Kort rapport

Jag är hemma igen efter nominerandet i Uppsala. Frimodig kyrkas folk träffades och talade - och höll på att vi inte har några svårigheter med att vara en öppen kyrka. Vi kan öppet tala om valet. Det var vi rätt ensamma om som grupp, begrep vi efterhand. Kyrkans Tidning kan få berätta vidare. Allt vi sa var inte ointressant. Och så dök i sista timmen, som väl blev en halvtimme, kandidaterna upp.
Antje fördes fram från Lunds stift. Hon var professor, fick vi veta. Men det är hon väl ändå inte. Assistant professor i Chicago - vad är det egentligen, hur vetenskapligt är hennes titel prövad? Det vill jag veta. Är hon docentkompetent vid ett svenskt universitet? Jag frågar. Professor kallades hon. Det är hon inte. Och så får vi hoppas att en idog journalist inte behandlar henne, om hon blir ärkebiskop, så som Drottningen behandlades - dvs så att man hittar nazister i stamtavlan. Lite orolig blir jag efter behandlingen av Drottning Silvia. Men det är säkert missriktad omtanke om Svenska kyrkan. Får jag hoppas. Fast om Drottningen skulle hanteras illa därför att pappan var belastad, hur blir det om?

En egendomligt skrudad kyrkoherde från Lunds stift pläderade också för Antje. Hon var en opinionsbildare - det hade en reklaminstitution i Skåne tydligen delat ut pris för. Kyrkoherden läste psalm 288 och fann den stämma in på Antje. Var får de allt ifrån?

Cristina Grenholm fördes fram från Karlstad stift och S - för ordföranden Levi passade på att i slutet av sessionen ytterligare poängtera Cristina. Det kanske var overkill. Har Cristina partibok? Cristina vore kanske en bra ärkebiskop. Genom hennes son kan den vilda karismatiken i Uppsala komma in i kyrkoledningen.

Från Göteborgs stift fördes Per Eckerdal fram.

Jag fick säga något och sa alls inte vad domprosten i Växjö rapporterat, att Åke Bonnier skulle tvingas säga ja. Jag ställde en mycket mer begåvad fråga om Kyrkans kallelse - och det är bara att slå upp i sin Bibel och läsa på. Den inre kallelsen har en prästkandidat - efter vigningen står man till förfogande, kosta vad det kosta vill. Tänker jag. Åke imponerar på mig. Han är den biskop som tydligt varit församlingspräst och tänker på lekfolket och prästerna. Han hanterar sitt eget livs tyngder på ett sätt som inger mig respekt. Säger han ja, kan han bli en bra sammanhållande men inte märkvärdig ärkebiskop. Det fanns ett argument om att ärkebiskopen ska vara medial. Då vinner väl Åke, som hör till en hel mediekoncern?

Uppsala förde fram Ragnar Persenius.  Eller var det M - för det finns ju grupperingar i sammahanget?

Till sist kom Kristdemokraterna med två namn: Esbjörn Hagberg och Hans Stiglund.
Jag ska intet tillägga eller förändra - men kristdemokraterna är väldigt kristdemokratiska. Det ska vara lite Jesus-stuk och då dyker Hagberg och Stiglund upp. Vackert på sitt sätt.

Detta var det hela.
Undrar vad prästerna och diakonerna i Uppsala kom fram till.
Och lite kan man notera att det inte är särskilt trångt i startfältet.

Ingen ställde frågan om man kan lista ut vem Gud redan har valt. Men det kanske är den enda vettiga frågan? Eller kan det vara så att Gud blivit ointresserad av ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan?

Jag visste det - jag älskar det!

Man hålls med vänner. Passivformen beskriver hur vänner är tecken på Guds omsorg om en.
Åker jag tåg förbi Linköping, försöker jag ringa min vän Niklas bara för att trumpeta ut sanningen att jag verkligen 1. åker tåg och 2. är i Linköping.
Är tåget försenat eller har det strulat är det en plusfaktor för samtalet. Tycker jag.
När jag ska till att bli pensionär kommer jag - Deo volente - att bo vid Södra stambanan. I Moheda. Niklas ska få sitta på balkongen vid ett för hans skull inköpt cafébord - men de jag såg var skräckinjagande i sina färger så inköpet har fått anstå.

