eller en nolla och en etta i ljusform. Och så funderande över tårtkalaset. Vad är det för fel att animera hemmabagarna? "Inget går upp mot doften från mammas bak" som det heter.

Om Canterbury? Justin Welby tycks mer och mer ses som en "New Public Management Archbishop." Det tycker jag är intressant. Är inte detta konsekvent utifrån Karl Marx resonemang hur institutionerna omformas under kapitalismen, ni vet det är om allt fast förflyktigas? Men Canterbury är värt en resa. St Pancras  och Canterbury West. Timmen tar färden eller knappt det. Och så till favorittillhållet Cathedral Gate Hotel. Toalett och dusch i korridören, sneda golv, trånga passager, utsikt över katedralen från toaletten! Fantastiskt trevlig innehavarfamilj. Gammaldags charm och en känsla av att Thomas av Becket var med när kåken byggdes... Trappor går man inte uppför. Man bestiger dem. Rekommenderas för alla som är trötta på moderna och standardiserade hotell.

Tågresa i ett vårligt England, say no more! Då återvänder tanken till Sverige och den uppståndelse som Bloggardag åstadkommer med enkla antydningar att han inte övertygats i en teologisk fråga.  Motargumentet blir inte teologiskt utan statistiskt. Majoriteten har rätt också i frågor om frälsningen. Men jag ber att få envisas. Icke någon gång har Svenska kyrkan lyckats ro hem sin reform teologiskt. Framgången ligger i relevansen och det handlar om en relevans bland människor som faktiskt inte bryr sig om evangeliet. Erik Petrén påpekade saken i rapportboken Bibelsyn och bibelbruk.

Jag upprepar mig. Om ämbetet har inrättats för att vi ska få den frälsande tron (inte för något mindre syfte) måste väl frågan om ämbetet vara en grundfråga, som frågorna om dop och nattvard? Detta är väl inte något jag bara drömt eller hittat på? Varför går det då inte att föra förnuftiga resonemang, sådana som utgår från Bibeln, bekännelsen? Kyrkans erfarenhet, Traditionen, insikter om hur sekter fungeeat och vilka ordningar de gått in för och insikten om hur Kyrkan i tid efter annan känt igen sekternas hållningar och fattat vart de leder, nämligen bort från Kyrkan – om allt detta borde samtalas. Och hur kommer det sig att de talrika som bytt mening i frågan aldrig med ett ord hörts fördjupa resonemangen kring sina nya ställningstaganden utan antingen förtiga omständigheterna eller förenkla frågeställningen, dvs göra den till en fråga som är "självklar" och därmed inte värd att öda ord på.
'
Här går det att föra resonemang på Bloggardag, annars inte. För dessa viktiga frågor är icke-frågor av det enda skälet att Sveriges riksdag år 1958 avgjorde saken. Tror ni verkligen att jag går på denna lille lätte? Och borde det efter alla dessa år, de omfattar två generationer, gå att kritiskt utvärdera om de nuvarande missförhållandena i Svenska kyrkan på något sätt har samband med riksdagsbeslutet 1958? Kan det över huvud taget förhålla sig på det viset, att biskopen Anders Nygren faktiskt hade rätt i sitt påpekande att Svenska kyrkan då blev en sekt? Vad ska då vi göra som vet, att Svenska kyrkan i grund och botten är något annat, nämligen en autentisk kyrka?

Nu ska jag inte berätta att Justin och jag ska talas vid och tala allvar – för skulle jag skriva så, skulle ni ändå inte tro mig. Men Justin vet "att förr än jag var du." Han kanske upprepar saken när vi möts.