Kyrkligheter håller sig med fulord. De nyskapas vid behov. Det nya ful-ordet är nog "tydlig" eller "tydlighet". Det är liksom de dörrstängande som kräver tydlighet, kan man förstå. Och Svenska kyrkans ledning är för den delen tydlig med vad den gör, meddelar Kyrkans Tidning,. vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare.
Jag finner det mest intressant att så få vill försöka förstå vad de menar, som säger att Svenska kyrkan är otydlig. Det hojtas mest. Professor Eva Hamberg vet förstås vad hon talar om, erfaren religionssociolog som hon till mycket annat är. Det finns en programmatisk vilja till otydlighet, uppvisad av Niklas Orrenius i DN-artikeln. Det finns en risk med utträden och en profilerad kyrka riskerar att tappa folk. Tanken att människor ska upptäcka något som bär deras liv, tycks inte lika uppenbar av något skäl.
Men hur tydlig är alltså Svenska kyrkan. Vad beslutar en stiftsstyrelse om så att Guds rike går fram? Jag läser en ärendelista.
Driftsorganisation för prästlönetillgångarna, årsredovisning för prästlönetillgångarna, årsredovisning, utbildningstjänster, remissvar om domprostens ställning, uppgifter och tillsättning, remissvar om kyrkoherdaras i utlandsförsamlingars rätt att pröva frågor om tillhörighet till Svenska kyrkan, remissvar om examensbenämningar om tjänstetitlar för kyrkomusiker, utredningen sambverkansformer för begravningsverksamheten och stiftsgården. Dessutom informerar biskopen och stiftsstyrelsen får en rapport om vänkyrkorelation.
Om någon skulle vilja ett tydligare trons fokus, skulle väl inte önskemålet efter denna genomläsning vara helt obegripligt?
Det är nog bättre i kyrkostyrelsen!
Beslutsärendena är sex stycken: rapport från kapitalförvaltningsrådet 2012, bokslut och årsredovisning, rikskollekter 2014, remss till Naturvårdsverket: "Underlag till en frärdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp 2050 (som styrelsen ägnar en timme åt), Svenska kyrkans roll och uppgift i den svenska välfärden - en plattform samt bolagsstämma Svenska kyrkans förvaltning AB och Svenska kyrkans utbildning AB.
Jag tänker inte vara indiskret och berätta hur det går till i styrelsen - men så mycket är klart att en diskussionspunkt om framtidsfrågor hamnade i bakvattnet. Jesus då? Jodå. När Mekane Yesus-kyrkan var på tapeten - men faktiskt bara så.
Var förs då samtalet om vad Svenska kyrkan är till för, samtalet om vad Herren vill med Svenska kyrkan? Jag undrar efter att ha förstått att Karl-Johan Karlsson läst Svenska kyrkans hemsida och fått besked att pastor Jesper inte tror att det finns några människor i helvetet. Men måste det inte bli på det här viset när vi utbildar religionsvetare och sedan låtsas att de är teologer? Och Karlsson genomskådar eländet och lämnar Svenska kyrkan.
Biskop Brilioth i Växjö följdes av en kvinna som påstridigt sa: "Biskopen, jag tror inte på helvetet." Biskopen brydde sig inte. Hon upprepade sitt budskap och knackade biskopen i ryggen. Då vände sig Yngve Brilioth om, tittade på damen och sa: "Tänk vad moster kommer att bli förvånad."
I Svenska Dagbladet får jag mig två sidor Helle Klein till livs. Erica Treijs har intervjuat men inte förrän i sommar får vi söndagstidningar från huvudstaden utdelade på rätt dag så jag var lite efter min tid.
"Kyrkan får vänta" för nu ska Helle Klein skriva i Dagens Arena. Att vara praktriserande präst var "möjligen för ointressant för en kvinna som vill kraftsamla för en bättre framtid". Fast det bästa citatet har jag sparat till sist: "Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi. Präst är jag gärna, men inte självklart anställd av kyrkan."
Ser ni - nu fick alla en släng av sleven, inte bara jag. Ligger då inte tanken rätt nära att Helle blir upprörd när vi inte fullgör vad hon skrivit på sin agenda utan gör vad präster i Kyrkan brukar - och ska - göra. Men hur kul är egentligen rubriken för er? "Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism." Rubriken är enligt min mening osann. Svenska kyrkan har stått upp emot rasism - i det egna arbetet och ekumeniskt ubnder långliga tider. Men nu stämplas vi som rasister, hela bunten!! Vad man än säger, så tydlig är Helle på den här punkten.
Hur känns det, gott folk? Välkomna i sällskapet av stämplade men nu börjar Helena Edlund och jag att få det trångt omkring oss. Nå, där det finns hjärterum finns det, hoppsan, det får man nog inte skriva.
tisdag 30 april 2013
måndag 29 april 2013
Vårsprickningens tid
Vi tar påståendena ett efter ett:
* Präster borde ägna all sin tid åt församlingsvård med Jesu tjänare sinne som förebild.
* Dag Sandahl skriver "bitska ironier om sin kyrka i allmänhet och sina kvinnliga kollegor i synnerhet"
* "Du (dvs Dag Sandahl, DS) verkar njuta av varje fel du hittar hos din kyrkas företrädare, tar varje tillfälle som ges till att förlöjliga kyrkan, ungefär som om du verkligen vill att kyrkan går under."
* "Om det är så, vilket kanske inte är så otroligt, ta då konsekvenserna av det och lämna den kyrka du avskyr i stället för att spy galla över dina trossyskon och det andliga hem i vilket du blivit döpt."
När mycket spricker upp, kan man också se mycket. Inte bara Jan Sjöbergs upprördhet.
Jan Sjöberg (född 1948) bloggar (http://jansjoberg.blogspot.se), bor numera som pensionär i San Fransicso men var tidigare stiftsadjunkt i Härnösand (internationella frågor, flykting- och integrationsfrågor). Tänka sig att en som i 10 år varit stiftsadjunkt och ägnat sig åt de stimulerande frågor som inrymmer lästid, sammanträden, skrivbord, konferenser och resor mm, ska plädera för att präster bör ägna all sin tid åt församlingsvård. Gud skapade humorn, också. Liksom förståndet.
Jag förstår ju att pläderingen för att all tid ska ägnas åt församlingsvård, endast gäller de präster som sysslar med olämpligheter. På Rotary, Frimurarlogen och fotboll/ishockey får man gå. Golf får man spela - och den del annat. Får man åka på fem dagars fortbildning? Men olämpligheter som bloggande förhindrar församlingsarbetet en tidig morgon, det är uppenbart. Också en ledig lördags- eller måndagsmorgon, förstås.
Jan Sjöberg ägnar sig åt förnimmelser. Har jag verkligen i synnerhet bedrivit kritik mot kvinnliga kollegor, beror det på att andelen kvinnor i Svenska kyrkan är hög men jag tror att den pigga och käcka, för att inte säga godmodiga, kyrkokritiken i sig är könsneutral på samma sätt som helgon bara är helgon, inte honhelgon eller hanhelgon.
Det bästa med Jan Sjöberg är hans förmåga att rannsaka hjärtan och njurar. Han vet vad som rör sig i en människa, det som annars bara den människans ande vet. Varför gjordes inte denna man till biskop? Det är sålunda inte otroligt att jag verkligen vill att kyrkan ska gå under.
Att Sjöberg kom på det! Jag har försökt dölja att jag ägnat mina prästår till destruktivt undermineringsarbete - men nu kom det alltså fram. Svenska kyrkan är den kyrka jag avskyr, avslöjar Sjöberg. Jag känner förstås igen den avslöjande profetiska kraften och sanningslidelsen i hans analys. Avslöjad får jag tillstå att han har rätt.
Jag har emellertid under alla år försökt lura i folk att Svenska kyrkan är mer än det kyrkosystem som kommer att implodera. Det kanske är bra att denna bluff nu avslöjas. Då vet folk att när kyrkosystemet faller ihop, så är det Svenska kyrkan som faller samman och det går inte att skilja de två åt, lika lite som katolicitet går att skilja från det romerska.
Så vad ska jag göra? Pastor Sjöberg, han med Jesu tjänaresinne som förebild, manar mig att ta konsekvenserna och lämna den kyrka jag avskyr. Tänk att lite bloggande kan utlösa så mycket, men så skriver Sjöberg just om "Dag Sandahls vämjeliga blogg".
Jan Sjöberg medger dock att somligt fattar han inte. Han fattar inte hur någon i höstens kyrkoval kan vilja rösta på Frimodig kyrka. "På den väg de nu för sin kamp, vinner de absolut ingen respekt." Observera att kritiken mot mig nu blir kritik mot ett kollektiv, solche Dingen haben wir früher gesehen. Fast i höstens kyrkoval har väl pastor Sjöberg ingen rösträtt, bosatt i Kalifornien som han är, så just nu har Frimodig kyrka bara förlorat den röst Sjöberg inte har. Det är i praktiken inget tapp alls.
Om någon - trots Jan Sjöbergs avslöjande - tror att det är skillnad mellan det anfrätta kyrkosystem, som saknar överlevnadsmöjligheter, och Kyrkan som består (och som dödsrikets portar inte ska bli övermäktiga) och tror att Kyrkan fortfarande finns i Svenska kyrkan, kan förstås en person med denna insikt göra ett för att göra skillnad: Rösta på det verkliga alternativet i kyrkovalet.
Vad ska man annars göra?
Gå på Jan Sjöbergs maning att lämna "den kyrka du avskyr". Så löd pastorns klara ord. Vi ser detta som ett utslag av att hävda en öppen folkkyrka.
När mycket spricker upp, kan man se mycket.
söndag 28 april 2013
Ordet är "tillåts"
Används ordet "tillåts" när någon skriver och innebördeen är att detta inte borde ha tillåtits, måste man fundera. Och är det en journalist behöver man ta fram de gamla tryckfrihetsdebatterna för på samma sätt som sekularisering kan börja i Kyrkan, kan censuren börja på tidningsredaktionerna. H.K. Rönnblom tog debatten på 1940-talet men det är så länge sedan, att det är glömt. Förlåtet blev det nog aldrig.
Jag läser den twittrande journalisten Karlsson. "Med ett kärleksbudskap i centrum borde främlingsfientliga homofoba kvinnoprästmotståndare inte tillåtas härja fritt i Svenskakyrkans namn" Frågan ställdes om ett förtydligande eftersom konsekvensen skulle bli at5t folk exkluderades på grund av åsikt. Journalisten Karlsson visste besked: "Exempelvis Sandahl som nämns i texten, men har egen erfarenhet av andra också." Journalisten Karlsson är dock godhjärtad: "Självklart behöver personerna hjälp att inse att alla är lika värda etc. De borde dock inte få tala i #Svenskakyrkans namn."
Släpp loss journalisten Karlsson och vi får en uppsättning begränsade fri- och rättigheter. Men jag har fått för mig att vi i den svenska journalistkåren ser en skillnad mellan de äldre journalisterna, de som utbildades på 1960-70-talen och visste vad man då behövde stå upp för - och emot. Det är när man kommer ner på journalisten Karlssons detaljnivå och kan följa hennes tankevärld, som man förstår. Och i största allmänhet kan man förstå vart etikettkletandet leder. Vem ska hjälpa mig att förstå alla människors lika värde, menar Karlsson?
Nu ska jag snart tala i Svenska kyrkans namn. Förlåta synder, förkunna evangelium, be för lokalsamhället och de som far illa och konsekrera. Det mesta av detta jag gör är på många sätt inte mitt utan Guds. Gud give att predikan med den äventyrliga överskriften Älska och gör vad du vill blir efter Guds Ord. I dag ska församlingen förmanas till trogen förbön. Polisen har tagit in en ölänning som misstänks för mordet. Den misstänkte måste vi be för - och familjen - och offren med anhöriga.
I går var polisen här lite brådstörtat för att i det nya läget med en misstänkt från lokalsamhället, möta folk. Det var Lasse från Kalmar (gudstjänstfirare i Heliga Korset) och vår egen polischef Thomas, som parkerat polisens husbil vid Löttorpshallen. Barnbarnen var med för att köpa lördagsgodis så när jag bytte några ord med Lasse och Thomas provsatt de polisens husbil.
Sigrid, 4 år, ville se tjuvarna, meddelade hon. "Men vi har inga tjuvar här", sa poliserna - "om inte i kylskåpet, kanske", sa Lasse. Det är lite befriande när en del av livets allvar går de små förbi. Tids nog kommer det.
Barnbarnen har annars lekt gömme i den stora prästgården samt två gånger tittat på filmen Kirikou, en afrikansk folksaga om ondska och godhet. Filmen, som jag en gång gett dem, hade kommit bort i dvd-lådan men hittats i veckan och medförts. Den kan rekommenderas. Nu krävde de att få se Nakna Pistolen 33 1/3 också. Barnen skrattade olämpligt. Jag tänkte ett ögonblick att bilderna av mig kanske inte stämmer. De fick äta sig mätta på tacos, kroppkakor, oxfilé, jordgubbar, chips och kolsyrade drycker till detta. Samt lördagsgodis, alltså.
Jag tycker att deras moder/min dotter är påtagligt snål med lördagsgodis för jag frågade hur mycket de brukade få. De fick lite mer här. Och så inser jag att föga av det barnen fick att äta skulle godkännas av det klimatfolk som häckar i Kyrkans Hus.
På Kristen Opinion läser jag Johanna Andersson. Hon är knivskarp och använder det knivskarpa för att snitta upp sammanhanget. Ska hon verkligen tillåtas det? Fast när det kommer till frågan om klimatkompensation är jag lugn. Svenska kyrkan äger så mycket skog att vi klimatkompenserar många gånger om genom vårt blotta skogsinnehav. Det känns väl skönt?
Jag läser den twittrande journalisten Karlsson. "Med ett kärleksbudskap i centrum borde främlingsfientliga homofoba kvinnoprästmotståndare inte tillåtas härja fritt i Svenskakyrkans namn" Frågan ställdes om ett förtydligande eftersom konsekvensen skulle bli at5t folk exkluderades på grund av åsikt. Journalisten Karlsson visste besked: "Exempelvis Sandahl som nämns i texten, men har egen erfarenhet av andra också." Journalisten Karlsson är dock godhjärtad: "Självklart behöver personerna hjälp att inse att alla är lika värda etc. De borde dock inte få tala i #Svenskakyrkans namn."
Släpp loss journalisten Karlsson och vi får en uppsättning begränsade fri- och rättigheter. Men jag har fått för mig att vi i den svenska journalistkåren ser en skillnad mellan de äldre journalisterna, de som utbildades på 1960-70-talen och visste vad man då behövde stå upp för - och emot. Det är när man kommer ner på journalisten Karlssons detaljnivå och kan följa hennes tankevärld, som man förstår. Och i största allmänhet kan man förstå vart etikettkletandet leder. Vem ska hjälpa mig att förstå alla människors lika värde, menar Karlsson?
Nu ska jag snart tala i Svenska kyrkans namn. Förlåta synder, förkunna evangelium, be för lokalsamhället och de som far illa och konsekrera. Det mesta av detta jag gör är på många sätt inte mitt utan Guds. Gud give att predikan med den äventyrliga överskriften Älska och gör vad du vill blir efter Guds Ord. I dag ska församlingen förmanas till trogen förbön. Polisen har tagit in en ölänning som misstänks för mordet. Den misstänkte måste vi be för - och familjen - och offren med anhöriga.
I går var polisen här lite brådstörtat för att i det nya läget med en misstänkt från lokalsamhället, möta folk. Det var Lasse från Kalmar (gudstjänstfirare i Heliga Korset) och vår egen polischef Thomas, som parkerat polisens husbil vid Löttorpshallen. Barnbarnen var med för att köpa lördagsgodis så när jag bytte några ord med Lasse och Thomas provsatt de polisens husbil.
Sigrid, 4 år, ville se tjuvarna, meddelade hon. "Men vi har inga tjuvar här", sa poliserna - "om inte i kylskåpet, kanske", sa Lasse. Det är lite befriande när en del av livets allvar går de små förbi. Tids nog kommer det.
Barnbarnen har annars lekt gömme i den stora prästgården samt två gånger tittat på filmen Kirikou, en afrikansk folksaga om ondska och godhet. Filmen, som jag en gång gett dem, hade kommit bort i dvd-lådan men hittats i veckan och medförts. Den kan rekommenderas. Nu krävde de att få se Nakna Pistolen 33 1/3 också. Barnen skrattade olämpligt. Jag tänkte ett ögonblick att bilderna av mig kanske inte stämmer. De fick äta sig mätta på tacos, kroppkakor, oxfilé, jordgubbar, chips och kolsyrade drycker till detta. Samt lördagsgodis, alltså.
Jag tycker att deras moder/min dotter är påtagligt snål med lördagsgodis för jag frågade hur mycket de brukade få. De fick lite mer här. Och så inser jag att föga av det barnen fick att äta skulle godkännas av det klimatfolk som häckar i Kyrkans Hus.
På Kristen Opinion läser jag Johanna Andersson. Hon är knivskarp och använder det knivskarpa för att snitta upp sammanhanget. Ska hon verkligen tillåtas det? Fast när det kommer till frågan om klimatkompensation är jag lugn. Svenska kyrkan äger så mycket skog att vi klimatkompenserar många gånger om genom vårt blotta skogsinnehav. Det känns väl skönt?
lördag 27 april 2013
Grundfel
Nu får ni sluta skälla på Helle Klein. Hon drivs av sin övertygelse och söker eller konstruerar bevis för att denna övertygelse eller fördom är riktig. Hon behöver islamofober, rasister, antisemiter och den som säger emot, har fel. När jag påpekar att ingen sakkritik riktats mot min lilla kria till Dispatch International så blir ett twittersvar "vi har visst skrivit om innehållet". Jaså? Vad då? Var då? När? Men grundhållningen är konstaterandet "som vanligt inte mycket rätt från herr Sandahl". Lägg märke till det där bekräftelsekonstaterandet "som vanligt". I ett annat inlägg läggs det mig till last att jag "låtit sig intervjuas två ggr". Men hur är det - ska inte en präst svara på frågor? Jag fattar att det kan vara annorlunda för en chefredaktör och för en ärkebiskop men är det möjligt för en präst att avfärda någon med svaret "jag talar inte med dig för du är islamofob"?
Men skäll inte på Helle Klein. Hon är en produkt av Rörelsen. Honm har lärt sig de tag som vi nu ser kritiseras och hon tog med sig hållningen från fraktionsstrider in i Svenska kyrkan och förde den kärleksfulla kritiken till en ny nivå. Hon tänker att det är en fördel när personer kan etiketteras och genom etiketten placeras där de hör hemma.
Biskop Hagberg är på sin approberade blogg trots allt nöjd med att inte känna igen sig i den smutsiga striden. De flesta stretar på i ihärdigt församlingsarbete (en biskop frågade då om det inte gällde också Dag sandahl och Helena Edlund, vilket var ett lustigt inpass). Är det inte här vi skulle diskutera. Helle Klein gör ju inget principiellt nytt när hon kletar etiketter på folk.
Jag påstår nu: I Svenska kyrkan har det i generationer varit vanligt att beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet inte är. I generationer har det också varit gängse förfaringssätt att styra på person för att undvika sak. Inte bara biskopar utan många har tidigit sig igenom allt detta. Den som inte övertygats av argumenten i debatten på 1940- och 50-talen om ämbetet, har målats ut som "kvinnoprästmotståndare" (mot person, alltså), vilket blivit "kvinmnomotståndare". Det var fel - och de flesta teg. Frågan om ebnkönad vigsel resulterade i att den som invände mot reformen självfallet blev "homofob" och persusiasiva definitioner, övertalningsdefinitioner heter så, hör till maktutövning. Vänliga själar som biskop Hagberg, född 1950 och p0rästvigd 1975, har väl aldrig hörts uttrycka harmsna protester mot denna teknik? Har han? Däremot följer han det kyrkomötesbeslut som innebär att frågan om vem Gud kallar till präst eller diakon är underställd ett kyrkoplitiskt ställningstagande. Det kallas "funktionell ateism" - och mot denna har väl biskop Hagberg inte heller hörts säga något?
Nu tog jag fram min bänkgranne biskop Hagberg bara för att han åstadkommit en text i anledning av förra söndagens DN-artikel. Han är inte ensam, dock. Han är gängse. Och det är de gängses tigande som skapat de betingelser som gör allt det vi ser helt möjligt. Jo, Dagens Seglora har utifrån en politisk kultur fört förhållningssättet till en ny nivå men principiellt inte gjort något annat än det vanliga. Det är nämligen helt accepterat att beskriva enskilda medkkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är - och att tiga när det sker. Decenniers vana blir en normalitet.
Fast, tror mig, normalitet är det inte egentligen.
Men skäll inte på Helle Klein. Hon är en produkt av Rörelsen. Honm har lärt sig de tag som vi nu ser kritiseras och hon tog med sig hållningen från fraktionsstrider in i Svenska kyrkan och förde den kärleksfulla kritiken till en ny nivå. Hon tänker att det är en fördel när personer kan etiketteras och genom etiketten placeras där de hör hemma.
Biskop Hagberg är på sin approberade blogg trots allt nöjd med att inte känna igen sig i den smutsiga striden. De flesta stretar på i ihärdigt församlingsarbete (en biskop frågade då om det inte gällde också Dag sandahl och Helena Edlund, vilket var ett lustigt inpass). Är det inte här vi skulle diskutera. Helle Klein gör ju inget principiellt nytt när hon kletar etiketter på folk.
Jag påstår nu: I Svenska kyrkan har det i generationer varit vanligt att beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet inte är. I generationer har det också varit gängse förfaringssätt att styra på person för att undvika sak. Inte bara biskopar utan många har tidigit sig igenom allt detta. Den som inte övertygats av argumenten i debatten på 1940- och 50-talen om ämbetet, har målats ut som "kvinnoprästmotståndare" (mot person, alltså), vilket blivit "kvinmnomotståndare". Det var fel - och de flesta teg. Frågan om ebnkönad vigsel resulterade i att den som invände mot reformen självfallet blev "homofob" och persusiasiva definitioner, övertalningsdefinitioner heter så, hör till maktutövning. Vänliga själar som biskop Hagberg, född 1950 och p0rästvigd 1975, har väl aldrig hörts uttrycka harmsna protester mot denna teknik? Har han? Däremot följer han det kyrkomötesbeslut som innebär att frågan om vem Gud kallar till präst eller diakon är underställd ett kyrkoplitiskt ställningstagande. Det kallas "funktionell ateism" - och mot denna har väl biskop Hagberg inte heller hörts säga något?