När det handlade om min suckan inför tågresa till Uppsala kom ett tröstande besked. Ni ska få läsa det!

"Jag har en kommunikationstidtabell från 1958 här hemma. 1958 kunde man verkligen ta tåget från Löttorp.

Ponera att kyrkoherden i Högby skulle till Uppsala en vanlig vardag. Han bör då ta morgontåget från Löttorp, avgång kl 0631. Tåget bytte riktning i Borgholm, som bekant, vilket gjorde det möjligt att inhandla något förmiddagsfikaliknande å kiosken i Borgholms station. Tolv minuter hade du på dig, 0738 – 0750. Kl 0900 är tåget i Färjestaden. Anslutande färja går 0930, ankomst Kalmar 0955.

Sedan är frågan vilken bana du ska ta. Jag föredrar ju nuvarande Stångådalsbanan, där nästa tåg går kl 1120. Smalspårståget till Berga är ett blandat tåg som tar extra lång tid på sig. Efter byten i Berga (1331-1342), Hultsfred (1426-1500), Linköping (1748-1858 (besök å järnvägsrestaurangen rekommenderas)) är du i Stockholm kl 2205. En kvart därefter, kl 2220 går persontåg 448 mot Uppsala, ankomst dit kl 2329.

Samma ankomsttid till Uppsala får du om du tar snabbrälsbussen Kalmar – Nässjö, alltså via Orrefors, Åseda och Vetlanda. Men då kan du tillbringa 4 ½ timme i Kalmar, avgång därifrån kl 1425. (Tåget före det, alltså Kalmar – Åseda – Nässjö, ifall du undrar, gick kl 0710).

Återstår den nuvarande Kust-till-Kust-banan, den tråkigaste. Där har just ett tåg gått (kl 0930) från Kalmar när du kommer kl 0955. Nästa går kl 1300. Det kommer till Emmaboda kl 1412. Efter bara fjorton minuter avgår tåget (som utgår från Karlskrona) kl 1426 och efter uppehåll i t ex Skruv, Åryd och Räppe är du i Alvesta kl 1556. Där avgår anslutande snälltåg 18 kl 1615. Det kommer till Stockholm knappt sex timmar senare, alltså kl 2205 – och, ja, det är samma tåg som Åsedarälsbussen ansluter till i Nässjö och Hultsfredsrälsbussen ansluter till i Linköping.

Solklart alltså: avgång Löttorp kl 0631, ankomst Uppsala kl 2329. Frågan är bara om du vill ta den vackra vägen över Hultsfred eller i stället vara en bra stund i Kalmar. Alvesta-vägen är i alla fall inget alternativ (snälltåg 18 stannar förstås inte i Moheda).

Jo, förresten, det finns en annan möjlighet, i alla fall om sammanträdet infaller en måndag. Då tar du söndagsrälsbussen från Löttorp kl 1602, byter till färja Färjestaden (kl 1835-1900), äter en bättre kvällsmiddag och placerar dig sedan i sovvagnen som avgår Kalmar kl 2102 för att ankomma Stockholm kl 0810. Med nästa tåg från Stockholm är du i Uppsala kl 0925.

Problemet är att vardagar går dagens (andra och) sista tåg från Löttorp redan kl 1310…

Enda vettiga är förstås att bygga ny järnväg, med stambanestandard, från Kalmar på (delvis ny) bro över Kalmarsund till Böda. Då borde man klara Löttorp – Kalmar på 50 minuter, Kalmar – Linköping på två timmar (vi jobbar på saken) och Linköping – Stockholm på 1 timme (Ostlänken). Med lite byten klarar du centrala Löttorp – centrala Uppsala på under fem timmar. Det gör du väl inte med flyget?!"

 

Nu har vi faktiskt Silverlinjen, buss från Böda kl 07.15 alla dagar med ankomst Cityterminalen 14.45 eller avgång 14.15 och Cityterminalen 21.45. Men det funkade inte den här gången. Bil från Löttorp till flygplatsen i Kalmar, flyg till Arlanda och tåg ska ta under fem timmar, dock. Arlanda har bra tåpg förbindelser till Uppsala, nämligen!

 

Vill verkligen inte någon söka tjänsten efter mig?

 

Och hur kunde jag veta att min vän Järnvägsentusiasten skulle tänka på mig?

 

Nu ska ni få höra

I dag flyger vår vän biskop Johansson i luften. Han ska till Costa Rica med sitt entourage.  Han får flyga, för det går väl inget tåg till Costa Rica från Växjö. Det är bra att han kan ta sig iväg. Stiftskansliet i Växjö har drabbats av GIP. Det betyder att kansliet ska få ny server och verksamheten begynte kl 15 i fredags och man ska räkna med kontaktlöshet veckan ut. Vet man inte handläggarnas direktnummer, kan man inte nå dem. Stackarna.

Hur fördriver stiftskansliets personal veckan? I går var det visning av Växjö domkyrka. Dessvärre pågick, fick jag höra av en som inte är anställd i stiftet, arbete med ljudanläggningen så guidningen av domkyrkan fick ske utanför kyrkhuset och sedan fick deltagarna gå in och se det som det utvärtes berättats om. Ett gott skratt förlänger livet. Jag undrar bara med hur mycket! I dag visades biskopsporträtten på Östrabo av pastor Linder. Det gjorde han väldigt bra. Jag blir glad men undrande. Vad betalar vi folk lön för?

Jag gnäller inte. Växel och datorer ligger nere. Har församlingarna märkt att man inte kan komma i kontakt med striftskanslet? Belönas de församlingar som märkt det med en Trisslott? Och har styrelserna, som tagit beslut om GIP, fått besked inte bara om vad reformen kostar tekniskt utan också i uteblivet utfört arbete?

Kunde detta verkligen inte skötts på ett bättre sätt? Jag kan inte fråga biskop Johansson för han flyger i luften och hade jag kunnat, hade han inte vetat. Saken har beslutats i de högre rymderna. Jag motstod min helgelse och försökte ringa Leif Nordlander, Frimodig kyrka, en säker ifrågasättare av alla storståtliga lösningar i Kyrkans Hus. Dessvärre svarade han inte. Jag hade annars sett fram emot en ljudillustration av Munchs Skriet.

Jag var ung student i Lund. Året var 1967. Jag såg mig omkring och tänkte: "Ska dessa ta ansvar för Svenska kyrkan, går det inte." Det gjorde de. Det gick inte. Det må vara - men hur kommer det sig att dessa de havliga bemöts med vördnad och respekt? Det fattar inte jag. Men det ska nog inte enkla och pensionsmässiga komministrar i glesbygden fatta.

Får jag en Trisslott - för jag ringde i förrgår till växeln för att fråga ekonomiavdelningen om något komplicerat?

Har jag nämnt att ett av problemen i Svenska kyrkan är att de många styrelserna inte styr? De sammanträder bara.

Knepigheten, för att kommentera en bloggkommentar av Anders Stenström, i satsen "vill verka frommare än alla andra" är ordet "vill verka". Det som ska verka men inte är, är sken. Och vad Mats Rimborg menar, har väl helt klart framgått av hans inlägg också på denna blogg.
Hans egna ord punkterar mångordigheten om mångfald, den som POSK sägs vara för. Men hur det var med den saken visste vi sedan tidigare. Det var därför Frimodig kyrka kom till; För att vara vad POSK en gång kom till för att vara.

Utsiktslöst eller insiktslöst

Vår vän Carina Etander Rimborg finner sig vara apostroferad på min blogg. Noga taget meddelade jag bara vad hon meddelade att styrelsen intet hade att säga om Mats Rimborgs artikel i Kyrkans Tidning, den där Frimodig kyrka beskrevs som att gruppen "gärna ville verka lite frommare". Den som gärna vill verka lite frommare är ingenting annat än skenhelig om inte rentav en hycklare.

Mats Rimborg är ledamot av styrelsen och presenterar POSK Styrelsen säger ingenting men låtsas att saken gäller en bloggdebatt mellan Mats Rimborg och Dag Sandahl.