Nu tog jag fram min bänkgranne biskop Hagberg bara för att han åstadkommit en text i anledning av förra söndagens DN-artikel. Han är inte ensam, dock. Han är gängse. Och det är de gängses tigande som skapat de betingelser som gör allt det vi ser helt möjligt. Jo, Dagens Seglora har utifrån en politisk kultur fört förhållningssättet till en ny nivå men principiellt inte gjort något annat än det vanliga. Det är nämligen helt accepterat att beskriva enskilda medkkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är - och att tiga när det sker. Decenniers vana blir en normalitet.
Fast, tror mig, normalitet är det inte egentligen.
fredag 26 april 2013
Exkluderad, ute helt enkelt
"Kära läsare" hette aktstycket i Dagens Seglora. Helle Klein tackade för sig. När jag läste, uppfattade jag mig vara exkluderad från det kärleksfulla tilltalet. "Läsare" är jag, förstås - men utanför Kleins älskligheter.
Hon kanske är upprörd över att jag svarade sanningsenligt på frågan vad jag tycker om Dagens Seglora? Men har vi kommit till den punkt där vi ska repetera något?
Jag fick en fråga om jag ville skriva en kommentar i Dispatch International om en (kristen) gudstjänst i Jönköping med muslimska bönerop. Om detta kan man på denna blogg läsa "Oren, oren, oren" från den 25 okt 2012. Artikeln finns också på denna blogg: "Här tigs inte, Helle Klein", 11 dec.Men då var förstås "Sandahl-skandalen" ett faktum på Dagens Seglora. Den höll sig några dagar - läs denna blogg i december - men sedan tog Dagens Seglora juluppehåll. Den 10 febr var det tydligen dags igen, blogginlägget "Ren humbug" kan läsas. Sedan tror jag man kan följa inläggen från den 4 april för att se hur det som sagts nu upprepas tills det får karaktär av sanning.Men ingen har mig veterligt kritiserat min text utan styrt in på att den publicerats i fel forum - nämligen av dem som frågade mig.. Varför ska somliga inte få svar när de frågar? I vart fall om prästen har tid att svara?
Dagens Seglora "har avslöjat och ifrågasatt, när präster och företrädare för kyrkan medverkar till att sprida främlingsfientlighet och ge islamofoba krafter legitimitet". Riktigt så propagandistiskt enkelt är det inte.
Vad handlar debatten om? Helle Klein vet besked: "synen på kyrkans förhållande till andra religioner, främst Islam, om den sk identitetsdebatten och om främlingsfientligheten". Om allt detta kan man förstås samtala.
Jag läste siffror. 1950 fanns det ett fåtal muslimer i Sverige. 1980 var siffran 100 000 och 20 år senare 350 000. 4% av befolkningen är muslimer. I Stockholm finns ungefär hälften av landets muslimer, I Malmö 50 000. 3000 "ethnic Swedes" har konverterat till islam. Antagligen har Svenska kyrkans präster ingen vidare kläm på islam. Det borde de ha. Och när de svenskar som blivit muslimer klagar över att de får lida för sin tros skull och stöts ut från sina familjer, kanske vi skulle fundera ett varv.
Vad blir det för samhälle där (2007 års siffror för Stockholms kommun) 83% av de etniska svenskarna i åldern 20-64 har arbete medan motsvarande siffra för födda i Asien är 53% och Afrika 52% - och där är de flesta muslimer. Man kan väl fundera över det framtida svenska samhället utan att vara islamofob? För riktigt bra ser det väl inte ut?
Nu blev det helau lite omskakande med Omar Mustafa och allt i den affärens köklvatten - inte minst som den beramade familjefesten i påskas välvilligt refererats av Dagens Seglora. Men vi ska inte grotta ner oss i sådant utan komma till själva den kristliga poängen i Helle Kleins "Kära läsare"-artikel. Anders Wejryd hade olyckligtvis svarat på en fråga och sagt om Helle Klein och mig att vi var "färgstarka personligheter".
Helle Klein: "Jag betackar mig för att liknas vid herr Sandahl." Men liknas hon vid mig? Om hon till exermpel är färgstark i vitt och jag färgstark i svart så är väl likheten endast en kategori, nämligen kategorin "färg"? Nu skriver pastor Helle Klein något mer i en undertext. Hon drar en bestämd gräns mot mig, Det är kristendom i praktiken, bortom den högstämda retoriken. Bra att veta.
Först bekljuger man mig, ger osanna bilder av mig och när jag säger vad jag tycker om detta kritiseras jag för mitt fullständigt begripliga språkbruk. Jag skulle haft vett att inte skriva där Helle Klein inte tillåter mig skriva för att svara på en fråga som ställts och jag skulle valt sällskapet bättre, som Anders Wejryd menade i en kommentar. Vad är detta? Kristendom!
Nå, var lugna. Dagens Seglora har "avslöjat allt". Självbilden är dock grandios. Egentligen har Dagens Seglora ljugit ihop den bild och förställning man behövt för sin världsbild. Helle Klein skriver "tack för mig". Det är det bästa hon skrivit på länge. När tackar bidragsgivarna för sig?
Hon kanske är upprörd över att jag svarade sanningsenligt på frågan vad jag tycker om Dagens Seglora? Men har vi kommit till den punkt där vi ska repetera något?
Jag fick en fråga om jag ville skriva en kommentar i Dispatch International om en (kristen) gudstjänst i Jönköping med muslimska bönerop. Om detta kan man på denna blogg läsa "Oren, oren, oren" från den 25 okt 2012. Artikeln finns också på denna blogg: "Här tigs inte, Helle Klein", 11 dec.Men då var förstås "Sandahl-skandalen" ett faktum på Dagens Seglora. Den höll sig några dagar - läs denna blogg i december - men sedan tog Dagens Seglora juluppehåll. Den 10 febr var det tydligen dags igen, blogginlägget "Ren humbug" kan läsas. Sedan tror jag man kan följa inläggen från den 4 april för att se hur det som sagts nu upprepas tills det får karaktär av sanning.Men ingen har mig veterligt kritiserat min text utan styrt in på att den publicerats i fel forum - nämligen av dem som frågade mig.. Varför ska somliga inte få svar när de frågar? I vart fall om prästen har tid att svara?
Dagens Seglora "har avslöjat och ifrågasatt, när präster och företrädare för kyrkan medverkar till att sprida främlingsfientlighet och ge islamofoba krafter legitimitet". Riktigt så propagandistiskt enkelt är det inte.
Vad handlar debatten om? Helle Klein vet besked: "synen på kyrkans förhållande till andra religioner, främst Islam, om den sk identitetsdebatten och om främlingsfientligheten". Om allt detta kan man förstås samtala.
Jag läste siffror. 1950 fanns det ett fåtal muslimer i Sverige. 1980 var siffran 100 000 och 20 år senare 350 000. 4% av befolkningen är muslimer. I Stockholm finns ungefär hälften av landets muslimer, I Malmö 50 000. 3000 "ethnic Swedes" har konverterat till islam. Antagligen har Svenska kyrkans präster ingen vidare kläm på islam. Det borde de ha. Och när de svenskar som blivit muslimer klagar över att de får lida för sin tros skull och stöts ut från sina familjer, kanske vi skulle fundera ett varv.
Vad blir det för samhälle där (2007 års siffror för Stockholms kommun) 83% av de etniska svenskarna i åldern 20-64 har arbete medan motsvarande siffra för födda i Asien är 53% och Afrika 52% - och där är de flesta muslimer. Man kan väl fundera över det framtida svenska samhället utan att vara islamofob? För riktigt bra ser det väl inte ut?
Nu blev det helau lite omskakande med Omar Mustafa och allt i den affärens köklvatten - inte minst som den beramade familjefesten i påskas välvilligt refererats av Dagens Seglora. Men vi ska inte grotta ner oss i sådant utan komma till själva den kristliga poängen i Helle Kleins "Kära läsare"-artikel. Anders Wejryd hade olyckligtvis svarat på en fråga och sagt om Helle Klein och mig att vi var "färgstarka personligheter".
Helle Klein: "Jag betackar mig för att liknas vid herr Sandahl." Men liknas hon vid mig? Om hon till exermpel är färgstark i vitt och jag färgstark i svart så är väl likheten endast en kategori, nämligen kategorin "färg"? Nu skriver pastor Helle Klein något mer i en undertext. Hon drar en bestämd gräns mot mig, Det är kristendom i praktiken, bortom den högstämda retoriken. Bra att veta.
Först bekljuger man mig, ger osanna bilder av mig och när jag säger vad jag tycker om detta kritiseras jag för mitt fullständigt begripliga språkbruk. Jag skulle haft vett att inte skriva där Helle Klein inte tillåter mig skriva för att svara på en fråga som ställts och jag skulle valt sällskapet bättre, som Anders Wejryd menade i en kommentar. Vad är detta? Kristendom!
Nå, var lugna. Dagens Seglora har "avslöjat allt". Självbilden är dock grandios. Egentligen har Dagens Seglora ljugit ihop den bild och förställning man behövt för sin världsbild. Helle Klein skriver "tack för mig". Det är det bästa hon skrivit på länge. När tackar bidragsgivarna för sig?
torsdag 25 april 2013
Men vad nu?
Biskopen av Härnösand, dr Tuulikki Koivunen Bylynd skriver på sin av Svenska kyrkan approberade blogg om Niklas Orenii söndagsartikel i DN. Hon tycks vara emot hans upplägg, det känns inte igen av henne eller hennes kontraktsprostar. Hon tar dock inte upp att ledamoten av Svenska kyrkans läronämnd, professorn Eva Hamberg framför tvivelsmål om fortsatt medlemskap i Svenska kyrkan. Problemet för biskopen är den Stockholmscentrering DN-artikel andas.
Nu var Niklas Orrenius visserligen både i Lund och på Öland, men detta sernare besök i Sveriges sydligaste glesbygd faller platt - för det var fel.
Jag kursiverar citatet från biskopens apporoberade blogg:
"Därutöver har man lyckats släpa fram den kända Ölandsprästen/kyrkopolitiken (sic! DS) som har finnar i rumpan och som inte ens har sin egen nomineringsgrupp bakom sina åsikter. Han får som vanligt, bre ut sig och spy sin galla över kyrkan, som försörjt honom och hans familjer över fyrtio år."
Nu skulle vi kunna ta upp ett par av påståendena innan vi kommer till själva kvintessensen. Som det där att jag "som vanligt" (typisk grälreplik). får spy galla över kyrkan - men jag tog faktkiskt fram artikeln och kan inte upptäcka någon gallspya över Svenska kyrkan. Kan ni? Att "man lyckats släpa fram" mig är väl inte heller riktigt korrekt. Niklas med fotografen Anders kom åkande en alldeles vanlig onsdag i det alldeles vanliga församlings"arbetet". Jag satte citationstecken, som ni ser. Svernska kyrkan har ju försörjt mig och familjerna, vilket indikerar att jag inte fått lön för utfört arbete. Det verkar som om biskopen i Härnösand, dr Tuulikki Koivunen Bylund är arg på mig.
Upllysningsvis står jag, nyvald ordförande för Frimodig kyrka i Växjö stift, som kandidat till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
Den till synes arga biskopen är dock "stolt över att få vare ledare i en kyrka där man har rymd och utrymme att diskutera allt" - men inte vad jag har att andraga, alltså?
Biskopar brukar klaga över tonen på bloggarna - och se här! Man kan bara hoppas att Niklas Orrenius int3e får tag på vad biskopen skriver för då får hon nog se på f*n.
Det kan väl inte om biskopens blogg hävdas vad som gäller om Bloggardag, att en glad kyrkopolitiskt polemik i sak framförs i käck och munter ton?
Och Niklas Orrenius anklagades för att framställa en konflikt i Svenka kyrkan som inte finns. Jojo!
Vad gör jag nu då? Jag får väl fråga Ansvarsnämnden för biskopar om det som styr på person i biskopens blogg. Om biskopen hävdat att jag t ex cykelsemestrat på Gotland, hade den uppgiften varit felaktig. Nu får väl Ansvarsnämnden reda ut ett och annat. Om Biskopsmötet ska ta upp frågan om näthat vet jag inte, det skulle kunna bli alltför vidunderligt när det nu är som det är.
Till
Ansvarsnämnden för biskopar
Biskopen, doktor Tuulikki Koivunen Bylund påstår i sin blogg "Stockholmscentreringen är det verkliga problemet" (24 april 2013) att jag Dag Sandahl, komminister i Nordölands församling, har finnar i rumpan.
De logiska möjligheterna till förståelse av detta uttalande blir i vart fall fyra:
Detta som biskopen påstår är
1. inte sant, vilket jag själv hävdar.
2. är sant.
Biskopen vet att det är sant och att jag alltså här och nu far med osanning.
Då måste hon ha utsatt mig för en granskning som skulle kunna uppfattas vara av sexuell natur och gör någon slags "mönstring" av min kropp när jag inte varit medveten om detta.
Jag kan ha glömt låsa ytterdörren till prästgården och biskopen har då smugit sig in och när jag sovit under mitt täcke granskat förekomsten av acne i det hon kallar "rumpan".
Motsvarande kan hon eller någon av hennes medarbetare (någon av de åtta kontraktsprostarna?) möjligtvis ha utfört under ett kyrkomöte, men jag tror att hotelldörren inte kan lämnas olåst så hur det hela gått till, blir svårbegripligt.
Har biskopen skaffat sig en nyckel till mitt hotellrum?
Är inte i så fall ett par olika brottsrekvisit uppfyllda?
3. kunde kanske vara sant.
Biskopen har en dröm att få se hur det är i min rumpa.
Jag som rätt späd läste den då aktuella boken om sexuella minoriteter inser att allt i den branschen är möjligt. Men i så fall torgför biskopen en sin egen fabrikation och släpar ut mig och mina "private parts" på den av Svenska kyrkan approberade bloggen på ett sätt som jag i vart fall inte behöver uppskatta. Ska man uppskatta sådant?
4. är osant - men på ett annat sätt.
Biskopen, med rötter i Finland, menar med "finnar" ett folkslag och inte acne vulgaris. Hon utmålar mig som homosexuell, vilket jag inte är.
Logiken har vi dock sett.
Den som tror att äktenskapet är Guds ordning för en man och en kvinna är därmed klassad som homofob. Homofoben är egentligen själv homosexuell - vilket skulle bevisas.
Vet man hur denna politiska/kyrkopolitiska logik fungerar, kan tolkningen av vad biskopen menar ligga nära till hands. Hon beskriver mig i så fall lögnaktigt som något jag inte är.
För att sammanfatta fallet är det
antingen så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund genom att rakt av ljuga om finnar i min rumpa (oavsett vilka finnar som avses) och genom sin lögn kring detta ämne, skadar det anseende en biskop bör ha som biskop
eller så har biskop Tuulikki Koivunen Bylund framfört uppgifter om tillståndet i min rumpa som hon utan mitt samtycke, olovligt och sannolikt olagligt skaffat sig och har då genom denna brottsliga verksamhet skadat det anseende en biskop bör ha som biskop.
Skulle det förhålla sig så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund presenterar de fantasier om min rumpa som sysselsätter henne, kanske detta tillstånd ska uppfattas inte skada det anseende en biskop bör ha som biskop - men det får väl Ansvarsnämnden överväga. Problemet är kanske närmast att biskopen torgför sina fantasier?
Högby prästgård den 25 april 2013
Dag Sandahl
Nu var Niklas Orrenius visserligen både i Lund och på Öland, men detta sernare besök i Sveriges sydligaste glesbygd faller platt - för det var fel.
Jag kursiverar citatet från biskopens apporoberade blogg:
"Därutöver har man lyckats släpa fram den kända Ölandsprästen/kyrkopolitiken (sic! DS) som har finnar i rumpan och som inte ens har sin egen nomineringsgrupp bakom sina åsikter. Han får som vanligt, bre ut sig och spy sin galla över kyrkan, som försörjt honom och hans familjer över fyrtio år."
Nu skulle vi kunna ta upp ett par av påståendena innan vi kommer till själva kvintessensen. Som det där att jag "som vanligt" (typisk grälreplik). får spy galla över kyrkan - men jag tog faktkiskt fram artikeln och kan inte upptäcka någon gallspya över Svenska kyrkan. Kan ni? Att "man lyckats släpa fram" mig är väl inte heller riktigt korrekt. Niklas med fotografen Anders kom åkande en alldeles vanlig onsdag i det alldeles vanliga församlings"arbetet". Jag satte citationstecken, som ni ser. Svernska kyrkan har ju försörjt mig och familjerna, vilket indikerar att jag inte fått lön för utfört arbete. Det verkar som om biskopen i Härnösand, dr Tuulikki Koivunen Bylund är arg på mig.
Upllysningsvis står jag, nyvald ordförande för Frimodig kyrka i Växjö stift, som kandidat till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
Den till synes arga biskopen är dock "stolt över att få vare ledare i en kyrka där man har rymd och utrymme att diskutera allt" - men inte vad jag har att andraga, alltså?
Biskopar brukar klaga över tonen på bloggarna - och se här! Man kan bara hoppas att Niklas Orrenius int3e får tag på vad biskopen skriver för då får hon nog se på f*n.
Det kan väl inte om biskopens blogg hävdas vad som gäller om Bloggardag, att en glad kyrkopolitiskt polemik i sak framförs i käck och munter ton?
Och Niklas Orrenius anklagades för att framställa en konflikt i Svenka kyrkan som inte finns. Jojo!
Vad gör jag nu då? Jag får väl fråga Ansvarsnämnden för biskopar om det som styr på person i biskopens blogg. Om biskopen hävdat att jag t ex cykelsemestrat på Gotland, hade den uppgiften varit felaktig. Nu får väl Ansvarsnämnden reda ut ett och annat. Om Biskopsmötet ska ta upp frågan om näthat vet jag inte, det skulle kunna bli alltför vidunderligt när det nu är som det är.
Till
Ansvarsnämnden för biskopar
Biskopen, doktor Tuulikki Koivunen Bylund påstår i sin blogg "Stockholmscentreringen är det verkliga problemet" (24 april 2013) att jag Dag Sandahl, komminister i Nordölands församling, har finnar i rumpan.
De logiska möjligheterna till förståelse av detta uttalande blir i vart fall fyra:
Detta som biskopen påstår är
1. inte sant, vilket jag själv hävdar.
2. är sant.
Biskopen vet att det är sant och att jag alltså här och nu far med osanning.
Då måste hon ha utsatt mig för en granskning som skulle kunna uppfattas vara av sexuell natur och gör någon slags "mönstring" av min kropp när jag inte varit medveten om detta.
Jag kan ha glömt låsa ytterdörren till prästgården och biskopen har då smugit sig in och när jag sovit under mitt täcke granskat förekomsten av acne i det hon kallar "rumpan".
Motsvarande kan hon eller någon av hennes medarbetare (någon av de åtta kontraktsprostarna?) möjligtvis ha utfört under ett kyrkomöte, men jag tror att hotelldörren inte kan lämnas olåst så hur det hela gått till, blir svårbegripligt.
Har biskopen skaffat sig en nyckel till mitt hotellrum?
Är inte i så fall ett par olika brottsrekvisit uppfyllda?
3. kunde kanske vara sant.
Biskopen har en dröm att få se hur det är i min rumpa.
Jag som rätt späd läste den då aktuella boken om sexuella minoriteter inser att allt i den branschen är möjligt. Men i så fall torgför biskopen en sin egen fabrikation och släpar ut mig och mina "private parts" på den av Svenska kyrkan approberade bloggen på ett sätt som jag i vart fall inte behöver uppskatta. Ska man uppskatta sådant?
4. är osant - men på ett annat sätt.
Biskopen, med rötter i Finland, menar med "finnar" ett folkslag och inte acne vulgaris. Hon utmålar mig som homosexuell, vilket jag inte är.
Logiken har vi dock sett.
Den som tror att äktenskapet är Guds ordning för en man och en kvinna är därmed klassad som homofob. Homofoben är egentligen själv homosexuell - vilket skulle bevisas.
Vet man hur denna politiska/kyrkopolitiska logik fungerar, kan tolkningen av vad biskopen menar ligga nära till hands. Hon beskriver mig i så fall lögnaktigt som något jag inte är.
För att sammanfatta fallet är det
antingen så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund genom att rakt av ljuga om finnar i min rumpa (oavsett vilka finnar som avses) och genom sin lögn kring detta ämne, skadar det anseende en biskop bör ha som biskop
eller så har biskop Tuulikki Koivunen Bylund framfört uppgifter om tillståndet i min rumpa som hon utan mitt samtycke, olovligt och sannolikt olagligt skaffat sig och har då genom denna brottsliga verksamhet skadat det anseende en biskop bör ha som biskop.
Skulle det förhålla sig så att biskop Tuulikki Koivunen Bylund presenterar de fantasier om min rumpa som sysselsätter henne, kanske detta tillstånd ska uppfattas inte skada det anseende en biskop bör ha som biskop - men det får väl Ansvarsnämnden överväga. Problemet är kanske närmast att biskopen torgför sina fantasier?
Högby prästgård den 25 april 2013
Dag Sandahl
onsdag 24 april 2013
Niklas Orrenius ställde nog till det
Jag fick i går för mig att Niklas Orrenius ställde till det i det kyrkliga systemet. Inga läckor från kyrkostyrelsen. Alla kunde av föredragningslistan se att DN-artiklarna inte fanns med. Är det en indiskretion att skriva att artiklarna delades ut? Uppfattade jag omdömet att någon i Niklas intervju använt en "vulgaritet" för att dölja sin egen reaktionära hållning? Jag kan ha drömt och vaknat skrattande. Mn principen förstår jag.
Om ledamoten av läronämnden professor Eva Hamberg säger att hon funderar på att lämna Svensak kyrkan så är det fel på Eva, inte på Svenska kyrkan. I den kyrkliga beslutsapparaten sitter de somj är fast beslutna att de har rätt - och de kommer att gå under med systemkollapsen utan att någonsin kunna förstå vad som hände. Fast jag tycker det är underligt, det hela. De är så upprörda över vad som sker på sociala medier (som de säger sig aldrig gå in på - och jag tror dem!) och har synpunkter på något de kallar "tonläget", utan att ett enda ögonblick reflektera över vilket tonläget varit och är i Svenska kyrkans så kallade seriösa debatt.
"Sexualneurotiker" sa Ingmar Ström om en väl definierad grupp. "Kvinnohatare" inte att förglömma som epitet. Och "dörrstängare" förstås från en figurant som hette Gustaf Wingren, och att det där med att stänga dörrar var en variant på "elitkyrka", det fattar alla. "Homofober", förstås. Eller för att läsa komminister Peter Englund på den avhållna Dagens Seglora, som alltså är en social arena men rätt väl sammanfattar de gängse tongångarna: "I den kyrkliga dammens dy döljer sig allt ifrån kvardröjande kvinnoprästmotstånd, homofobi, islamofobi, antisemitism, förakt för demokratin, främlingsfientlighet." Ja, ni fattar.
Ni fattar också att detta bara är tomma ord. Om Peter Englund trodde sina ord vara något annat än slagord och svagsint etiketterande, skulle han anmäla till DO, polisen. stiftet, kyrkostyrelsen eller en uppsättning domkapitel. Han skulle ringa någon riksdagsman i alla fall. Alla fattar varför han inte gör detta.
Pastor Wisti tecknar i Dagens Seglora och tror att jag skrivit något och detta som han tror att jag skrivit kan han inte ens citera korrekt. Lite trött blir man. Jag har faktiskt offentligen uttalat att jag älskar Dagens Seglora och kvalificerat denna utsaga.
Svenska kyrkans institutionaliserade våldsutövning innebär också att betydande grupper särbehandlas. De får inte tjänster, de får lägre lön och de får lägre pension. De får mindre av uppmuntran. Ska vi inte låtsas om det, när talet om alla som ska inkluderas hörs? Jag bara undrar. En kyrka som agerat som Svenska kyrkan skulle egentligen inte kunna vara trovärdig - eller tycker ni det?
Jag fick en fråga i en bloggkommentar om varför jag sitter på sammanträden i Uppsala och längtar hem. Jag kan svara alldeles enkelt. Jag är precis som Gregorius den store (540-604), som hellre ville umgås med den sköna Rakel än möda sig med Lea. Det kan man säga lite nytestamentligt: Det är roligare att sitta med Maria och Jesus än slita med Marta i alla hennes bestyr - och bäst, om man ska tro Frälsaren. Den som längtar bort från sin församling för att hellre sitta i kyrkomöte och kyrkostyrelse är det sannolikt bästa att ställa en diagnos på. Men hade Gregorius inte mödat sig med Lea, hade vi inte fått en avgörande viktig kyrkoreform.
Jag överdrev kanske något? Riktigt som Gregorius är jag inte. Vi spelar inte i samma fotbollsdivision, om man säger så. Men vi spelar båda fotboll.
Men är det inte lite konstigt. Här skriver Niklas Orrenius en stor artikel och tar upp intressanta frågor och så möts han inte av tacksamhet?
Om ledamoten av läronämnden professor Eva Hamberg säger att hon funderar på att lämna Svensak kyrkan så är det fel på Eva, inte på Svenska kyrkan. I den kyrkliga beslutsapparaten sitter de somj är fast beslutna att de har rätt - och de kommer att gå under med systemkollapsen utan att någonsin kunna förstå vad som hände. Fast jag tycker det är underligt, det hela. De är så upprörda över vad som sker på sociala medier (som de säger sig aldrig gå in på - och jag tror dem!) och har synpunkter på något de kallar "tonläget", utan att ett enda ögonblick reflektera över vilket tonläget varit och är i Svenska kyrkans så kallade seriösa debatt.
"Sexualneurotiker" sa Ingmar Ström om en väl definierad grupp. "Kvinnohatare" inte att förglömma som epitet. Och "dörrstängare" förstås från en figurant som hette Gustaf Wingren, och att det där med att stänga dörrar var en variant på "elitkyrka", det fattar alla. "Homofober", förstås. Eller för att läsa komminister Peter Englund på den avhållna Dagens Seglora, som alltså är en social arena men rätt väl sammanfattar de gängse tongångarna: "I den kyrkliga dammens dy döljer sig allt ifrån kvardröjande kvinnoprästmotstånd, homofobi, islamofobi, antisemitism, förakt för demokratin, främlingsfientlighet." Ja, ni fattar.
Ni fattar också att detta bara är tomma ord. Om Peter Englund trodde sina ord vara något annat än slagord och svagsint etiketterande, skulle han anmäla till DO, polisen. stiftet, kyrkostyrelsen eller en uppsättning domkapitel. Han skulle ringa någon riksdagsman i alla fall. Alla fattar varför han inte gör detta.
Pastor Wisti tecknar i Dagens Seglora och tror att jag skrivit något och detta som han tror att jag skrivit kan han inte ens citera korrekt. Lite trött blir man. Jag har faktiskt offentligen uttalat att jag älskar Dagens Seglora och kvalificerat denna utsaga.
Svenska kyrkans institutionaliserade våldsutövning innebär också att betydande grupper särbehandlas. De får inte tjänster, de får lägre lön och de får lägre pension. De får mindre av uppmuntran. Ska vi inte låtsas om det, när talet om alla som ska inkluderas hörs? Jag bara undrar. En kyrka som agerat som Svenska kyrkan skulle egentligen inte kunna vara trovärdig - eller tycker ni det?
Jag fick en fråga i en bloggkommentar om varför jag sitter på sammanträden i Uppsala och längtar hem. Jag kan svara alldeles enkelt. Jag är precis som Gregorius den store (540-604), som hellre ville umgås med den sköna Rakel än möda sig med Lea. Det kan man säga lite nytestamentligt: Det är roligare att sitta med Maria och Jesus än slita med Marta i alla hennes bestyr - och bäst, om man ska tro Frälsaren. Den som längtar bort från sin församling för att hellre sitta i kyrkomöte och kyrkostyrelse är det sannolikt bästa att ställa en diagnos på. Men hade Gregorius inte mödat sig med Lea, hade vi inte fått en avgörande viktig kyrkoreform.
Jag överdrev kanske något? Riktigt som Gregorius är jag inte. Vi spelar inte i samma fotbollsdivision, om man säger så. Men vi spelar båda fotboll.
Men är det inte lite konstigt. Här skriver Niklas Orrenius en stor artikel och tar upp intressanta frågor och så möts han inte av tacksamhet?
tisdag 23 april 2013
Otro, ren otro
Jag sov illa, tror jag. Det beror nog på att jag läste om det judiska upproret i Warschawa och repeterade handlingar inför Kyrkostyrelsens sammanträde. Jag läste med frågan hur framtidens forskare kommer att studera vad vi pratade om de viktiga år när t ex dopsiffrorna gick under 50% av de födda men ekonomin fortfarande var bra. De kommer att häpna över vad vi ägnade oss åt och över vad vi försummade.
Ta "Grönt bokslut" som nu heter "Hållbarhetsbokslut". Co2 - koldioxid - kompenserar vi. För papper som Svenaska kyrkan använder klimatkompenseras genom trädplanteringen i Afrika. Jag ser inte några belägg för att de små plantorna just nu motsvarar de papper vi gör av med men det sker kanske på sikt. Då blir det lite konstigt att vi inte räknar vår stora skogsinnehav och säger att Svenska kyrkan faktiskt got och väl kompenserar - ja, helt överväldigande - kompenserar sin pappersanvänding. Jag tänker förstås fel och fattar inte sakens allvar - som vanligt, alltså. Men hjälp min otro!
Namnet JESUS förekommer nog inte på ett enda papper - inte i årsbokslutet, inte i några underlag. Det kan förstås inte alltid vara nödvändigt - men jag blir orolig likväl. Hjälp min otro!
Jag ser att Svernska kyrkan ska agera på andra arenor. Det är kanske bra - men varför? Om pedagogen gärna går på krogen på lördagsnatten men inte orkar till högmässan på söndagen på grund av det idoga arbete där han såprungit benen av sig bland festfirare i staden - vart leder insatsen på den där andra arenan?
Hjälp min otro! Och varför är Svenska kyrkans närvaro - arena - en anställd. Är inte i vart fall hälften av de som sitter på krogen Svenska kyrkans medlemmar? Hjälp min otro!
Nu ska det sammanträdas. Över den syndaflod som Fyrisån utgör ska jag ta mig till Kyrkans Hus och ägna denna dag av nåd åt en klimatkompenserad lunta papper. Jag sov illa. Jag tror den usla sömnen var välmotiverad. I stället för att ta i de verkliga frågorna ägnar sig Svenska kyrkans kyrkostyrelse åt marginalfrågor som görs viktiga. Vet ni att i en undersökning frågade Linköpings stift sina medlemmar vad som skulle göras för att de skulle bli intresserade av Svenska kyrkan. 26% svarade att de inte under några som helst omständigheter skulle bli intresserade. Var det 2% som skulle bli intresserade om gudstjänsttiderna ändrades och 4% om gudstjänsten fick en annan form? Jag minns inte - för den här sortens dokument kommer inte till styrelsen. Var det 4% - och vi lägger resurser på handboksreform!
Hjälp min otro - för jag tror inte ett dugg på det Svenska kyrkan tycks ägna sig åt. Jag längtar hem till gudstjänstliv, till människor i församlingen!
Ta "Grönt bokslut" som nu heter "Hållbarhetsbokslut". Co2 - koldioxid - kompenserar vi. För papper som Svenaska kyrkan använder klimatkompenseras genom trädplanteringen i Afrika. Jag ser inte några belägg för att de små plantorna just nu motsvarar de papper vi gör av med men det sker kanske på sikt. Då blir det lite konstigt att vi inte räknar vår stora skogsinnehav och säger att Svenska kyrkan faktiskt got och väl kompenserar - ja, helt överväldigande - kompenserar sin pappersanvänding. Jag tänker förstås fel och fattar inte sakens allvar - som vanligt, alltså. Men hjälp min otro!
Namnet JESUS förekommer nog inte på ett enda papper - inte i årsbokslutet, inte i några underlag. Det kan förstås inte alltid vara nödvändigt - men jag blir orolig likväl. Hjälp min otro!
Jag ser att Svernska kyrkan ska agera på andra arenor. Det är kanske bra - men varför? Om pedagogen gärna går på krogen på lördagsnatten men inte orkar till högmässan på söndagen på grund av det idoga arbete där han såprungit benen av sig bland festfirare i staden - vart leder insatsen på den där andra arenan?
Hjälp min otro! Och varför är Svenska kyrkans närvaro - arena - en anställd. Är inte i vart fall hälften av de som sitter på krogen Svenska kyrkans medlemmar? Hjälp min otro!
Nu ska det sammanträdas. Över den syndaflod som Fyrisån utgör ska jag ta mig till Kyrkans Hus och ägna denna dag av nåd åt en klimatkompenserad lunta papper. Jag sov illa. Jag tror den usla sömnen var välmotiverad. I stället för att ta i de verkliga frågorna ägnar sig Svenska kyrkans kyrkostyrelse åt marginalfrågor som görs viktiga. Vet ni att i en undersökning frågade Linköpings stift sina medlemmar vad som skulle göras för att de skulle bli intresserade av Svenska kyrkan. 26% svarade att de inte under några som helst omständigheter skulle bli intresserade. Var det 2% som skulle bli intresserade om gudstjänsttiderna ändrades och 4% om gudstjänsten fick en annan form? Jag minns inte - för den här sortens dokument kommer inte till styrelsen. Var det 4% - och vi lägger resurser på handboksreform!
Hjälp min otro - för jag tror inte ett dugg på det Svenska kyrkan tycks ägna sig åt. Jag längtar hem till gudstjänstliv, till människor i församlingen!
måndag 22 april 2013
Citatkonst
Jag ser mig citerad i DN. Nu till en liten analys.
Meningen lyder: Jag älskar X. Jag älskar dig som jag älskar änglamat eller vaniljglass med färska jordguvvar. Har jag då kallat X för änglamat eller vaniljglass med färska jordgubbar? Självfallet inte. Så när citatet i DN påstår att jag liknat "Klein och hennes tankesmedja vid 'en finne i röven'" är det helt enkelt fel. Jag har sagt att jag älskar Dagens Seglora och kvalificerat denna utsaga på ett högst begripligt sätt.
Irving påstår på twitter att jag vid tvenne tillfällen skrivit två artiklar och uttalat mig i intervju om bönerop i Dispatch International. Noga taget svarade jag på frågan om böneutrop i en kristen gudstjänst i en artikel. Vilken den andra skulle vara ville jag gärna veta. ch vem är den Stefan Bergmark som undrar och får svar på twitter - är det en man som ägnar sig åt twittrande på arbetstid? Ska man i så fall se allvarligt på saken?
Meningen lyder: Jag älskar X. Jag älskar dig som jag älskar änglamat eller vaniljglass med färska jordguvvar. Har jag då kallat X för änglamat eller vaniljglass med färska jordgubbar? Självfallet inte. Så när citatet i DN påstår att jag liknat "Klein och hennes tankesmedja vid 'en finne i röven'" är det helt enkelt fel. Jag har sagt att jag älskar Dagens Seglora och kvalificerat denna utsaga på ett högst begripligt sätt.
Irving påstår på twitter att jag vid tvenne tillfällen skrivit två artiklar och uttalat mig i intervju om bönerop i Dispatch International. Noga taget svarade jag på frågan om böneutrop i en kristen gudstjänst i en artikel. Vilken den andra skulle vara ville jag gärna veta. ch vem är den Stefan Bergmark som undrar och får svar på twitter - är det en man som ägnar sig åt twittrande på arbetstid? Ska man i så fall se allvarligt på saken?
I denna dumhetens tid
Bästa bantningstipset för socialdemokrater
Man sätter sig tillsammans vid matbordet och tittar ut över bordets håvor. Alla är hungriga. Så säger den bantningsansvarige högt och distinkt: "Omar Mustafa" - och all matlust försvinner. Så bantas numera. Som om detta inte skulle räcka när förstämningen sprider sig kring bordet säger den som är lekledare: "Nu börjar leken 'partistyrelsen om Omar Mustafa' " - och så sitter alla tysta så länge som möjligt.
Elisabet Höglund avnjöt jag i Aftonbladet. Hon påstod att hon bestämt sig efter Omar Mustafa-debatten för att läsa Koranen. Kan hon det? Kan hon arabiska? Annars får hon läsa något som ska uppfattas vara en kommentar till Koranen, som inte kan översättas. Hon skaffar sig alltså, tänker hon, "basala kunskaper" om islam. Herre, du var förr ditt folk nådig tänker jag - eller kanske "Allah" - så där lite multikulti.
Så långt kommen slog det redaktör Höglund att Bibelns kvinnosyn talar vi inte om. Det kan vi förstås göra? Debora, Rut, Saraj, Judith eller Susanna? Maria, Herrens mor - eller någon av de andra som heter Maria? Marta och Maria? Priscilla? Nänänä. Nu handlar det om "det kvinnoförtryck och det kvinnohat som Bibeln och det kristna prästerskapet har predikat under århundraden". Hon skrev inget om judiska präster och rabbiner- konstigt nog. Men handen på hjärta - när red Höglund vill sopa rent framför egen dörr innan vi kritiserar islam är väl den nakna sanningen att hon faktiskt inte riktigt har pejl på vade hon talar om? Det brukar visa sig i användandet av aposteln Paulus som någonstans skrev "Kvinnorna tige i församlingen" - man kanske ska be Elisabet Höglund att få se belägget för just detta citat - inom citationstecken och allt.
Hur kommer det sig då - frågan är akademisk - att vi ser så många ansvarstagande kvinnor i Kyrkans historia och att de finns bland martyrer och helgon? Ingenstans skiljer man för den delen manliga och kvinnliga helgon åt. De är helgon - inte honhelgon eller hanhelgon (tanken knyckte jag från Cantalamessa, Come, Creator Spirit).
Jag tycker så oerhört illa om när folk inte läser på - och lika illa tycker jag om när folk fördomsfullt läser in - eller tror sig kunna läsa ut något ur sammanhang som måste nås genom reflektion och inte bara så att man hugger en mening här och en sats där.
Jag tycker faktiskt att vi är värda att mötas av kompetent journalistik. Av yrkesfolk, helt enkelt. Inte av journalister som är ute och rastar sina fördomar.
Man sätter sig tillsammans vid matbordet och tittar ut över bordets håvor. Alla är hungriga. Så säger den bantningsansvarige högt och distinkt: "Omar Mustafa" - och all matlust försvinner. Så bantas numera. Som om detta inte skulle räcka när förstämningen sprider sig kring bordet säger den som är lekledare: "Nu börjar leken 'partistyrelsen om Omar Mustafa' " - och så sitter alla tysta så länge som möjligt.
Elisabet Höglund avnjöt jag i Aftonbladet. Hon påstod att hon bestämt sig efter Omar Mustafa-debatten för att läsa Koranen. Kan hon det? Kan hon arabiska? Annars får hon läsa något som ska uppfattas vara en kommentar till Koranen, som inte kan översättas. Hon skaffar sig alltså, tänker hon, "basala kunskaper" om islam. Herre, du var förr ditt folk nådig tänker jag - eller kanske "Allah" - så där lite multikulti.
Så långt kommen slog det redaktör Höglund att Bibelns kvinnosyn talar vi inte om. Det kan vi förstås göra? Debora, Rut, Saraj, Judith eller Susanna? Maria, Herrens mor - eller någon av de andra som heter Maria? Marta och Maria? Priscilla? Nänänä. Nu handlar det om "det kvinnoförtryck och det kvinnohat som Bibeln och det kristna prästerskapet har predikat under århundraden". Hon skrev inget om judiska präster och rabbiner- konstigt nog. Men handen på hjärta - när red Höglund vill sopa rent framför egen dörr innan vi kritiserar islam är väl den nakna sanningen att hon faktiskt inte riktigt har pejl på vade hon talar om? Det brukar visa sig i användandet av aposteln Paulus som någonstans skrev "Kvinnorna tige i församlingen" - man kanske ska be Elisabet Höglund att få se belägget för just detta citat - inom citationstecken och allt.
Hur kommer det sig då - frågan är akademisk - att vi ser så många ansvarstagande kvinnor i Kyrkans historia och att de finns bland martyrer och helgon? Ingenstans skiljer man för den delen manliga och kvinnliga helgon åt. De är helgon - inte honhelgon eller hanhelgon (tanken knyckte jag från Cantalamessa, Come, Creator Spirit).
Jag tycker så oerhört illa om när folk inte läser på - och lika illa tycker jag om när folk fördomsfullt läser in - eller tror sig kunna läsa ut något ur sammanhang som måste nås genom reflektion och inte bara så att man hugger en mening här och en sats där.
Jag tycker faktiskt att vi är värda att mötas av kompetent journalistik. Av yrkesfolk, helt enkelt. Inte av journalister som är ute och rastar sina fördomar.
Post Festum
Det var festligt när biskop Flemestad fick festskriften Motstand og Tilbedelse vid sitt födelsedagsfirande - "gratulerer med dagen", som vi säger. Redaktörerna som satt igång det hela är värda all heder. Ole-Christian Bråten och Ottar Myrseth strålade inte i kapp, de hade för många praktiska bestyr att sköta, men om de hunnit, hade de kunnat. Jag säger det utan omsvep: De är duktiga, norrmännen. Men det kanske man inte får säga - för det kan misstänkas vara rasism. Medelålders vita män och allt det där.
På Kastrup landade planet på pir A och jag såg att lite senare skulle det gå att flyga ill Istanbul just från A. Den saken noterade ögonen, knappast mer. Men döm om min förvåning när jag i flyghallen möter mina vänner Olofsson och Salander, civilklädda. Jag insåg vart de skulle men frågade inte. Däremot fick jag gratulera för de har från april blivit överstar. De var glada för på planet från Stockholm hade de läst DN. "Grovt språk!", skrattade Salander. "Bra replik!", log Olofsson. "Lite roligt var det att de hört dig i församlingen och betecknande att just i församling fanns inte Helle Klein. Men vad var det hon i Lund predikade egentligen?" Jag såg mest förvirrad ut, tror jag, för jag hade inte läst DN. När överstarna förstod att jag på grund av festligheter var dåligt uppdaterad, skrattade de ännu mer. "Omar Mustafa-historien går vidare. Nu försöker alla få besked vad som sägs i den socialdemokratiska ledningen. Veronica Palm får ta skit och hittills har Olle Burell klarat sig bakom hennes rygg men vi får se hur det går. Här har ni något att ta itu med i Frimodig kyrka." Vad svarar man på en sådan invit? "Frimodig kyrka kör inte med kyrkopolitiskt smutsspel", svarade jag. "Ärendet är lite viktigare än så." Jag trodde att jag måste hasta vidare till bagageutlämningen. Det hade jag inte behövt. Jag log och sa: "Jag frågar inte vart ni ska." "Det trodde vi inte heller. Vi ska gå och ta en pilsner och en macka om någon frågar och annars kanske du vill att vi ska hälsa din dotter om vi träffar henne?" Man kan säga mycket genom att säga rätt lite. "Gör det!", sa jag - lite mallig över att ha räknat ut sammanhanget och fått det bekräftat.
Jag läste DN. Nu undrar jag hur det blir i himlen? Hamnar bara de som har politiskt korrekta åsikter där? Finns det inga rasister i himlen? Inga gamla boljseviker och inga fascuister och definitivt inga nazister? Är det klarlagt att Riksbiskopen Müllern inte kommer till himlen? Får man komma till himlen om man svarat på en fråga som Dispatch International ställt? Det kallas att jag "medverkar" i publikationen, och intrycket ges att detta asker fortlöpande. Kommer man till himlen om man umgås med fel folk, jag kanske måste fråga ärkebiskopen? Är det bara folk som gillar Dagens Seglora som kommer till himlen och de präster som förmår tala om miljöförstörelse och antirasism på Den Gode Herdens söndag? Frågorna radar upp sig. Vi kanske borde begära att Teologiska kommittén ger oss kriterierna för att få komma till himlen?