Nu ger Carina mig beröm, tror jag. Jag kombinerade "på ett lysande sätt" ekonomin med teologin och trots att jag blev påhoppad av de politiska partierna och POSK-arna fick försvara mig såg POSK "kvaliteterna och Dags enorma kapacitet." Det var roligt att höra. Ändå blir jag bekymrad. Har Carina inte fattat hur politik i Svenska kyrkan bedrivs. Maktens människor är snabba på att definiera sina fiender och jag hör till dem. Alltså ska jag bekämpas och metoden är att isolera den systemkritiske eller system-illojale från flocken. Alltså går man på flockmedlemmarna för att de ska hantera isolerandet på egen hand. Det gjorde inte POSK och det gjorde inte FK, när moderaterna kom med en ersättarplats i styrelsen med förbehållet att FK 2009 inte fick välja Dag Sandahl. De kloka kamraterna fattade vad alla kunde begripa. Hade FK vikt ner sig då, var det ajöss och good bye. Sålunda valdes jag in som ersättare på ett mandat som stod som S-mandat. Moderaterna kunde gå fria.

Å andra sidan var enigheten i POSK stor när vi t ex lanserade Lena Pettersson till kyrkomötets presidium, det som såg ut som Högsta Sovjet, idel äldre herrar. Yngve Kalin påminde mig om att vi, sedan Lenas kandidatur röstats bort, övervägde att köpa pälsmössor åt presidiet. Och på punkt efter punkt såg vi till att välja in dem som inte tänkte som vi: Brita Olinder (som tackade med att bilda en utbytargrupp bestående av henne själv och som under denna utbrytningsfas höll på att få sitta med i POSK:s kyrkomötesgrupp, som diskuterade det kommande valets frågor!) Vi hade framgångar - Gunvor Hagelberg och Yngve Kalin fick som presidium sköta en mängd praktiska frågor i Kyrkans Hus och båda gjorde det bra. Dåförtiden var POSK stolt över bredden och inbördes solidariska, tänker jag och alla fick nog kritik för sammanhållningen med "olämpliga". Det hela tog slut med beslutet on att "normalisera" POSK.

Carina Etander Rimborg menar det vara "utsiktslöst" att debattera med mig. Varför det? Fast "vi måste också hitta en plattform där vi kan tala med varandra och inte bara om varandra." Det var vad FK försökte efter förra valet när vi föreslog en sammanhållning mellan FK, POSK och ÖKA. Det ville inte ÖKA och därför inte POSK. ÖKA lierade sig därefter partipolitiskt med Miljöpartiet. Valresultatet avgör väl vad POSK gör efter kyrkovalet.

Just nu saknar jag journalister som granskar. Vad har uträttats i stiftsfullmäktige och i stiftsstyrelser? Har det skrivits motioner, t ex? Och kunde ingen uppmärksamt läsa vad de politiska partierna säger att de vill - eller är det bara en syssla för bloggare?

De partipolitiska grupperingarna som framträder som något likartat men annorlunda - varifrån kommer deras pengar och får de annat understöd från partiet? Kan det vara så att partiet skänkt pengar till de nya grupperna? Och om t ex moderata präster återfinns som ett borgerligt alternativ. i vilken mening är det då INTE moderaterna som slutit sig samman? Att det finns s k högkyrkliga präster där, förbryllar mig. "Libertas Ecclesiae" är ju slagordet på latin för Kyrkans Frihet, fri från just politiska bindningar och riktiga präster ska väl inte låt sig bli politiska partigängare?

Nog vore det roligt om en journalist läste partiprogrammen också och såg efter vad där sägs om Jesus. Jaså, kan partier inte tro på Jesus? Nähä. Varför ska de då ställa upp i kyrkovalet?

Ärkebiskopsval

Nomineringsmöte blir det i veckan. Uppsala nästa. Med tåg från Löttorp. Ja, jag måste köra till stationen först, men sedan blir det tåg enligt stiftets resereglemente. Flyget går, så för naturens skull kunde man tänka sig att det spelar mindre roll att jag inte sitter på planet. Men reglementet är klart. Tåg. Jag återkommer 23.30 efter väl förrättat värv. Med flyg hade jag varit hemma 20.30. 2x3 timmar av mitt liv på grund av Reglementet. Jag klagar inte, men behöver inte heller råd och anvisningar eller uppmuntrande tillrop på allt man kan göra under dessa sex timmar, när man hade behövt vara hemma och göra en del annat. Jag säger som prosten Edwall sa: "Natten är min, sa pigan."