Jag ser att Niklas Orrenius fått med att jag läst Bruce Bawer. Om Sverige vet Bawer föga men hans livsberättelse, den personliga, kanske man ska fundera över. Han är homosxeuell och drar från sin amerikanska fundamentalistiska hemmiljö för att komma till Nederländerna och till Norge. När muslimer attackerar honom och hans pojkvän, börjar han fundera över vad som sker i Europa och menar att Europa sover. Hur ska vi hantera intoleransen är en fråga som måste föra med sig komplikationer. I DN ser jag att den ende imam Svenska kyrkan haft anställd menar att kristna och muslimer tror på samma gud. Låt oss alltså tala om Jesus så får vi se! Men var går gränserna? Maria Kjellsdotter Rydinger deklarerar: "För mig går inte vattendelaren mellan olika religioner. Den går mellan fundamentalister och dem som är öppna för förändring." Och Jesus då?
Veronica Helm Andréasson minns hur det var 1975, en tid då det mer var så att prästen sa "så här är det". Nu är det annorlunda. Nu finns inga tydliga gränser och Veronica gillar otydligheten. "Det ger kyrkan en frisk öppenhet."
Jag tror inte Svenska kyrkan är detta som nu utminuteras från Stockholms och Lunds stift. Hon har dock en bekännelse. Ska vi läsa Svenska kyrkans bekännelseskrifter och se vad Svenska kyrkan tror?
Och ska vi noga läsa DN-artikeln och se att där finns de som säger betydligt allvarligaren saker än ordet "r*v*n.
På Kastrup landade planet på pir A och jag såg att lite senare skulle det gå att flyga ill Istanbul just från A. Den saken noterade ögonen, knappast mer. Men döm om min förvåning när jag i flyghallen möter mina vänner Olofsson och Salander, civilklädda. Jag insåg vart de skulle men frågade inte. Däremot fick jag gratulera för de har från april blivit överstar. De var glada för på planet från Stockholm hade de läst DN. "Grovt språk!", skrattade Salander. "Bra replik!", log Olofsson. "Lite roligt var det att de hört dig i församlingen och betecknande att just i församling fanns inte Helle Klein. Men vad var det hon i Lund predikade egentligen?" Jag såg mest förvirrad ut, tror jag, för jag hade inte läst DN. När överstarna förstod att jag på grund av festligheter var dåligt uppdaterad, skrattade de ännu mer. "Omar Mustafa-historien går vidare. Nu försöker alla få besked vad som sägs i den socialdemokratiska ledningen. Veronica Palm får ta skit och hittills har Olle Burell klarat sig bakom hennes rygg men vi får se hur det går. Här har ni något att ta itu med i Frimodig kyrka." Vad svarar man på en sådan invit? "Frimodig kyrka kör inte med kyrkopolitiskt smutsspel", svarade jag. "Ärendet är lite viktigare än så." Jag trodde att jag måste hasta vidare till bagageutlämningen. Det hade jag inte behövt. Jag log och sa: "Jag frågar inte vart ni ska." "Det trodde vi inte heller. Vi ska gå och ta en pilsner och en macka om någon frågar och annars kanske du vill att vi ska hälsa din dotter om vi träffar henne?" Man kan säga mycket genom att säga rätt lite. "Gör det!", sa jag - lite mallig över att ha räknat ut sammanhanget och fått det bekräftat.
Jag läste DN. Nu undrar jag hur det blir i himlen? Hamnar bara de som har politiskt korrekta åsikter där? Finns det inga rasister i himlen? Inga gamla boljseviker och inga fascuister och definitivt inga nazister? Är det klarlagt att Riksbiskopen Müllern inte kommer till himlen? Får man komma till himlen om man svarat på en fråga som Dispatch International ställt? Det kallas att jag "medverkar" i publikationen, och intrycket ges att detta asker fortlöpande. Kommer man till himlen om man umgås med fel folk, jag kanske måste fråga ärkebiskopen? Är det bara folk som gillar Dagens Seglora som kommer till himlen och de präster som förmår tala om miljöförstörelse och antirasism på Den Gode Herdens söndag? Frågorna radar upp sig. Vi kanske borde begära att Teologiska kommittén ger oss kriterierna för att få komma till himlen?
Jag ser att Niklas Orrenius fått med att jag läst Bruce Bawer. Om Sverige vet Bawer föga men hans livsberättelse, den personliga, kanske man ska fundera över. Han är homosxeuell och drar från sin amerikanska fundamentalistiska hemmiljö för att komma till Nederländerna och till Norge. När muslimer attackerar honom och hans pojkvän, börjar han fundera över vad som sker i Europa och menar att Europa sover. Hur ska vi hantera intoleransen är en fråga som måste föra med sig komplikationer. I DN ser jag att den ende imam Svenska kyrkan haft anställd menar att kristna och muslimer tror på samma gud. Låt oss alltså tala om Jesus så får vi se! Men var går gränserna? Maria Kjellsdotter Rydinger deklarerar: "För mig går inte vattendelaren mellan olika religioner. Den går mellan fundamentalister och dem som är öppna för förändring." Och Jesus då?
Veronica Helm Andréasson minns hur det var 1975, en tid då det mer var så att prästen sa "så här är det". Nu är det annorlunda. Nu finns inga tydliga gränser och Veronica gillar otydligheten. "Det ger kyrkan en frisk öppenhet."
Jag tror inte Svenska kyrkan är detta som nu utminuteras från Stockholms och Lunds stift. Hon har dock en bekännelse. Ska vi läsa Svenska kyrkans bekännelseskrifter och se vad Svenska kyrkan tror?
Och ska vi noga läsa DN-artikeln och se att där finns de som säger betydligt allvarligaren saker än ordet "r*v*n.
fredag 19 april 2013
"Inga entusiaster som jobbar för en elitkyrka"
Kyrkoherde Lars-Ivar Eri(C)son sitter i kyrkomötet. Han skriver på Fejjan och deklarerar: "C och s nomineringsgrupper är en garanti för en öppen demokratisk folkkyrka där alla kan känna sig välkomna oavsett hur långt de kommit på trons väg." Det låter något.Lars-Ivar "och de flesta andra" vill ha en sådan kyrka och inte 'entusiaster som jobbar för en 'elitkyrka'" : Alla förstår att Frimodig kyrka i Ericsons värld står för ett annat ideal. Låt oss då sakgranska garantin.
Lars-Ivar är alltså centerpartist och kyrkoherde i Stoby. Vi är, ser jag. födda samma år men han prästvigd 1984. Jag 1971. Han måste alltså ha en bredare erfarenhet än jag - eller studerat längre. Riksdagsledamot var han tidigare också. Teol kand är han. Det har jag också varit. Jag hör till nomineringsgruppen Frimodig kyrka och kandiderar nu för en sista mandatperiod. Vi får se hur det går.
Nu till församlingsverkligheterna!
Stoby har 3143 invånare och 2521 kyrkomedlemmar. Där hamnar jag på efterkälken. Nordölands församling har 2439 invånare och 2024 kyrkotillhöriga. Men varför vara knusslig? Ska vi jämföra kyrkolivet - det församlingsliv som där alla som känner sig välkomna till, dvs kyrkolivet i Stoby, med Nordölands församling? Då kanske vi får se vad garantin är värd.
Nu är statistik en vansklig syssla men 2012 tycks det ha firats 73 huvudgudstjänster, 70 andra gudstjänster och 62 kyrkliga handlingar i Stoby. Lite komplicerat ter det sig dock.
Huvudgudstjänsterna samlade 2352, de andra gudstjänsterna 1920 och de kyrkliga handlingarna 2899. När det är fler som kommer till kyrkliga handlingar än till huvudgudstjänst ska det funderas ett varv, har jag fått för mig. Var det dock verkligen inte fler som kände sig välkomna?
Nu går vi till eländeslivet på norra Öland. Jag får problem med statistiken för jag har dels ett stort lakan och dels en skriven rapport. Siffermaterialet är inte transparent om man jämför. 79 högmässor och 83 andra gudstjänster torde det vara. Om jag inte åbäkar mig utan letar efter en sammanlagd siffra hamnar vi på 6210. Till de kyrkliga handlingarna kom 4028.
Till den välkomnande kyrkoherde Ericson kom tydligen 12 vigselpar och han lyckades rekrytera 23 begravningar. Han döpte 26. Motsvarande utfall vid denna eländighetsforskningsinsats var på norra Öland 24 vigslar, 43 begravningsgudstjänster och 22 dopgudstjänster. Dopfrågan hör samman med nativiteten, kan jag meddela upplysningsvis.
Så vad lärde vi oss? Att det inte tycks komma så många till Stoby, där man bygger en folkkyrka utan folk. Det kan man göra. Det är i så fall idén som räknas.
Bygger jag alltså en elitkyrka som entusiaster jobbar för? Entusiaster jobbar och en elit är det tal om eftersom varje kristen hör till Guds utvalda folk. Men distinktionen folkkyrka - elitkyrka är mer än korkad när allt kommer till allt. Skillnaden mellan Ericsons politiskt fotade folkkyrkosyn och min är enkel. Till den folkkyrka jag vill ha, kommer det folk. Dom känner sig tydligen välkomna och vuxna ber att få konfirmeras. Så vifta inte finger, Eri(C)son.
Men hur kommer det sig att folkkyrkoprästerna inte redovisar siffror för en levande folklig kyrka? Det var ju på samma sätt i Ekshärad när det begav sig. Om detta kan man läsa i en kolumn i Kyrkligt Magasin 1985 nr 3, där jag beskrev det folkkyrkliga arbetet i Ekshärad. Jag slöt kolumnen med några tänvärd ord: "De folkkyrkliga lever på en fras."
Det är det som numera heter: "Kackla mindre. Värp!"
Komminister Fjellander i Gnosjö sparkas. Nu läser jag i senaste församlingsblad att komministern "också varit illojal genom att gå bakom ryggen på andra anställda och anmält vår verksamhet till stiftet."
Stackars biskop Johansson! Nu får han nog ta kräklan och agera. Vi kan inte ha en ordning där rättsordningen sätts ur spel.
Och komminister Fjellander? Han kan bara citera församlingsbladets text (s 11) och se hur det skadestånd han kommer att tilldömas ökar väsentligen. Jag vet att kyrkorådets ordförande hör till ett parti som står för den där garantin, som Lars-Ivar talat om. Jag behöver kanske inte hänga ut partiet eftersom det har så svåra problem med brännande frågor om mångkulturen att hantera.
Men som garanti - är det så mycket värt?
Lars-Ivar är alltså centerpartist och kyrkoherde i Stoby. Vi är, ser jag. födda samma år men han prästvigd 1984. Jag 1971. Han måste alltså ha en bredare erfarenhet än jag - eller studerat längre. Riksdagsledamot var han tidigare också. Teol kand är han. Det har jag också varit. Jag hör till nomineringsgruppen Frimodig kyrka och kandiderar nu för en sista mandatperiod. Vi får se hur det går.
Nu till församlingsverkligheterna!
Stoby har 3143 invånare och 2521 kyrkomedlemmar. Där hamnar jag på efterkälken. Nordölands församling har 2439 invånare och 2024 kyrkotillhöriga. Men varför vara knusslig? Ska vi jämföra kyrkolivet - det församlingsliv som där alla som känner sig välkomna till, dvs kyrkolivet i Stoby, med Nordölands församling? Då kanske vi får se vad garantin är värd.
Nu är statistik en vansklig syssla men 2012 tycks det ha firats 73 huvudgudstjänster, 70 andra gudstjänster och 62 kyrkliga handlingar i Stoby. Lite komplicerat ter det sig dock.
Huvudgudstjänsterna samlade 2352, de andra gudstjänsterna 1920 och de kyrkliga handlingarna 2899. När det är fler som kommer till kyrkliga handlingar än till huvudgudstjänst ska det funderas ett varv, har jag fått för mig. Var det dock verkligen inte fler som kände sig välkomna?
Nu går vi till eländeslivet på norra Öland. Jag får problem med statistiken för jag har dels ett stort lakan och dels en skriven rapport. Siffermaterialet är inte transparent om man jämför. 79 högmässor och 83 andra gudstjänster torde det vara. Om jag inte åbäkar mig utan letar efter en sammanlagd siffra hamnar vi på 6210. Till de kyrkliga handlingarna kom 4028.
Till den välkomnande kyrkoherde Ericson kom tydligen 12 vigselpar och han lyckades rekrytera 23 begravningar. Han döpte 26. Motsvarande utfall vid denna eländighetsforskningsinsats var på norra Öland 24 vigslar, 43 begravningsgudstjänster och 22 dopgudstjänster. Dopfrågan hör samman med nativiteten, kan jag meddela upplysningsvis.
Så vad lärde vi oss? Att det inte tycks komma så många till Stoby, där man bygger en folkkyrka utan folk. Det kan man göra. Det är i så fall idén som räknas.
Bygger jag alltså en elitkyrka som entusiaster jobbar för? Entusiaster jobbar och en elit är det tal om eftersom varje kristen hör till Guds utvalda folk. Men distinktionen folkkyrka - elitkyrka är mer än korkad när allt kommer till allt. Skillnaden mellan Ericsons politiskt fotade folkkyrkosyn och min är enkel. Till den folkkyrka jag vill ha, kommer det folk. Dom känner sig tydligen välkomna och vuxna ber att få konfirmeras. Så vifta inte finger, Eri(C)son.
Men hur kommer det sig att folkkyrkoprästerna inte redovisar siffror för en levande folklig kyrka? Det var ju på samma sätt i Ekshärad när det begav sig. Om detta kan man läsa i en kolumn i Kyrkligt Magasin 1985 nr 3, där jag beskrev det folkkyrkliga arbetet i Ekshärad. Jag slöt kolumnen med några tänvärd ord: "De folkkyrkliga lever på en fras."
Det är det som numera heter: "Kackla mindre. Värp!"
Komminister Fjellander i Gnosjö sparkas. Nu läser jag i senaste församlingsblad att komministern "också varit illojal genom att gå bakom ryggen på andra anställda och anmält vår verksamhet till stiftet."
Stackars biskop Johansson! Nu får han nog ta kräklan och agera. Vi kan inte ha en ordning där rättsordningen sätts ur spel.
Och komminister Fjellander? Han kan bara citera församlingsbladets text (s 11) och se hur det skadestånd han kommer att tilldömas ökar väsentligen. Jag vet att kyrkorådets ordförande hör till ett parti som står för den där garantin, som Lars-Ivar talat om. Jag behöver kanske inte hänga ut partiet eftersom det har så svåra problem med brännande frågor om mångkulturen att hantera.
Men som garanti - är det så mycket värt?
torsdag 18 april 2013
Den journalistiska självbilden
Demokratri förutsätter ett kunnigt folk och människor som skaffar sig information. Min folkskollärare Nils Rubin hade varit journalist men fått magsår och skolats om. Frihetsfrågorna drev han, närmast exercerade oss i. Vi har yttrandefrihet och vi har tryckfrihet - ochy ett ansvar att skaffa oss kompetens att delta i den för demokratin nödvändiga debatten. Vi skulle kunna ställa kritiska frågor. Och tidningar måste förstås läsas. Nils Rubin såg till att ta upp nyheterna i tidningar till analys, diskussion kanske är att ta i för vi var ju rätt späda i folkskolan. Men Kalle och jag diskuterade, rast efter rast. Vi försökte analysera var vår lärare politiskt hörde hemma, valhemligheten var han tydlig med. Vi misstänkte folkpartiet. Journalistiken höll han högt och tog oss till Växjö med besök på Smålandsposten. 1959/60 var det inte så illa.
När Publicistklubben vill öppna för alla debatter är det "komplett vansinne", får vi veta av Mattias Irving, Dagens Seglora (17/4) John Stuart Mill hör uppenbarligen inte till Irvings favoritlektyr, annars har Mill skrivit om just yttrandefriheten. Irving ser att journalister "börjat abdikera från riollen som kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet". Så ser alltså Irving på sin roll. Kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet! Är det bara jag som känner ett slags yrsel?
Skulle alltså journalister av alla vara kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet - och vad gör journalisten som ser sig vara kvalitetssäkrare. Säkrar kvaliteten, förstås. Det betyder: tar bort sådant vi inte ska prata om. Stoppar samtal. Ordet är "tillåter" - tillåter inte somliga att uttala sig och kritiserar, som Helle Klein, Frimodig kyrka för att jag tillåtits skriva i ett olämpligt forum - men diskuterar aldrig texten.
Ni fattar för ni är ju begåvade. Och ni fattar att detta är utslag av ett tänkande som inte är demokratiskt. Alla har i en demokrati ansvar för samtalet och dess kvaliteter.
Nu tror jag mig veta att journalister misstros. Det finns dugliga journalister - jag räknar inte upp namnen här. Men det finns också dumfånar, journalister som har en agenda och genomför den. När de ringer, kan man förstå vinklingen innan de hämtat hem materialet. Det de publicerar är föga igenkännligt för sden som besvärat sig med att besvara frågor. Nu är läget ett annat. Det finns, som det heter, alternativa plattformar. Vi kan hämta annan information. Men det förändrar inte att ansvaret för att kvalitetssäkra samtalet fortfarande är vårt, inte journalisternas. Vi har ansvar att kritiskt granska resonemang. Men i de fina rummen måste man fatta vilka missförhållanden som ger avtryck i de alternativa medierna. Vill man inte se och förstå vad folk ser och förstår, då är det inte bara problem i de fina rummen utan i samhället. I en tid när man söker syndabockar och struntar i sakfrågor och besvärande nyanser, finns det bara en väg att gå. Värna det demokratiska samtalet och tänka att just detta samtal har kraft att röja bland argument som inte tål dagsljus.
Jag ser i tidningen Barometern (17/4), att mitt svar om Stasi och stiftet bemöts och detta med en slutreplik. Jag får alltså inte försvara mig mot påståendet att jag bakvägen försökte komma in på Svenska kyrkans forskningssekretariat (osant och dementerat i kyrkomötet av den dåvarande styrelsen)) eller svara på påståendet att jag "mer än någon annan i Svenska kyrkan har tagit heder och ära av särskilt Hammar!" (vilket också är uppenbart osant) Vad har detta med Stasi och stiftet att göra. Jo, förstås att jag påstås avslöja mig själv. Så t ex hade två anföranden anförts i den första artikeln som bevis på att jag varit tyst i kyrkomötet. Nu läggs det mig till last att anförandena var sex stycken. Men om jag talade utförligt - varför anklagas jag då för tystnad?
Slutreplik - och därmed kvalitetssäkring av det offentliga samtalet, kan jag förstå.
Jag har haft viktiga lärare. Men det fanns andra, veritabla skithögar som njöt av sin maktposition. De kunde vilja debattera - men Gud nåde den som förde fram fel åsikter. Det syntes i betyget när de förlorat debatt och klassen skrattat. Vi visste. Den som har maktböjelser av detta slag kan knappast satsa på lärargärningen längre. Så vad göra? Man kan bli journalist med alla maktmedel som gamla lärare hade - och med möjlighet att låtsas ett fritt samtal men se till att få sista ordet, att betygsätta och förstås att kränka. Själva kränkningen heter att man kvalitetssäkrar det offentliga samtalet.
Vi kanske skulle börja tala mer om kall - som man gjorde om präster, sjuksköterskor och journalister förr i världen? Vilka konsekvenser skulle det få? Och vad händer om vi hävdar demokrati som folkets ansvar och inte låter demokrati blir röstning sedan partistrateger, marknadsförare och reklamfolk gjort sitt, dvs gjort sitt bästa för att lura oss, förvandla medborgare till konsumenter.
När Publicistklubben vill öppna för alla debatter är det "komplett vansinne", får vi veta av Mattias Irving, Dagens Seglora (17/4) John Stuart Mill hör uppenbarligen inte till Irvings favoritlektyr, annars har Mill skrivit om just yttrandefriheten. Irving ser att journalister "börjat abdikera från riollen som kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet". Så ser alltså Irving på sin roll. Kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet! Är det bara jag som känner ett slags yrsel?
Skulle alltså journalister av alla vara kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet - och vad gör journalisten som ser sig vara kvalitetssäkrare. Säkrar kvaliteten, förstås. Det betyder: tar bort sådant vi inte ska prata om. Stoppar samtal. Ordet är "tillåter" - tillåter inte somliga att uttala sig och kritiserar, som Helle Klein, Frimodig kyrka för att jag tillåtits skriva i ett olämpligt forum - men diskuterar aldrig texten.
Ni fattar för ni är ju begåvade. Och ni fattar att detta är utslag av ett tänkande som inte är demokratiskt. Alla har i en demokrati ansvar för samtalet och dess kvaliteter.
Nu tror jag mig veta att journalister misstros. Det finns dugliga journalister - jag räknar inte upp namnen här. Men det finns också dumfånar, journalister som har en agenda och genomför den. När de ringer, kan man förstå vinklingen innan de hämtat hem materialet. Det de publicerar är föga igenkännligt för sden som besvärat sig med att besvara frågor. Nu är läget ett annat. Det finns, som det heter, alternativa plattformar. Vi kan hämta annan information. Men det förändrar inte att ansvaret för att kvalitetssäkra samtalet fortfarande är vårt, inte journalisternas. Vi har ansvar att kritiskt granska resonemang. Men i de fina rummen måste man fatta vilka missförhållanden som ger avtryck i de alternativa medierna. Vill man inte se och förstå vad folk ser och förstår, då är det inte bara problem i de fina rummen utan i samhället. I en tid när man söker syndabockar och struntar i sakfrågor och besvärande nyanser, finns det bara en väg att gå. Värna det demokratiska samtalet och tänka att just detta samtal har kraft att röja bland argument som inte tål dagsljus.
Jag ser i tidningen Barometern (17/4), att mitt svar om Stasi och stiftet bemöts och detta med en slutreplik. Jag får alltså inte försvara mig mot påståendet att jag bakvägen försökte komma in på Svenska kyrkans forskningssekretariat (osant och dementerat i kyrkomötet av den dåvarande styrelsen)) eller svara på påståendet att jag "mer än någon annan i Svenska kyrkan har tagit heder och ära av särskilt Hammar!" (vilket också är uppenbart osant) Vad har detta med Stasi och stiftet att göra. Jo, förstås att jag påstås avslöja mig själv. Så t ex hade två anföranden anförts i den första artikeln som bevis på att jag varit tyst i kyrkomötet. Nu läggs det mig till last att anförandena var sex stycken. Men om jag talade utförligt - varför anklagas jag då för tystnad?
Slutreplik - och därmed kvalitetssäkring av det offentliga samtalet, kan jag förstå.
Jag har haft viktiga lärare. Men det fanns andra, veritabla skithögar som njöt av sin maktposition. De kunde vilja debattera - men Gud nåde den som förde fram fel åsikter. Det syntes i betyget när de förlorat debatt och klassen skrattat. Vi visste. Den som har maktböjelser av detta slag kan knappast satsa på lärargärningen längre. Så vad göra? Man kan bli journalist med alla maktmedel som gamla lärare hade - och med möjlighet att låtsas ett fritt samtal men se till att få sista ordet, att betygsätta och förstås att kränka. Själva kränkningen heter att man kvalitetssäkrar det offentliga samtalet.
Vi kanske skulle börja tala mer om kall - som man gjorde om präster, sjuksköterskor och journalister förr i världen? Vilka konsekvenser skulle det få? Och vad händer om vi hävdar demokrati som folkets ansvar och inte låter demokrati blir röstning sedan partistrateger, marknadsförare och reklamfolk gjort sitt, dvs gjort sitt bästa för att lura oss, förvandla medborgare till konsumenter.
onsdag 17 april 2013
Dröbak
Jag förbereder mig för att passera Dröbak. Nå, DFDS-kaptenen ska väl kunna sin sak. Oslofjordens yttre linje är 7000 meter bred. Men jag behövde friska upp kunskaper om kustförsvaret. Oscarsborgs tre kanoner kunde jag men en del av den utbildning jag fått är uppenbarligen lite mytisk. Inte värre än att kanonerna heter Mose, Aron och Josua (fast jag tror norrbaggarna stavar Josuas namn annorlunda). Varför dessa bibliska namn? Jo, när kanonerna - 28-pjäser - skulle lastas ur transportbåten, åkte den första i vattnet. Den kanonen blev självfallet Mose, som räddats ur vattnet. Syskonkanonen blev förstås Aron, ty detta var i biblisk tid om än i Norge och kring 1902-1903. Lite senare kom Josua på plats, tror jag.
Vid Oscarsborg är det trångt. När kryssaren Blücher och hela den marina invasionsstyrkan skulle passera 8-9 april 1940, hoppades den tyska krigsledningen på överraskningsmomentet. Och det gick för det mesta bra - eller dåligt, hur man nu ser det. Men Blücher sänktes. Jag ska inte dra den historien särskilt nu. Det intressanta är inte överste Eriksen, som gav skjutorder. De intressanta är alla de andra. Eriksen gjorde vad han övat att göra. Vad gjorde de andra? De såg i mörkret också krigsfartyg, som plötsligt gick förbi. Någon fattade inte vad han såg förrän det var för sent, en svimmade och någon annan skulle skjuta varningsskott - och när det skottet skjutit hade krigsfartyget försvunnit in i mörkret.
Att varning på varning kommit till den norska regeringens kännedom ska man minnas. Den eskader som var på väg genom Bälten rapporterades. Ilastningen i Swinemünde rapporterades. Men utrikesministern trodde på fredliga förhandlingar och hoppades möjligtvis på Royal Navy. Det var ingen ände på felbedömningarna och defaitismen blev grundhållning i ett försvar som alltmer urholkats.
Vad hade alltså överste Eriksen och alla hans officerskollegor gjort? De hade sett nedrustningen och de hade övat med små förband. Öva kunde de. Med övningar är det så, att de efter några dagar tar slut och dokumenteras. Papper skrivs och pärmar bärs. Säga vad man vill om officerskåren - men öva kunde den. Till sist blev övningen själva livsformen. Vad övningen var till för, talade man inte så mycket om. Det fanns en beredskap för övning men inte för krig. Överste Eriksen hade i alla fall fattat vad övningen syftade till. I ett kritiskt läge kunde han ge skjutorder, för han visste vad försvaret var till för och vad man övat för.
Vi då? Jag kom förstås att tänka på det kyrkliga s k läget. Är vi inte bra på övandet, dokumenterandet och pärmbärandet - fast nu på det eleganta sättet, att vi bär våra laptops och med högtidlig min slår upp dem vid våra viktiga - eller oviktiga - sammanträden? Vi kan åstadkomma gröna bokslut, ordna goda lösningar för allt vårt utanverk, bekymrade sköta alla husen (till sist får vi fram de nödvändiga pengarna) och konferera - öva - kring alla möjliga viktiga frågor. Några av de viktiga frågorna har stort muntrationsvärde, vi lever gott på tron (den andra dött för) och har nöje av trons uttrycksformer. Men trons hårdhänta realiteter - är det med dem som med officerarna natten den 8-9 november 1940? Förutom överste Eriksen, som på ett ögonblick förstod vad han övat för i alla dessa år - och visste att det beslut han fattade kunde göra honom till krigshjälte eller få honom arkebuserad.
Blev han krigshjälte. Egentligen inte. På privat initiativ restes statyn över honom många decennier senare. De som ingenting gjorde den där natten - eller gjorde allt fel - hade väl inga motiv att hylla den som gjorde rätt?
Nu ska jag bara i mitt i mitt bibliotek (avd S, krigsväsen eller avdelningen för geografi, vilken bokstav det nu är) kolla hur brett sundet är söder om Dröbak samt titta efter hur djupt det är (DFDS-kaptenen ska förstå att det finns kompetenta passagerare ombord). När jag väl passerar, ska jag se om jag norr om Oscarsborg upptäcker varifrån torpederna sköts. För det som till sist knäckte Blücher var torpederna. Har jag aldrig varit i farvattnen förut? Jodå. Men för den som utbildats på Oscar-Fredriksborg (KA1) är det en njutning att se kustartilleriet också i väst. Vapenslaget kom till när Sverige och Norge var ett och forten hör till samma system.
Vid Oscarsborg är det trångt. När kryssaren Blücher och hela den marina invasionsstyrkan skulle passera 8-9 april 1940, hoppades den tyska krigsledningen på överraskningsmomentet. Och det gick för det mesta bra - eller dåligt, hur man nu ser det. Men Blücher sänktes. Jag ska inte dra den historien särskilt nu. Det intressanta är inte överste Eriksen, som gav skjutorder. De intressanta är alla de andra. Eriksen gjorde vad han övat att göra. Vad gjorde de andra? De såg i mörkret också krigsfartyg, som plötsligt gick förbi. Någon fattade inte vad han såg förrän det var för sent, en svimmade och någon annan skulle skjuta varningsskott - och när det skottet skjutit hade krigsfartyget försvunnit in i mörkret.
Att varning på varning kommit till den norska regeringens kännedom ska man minnas. Den eskader som var på väg genom Bälten rapporterades. Ilastningen i Swinemünde rapporterades. Men utrikesministern trodde på fredliga förhandlingar och hoppades möjligtvis på Royal Navy. Det var ingen ände på felbedömningarna och defaitismen blev grundhållning i ett försvar som alltmer urholkats.
Vad hade alltså överste Eriksen och alla hans officerskollegor gjort? De hade sett nedrustningen och de hade övat med små förband. Öva kunde de. Med övningar är det så, att de efter några dagar tar slut och dokumenteras. Papper skrivs och pärmar bärs. Säga vad man vill om officerskåren - men öva kunde den. Till sist blev övningen själva livsformen. Vad övningen var till för, talade man inte så mycket om. Det fanns en beredskap för övning men inte för krig. Överste Eriksen hade i alla fall fattat vad övningen syftade till. I ett kritiskt läge kunde han ge skjutorder, för han visste vad försvaret var till för och vad man övat för.
Vi då? Jag kom förstås att tänka på det kyrkliga s k läget. Är vi inte bra på övandet, dokumenterandet och pärmbärandet - fast nu på det eleganta sättet, att vi bär våra laptops och med högtidlig min slår upp dem vid våra viktiga - eller oviktiga - sammanträden? Vi kan åstadkomma gröna bokslut, ordna goda lösningar för allt vårt utanverk, bekymrade sköta alla husen (till sist får vi fram de nödvändiga pengarna) och konferera - öva - kring alla möjliga viktiga frågor. Några av de viktiga frågorna har stort muntrationsvärde, vi lever gott på tron (den andra dött för) och har nöje av trons uttrycksformer. Men trons hårdhänta realiteter - är det med dem som med officerarna natten den 8-9 november 1940? Förutom överste Eriksen, som på ett ögonblick förstod vad han övat för i alla dessa år - och visste att det beslut han fattade kunde göra honom till krigshjälte eller få honom arkebuserad.
Blev han krigshjälte. Egentligen inte. På privat initiativ restes statyn över honom många decennier senare. De som ingenting gjorde den där natten - eller gjorde allt fel - hade väl inga motiv att hylla den som gjorde rätt?
Nu ska jag bara i mitt i mitt bibliotek (avd S, krigsväsen eller avdelningen för geografi, vilken bokstav det nu är) kolla hur brett sundet är söder om Dröbak samt titta efter hur djupt det är (DFDS-kaptenen ska förstå att det finns kompetenta passagerare ombord). När jag väl passerar, ska jag se om jag norr om Oscarsborg upptäcker varifrån torpederna sköts. För det som till sist knäckte Blücher var torpederna. Har jag aldrig varit i farvattnen förut? Jodå. Men för den som utbildats på Oscar-Fredriksborg (KA1) är det en njutning att se kustartilleriet också i väst. Vapenslaget kom till när Sverige och Norge var ett och forten hör till samma system.
tisdag 16 april 2013
Det öppna samhället, den öppna kyrkan och dess fiender
När det talas om öppenhet, ska det talet misstros. Öppen kyrka för alla bildades som en utbrytning från POSK och var öppen för "alla" - men inte för oss. I så fall hade ju engelskdocenten fortsatt i POSK tillsammans med oss andra. Sedan gjorde POSK misstaget att efter denna utbrytning anpassa sig. Man kunde förstås säga att detta var en s k naturlig utveckling. Egentligen tror jag inte det. Men partier måste finnas för att sanningen ska stå klar, det vet jag också, för det har aposteln anförtrott mig.
Likväl är öppenheten till för att försvaras. Fienderna är ju de som inte tar den öppna debatten och gör det på ett intellektuellt anständigt sätt, dvs i sak och inte i person. I den sortens debatter handlar det om att sakligt klargöra vari motsättningen består. Också detta kräver en viss övning i misstänksamhet. "Vi kallar det olika kyrkosyn men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra." Verktygen för denna debatt är texter - böcker, artiklar - och belägg. Och man måste veta vad ens meningsmotståndare faktiskt menar. Medeltidens akademiska hållning att du först säger vad du menar och jag återger vad du menar med mina ord så att du hör att jag fattat INNAN debatten börjar, är en god regel. Ska det alls smidas tankar och inte bara hojtas, måste det gå till ungefär så.
Nu klagas över samtalstonen i det kyrkliga. Den har nog brutaliserats i den meningen att vi kan läsa sådant som tidigare bara sas - men är inte hatat lika verkligt också om det inte är lika verksamt? Och det kyrkliga hatet är väl fullkomligt begripligt. De som ropar de fina orden om den fina verkligheten och hör andra av oss säga emot, måste ju bli våldsamt frustrerade. För tänk om det är så illa som somliga av oss säger? Det får det inte vara - för de som ropar de fina orden ser inga utvägar då. Och jag följde en sajt där biskopsval i ett stift diskuterades. Där sas mer än vad som dömdes i Helander-affären.
Eller den där smedjan som höstat in en miljon från Sensus och pengar från det kyrkliga systemet. Klart att de måste vara arga. Börjar de kritiska frågorna ställas, blir det totalkris och de anställda arbetslösa. Kris är det nog redan, när Helle Klein drar. Nu presenteras hon i media som ledarskribent på Dagens Arena. Kapten lämnar det sjunkande skeppet. Klart att dom blir arga på oss andra då och måste skaffa sig Lebensraum och existensberättigande genom att hojta högre. Aldrig har smedjan behövt sina fiender så mycket som nu, när den ovälkomna uppmärksamheten drabbar.
Jag vill passa på att ge den korrekta informationen till den som i någon av gårdagens sändningar hörde Helle Klein presenteras som "Helle Clown", detta måste vara ett hörfel, kanske därtill ett illasinnat hörfel. Helle var utomordentligt tydlig och bra i sina analyser av eländet inom S och ställde den avgörande viktiga frågan hur en arbetarekommun kan desavouera ett val som kongressen gjort. Helles analys av tystnadens strategi var också intressant. Hur länge håller tystnaden - om de som tiger ska framstå som regeringsdugliga? Det är faktiskt S-kris.
Jag kan återvända till samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Förändringen över år är att de argument som först förekommer i anonyma insändare sedan blir anständiga argument i den teologiska debatten - men utan besvärande belägg. Ta och analysera ämbetsfrågan. Där syns det tydligt och tro mig, hatet var verkligt. Till det yttre anständiga kyrkoherdar i ämbetsmannaslipsar drev en fullkomlig hatkampanj mot de högkyrkliga prästerna, inte minst när de skulle skilja kyrka-stat eller diskuterade vad ämbetet egentligen är. Metoden i tidningen SKT var att inte tillåta öppen debatt. Alltså startades SPT.
Öppenheten kräver studier. Det är de pålästa som ger de goda argumenten och övertygar varandra. Det var så som biskop Gottfrid Billing beskrev beslutsfattargången i Svenska kyrkan. "Vi övertygar varandra med goda argument."
Billing dog 1925.
Likväl är öppenheten till för att försvaras. Fienderna är ju de som inte tar den öppna debatten och gör det på ett intellektuellt anständigt sätt, dvs i sak och inte i person. I den sortens debatter handlar det om att sakligt klargöra vari motsättningen består. Också detta kräver en viss övning i misstänksamhet. "Vi kallar det olika kyrkosyn men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra." Verktygen för denna debatt är texter - böcker, artiklar - och belägg. Och man måste veta vad ens meningsmotståndare faktiskt menar. Medeltidens akademiska hållning att du först säger vad du menar och jag återger vad du menar med mina ord så att du hör att jag fattat INNAN debatten börjar, är en god regel. Ska det alls smidas tankar och inte bara hojtas, måste det gå till ungefär så.
Nu klagas över samtalstonen i det kyrkliga. Den har nog brutaliserats i den meningen att vi kan läsa sådant som tidigare bara sas - men är inte hatat lika verkligt också om det inte är lika verksamt? Och det kyrkliga hatet är väl fullkomligt begripligt. De som ropar de fina orden om den fina verkligheten och hör andra av oss säga emot, måste ju bli våldsamt frustrerade. För tänk om det är så illa som somliga av oss säger? Det får det inte vara - för de som ropar de fina orden ser inga utvägar då. Och jag följde en sajt där biskopsval i ett stift diskuterades. Där sas mer än vad som dömdes i Helander-affären.
Eller den där smedjan som höstat in en miljon från Sensus och pengar från det kyrkliga systemet. Klart att de måste vara arga. Börjar de kritiska frågorna ställas, blir det totalkris och de anställda arbetslösa. Kris är det nog redan, när Helle Klein drar. Nu presenteras hon i media som ledarskribent på Dagens Arena. Kapten lämnar det sjunkande skeppet. Klart att dom blir arga på oss andra då och måste skaffa sig Lebensraum och existensberättigande genom att hojta högre. Aldrig har smedjan behövt sina fiender så mycket som nu, när den ovälkomna uppmärksamheten drabbar.
Jag vill passa på att ge den korrekta informationen till den som i någon av gårdagens sändningar hörde Helle Klein presenteras som "Helle Clown", detta måste vara ett hörfel, kanske därtill ett illasinnat hörfel. Helle var utomordentligt tydlig och bra i sina analyser av eländet inom S och ställde den avgörande viktiga frågan hur en arbetarekommun kan desavouera ett val som kongressen gjort. Helles analys av tystnadens strategi var också intressant. Hur länge håller tystnaden - om de som tiger ska framstå som regeringsdugliga? Det är faktiskt S-kris.
Jag kan återvända till samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Förändringen över år är att de argument som först förekommer i anonyma insändare sedan blir anständiga argument i den teologiska debatten - men utan besvärande belägg. Ta och analysera ämbetsfrågan. Där syns det tydligt och tro mig, hatet var verkligt. Till det yttre anständiga kyrkoherdar i ämbetsmannaslipsar drev en fullkomlig hatkampanj mot de högkyrkliga prästerna, inte minst när de skulle skilja kyrka-stat eller diskuterade vad ämbetet egentligen är. Metoden i tidningen SKT var att inte tillåta öppen debatt. Alltså startades SPT.
Öppenheten kräver studier. Det är de pålästa som ger de goda argumenten och övertygar varandra. Det var så som biskop Gottfrid Billing beskrev beslutsfattargången i Svenska kyrkan. "Vi övertygar varandra med goda argument."
Billing dog 1925.
måndag 15 april 2013
Den som väntar ...
Efter en någotsånär idog förmiddag läser jag äntligen Dagens Segloras ledare.
Alla vet att jag tänker annorlunda än Dagens Seglora, vilket skulle kunna bero på att jag tänker, men detta lämnar jag för stunden osagt. Jag inser att jag dock inte håller med.
Ledaren heter: "Sorglig historia utan vinnare". Men så är det väl inte? För en del är det väl en glad historia - för journalisterna som fick driva och skriva inte minst?
Underhållningsvärde eller värde som underhållningsvåld hade historien för en del ohelgat folk. Skrattsalvorna när folk tänkte på Dagens Seglora mättes i höga decibeltal. Detta vet Helle Klein.
Hon nåddes av ekot från skratten och i tv - där två journalister samtalade med två journalister när S-ledningen vägrat komma (betalar vi tv-licens för sådant?) - och var så frustrerad att hon kallade Omar Mustafa för Mustafa Omar. Så historien var inte enbart sorglig. Den hade sina poänger och avslöjade något vi annars inte fått veta.
Utan vinnare? Ånä. Frimodig kyrka står väl som vinnare.
Dagens Segloras kampanj gick ömkligt under. Inte ska man tro att Dagens Seglora nu kan be om ursäkt och backa - men alla kan se.
Hur det kommer sig att Veronica Palm måste fram kan jag fatta. Hon är arbetarekommunens ordförande och när partiledningen gömmer sig, skickas hon fram. Men vår vän från kyrkomötet Olle Burell borde väl få lite uppmärksamhet också. Han är ju förste ombudsman och därmed den förste tjänsteman som såg till att Mustafa fördes fram för val till partistyrelsen. Eller har jag missförstått något?
Alla vet att jag tänker annorlunda än Dagens Seglora, vilket skulle kunna bero på att jag tänker, men detta lämnar jag för stunden osagt. Jag inser att jag dock inte håller med.
Ledaren heter: "Sorglig historia utan vinnare". Men så är det väl inte? För en del är det väl en glad historia - för journalisterna som fick driva och skriva inte minst?
Underhållningsvärde eller värde som underhållningsvåld hade historien för en del ohelgat folk. Skrattsalvorna när folk tänkte på Dagens Seglora mättes i höga decibeltal. Detta vet Helle Klein.
Hon nåddes av ekot från skratten och i tv - där två journalister samtalade med två journalister när S-ledningen vägrat komma (betalar vi tv-licens för sådant?) - och var så frustrerad att hon kallade Omar Mustafa för Mustafa Omar. Så historien var inte enbart sorglig. Den hade sina poänger och avslöjade något vi annars inte fått veta.
Utan vinnare? Ånä. Frimodig kyrka står väl som vinnare.
Dagens Segloras kampanj gick ömkligt under. Inte ska man tro att Dagens Seglora nu kan be om ursäkt och backa - men alla kan se.
Hur det kommer sig att Veronica Palm måste fram kan jag fatta. Hon är arbetarekommunens ordförande och när partiledningen gömmer sig, skickas hon fram. Men vår vän från kyrkomötet Olle Burell borde väl få lite uppmärksamhet också. Han är ju förste ombudsman och därmed den förste tjänsteman som såg till att Mustafa fördes fram för val till partistyrelsen. Eller har jag missförstått något?
Vem kan vara sosse?
Stockholms Arbetarekommuns ledamot fick gå, sedan han valts till ersättare i den socialdemokratiska partistyrelsen. För Omar Mustafa satt där utan att de principiella frågorna tagit upp, som Anne-Marie Lindgren påpekar i Östran/Nyheterna idag. Förste ombudsman i den kommunen är Olle Burell, socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet. När nu Mustafa lämnat, hamnar vi inte i den intressanta situationen att en muslim är med och avgör det kyrkopolitiska programmet för S. Men också den som inte tillhör Svenska kyrkan kan sitta i partistyrelsen - och fastställa det kyrkopolitiska programmet!
Vad debatten om Mustafa handlade om, är inte så lätt att urskilja. Dagens Seglora har jag inte läst ännu, publikationen tog tydligen helgledigt under det dramatiska skeendet. Men jag återvänder till Anne-Marie Lindgren och Östran/Nyheterna. Hon ställer frågan om man som muslim får vara med i det socialdemokratiska partiet.
"Svaret är förstås att man får ha vilken religion eller icke-religion man själv vill och vara medlem i socialdemokratin, bara man delar partiets grundvärderingar.
Och om den kyrka man tillhör har uppfattningar som inte stämmer med socialdemokratins, så är det faktiskt OK - så länge man själv inte accepterar dem."
Kan alltså en katolik - osagt om katoliken är romersk, nordisk eller evangelisk - vara sosse? Svaret är inte, alls inte, självklart. Kan den som med Kyrkan menar att det finns en Guds egen uppenbarelse - att Gud gör sin vilja känd - och att Guds vilja måste följas om man ska vara lärjunge, vara sosse? Är den gamla idén med en kristen organisation inom partiet egentligen ett försök att röstmaximera och utslag av kvoteringstänkande? Gjorde Mustafa-historien något tydligt för kristna sossar?
Vilken fråga var det egentligen som fällde Omar Mustafa - eller var det bara drevet? Kan en socialdemokrat vara av meningen att äktenskapet är till för en man och en kvinna - eller var det här Mustafa slirade? I så fall: vilken är kopplingen mellan frågan om vad ett äktenskap är - och var själva ordningen med äktenskap är grundad (hos Gud eller hos oss?) - och tanken på alla människors lika värde? Blandas inte kategorierna? Eller är det det politiska språket som måste granskas eftersom det slirar på ett tankebefriande sätt?