Jag drömde tydligen om nomineringen. Vi satt vid ett stort bord och den som först begärde ordet var en journalist från Sydsvenskan. Han nominerade Antje Jackelén. Jag frågade vad tidningen hade med nomineringen att göra, men då blev journalisten sur. Ragnar Persenius nominerades också och en rätt okänd kvinnlig präst, vars namn jag glömt. Charlotte någonting. Sedan fick vi beskedet att några biskopar sagt nej. De hade inte den inre kallelsen. Jag påpekade lite försiktigt att den inre kallelsen var prövad inför prästvigningen. Därefter är det den yttre kallelsen som gäller. Andra avgör om någon är användbar i en syssla som kan vara tung och besvärlig - men i apostlarnas efterföljd måste biskopar och präster leva så att de riskerar att få göra det tunga och besvärliga.

Jag vaknade därefter med valpen vid mitt öra. Därför hann jag aldrig uppleva hur Eva Brunne nominerades eller Helle Klein. Man kan inte få allt utom insikten att det är svårt med biskopsval nuförtiden. Och då tänker jag faktiskt inte i första hand på Resereglementet och färden från Löttorp till Uppsala. Fast jag har sett en lista på 20 ej tillfrågade kandidater.

Som vanligt är det namespotting - och det med bred spottyta för också pensionärer dyker upp på listan. Det vi aldrig, säger aldrig, ägnar oss åt tycks vara att beskriva de utmaningar näste ärkebiskop står inför och vilka gåvor som då behövs. Sak före person, alltså.
Vem som än blir ärkebiskop, riskerar vi att få konstatera att valet faktiskt var betydelselöst.
Frågan som aldrig ställs över huvud är frågan hur vederbörande skött sina sysslor hittills. Jag talar nu inte för någon aktivistisk elitism. Man kan välja en biskop med den uttalade målsättningen att ingenting ska hända, det fattar jag. Och det är väljarnas val, som ska respekteras.

Kyrkostyrelsen och stiftsstyrelserna möts för sig, präster och diakoner i Ärkestiftet senare på dagen för sig. Jag vet inte varför. Borde inte nomineringsmötet vara till för alla som ska rösta och nomineringarna med motiveringar vara samtidigt?

Destruktiv självmedvetenhet

Fru Carina Etander Rimborg låter nu på POSK:s hemsida meddela att styrelsen för POSK intet har att anföra när det gäller påståendet att FK gärna vill verka lite frommare, dvs skenheligt. Men med viss fingerfärdighet blandas korten till att nu gälla en debatt mellan Mats Rimborg och mig. Saken gäller något annat. Den gäller ett påstående som POSK:s ordförande i Göteborgs stift utslungat. Styrelsen hukar och fru Etander Rimborg meddelar detta.

POSK:s ledning brister i ansvar och allvar.

Ska man rösta POSK? Det tyckte jag att man kunde göra lokalt och så FK till stift och på riks. Jag hoppas ingen frågar mig om saken nu - för det svar jag gav förra veckan, kan jag inte ge längre.

Så läser jag allt POSK vill göra och beskrivningen av hur det blir när POSK får majoritet och kyrkofullmäktige glatt väljer in de ledamöter i församlingsråden som det lokala mötet kommit fram med.
Men hur gör man om församlingsråden skulle nominera en i kategorin "för Mats Rimborg misshagliga"? Det fattar alla. Varför skulle kyrkofullmäktige välja in några skenheliga och några som "skulle kunna vålla stor skada" om de fick för stort inflytande, ja, sådana som visar sin oförmåga att se till kyrkans bästa. Den idealistiska tanken om det konstruktiva församlingsmötet som får igenom personer till församlingsråd när kyrkofullmäktige beslutar kommer inte att bli verklighet på mängder med ställen. Och vad blir följden när de som föreslagits från basplan ratas av kyrkofullmäktige, där kanske till äventyrs POSK inta har majoritet? Tala om backlash.
För att inte tala om problemen i många församlingar att få ihop folk eller problemet att den nya organisationen än tydligare kan markera vilka som är "vi här uppe" och "ni därnere". dvs vi som fattar besluten om t ex en modern och rolig folkkyrka och ni som sedan förväntas vara frivilliga och göra allt det som får församlingslivet att fungera.