Omar Mustafa kanske ska avfärdas som bitter. På så vis behöver ingen ta upp hans frågor. Jag hör till dem som menar att frågorna om villkoren för muslimer och andra troende är viktiga. Ska den som har en tro vara en andraklassens medborgare i det sekulära samhället, en medborgare som blir andra klass därför att han eller hon inte ställer upp på det program den första klassen står för: Gud finns inte och det är totalt meninmglöst att fundera över vad en gud som inte finns skulle kunna hysa för synpunkter på människors liv. Finns inte Gud, så är förstås, när allt kommer till allt, andra klassens medborgares föreställningsvärld bara beklaglig, en psykisk defekt eller ett intellektuellt tillkortakommande. Bara som röstmaximeringsfaktor är sådana medborgare av intresse.
Nu bidar vi Dagens Seglora.
Vad debatten om Mustafa handlade om, är inte så lätt att urskilja. Dagens Seglora har jag inte läst ännu, publikationen tog tydligen helgledigt under det dramatiska skeendet. Men jag återvänder till Anne-Marie Lindgren och Östran/Nyheterna. Hon ställer frågan om man som muslim får vara med i det socialdemokratiska partiet.
"Svaret är förstås att man får ha vilken religion eller icke-religion man själv vill och vara medlem i socialdemokratin, bara man delar partiets grundvärderingar.
Och om den kyrka man tillhör har uppfattningar som inte stämmer med socialdemokratins, så är det faktiskt OK - så länge man själv inte accepterar dem."
Kan alltså en katolik - osagt om katoliken är romersk, nordisk eller evangelisk - vara sosse? Svaret är inte, alls inte, självklart. Kan den som med Kyrkan menar att det finns en Guds egen uppenbarelse - att Gud gör sin vilja känd - och att Guds vilja måste följas om man ska vara lärjunge, vara sosse? Är den gamla idén med en kristen organisation inom partiet egentligen ett försök att röstmaximera och utslag av kvoteringstänkande? Gjorde Mustafa-historien något tydligt för kristna sossar?
Vilken fråga var det egentligen som fällde Omar Mustafa - eller var det bara drevet? Kan en socialdemokrat vara av meningen att äktenskapet är till för en man och en kvinna - eller var det här Mustafa slirade? I så fall: vilken är kopplingen mellan frågan om vad ett äktenskap är - och var själva ordningen med äktenskap är grundad (hos Gud eller hos oss?) - och tanken på alla människors lika värde? Blandas inte kategorierna? Eller är det det politiska språket som måste granskas eftersom det slirar på ett tankebefriande sätt?
Omar Mustafa kanske ska avfärdas som bitter. På så vis behöver ingen ta upp hans frågor. Jag hör till dem som menar att frågorna om villkoren för muslimer och andra troende är viktiga. Ska den som har en tro vara en andraklassens medborgare i det sekulära samhället, en medborgare som blir andra klass därför att han eller hon inte ställer upp på det program den första klassen står för: Gud finns inte och det är totalt meninmglöst att fundera över vad en gud som inte finns skulle kunna hysa för synpunkter på människors liv. Finns inte Gud, så är förstås, när allt kommer till allt, andra klassens medborgares föreställningsvärld bara beklaglig, en psykisk defekt eller ett intellektuellt tillkortakommande. Bara som röstmaximeringsfaktor är sådana medborgare av intresse.
Nu bidar vi Dagens Seglora.
söndag 14 april 2013
I går
I går bjöd biskopsparet på vårmiddag. Biskopen hade slaktat den gödda kalven. Mousserande välkomstdrink, en Hugel Riesling till förrätten, en emilionare från Bordeaux, Christian Moueix, följde kalven utför strupen samt ett dessertvin som inte gick av för hackor från Ximenés: Delgado Zuleta Monteagudo Pedro.
Detta rapporterat blir det dåligt med bloggandet, vilken varje god kristen kan förstå.
Jag måste i alla fall berätta om gårdagens roliga lek. Den gick ut på att man skulle vara tyst när någon sa: "Socialdemokratiska partistyrelsen uttalar sig i fallet Omar Mustafa."
Definitionen av retreat blev: "Socialdemokratiska partistyrelsen apropå Omar Mustafa."
I dag finns det väl en del andra frågor att ställa - men detta får vi återkomma till efter ett par högmässor.
Detta rapporterat blir det dåligt med bloggandet, vilken varje god kristen kan förstå.
Jag måste i alla fall berätta om gårdagens roliga lek. Den gick ut på att man skulle vara tyst när någon sa: "Socialdemokratiska partistyrelsen uttalar sig i fallet Omar Mustafa."
Definitionen av retreat blev: "Socialdemokratiska partistyrelsen apropå Omar Mustafa."
I dag finns det väl en del andra frågor att ställa - men detta får vi återkomma till efter ett par högmässor.
lördag 13 april 2013
Kan man vara onödigt glad?
Ibland blir jag nog onödigt glad, det vill säga mer glad än jag behöver för att bara vara - glad. Det är som när jag var barn och prövade kapillärkraften med att hälla mer mjölk i glaset än vad glaset rymde. Det där extra heter på hebreiska chäsäd. I en kö till en lösglasskiosk sa killen till den som skopade upp glassen ett uppfordrande: "Chäsäd!" Och alla frommisar vet att chäsäd är ordet för nåd. Det som går utöver.
I går hörde jag nog Nic Waals ord genom Jan Myrdal i en bloggkommentar, för det var hon som lärde Jan både en arbetsmoral och en livshållning, där man inte försjunker i självömkan utan ser uppgifter i livet. "Du ska inte vara lycklig, du ska arbeta." Det är ett råd som innefattar lycka. Men det är en avgörande skillnad mellan att förverkliga sig själv och att fulländas. Kyrkofadern Augustinus ber: "Så övergiv mig icke någonsin, utan behåll mig i din nåd nu och alltid. Led mig och härska över mig och fullända mig i ditt eviga rike." Fokus ligger bortom mig själv och det gör mig viktig. Jag tror det var det Jan fick lära sig.
Jan slutade hålla sig med pressklipp en gång för 40-45 år sedan. Det skrevs om en som hette Jan Myrdal men det var en annan person om vilken "det sas" det ena och det andra, men polemiken gällde den Jan Myrdal som närmast var en myling och inte den Jan som var verklig och vars argument kunde sakgranskas. Det tar tid och kraft att läsa om den där konstruktionen. Jan slutade alltså.
Jag blir alltså glad när Jan manar mig att inte ta åt mig av kampanjer och när andra mer anonymt muntrar. Onödigt glad - eller nödvändigt?
Och alla vet att jag tycker om Jan. Han har genom sitt arbete lärt mig mer än jag kan redovisa och han visar personlig omsorg. Det kallas solidaritet.
I dag har Barometern publicerat mitt svar om vad jag sa i kyrkomötet 2000. Där ställdes frågan och där ges svaret. Den som undrar på bloggen, måste ha läst frågan i tidningen och kan nu vara nöjd och glad.
Den som får ge sig på Seglora i dess olika skepnader och kalla företeelsen en cancersvulst kan också vara glad över att ha fått till det. Men är det så mycket att vara glad åt? Segloras parasitära karaktär är uppenbar. Viktiga finansiärer förser smedjan med pengar från diverse offentliga medel, det är väl rätt klart. Att beskriva i sjukdomstermer brukar likväl inte vara så lyckat, för då hamnar man där Kerstin Bergman (S) befann sig i kyrkomötet, där hon skulle "operera bort en liten men högljudd grupp" och hävdade att "doktorns kniv gör ont men gott".
Detta var accepterad samtalston mot de så kallade kvinnoprästmotståndarna. I kyrkomötet!
Den trista sanningen för dem som tror att tankesmedjor är viktiga är väl den, att Seglora-folket spelat bort sig. Jag läste Mattias Irving om Marcus Birro som "beklagar sig över att Dagens Seglora håller efter högerextremism och främlinjgsfientlighet. Men riktigt så uttrycker han sig naturligtvis inte, den gode Birro." Nä, det gjorde han inte. Sammanskrivningen är en konstruktion och en lögn. Den träffar inte var Birro skriver om. Vi behöver inte ha ett samtal i viktiga frågor på den usla nivån. Inte i kyrkan och än mindre i samhället - eller tvärtom. Vi hade varit värda en bättre Dagens Seglora, en som smitt tankar med oss.
Om de välsinnade tänker att fascismen står för dörren eller kommit in genom den i Europa, borde de repetera Weimar-tidens politiska historia för att inte göra om misstagen. Om de inte tänker alls utan konstruerar sig den fascism de vill vara emot, då är det farligt. Om de ägnar sig åt denna sin egna favoritfascism är faran den att det verkligt onda smyger sig in bakvägen.
Den öppna debatt, som förmår lyssna och ta in människors erfarenheter utan att hojta högljutt innan man lyssnat, är det kraftfulla motmedlet.
Hur är det nu med Omar Mustafa? S har problem, ser jag i tidningarna. Olle Burell har varit tyst i frågan länge nu, fast han fick problemet sig anvisat, försteombudsman i Stockholms arbetarekommun som han är - och den som tidigare försvarat Omar Mustafa. Hur var det på den familjefest Dagens Seglora så glatt rapporterade om - var den homofobisk? Urban Ahlin hade inga synpunkter på Omar Mustafas twitterinlägg där han ville skicka JAS-plan mot Israel. Borde inte Ahlin haft det? Ska vi gå i krig mot Israel eller vad avses? Omar Mustafa-historien kan bli underhållande på många sätt, verkar det.
Dagens Seglora kanske förser oss med nya (S)maskiga detaljer inifrån det ty(S)tnadens (S)ammanhang, där många nu måste prata och några svettas ordentligt under armarna.
Jag bekänner offentligt att jag tror på Gud!
Är det detta som gör mig onödigt glad?
Chäsäd?
I går hörde jag nog Nic Waals ord genom Jan Myrdal i en bloggkommentar, för det var hon som lärde Jan både en arbetsmoral och en livshållning, där man inte försjunker i självömkan utan ser uppgifter i livet. "Du ska inte vara lycklig, du ska arbeta." Det är ett råd som innefattar lycka. Men det är en avgörande skillnad mellan att förverkliga sig själv och att fulländas. Kyrkofadern Augustinus ber: "Så övergiv mig icke någonsin, utan behåll mig i din nåd nu och alltid. Led mig och härska över mig och fullända mig i ditt eviga rike." Fokus ligger bortom mig själv och det gör mig viktig. Jag tror det var det Jan fick lära sig.
Jan slutade hålla sig med pressklipp en gång för 40-45 år sedan. Det skrevs om en som hette Jan Myrdal men det var en annan person om vilken "det sas" det ena och det andra, men polemiken gällde den Jan Myrdal som närmast var en myling och inte den Jan som var verklig och vars argument kunde sakgranskas. Det tar tid och kraft att läsa om den där konstruktionen. Jan slutade alltså.
Jag blir alltså glad när Jan manar mig att inte ta åt mig av kampanjer och när andra mer anonymt muntrar. Onödigt glad - eller nödvändigt?
Och alla vet att jag tycker om Jan. Han har genom sitt arbete lärt mig mer än jag kan redovisa och han visar personlig omsorg. Det kallas solidaritet.
I dag har Barometern publicerat mitt svar om vad jag sa i kyrkomötet 2000. Där ställdes frågan och där ges svaret. Den som undrar på bloggen, måste ha läst frågan i tidningen och kan nu vara nöjd och glad.
Den som får ge sig på Seglora i dess olika skepnader och kalla företeelsen en cancersvulst kan också vara glad över att ha fått till det. Men är det så mycket att vara glad åt? Segloras parasitära karaktär är uppenbar. Viktiga finansiärer förser smedjan med pengar från diverse offentliga medel, det är väl rätt klart. Att beskriva i sjukdomstermer brukar likväl inte vara så lyckat, för då hamnar man där Kerstin Bergman (S) befann sig i kyrkomötet, där hon skulle "operera bort en liten men högljudd grupp" och hävdade att "doktorns kniv gör ont men gott".
Detta var accepterad samtalston mot de så kallade kvinnoprästmotståndarna. I kyrkomötet!
Den trista sanningen för dem som tror att tankesmedjor är viktiga är väl den, att Seglora-folket spelat bort sig. Jag läste Mattias Irving om Marcus Birro som "beklagar sig över att Dagens Seglora håller efter högerextremism och främlinjgsfientlighet. Men riktigt så uttrycker han sig naturligtvis inte, den gode Birro." Nä, det gjorde han inte. Sammanskrivningen är en konstruktion och en lögn. Den träffar inte var Birro skriver om. Vi behöver inte ha ett samtal i viktiga frågor på den usla nivån. Inte i kyrkan och än mindre i samhället - eller tvärtom. Vi hade varit värda en bättre Dagens Seglora, en som smitt tankar med oss.
Om de välsinnade tänker att fascismen står för dörren eller kommit in genom den i Europa, borde de repetera Weimar-tidens politiska historia för att inte göra om misstagen. Om de inte tänker alls utan konstruerar sig den fascism de vill vara emot, då är det farligt. Om de ägnar sig åt denna sin egna favoritfascism är faran den att det verkligt onda smyger sig in bakvägen.
Den öppna debatt, som förmår lyssna och ta in människors erfarenheter utan att hojta högljutt innan man lyssnat, är det kraftfulla motmedlet.
Hur är det nu med Omar Mustafa? S har problem, ser jag i tidningarna. Olle Burell har varit tyst i frågan länge nu, fast han fick problemet sig anvisat, försteombudsman i Stockholms arbetarekommun som han är - och den som tidigare försvarat Omar Mustafa. Hur var det på den familjefest Dagens Seglora så glatt rapporterade om - var den homofobisk? Urban Ahlin hade inga synpunkter på Omar Mustafas twitterinlägg där han ville skicka JAS-plan mot Israel. Borde inte Ahlin haft det? Ska vi gå i krig mot Israel eller vad avses? Omar Mustafa-historien kan bli underhållande på många sätt, verkar det.
Dagens Seglora kanske förser oss med nya (S)maskiga detaljer inifrån det ty(S)tnadens (S)ammanhang, där många nu måste prata och några svettas ordentligt under armarna.
Jag bekänner offentligt att jag tror på Gud!
Är det detta som gör mig onödigt glad?
Chäsäd?
fredag 12 april 2013
I allt det trista
I allt det trista måste vi slå vakt om glädjen. Fast regnet var efterlängtat, för regnet knäcker den sista fula snön så på ett mentalt plan kan jag just nu gilla det regn jag snart ska ut i. Hur det blir konkret, vet jag. Mental regnträning har alltså inletts.
För att hålla tristessen på avstånd, håller man sig med vänner. Torbjörn Lindahl bor i Luleå men kan avnjutas på blogg. Just nu lever han upp för han ska börja köra motorcykel. Alltså skrattade jag när jag insåg att han enligt SMHI ska få rejält med snö. Torbjörn driver mycket bestämt att FRIMODIG KYRKA (-S LEDAMÖTER) HAR ROLIGAST. Vi talar nu om ren empiri. Torbjörn har också i ett blogginlägg gått igenom den där processen med att ändra sig. Han beskriver sitt liv i ett nötskal. Sanslöst roligt. Kan bli en klassiker.
Nu tänker jag inte vara serviceinriktad och ge er en länk. Ni får leta upp hans bloogg själva.
Svenska Dagbladet har presterat en omgörning. Det är det vi andra gör när man flyttar soffan och hänger tavlor annorlunda. För oss brukar det ta några dagar att bestämma om det nya var bättre. Journalister gör om tidningen och dagen efter den upphaussade premiären redovisas reaktioner - bara positiva. Helle Klein har twittrat och hennes tvitter återges: "Det känns riktigt bra med en morgontidning som inte faller sönder i tusen delar." Det var ett så fint citat att det återges med bild på Helle Klein. Hon presenteras som "journalist, debattör och präst." Om några veckor kommer ingen att prata om Svenskans nya design - för också den gamla presneterades ju stort som ny en gång. Precis som Östran och Barometern. Journalister är ett lustigt släkte. Men i all omgörning - har journalistiken de senaste 30 åren blivit bättre? Det var inte surt eftertänkt utan bara ett uttryck för den kristna hållningen att glädja sig med dem som gläder sig. Tänk vad en omgörning kan bli till en glädjekälla.
För att hålla tristessen på avstånd, håller man sig med vänner. Torbjörn Lindahl bor i Luleå men kan avnjutas på blogg. Just nu lever han upp för han ska börja köra motorcykel. Alltså skrattade jag när jag insåg att han enligt SMHI ska få rejält med snö. Torbjörn driver mycket bestämt att FRIMODIG KYRKA (-S LEDAMÖTER) HAR ROLIGAST. Vi talar nu om ren empiri. Torbjörn har också i ett blogginlägg gått igenom den där processen med att ändra sig. Han beskriver sitt liv i ett nötskal. Sanslöst roligt. Kan bli en klassiker.
Nu tänker jag inte vara serviceinriktad och ge er en länk. Ni får leta upp hans bloogg själva.
Svenska Dagbladet har presterat en omgörning. Det är det vi andra gör när man flyttar soffan och hänger tavlor annorlunda. För oss brukar det ta några dagar att bestämma om det nya var bättre. Journalister gör om tidningen och dagen efter den upphaussade premiären redovisas reaktioner - bara positiva. Helle Klein har twittrat och hennes tvitter återges: "Det känns riktigt bra med en morgontidning som inte faller sönder i tusen delar." Det var ett så fint citat att det återges med bild på Helle Klein. Hon presenteras som "journalist, debattör och präst." Om några veckor kommer ingen att prata om Svenskans nya design - för också den gamla presneterades ju stort som ny en gång. Precis som Östran och Barometern. Journalister är ett lustigt släkte. Men i all omgörning - har journalistiken de senaste 30 åren blivit bättre? Det var inte surt eftertänkt utan bara ett uttryck för den kristna hållningen att glädja sig med dem som gläder sig. Tänk vad en omgörning kan bli till en glädjekälla.
Dokumentation
Dag Sandahl 2013-04-10
Högby Sjögata 9
387 73 Löttorp
Till
Domkapitlet i Stockholms stift
Box 163 06
103 25 Stockholm
Gärningen jag inte anmäler
Upprepade gånger har jag sedan hösten 2012 utpekats som klandervärd av Dagens Seglora/Seglora smedja, där pastorerna Helle Klein och Ewa Hotz Lindqvist som chefredaktör respektive verksamhetsansvarig, driver verksamheten tillsammans med redaktören Mattias Irving.
Jag anklagas för att publicera antisemitisk propaganda och kallas ”knähund till högerextremister” (Dagens Seglora 5 april)
Jag anklagas för att sprida antisemitism. (Dagens Seglora 8 april)
Det talas om min ”gränslöshet gentemot samhällets mest extrema element” (Dagens Seglora 8 april) – varmed avses högerextremism.
Nu har jag visserligen skrivit en bloggpost där jag tar avstånd från atisemitism men Helle Klein menar i sin kommentar på bloggposten ”Dag Sandahl publicerar antisemitisk propaganda” (5 april) att ”det om något är ohederligt” eftersom Helle Klein fått för sig att först sedan ”vi” påpekat det hela, tar ”han” avstånd från kommentaren.
Jag behöver inte gå in på detaljer. Den sammantagna bilden är begriplig:
Jag framställs som ohederlig, som medlöpare till högerextremism och som en som sprider antisemitism/antisemitisk propaganda.
Ingenting av detta är sant.
Jag noterar skillnaden i uppträdande när det handlar om Omar Mustafa, som ifrågasatts därför att Islamiska förbundet, vars ordförande han är, kallat föreläsare som anfört t ex Sions Vises Protokoll som källa för en antisemitisk hållning.
Omar Mustafa manas förtydliga sig.
Jag, och den nomineringsgrupp jag tillhör, får inte motsvarande maning. När det gäller mig, räcker de osanna beskyllningarna. Att jag i ett blogginlägg på Bloggardag (5 april) tagit avstånd från all antisemitism blir i kommentaren framställt som en ohederlighet.
Kritik mot makt kan gott bedrivas med skarpa vapen, ironi som ett av dem. Traditionen från Bengt Lidforss är viktig när det handlar om maktgranskning. Jag uppfattar att denna tradition förvaltats av August Strindberg, Jan Myrdal och Dr Gormander – de senaste två i Aftonbladet. Annorlunda är det med de personligt illvilliga lögnkampanjerna.
Naturligtvis är det som Dagens Seglora skriver riktat mot min person i avsikt att offentligt framställa mig som en klandervärd, ohederlig person.
Det är präster i Svenska kyrkan som står bakom beskyllningarna.
I sak är beskyllningarna osanna.
Till sin natur är de avsedda som förolämpningar. Att de inte är sanna, förtar inte den kränkande effekten.
Det är också denna effekt som avses drabba inte bara mig utan nomineringsgruppen Frimodig kyrka.
Jag kan inte se att de präster som agerar så, motsvarar vad de lovat vid sin prästvigning att bli ”vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet”.
Inga av de gärningar som utförts i det organ där Klein och Hotz Lindqvist är ansvariga anmäler jag dock till domkapitlet.
Problemet jag anmäler
Det är allmänt känt att preses och vice preses i Stockholms domkapitel varit med om att bevilja Seglora smedja/Dagens Seglora betydande ekonomiskt understöd. Den jävsituation som uppkommer vid en anmälan, gör situationen absurd. Kan man verkligen tänka sig att det skulle finnas en beredvillighet att fälla företrädarna för en institution, som fått dessa subsidier och därmed skada också Stockholms stift och den auktoritet som biskop och stiftsstyrelse skulle tänkas ha?
Jag kan inte se hur situationen skulle hanteras. Vi har ingen rättsordning där ett annat domkapitel träder in och tar över prövningen om ett betydande jäv kan misstänkas.
Min fråga till Domkapitlet kan alltså ställas mycket personligt:
Vad ska jag, som utsatts för lögner och förtal av Dagens Seglora, vars verksamhet är ett ansvar för två präster i stiftet, göra för att frias från de falska anklagelserna och för att de inte ska fortsätta spridas till nya läsare via nätet?
Om Domkapitlet i övrigt avser att agera, är en fråga för just Domkapitlet.
torsdag 11 april 2013
Jag - en lögnare
Man kan fundera över vilket skiljetecken rubriken ska ha. Ett utropstecken? Ett frågetecken?
Mattias Irving är glasklar i en bloggkommentar. Jag drar mig inte för att ljuga när det passar. Jag förvanskar medvetet citat av Irving. Och så får vi en hänvisning till twitter. Men jag läser och ser alls inte vad Irving påstår ska finnas där. Ett vet jag. Av Dagens Seglora har jag den 8 april anklagats för att sprida antisemitism, anklagats för att publicera antisemitisk propaganda (5 april) och vara "knähund till högerextremister" (5 april).
Frågan ställdes om det inte var allvarligare att bjuda in någon till en konferens än att låta någon kommentera på ens blogg. Därmed torde avses Omar Mustafa respektive Dag Sandahl - för det var ju inte den som skrev bloggkommentaren som tilläts kommentera. Den anklagelsen riktades faktiskt mot mig.
På detta svarar Irving: "Stor skillnad. Den ene driver öppen antijudisk kampanj. Den andra pratar om sin tro. Fortfarande problem men du ser skillnaden." Det är möjligt att Irving avser någon annan än mig - men det var mig frågan gällde. För detta anklagar Irving mig för lögn.
Jag säger ett: De som fiansierar Dagens Seglora har ett ansvar att röja upp. Mattias Irving lyckades inte beskriva i vilken kyrka han återfinns söndag förmiddag. Han lyckades inte ens förklara att jag missuppfattat något. Han säger att jag ljuger när det passar mina syften. Det är grovt, egentligen alldeles för grovt. Och bortom förståelsehorisonten sådan den återges i den lutherska förklaringen till buden.
Men vad ska man förvänta sig? När Irving skulle få ut Frimodig kyrkas ordförande på banan att kommentera så skrev han att det var "tråkiga frågor" han fick ställa. Tråkiga? Hur då - för Irving? Hyckleri och falskhet kallas beteendet.
Dagens Seglora har, markerar Irving, inte kallat mig antisemit. Då undrar jag: Har Dagens Seglora skrivit något om mig som vid närmare eftertanke måste formuleras annorlunda?
En anonym skribent undrar om en artikel av redaktör Dike där jag - för någon gång i ordningen - påstås ha bytt hållning. 2000 ville jag inte en undersökning om Stasi som jag 2013 vill. Den artikeln såg jag i tidningen Barometern och svarar där. Det är i princip samma svar jag gav i Östran och i kanske någon tidning till förra året.
Motionen 2000 skrevs av Dike själv och syftade till att undersöka vilka i Svenska kyrkan som gjort gemensam sak med kommunismen. Jag uppfattade att saken gällde en vendetta mot ärkebiskop Hammar och biskop Lind. Kyrkomötet sa nej till motionen. Det som föreslogs var inte forskningsbart.
Det vi undrar nu är forskningsbart. Vad gjorde Stasi i stiftet och vilket var syftet?
Läs protokollet från kyrkomötet 2000 så ser ni. Men tjata inte på att ni ska ha svar i andra fora än där frågan ställts. Det blir orimligt. Det är inte jag som erbjuds resurser från bidragsgivare för att kunna ägna mig åt skrivarverksamhet och migelverksamhet hos fackföreningsrörelsen och på bokförlag. Jag har en församling att sköta. Och då är det något att göra mest varje dag, som det heter.
Mattias Irving är glasklar i en bloggkommentar. Jag drar mig inte för att ljuga när det passar. Jag förvanskar medvetet citat av Irving. Och så får vi en hänvisning till twitter. Men jag läser och ser alls inte vad Irving påstår ska finnas där. Ett vet jag. Av Dagens Seglora har jag den 8 april anklagats för att sprida antisemitism, anklagats för att publicera antisemitisk propaganda (5 april) och vara "knähund till högerextremister" (5 april).
Frågan ställdes om det inte var allvarligare att bjuda in någon till en konferens än att låta någon kommentera på ens blogg. Därmed torde avses Omar Mustafa respektive Dag Sandahl - för det var ju inte den som skrev bloggkommentaren som tilläts kommentera. Den anklagelsen riktades faktiskt mot mig.
På detta svarar Irving: "Stor skillnad. Den ene driver öppen antijudisk kampanj. Den andra pratar om sin tro. Fortfarande problem men du ser skillnaden." Det är möjligt att Irving avser någon annan än mig - men det var mig frågan gällde. För detta anklagar Irving mig för lögn.
Jag säger ett: De som fiansierar Dagens Seglora har ett ansvar att röja upp. Mattias Irving lyckades inte beskriva i vilken kyrka han återfinns söndag förmiddag. Han lyckades inte ens förklara att jag missuppfattat något. Han säger att jag ljuger när det passar mina syften. Det är grovt, egentligen alldeles för grovt. Och bortom förståelsehorisonten sådan den återges i den lutherska förklaringen till buden.
Men vad ska man förvänta sig? När Irving skulle få ut Frimodig kyrkas ordförande på banan att kommentera så skrev han att det var "tråkiga frågor" han fick ställa. Tråkiga? Hur då - för Irving? Hyckleri och falskhet kallas beteendet.
Dagens Seglora har, markerar Irving, inte kallat mig antisemit. Då undrar jag: Har Dagens Seglora skrivit något om mig som vid närmare eftertanke måste formuleras annorlunda?
En anonym skribent undrar om en artikel av redaktör Dike där jag - för någon gång i ordningen - påstås ha bytt hållning. 2000 ville jag inte en undersökning om Stasi som jag 2013 vill. Den artikeln såg jag i tidningen Barometern och svarar där. Det är i princip samma svar jag gav i Östran och i kanske någon tidning till förra året.
Motionen 2000 skrevs av Dike själv och syftade till att undersöka vilka i Svenska kyrkan som gjort gemensam sak med kommunismen. Jag uppfattade att saken gällde en vendetta mot ärkebiskop Hammar och biskop Lind. Kyrkomötet sa nej till motionen. Det som föreslogs var inte forskningsbart.
Det vi undrar nu är forskningsbart. Vad gjorde Stasi i stiftet och vilket var syftet?
Läs protokollet från kyrkomötet 2000 så ser ni. Men tjata inte på att ni ska ha svar i andra fora än där frågan ställts. Det blir orimligt. Det är inte jag som erbjuds resurser från bidragsgivare för att kunna ägna mig åt skrivarverksamhet och migelverksamhet hos fackföreningsrörelsen och på bokförlag. Jag har en församling att sköta. Och då är det något att göra mest varje dag, som det heter.
Fides caritate formata
Fides caritate formata betyder, som de vet som firar högmässa i Nordölands församling, "tro formad i kärlek". Jag återkommer strax till temat.
Dessförinnan noterar jag det politiska livets alla möjliga förvecklingar. Omar Mustafa följde jag på Aftonbladet och såg att Mona Sahlin går till attack mot S-ledningen och kräver ett avståndstagande från Omar Mustafa.
Alex Bengtsson, Expo, menar att Omar Mustafa upprätthållit en plattform för rasister och antisemiter. Jag noterar.
Men sedan fattar jag vad Evin Baksi uträttat: http://www.newsmill.se/node/50128 - då är det faktiskt allvar, stenhårt allvar. Hon menar att det gått för långt.
Men om allt detta kan jag säga, att jag sitter på avstånd och beskådar hur Olle Burell hävdat att kritiken beror på antimuslimska hållningar. Mona? Alex? Evin? Nej, detta blir värt att följa fortsättningsvis.
Jag lutar mig tillbaka och det enda jag är osäker om är hurvida det jag ser är udnerhållning eller underhållningsvåld.
Hur ska Dagens Seglora hantera den uppkomna situationen? Det ser den som följer Mattias Irving på twitter. Där presenterar Irving Omar Mustafa som "en uttalad antirasist som bjuder in fel folk" mot mig - "en som aktivt publicerar antisemitism". På förfrågan preciserar Irving sig. "Den ene driver öppen antijudisk kampanj" - vilket torde betyda att jag är den åsyftade - medan den andre - Omar Mustafa - "pratar om sin tro".
För första gången som präst kommer jag på mig själv med att önska att någon inte är kyrkokristen. Då kan jag hantera att Irving sanningslöst beskyller mig för något jag inte är. Men om hans tro är formad i kärlek - fides caritate formata - därför att han på söndagen återfinns vid Herres bord, då får jag problem.
Det borde jag kanske inte få. I 45 år eller mer har jag beskrivits som något jag inte är. Sjlva vanan att avhumanisera och etikettera sitter djupty i Svenska kyrkan och är ett normalt sätt att agera. Jag vet och borde ha lärt mig att i grunden misstro de medkristna, dvs sätta tro till att de är motkristna. Nu skulle det ändå kännas bättre om jag förstår att Irving söndagsvis INTE återfinns vid Herrens bord och hämtar kraft och näring för sitt liv från Ordet. Om den saken kan man väl få besked? Var någonstans går Irving i kyrkan när klockorna kallar söndag förmiddag?
Ett tag funderade jag om Irving ljuger. I filosofisk mening gör han det. Han framställer mig lögnaktigt. Men är det ljug? Antagligen inte, rent subjektivt sett. Han har bestämt sig för hurdan verkligheten - och därmed jag - är. Utifrån denna förförståelse grupperar sig tillvaron.
Att bloggkomentatorn med sin bisarra "stamfrändsargumentation" gick till angrepp mot Frimodig kyrka, att jag faktiskt inte låtit det gå ett dygn (som Seglora hävdat) innan jag kommenterade och att jag skrivit ett blogginlägg där jag avvisat antisemitismen som en omöjlig hållning och beskrivit vad stamfrändskap är för en kristen, blir alldeles irrelevant. Irving ljuger dock inte. Han tror att det förhåller sig som han fått för sig.
Till detta bidrog Hans Ulfvebrand med pengar liksom Eva Brunne. Sensus pumpade in betydande belopp. Ska dessa understödjare verkligen komma undan alla frågor om vad Seglora nu använder medlen till?
Må vara att Irving ljuger utan att i subjektiv mening ljuga - och därmed uppträder så att varje intellektuellt samtal med honom blir en orimlighet. Men Eva och Hans, som måste fatta att Irving beljuger, kan väl inte i längden klara sig undan? Och när de inte klarar sig undan, de lika lite som Sensus, då går Helle och Ewa knappast fria heller.
Johanna Andersson skrev några ord om Pastoralt ansvar på Kristen Opinion den 9 april om ordval på Dagens Seglora som varit "lika obehagliga som ovanliga i kyrkliga sammanhang". En präst från Göteborgs stift ringde glad i hågen och konstaterade att 1990-talets ämbetsdiskussioner alltså inte hamnat i denna kategori. Nej, det gjorde de inte. De kanske var hårda men inte på den uselhetsnivå vi nu ser. Bortsett förstås, bortsett från Ingmar Ström. Är det något fundamentalt fel på folk som blir journalister eller uppstår felet när de blir journalister?
Annars? Kooikervalpen Lovis föddes i går. Hon kommer att hämtas när hon är 10 veckor. I perspektiv blir de besinningslösa beskyllningarna inte dagens eller livets viktiga.
Dessförinnan noterar jag det politiska livets alla möjliga förvecklingar. Omar Mustafa följde jag på Aftonbladet och såg att Mona Sahlin går till attack mot S-ledningen och kräver ett avståndstagande från Omar Mustafa.
Alex Bengtsson, Expo, menar att Omar Mustafa upprätthållit en plattform för rasister och antisemiter. Jag noterar.
Men sedan fattar jag vad Evin Baksi uträttat: http://www.newsmill.se/node/50128 - då är det faktiskt allvar, stenhårt allvar. Hon menar att det gått för långt.
Men om allt detta kan jag säga, att jag sitter på avstånd och beskådar hur Olle Burell hävdat att kritiken beror på antimuslimska hållningar. Mona? Alex? Evin? Nej, detta blir värt att följa fortsättningsvis.
Jag lutar mig tillbaka och det enda jag är osäker om är hurvida det jag ser är udnerhållning eller underhållningsvåld.
Hur ska Dagens Seglora hantera den uppkomna situationen? Det ser den som följer Mattias Irving på twitter. Där presenterar Irving Omar Mustafa som "en uttalad antirasist som bjuder in fel folk" mot mig - "en som aktivt publicerar antisemitism". På förfrågan preciserar Irving sig. "Den ene driver öppen antijudisk kampanj" - vilket torde betyda att jag är den åsyftade - medan den andre - Omar Mustafa - "pratar om sin tro".
För första gången som präst kommer jag på mig själv med att önska att någon inte är kyrkokristen. Då kan jag hantera att Irving sanningslöst beskyller mig för något jag inte är. Men om hans tro är formad i kärlek - fides caritate formata - därför att han på söndagen återfinns vid Herres bord, då får jag problem.
Det borde jag kanske inte få. I 45 år eller mer har jag beskrivits som något jag inte är. Sjlva vanan att avhumanisera och etikettera sitter djupty i Svenska kyrkan och är ett normalt sätt att agera. Jag vet och borde ha lärt mig att i grunden misstro de medkristna, dvs sätta tro till att de är motkristna. Nu skulle det ändå kännas bättre om jag förstår att Irving söndagsvis INTE återfinns vid Herrens bord och hämtar kraft och näring för sitt liv från Ordet. Om den saken kan man väl få besked? Var någonstans går Irving i kyrkan när klockorna kallar söndag förmiddag?
Ett tag funderade jag om Irving ljuger. I filosofisk mening gör han det. Han framställer mig lögnaktigt. Men är det ljug? Antagligen inte, rent subjektivt sett. Han har bestämt sig för hurdan verkligheten - och därmed jag - är. Utifrån denna förförståelse grupperar sig tillvaron.
Att bloggkomentatorn med sin bisarra "stamfrändsargumentation" gick till angrepp mot Frimodig kyrka, att jag faktiskt inte låtit det gå ett dygn (som Seglora hävdat) innan jag kommenterade och att jag skrivit ett blogginlägg där jag avvisat antisemitismen som en omöjlig hållning och beskrivit vad stamfrändskap är för en kristen, blir alldeles irrelevant. Irving ljuger dock inte. Han tror att det förhåller sig som han fått för sig.
Till detta bidrog Hans Ulfvebrand med pengar liksom Eva Brunne. Sensus pumpade in betydande belopp. Ska dessa understödjare verkligen komma undan alla frågor om vad Seglora nu använder medlen till?
Må vara att Irving ljuger utan att i subjektiv mening ljuga - och därmed uppträder så att varje intellektuellt samtal med honom blir en orimlighet. Men Eva och Hans, som måste fatta att Irving beljuger, kan väl inte i längden klara sig undan? Och när de inte klarar sig undan, de lika lite som Sensus, då går Helle och Ewa knappast fria heller.
Johanna Andersson skrev några ord om Pastoralt ansvar på Kristen Opinion den 9 april om ordval på Dagens Seglora som varit "lika obehagliga som ovanliga i kyrkliga sammanhang". En präst från Göteborgs stift ringde glad i hågen och konstaterade att 1990-talets ämbetsdiskussioner alltså inte hamnat i denna kategori. Nej, det gjorde de inte. De kanske var hårda men inte på den uselhetsnivå vi nu ser. Bortsett förstås, bortsett från Ingmar Ström. Är det något fundamentalt fel på folk som blir journalister eller uppstår felet när de blir journalister?
Annars? Kooikervalpen Lovis föddes i går. Hon kommer att hämtas när hon är 10 veckor. I perspektiv blir de besinningslösa beskyllningarna inte dagens eller livets viktiga.
onsdag 10 april 2013
Lite roligt
På Östrans förstasida (papperstidningen) puffas idag för artikeln om Simon Lind, som går sista året på Stagneliusskolan. Simon valde att arbeta med apologetik som slutarbete och höll en föreläsning i aulan. Den lockade alltså också tidningen och ett 40-tal åhörare. Lite roligt.
Försvaret av den kristna tron och förmågan att frimodigt stå upp för det man tänker, är grundbultar. Simons föreläsning missade jag - lantegendomen ligger för långt bort - men journalisten var uppenbarligen lite tagen. Tron hör hemma i offentligheten. Simon påpekade att många är kristna men ingen vill prata om det. Själv "kom han ut" som kristen sedan han blivit intresserad av kristen tro vid konfirmationen. Jag kanske bort nämna at Simon kommer från Södvik på norra Öland?
Lite rolig är Simons exercis med gudsbevis. I tidningen får vi veta att Simon höll lyssnarna i sitt grepp. Så är det när tron också är intellektuell och Kyrkan träder fram som en intellektuell rörelse, vilket den är. Blir vi duktiga bara på att säga vad tron nästan är, lyssnarvänligt och relevant, är den uppenbara risken att vi aldrig säger vad tron egentligen är och vad den faktiskt gör med oss. De kristna tänker i en flertusenårig gemenskap. Den Heliga Skrift är den uppenbarelse som gör att vi kan fatta lite mer än bara ana att det finns något bortom bergen. Och det "vi" som fattar är den stimulerande gemenskap som Kyrkan utgör. De heligas samfund. Det är omskakande att fatta i vilken gemenskap vi ber Psaltaren, till exempel. Genom årtusenden och samtidigt världen över hörs orden!
Det Simon gjorde på Stagg rörde väl om bland åhörarna, kan man förmoda. Och så tog tron plats i det offentliga som något man kan tänka över och tala om. Det känns riktigt befriande. Simon har rört om tidigare kunde kamraterna skrattande meddela för et par år sedan. Han sommarjobbade på lagret i ICA-handeln Trossen och hade lärt sig Salve Regina, som han sjöng som musik under arbetet. Kunderna stannade utanför lagret för att lyssna.
Tron är också skönheten i musiken och liturgin. "Helkristendom", som Åke Talltorp en gång översatt begreppet katolicitet. Upptäckter och upplevelser i ett. Sanning och Sanningens många uttryck som etrt enda sammanhang - och allt format i kärlek.
Lite roligt, som sagt.
Försvaret av den kristna tron och förmågan att frimodigt stå upp för det man tänker, är grundbultar. Simons föreläsning missade jag - lantegendomen ligger för långt bort - men journalisten var uppenbarligen lite tagen. Tron hör hemma i offentligheten. Simon påpekade att många är kristna men ingen vill prata om det. Själv "kom han ut" som kristen sedan han blivit intresserad av kristen tro vid konfirmationen. Jag kanske bort nämna at Simon kommer från Södvik på norra Öland?
Lite rolig är Simons exercis med gudsbevis. I tidningen får vi veta att Simon höll lyssnarna i sitt grepp. Så är det när tron också är intellektuell och Kyrkan träder fram som en intellektuell rörelse, vilket den är. Blir vi duktiga bara på att säga vad tron nästan är, lyssnarvänligt och relevant, är den uppenbara risken att vi aldrig säger vad tron egentligen är och vad den faktiskt gör med oss. De kristna tänker i en flertusenårig gemenskap. Den Heliga Skrift är den uppenbarelse som gör att vi kan fatta lite mer än bara ana att det finns något bortom bergen. Och det "vi" som fattar är den stimulerande gemenskap som Kyrkan utgör. De heligas samfund. Det är omskakande att fatta i vilken gemenskap vi ber Psaltaren, till exempel. Genom årtusenden och samtidigt världen över hörs orden!
Det Simon gjorde på Stagg rörde väl om bland åhörarna, kan man förmoda. Och så tog tron plats i det offentliga som något man kan tänka över och tala om. Det känns riktigt befriande. Simon har rört om tidigare kunde kamraterna skrattande meddela för et par år sedan. Han sommarjobbade på lagret i ICA-handeln Trossen och hade lärt sig Salve Regina, som han sjöng som musik under arbetet. Kunderna stannade utanför lagret för att lyssna.
Tron är också skönheten i musiken och liturgin. "Helkristendom", som Åke Talltorp en gång översatt begreppet katolicitet. Upptäckter och upplevelser i ett. Sanning och Sanningens många uttryck som etrt enda sammanhang - och allt format i kärlek.
Lite roligt, som sagt.
tisdag 9 april 2013
Jag tror på Gud!
Låt mig vara tydlig. Jag tror på Gud - men hade jag inte trott på Gud tidigare, hade jag blivit en hängiven lärjunge idag. Tänka sig - Dagens Seglora jagar på med en lögnkampanj om att jag "fortsätter sprida" antisemitism och sen exploderar Omar Mustafa-affären rakt i nyllet på S. Nemesis Divina, skulle Linné ha sagt.
Jag nämnde saken som hastigast för vår käre himmelske Fader när jag diskade i förmiddags och sa att jag ju visste att Han hjälper de rättfärdiga men att jag (skrap, skrap med foten) inte kunde tänka mig att räknas in bland dem - men tack i alla fall. Då fick jag en påminnelse om vad Jesus gjort på korset och förstod sammanhanget. Är man med i sällskapet så är man trygg och kan vara frimodig, fast man inte riktigt förstår hur det kommer sig. Det har med Jesus och påskfirande att göra, så mycket har jag fått klart för mig.
Och sedan har det fortsatt. Omar Mustafa kan förstås hoppas på att bli trodd på sitt ord om att han dagligen bestrider antisemitismen. Nu hörde jag ju PLO-argumenten i Amman där Sions Vises Protokoll anfördes så jag tror jag fattar tankefiguren. Olle Burell är trygg med Omars grundvärderingar, får vi veta i AB. Jag tror Burell står inför större problem än han inser. När Expo redovisar vad Omar Mustafa gillar på Facebook kan man nog lugnt konstatera att (S)kiten exploderar S i an(S)iktet. Vi har exempel på tydlig antisemitism. Willy Silberstein har alldeles rätt. Och här är den en politisk makt - inom SAP av alla partier!! Minns också att Staffan Skott varnade för något så här men sannerligen träffade i målets underkant.
Vi kanske ska ställa en fråga om Dagens Seglora? Vi får av Dagens Seglora veta: "Institutet MEMRI, som är knutet till Israeliska försvaret, har påvisat att Sultan (professorn som inbjöds föreläsa, DS) har uttalat sig djupt antisemitiskt, spritt myter om judiska ritualmord och talat om att döda judar." Nu vill jag veta om MEMRI:s koppling till den israeliska försvarsmakten är något argument - har professor Sultan uttalat sig så som rapporteras eller är det hela enligt Dagens Seglora en israelisk psyops, dvs psykologisk krigföring. Innan ni svarar så betänk att en av mina militära lärare var israel. Är det som sägs sant eller inte? Är Mustafas avfärdande av MEMRI en hållning som Dagens Seglora delar? När Willy Silberstein metodiskt avslöjar Mustafas hyllning av den fd turkiske premiärministern Erbakan som talade om en judisk världskonspiration - är det inte ett problem att detaljer tycks bilda just den helhet Mustafa förnekar finns?
I största allmänhet skulle jag nog vilja veta hur professorernas medverkan finansierades. Med offentliga anslag? Med anslag från något politiskt parti? Med pengar från andra länder?
Och hur är det egentligen med de så populära muslimska familjefesterna, så här i eftertankens bleka sken? De ter sig kanske inte lika oskyldigt trevliga utan som ett inslag för att göra - ja, vad då?
Det tycks f ö som om Hdelle Klein minglar runt i Stockholms politiskt/kulturella liv och berättar ungefär vad som sägs på Dagens Segloras sida "Sandahl fortsätter sprida antisemitism." Då berättar hon om "kyrkan och rasismen" - alla kyrkliga åker med på (S)kitvagnen. Det ska vi nog inte riktigt finna oss i, enligt min ringa mening sonm en helt annan herr Omar lärde oss säga.
Jag nämnde saken som hastigast för vår käre himmelske Fader när jag diskade i förmiddags och sa att jag ju visste att Han hjälper de rättfärdiga men att jag (skrap, skrap med foten) inte kunde tänka mig att räknas in bland dem - men tack i alla fall. Då fick jag en påminnelse om vad Jesus gjort på korset och förstod sammanhanget. Är man med i sällskapet så är man trygg och kan vara frimodig, fast man inte riktigt förstår hur det kommer sig. Det har med Jesus och påskfirande att göra, så mycket har jag fått klart för mig.
Och sedan har det fortsatt. Omar Mustafa kan förstås hoppas på att bli trodd på sitt ord om att han dagligen bestrider antisemitismen. Nu hörde jag ju PLO-argumenten i Amman där Sions Vises Protokoll anfördes så jag tror jag fattar tankefiguren. Olle Burell är trygg med Omars grundvärderingar, får vi veta i AB. Jag tror Burell står inför större problem än han inser. När Expo redovisar vad Omar Mustafa gillar på Facebook kan man nog lugnt konstatera att (S)kiten exploderar S i an(S)iktet. Vi har exempel på tydlig antisemitism. Willy Silberstein har alldeles rätt. Och här är den en politisk makt - inom SAP av alla partier!! Minns också att Staffan Skott varnade för något så här men sannerligen träffade i målets underkant.
Vi kanske ska ställa en fråga om Dagens Seglora? Vi får av Dagens Seglora veta: "Institutet MEMRI, som är knutet till Israeliska försvaret, har påvisat att Sultan (professorn som inbjöds föreläsa, DS) har uttalat sig djupt antisemitiskt, spritt myter om judiska ritualmord och talat om att döda judar." Nu vill jag veta om MEMRI:s koppling till den israeliska försvarsmakten är något argument - har professor Sultan uttalat sig så som rapporteras eller är det hela enligt Dagens Seglora en israelisk psyops, dvs psykologisk krigföring. Innan ni svarar så betänk att en av mina militära lärare var israel. Är det som sägs sant eller inte? Är Mustafas avfärdande av MEMRI en hållning som Dagens Seglora delar? När Willy Silberstein metodiskt avslöjar Mustafas hyllning av den fd turkiske premiärministern Erbakan som talade om en judisk världskonspiration - är det inte ett problem att detaljer tycks bilda just den helhet Mustafa förnekar finns?
I största allmänhet skulle jag nog vilja veta hur professorernas medverkan finansierades. Med offentliga anslag? Med anslag från något politiskt parti? Med pengar från andra länder?
Och hur är det egentligen med de så populära muslimska familjefesterna, så här i eftertankens bleka sken? De ter sig kanske inte lika oskyldigt trevliga utan som ett inslag för att göra - ja, vad då?
Det tycks f ö som om Hdelle Klein minglar runt i Stockholms politiskt/kulturella liv och berättar ungefär vad som sägs på Dagens Segloras sida "Sandahl fortsätter sprida antisemitism." Då berättar hon om "kyrkan och rasismen" - alla kyrkliga åker med på (S)kitvagnen. Det ska vi nog inte riktigt finna oss i, enligt min ringa mening sonm en helt annan herr Omar lärde oss säga.
Rastypiskt
Gårdagen var solig och några promenader kunde hunden och jag gå, hunden in under isflaken som tryckts upp över bryggfundamentet. Annars tillbringade hunden tiden i solen, antingen på golvet när solen sken där, eller i sängen. "Rastypiskt" för foxterrier fick jag veta. Jag undrar hur det blir med kooikervalpen, som planeras som tillskott. Lägger sig den också timtals i solen? Eller är den rasen annorlunda? Jag vet inte. Men när det gäller hundar ska man tydligen tala ras. Och stamtavla! Vad Dagens Seglora än ljuger ihop så begränsar jag rastänkandet till hundar. Men nu väntar vi på den nya rubriken i Dagens Seglora: "Frimodig kyrkas tunga kyrkopolitiker Dag Sandahl erkänner att han är rasist." Hur ska Frimodig kyrka kommentera det - för en kommentar avkrävs nog ordföranden Ekelund.
Fast kanske Dagens Seglora har fått värre problem. Ni kommer ihåg reportaget i DS från den trevliga muslimska familjefesten i åskas (DS 2 april). Nu när Omar Mustafa valts in i den socialdemokratiska partistyrelsen läser jag hos Expo att Willy Silberstein undrar över invalet. Vad säger S om att Omar Mustafa som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in antisemiterna Salah Sultan och Rayhab Al-Seranjy, som båda fört fram traditionella antisemitiska påståenden, undrar Silberstein. Traditionella antismitiska påståenden är, som ni vet det där med Sions Vises Protokoll, om judiskt kapital och judisk kontroll av media. Omar Mustafa försvarade med argumentet att antisionism tolkas som antisemitism - och det finns en distinktion, men faktiskt inte när man anför den gamla förfalskningen Sions Vises Protokoll. Då har vi samma problem som jag stötte på i Amman en gång i tiden. Antisionismen tar steget över och blir antisemitism.
Min vän Staffan Skott, han blev min vän när han skrev en bloggkommentar i går även om jag inte övertygas av hans kristendomsuppgörelse, verkar få mer rätt i sina förmodanden än han själv tänkte. Han menade att det finns en risk för antisemitism där fint folk och muslimska invandrare förenas men tänkte nog inte den socialdemokratiska partistyrelsen. Willy Silberstein, vars charmerande pappa visade att man med bevarad mänsklig värdighet kan hantera livets svåra, har rätt när han larmar - för förhållandet är alarmerande. Saken gäller inte nynazism. Saken gäller svensk socialdemokrati.
Dagens Seglora kan ha rätt - mötena i Islamiska förbundet ska ses som glada familjefester? Men det återstår nog att bevisa, givet det vi nu vet.
Om Dagens Seglora återhämtar sig - Sandahlskandalen etablerades som vi minns i höstas men det blir mycket skrik och lite ull - kanske man kunde få till en ny rubrik. Förslagsvis: "Frimodig kyrkas tunge kyrkopolitiker Dag Sandahl spred nazistpropaganda." Underrubrik: Frimodig kyrka kommenterar inte. I sak skulle det vara sant, om ordet "spred" får en något vidare syfte, för jag tog hem propagandan sedan jag delat med mig av dess innehåll - men varför vara kitslig.
Jag tog med tidningen Värendsbladet till skolan, tidningen som hemmansägaren i Sandsjö Nils-Erik Rydström gav ut. Vi läste och diskuterade, de så sinnade klasskamraterna. Vi ringde Rydström, som förnekade att förintelsen alls ägt rum och pläderade för ett sunt vegetariskt liv med gymnastik och idrott. Jag gick till Kronobergaren (S) och menade att nynazismen borde uppmärksammas. Detta var för 50 år sedan. Skriva om nazism och nynazism ville inte tidningen. Detta var fram till Göran Persson rådande - felaktiga! - socialdemokratiska strategi. När en av döttrarna skrev uppsats (för snart sagt 20 år sedan) om nazismen i Kalmar förnekade det tidigare kommunalrådet (S) att det funnits nazism i staden - en stad där borgmästaren flaggade tyskt! Mängden av böcker om Tredje riket som översköljer oss nu, borde ha kommit för 50 år sedan.
Det är förstås möjligt att Dagens Seglora inte återhämtar sig därför att somliga av oss fått nog. Jag ser egentligen inte varför jag ska ta de besinningslösa beskyllningarna. Jag ser inte att okristligheten att stämpla i stället för att samtala ska premieras genom att inte bekämpas.
Jag visar tillbaka kritiken att jag inte omedelbart och högt skrek inför en antisemitisk kommentar - jag ville ju att folk skulle se.
Jag hör nämligen till den grupp, en minoritet kanske, som inte tror att folk är idioter. Man kan läsa och förstå. Jag behöver inte alltid och omedelbart leda dem. Jag tror att detta till dels beror på Murar-Tage, som hade folkskoleutbildning men som läst Kapitalet i Sandlers översättning. Murar-Tage var kommunist, illa ansatt och snäll i Moheda under 1950-talet. Men ska inte underskatta det som kallas vanligt folk - och vanligt folks förmåga att genomskåda de hojtande politiska ideologierna. Om man inte underskattar vanligt folk har nog S ett så stort problem att Jämtins ovilja att kommentera är välmotiverad. "(S)kiter det sig för S?" är ett rubrikförslag till Dagens Seglora.
Fast kanske Dagens Seglora har fått värre problem. Ni kommer ihåg reportaget i DS från den trevliga muslimska familjefesten i åskas (DS 2 april). Nu när Omar Mustafa valts in i den socialdemokratiska partistyrelsen läser jag hos Expo att Willy Silberstein undrar över invalet. Vad säger S om att Omar Mustafa som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in antisemiterna Salah Sultan och Rayhab Al-Seranjy, som båda fört fram traditionella antisemitiska påståenden, undrar Silberstein. Traditionella antismitiska påståenden är, som ni vet det där med Sions Vises Protokoll, om judiskt kapital och judisk kontroll av media. Omar Mustafa försvarade med argumentet att antisionism tolkas som antisemitism - och det finns en distinktion, men faktiskt inte när man anför den gamla förfalskningen Sions Vises Protokoll. Då har vi samma problem som jag stötte på i Amman en gång i tiden. Antisionismen tar steget över och blir antisemitism.
Min vän Staffan Skott, han blev min vän när han skrev en bloggkommentar i går även om jag inte övertygas av hans kristendomsuppgörelse, verkar få mer rätt i sina förmodanden än han själv tänkte. Han menade att det finns en risk för antisemitism där fint folk och muslimska invandrare förenas men tänkte nog inte den socialdemokratiska partistyrelsen. Willy Silberstein, vars charmerande pappa visade att man med bevarad mänsklig värdighet kan hantera livets svåra, har rätt när han larmar - för förhållandet är alarmerande. Saken gäller inte nynazism. Saken gäller svensk socialdemokrati.
Dagens Seglora kan ha rätt - mötena i Islamiska förbundet ska ses som glada familjefester? Men det återstår nog att bevisa, givet det vi nu vet.
Om Dagens Seglora återhämtar sig - Sandahlskandalen etablerades som vi minns i höstas men det blir mycket skrik och lite ull - kanske man kunde få till en ny rubrik. Förslagsvis: "Frimodig kyrkas tunge kyrkopolitiker Dag Sandahl spred nazistpropaganda." Underrubrik: Frimodig kyrka kommenterar inte. I sak skulle det vara sant, om ordet "spred" får en något vidare syfte, för jag tog hem propagandan sedan jag delat med mig av dess innehåll - men varför vara kitslig.
Jag tog med tidningen Värendsbladet till skolan, tidningen som hemmansägaren i Sandsjö Nils-Erik Rydström gav ut. Vi läste och diskuterade, de så sinnade klasskamraterna. Vi ringde Rydström, som förnekade att förintelsen alls ägt rum och pläderade för ett sunt vegetariskt liv med gymnastik och idrott. Jag gick till Kronobergaren (S) och menade att nynazismen borde uppmärksammas. Detta var för 50 år sedan. Skriva om nazism och nynazism ville inte tidningen. Detta var fram till Göran Persson rådande - felaktiga! - socialdemokratiska strategi. När en av döttrarna skrev uppsats (för snart sagt 20 år sedan) om nazismen i Kalmar förnekade det tidigare kommunalrådet (S) att det funnits nazism i staden - en stad där borgmästaren flaggade tyskt! Mängden av böcker om Tredje riket som översköljer oss nu, borde ha kommit för 50 år sedan.
Det är förstås möjligt att Dagens Seglora inte återhämtar sig därför att somliga av oss fått nog. Jag ser egentligen inte varför jag ska ta de besinningslösa beskyllningarna. Jag ser inte att okristligheten att stämpla i stället för att samtala ska premieras genom att inte bekämpas.
Jag visar tillbaka kritiken att jag inte omedelbart och högt skrek inför en antisemitisk kommentar - jag ville ju att folk skulle se.
Jag hör nämligen till den grupp, en minoritet kanske, som inte tror att folk är idioter. Man kan läsa och förstå. Jag behöver inte alltid och omedelbart leda dem. Jag tror att detta till dels beror på Murar-Tage, som hade folkskoleutbildning men som läst Kapitalet i Sandlers översättning. Murar-Tage var kommunist, illa ansatt och snäll i Moheda under 1950-talet. Men ska inte underskatta det som kallas vanligt folk - och vanligt folks förmåga att genomskåda de hojtande politiska ideologierna. Om man inte underskattar vanligt folk har nog S ett så stort problem att Jämtins ovilja att kommentera är välmotiverad. "(S)kiter det sig för S?" är ett rubrikförslag till Dagens Seglora.
måndag 8 april 2013
Stackars POSK
Jag tänker på den partipolitiskt obundna nomineringsgruppen POSK, inte bara POSK i Växjö kommun. Jag har varit med där, tills gruppen valde linjen "Sauberhalten". Jag tycker om många poskare men nu tycker jag också synd om dem. Dagens Seglora bedriver kampanj mot Frimodig kyrka, fem inlägg på raken i sämsta kvällstidningsstuk. Frimodig kyrka uppfattas alltså vara en grupp att bekämpa - men inte POSK! Detta är ett faktum att ta på allvar och borde bekymra POSK.
Jag fick frågan om valet står mellan S och FK. Det enkla svaret är förstås att det tycks göra det - men det enkla svaret är en förenkling. Nu måste väljarna orientera sig och det betyder att analysera hot och risker för Svenska kyrkan. Stordriften räknar jag till kategorin hot och risker men också den medvetet otydliga kristna identiteten liksom oförmågan till mission i Sverige och de bristande lägesanalyserna. Nu har man, såg jag, multireligiös gudstjänst i Sofia kyrka i Stockholm. Religiös i stället för kristen kyrka? Vart ska då vi ta vägen som är svenskkyrkliga in i märgen och kristna därför att vi inte köper det där med att vara religiös. Vi vill Verkligheten som den är, inte ett substitut.
Nog kan man rösta S i kyrkovalet och det med framgång. Men vad säger valmanifestet om Kristus och hans Kyrka? Det borde man kolla. S vill prägla Svenska kyrkan med socialdemokratisk politik. Bygger det framtid?
MiSK är det gröna alternativet - och det är samma koncept. Ett politiskt partiprogram läggs över Kyrkans lära, tro och bekännelse.
C är svårtydbart men partipolitiskt. Blir det motionskrav på månggifte i kyrkomötet? Det är väl inte en orimlig tanke, inte i perspektiv orimligare än om någon för 30 år sedan påstått att C skulle rösta för enkönade vigslar.
FiSK har blivit liberala - och kanske vill man stötta folkpartiet som inte är folkpartiet men något liknande folkpartiet, fast inte, i de kyrkliga valen?
Moderaterna drar sig ur och bildar Borgerlig allians - med borgerlig som tolkningsnyckel. Är det verkligen kristligt klokt? Det tyckte tydligen inte några i Växjö stift, som skapar nomineringsgruppen Vägen, som så här långt visat sig ha svårt med grekiskan men är allmänt välvilligt. Var Jesus och apostlarna verkligen borgare?
Kristdemokraterna fick namnproblem men är alltså kristdemokrater fast inte i det kyrkliga.
Vänster i Svenska kyrkan kanske man ska rösta på - men vad vill ViSK?
SD fick en politisk plattform i kyrkomötet tack vare S. Torgny Larsson (S) kunde aldrig se faran med att direktval skulle ge SD den chansen. Några av oss varnade. Lars Ekblad bland dem. Och jag. När SD inte fick vara med i utskottsarbetet kunde SD ägna sig åt sitt partis frågor med hjälp av Svenska kyrkans datorer och med riksdagsmannaarvode för att sköta partiet. Det var jag emot. Och Frimodig kyrka, förstås. Vi var ensamma om den markeringen, väl att märka.
ÖKA vill den öppna kyrkan för alla - men denna definition döljer finessen att somliga inryms inte i det som kallas "alla". ÖKA bröt sig ur POSK.
Kan man inte rösta på POSK då? Jo. Men varför? POSK låtsas inklusivt men det var just denna inklusivitet gruppen bestämde vara kyrkopolitiskt svårhanterlig. Frimodig kyrka har i vart fall ett namn som säger vad vi vill och står för! Inte konstigt om den sortens hållning utmanar, kan jag förstå.
Hur ska FK hantera den idoga kampanjen mot nomineringsgruppen från Dagens Seglora? Kanske genom att ställa demokratiska grundfrågor? Hur stor plats ska den medvetna och upprepade lögnen ha i det kyrkopolitiska arbete som formar Svenska kyrkan? Det borde vara en gemensam fråga för alla som tänker rösta i kyrkovalet. Sedan får man följa bloggarna, Tant HU, Kristen Opinion och en uppsättning andra, börjar man nysta i en välorienterande blogg så ser man var man kan fortsätta. Det gemensamma samtalet är demokratins livsluft. Försöken att stämpla ut, vanställa, tysta är metoder i andra samhällssystem.
Jag fick frågan om valet står mellan S och FK. Det enkla svaret är förstås att det tycks göra det - men det enkla svaret är en förenkling. Nu måste väljarna orientera sig och det betyder att analysera hot och risker för Svenska kyrkan. Stordriften räknar jag till kategorin hot och risker men också den medvetet otydliga kristna identiteten liksom oförmågan till mission i Sverige och de bristande lägesanalyserna. Nu har man, såg jag, multireligiös gudstjänst i Sofia kyrka i Stockholm. Religiös i stället för kristen kyrka? Vart ska då vi ta vägen som är svenskkyrkliga in i märgen och kristna därför att vi inte köper det där med att vara religiös. Vi vill Verkligheten som den är, inte ett substitut.
Nog kan man rösta S i kyrkovalet och det med framgång. Men vad säger valmanifestet om Kristus och hans Kyrka? Det borde man kolla. S vill prägla Svenska kyrkan med socialdemokratisk politik. Bygger det framtid?
MiSK är det gröna alternativet - och det är samma koncept. Ett politiskt partiprogram läggs över Kyrkans lära, tro och bekännelse.
C är svårtydbart men partipolitiskt. Blir det motionskrav på månggifte i kyrkomötet? Det är väl inte en orimlig tanke, inte i perspektiv orimligare än om någon för 30 år sedan påstått att C skulle rösta för enkönade vigslar.
FiSK har blivit liberala - och kanske vill man stötta folkpartiet som inte är folkpartiet men något liknande folkpartiet, fast inte, i de kyrkliga valen?
Moderaterna drar sig ur och bildar Borgerlig allians - med borgerlig som tolkningsnyckel. Är det verkligen kristligt klokt? Det tyckte tydligen inte några i Växjö stift, som skapar nomineringsgruppen Vägen, som så här långt visat sig ha svårt med grekiskan men är allmänt välvilligt. Var Jesus och apostlarna verkligen borgare?
Kristdemokraterna fick namnproblem men är alltså kristdemokrater fast inte i det kyrkliga.
Vänster i Svenska kyrkan kanske man ska rösta på - men vad vill ViSK?
SD fick en politisk plattform i kyrkomötet tack vare S. Torgny Larsson (S) kunde aldrig se faran med att direktval skulle ge SD den chansen. Några av oss varnade. Lars Ekblad bland dem. Och jag. När SD inte fick vara med i utskottsarbetet kunde SD ägna sig åt sitt partis frågor med hjälp av Svenska kyrkans datorer och med riksdagsmannaarvode för att sköta partiet. Det var jag emot. Och Frimodig kyrka, förstås. Vi var ensamma om den markeringen, väl att märka.
ÖKA vill den öppna kyrkan för alla - men denna definition döljer finessen att somliga inryms inte i det som kallas "alla". ÖKA bröt sig ur POSK.
Kan man inte rösta på POSK då? Jo. Men varför? POSK låtsas inklusivt men det var just denna inklusivitet gruppen bestämde vara kyrkopolitiskt svårhanterlig. Frimodig kyrka har i vart fall ett namn som säger vad vi vill och står för! Inte konstigt om den sortens hållning utmanar, kan jag förstå.
Hur ska FK hantera den idoga kampanjen mot nomineringsgruppen från Dagens Seglora? Kanske genom att ställa demokratiska grundfrågor? Hur stor plats ska den medvetna och upprepade lögnen ha i det kyrkopolitiska arbete som formar Svenska kyrkan? Det borde vara en gemensam fråga för alla som tänker rösta i kyrkovalet. Sedan får man följa bloggarna, Tant HU, Kristen Opinion och en uppsättning andra, börjar man nysta i en välorienterande blogg så ser man var man kan fortsätta. Det gemensamma samtalet är demokratins livsluft. Försöken att stämpla ut, vanställa, tysta är metoder i andra samhällssystem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)