Hade POSK varit en allvarligt syftande nomineringsgrupp hade tonvikten legat på sakanalyser av Svenska kyrkans läge, och inte på ljusblå drömmar. Se, bedöm, handla - som det hette en gång för alls inte länge sedan.

Jag kan bara förstå den POSK:ska malligheten som utslag av destruktiv självmedvetenhet. Det fanns ett annat POSK, som jag kan sakna - eller förvalta i Frimodig kyrka. Förresten fick jag bönebrevet från FK. De skenheliga ber också! För Svenska kyrkan mer än för egna framgångar. Det ska räknas som ännu ett argument mot Frimodig kyrka, förstår jag.

C som i Clownpartiet!

Mohedadagarna har bjudit på mycket. Marknad, förstås, Playtones på Borslövsvallen, specialsatsningar på Grytan, utförsäljning av gamla tidningar på biblioteket, brandkårsuppvisning, trängsel på Estvalls, ekumenisk sång vid fontänen och centern med ett litet partytält med lite valmaterial inför 2014 och inför kyrkovalet. Mats Nilsson sågs, i en t-shirt med reklam för folkkyrkan, dela ut valbroschyr. Jag fick en. Centern ser fram mot min röst, hette det. Centerpartiet vill utveckla folkkyrkan. mitt i vår vardag, där vi bor." Vad med söndagen, då? Och vad med folkkyrkan i glesbygd, där boendet till sin numerär är begränsat? "Vi" bor ju någon annanstans! Jag läser: Kyrkan mitt i samhället betyder en modern och rolig kyrka." Skicka in clownerna, Kierkegaard hade fullkomligt slagit av om han läst att Kyrkan ska vara rolig och Jesus själv hade vänt sig i sin grav. En rolig kyrka - Verbi Divini Minister blir Rolighetsminister. Detta går C till val på. Clownpartiet.

Hur vill Clownpartiet ha det? "Gudstjänster, konserter och nya spännande aktiviteter genomförs gärna utanför kyrkorummen." Det var roligt sagt. Det är som i en församling där man på vintern har gudstjänsterna i församlingshemmet och på sommaren friluftsgudstjänster. Varför ska vi då dras med kostnader för kyrkan, kan man undra. Här gives energisparmöjligheter! "Även i sorgen är folkkyrkan med." Varifrån får Clownpartiet allt?

Svenska kyrkan "med sina skyddsnät" ska finnas när kris och katastrof drabbar en människa, en familj eller ett helt samhälle. Men är det inte samhället som ska ha skyddsnäten? Det närmaste nät jag kan tänka mig att Skriften talar om är väl att apostlarna ska kasta ut näten för att fånga människor?

Nu är det strukturreformer på gång, sådana som alla gillar. Det blir superkyrkoherdar av ett slag vi aldrig sett. Det som var församling kallas så, men blir ett slags distrikt inom pastoratet. Kyrkoherdar som varit vana att ta eget ansvar blir komministrar och ansvarslösa, väntar på direktiv från Ledningen. Vad heter det då i broschyren: "Centerpartiet försvarar den lilla församlingen. Där kan alla engagera sig. Där kan demokratin stärkas. Vi vill att Svenska kyrkan ska bilda fler församlingar. Det är bästa vägen att vara folkkyrka i hela landet." Det är fräckt i överkant, tycker jag. Småförsamlingarna har ju avskaffats och många församlingar på landet är så små att det finns för få som kan engagera sig. Där jag är präst fanns tre präster för alls inte länge sedan och fyra församlingar. Det är en präst och en församling nu.

Clownpartiet preciserar vad partiet vill ha i den moderna och roliga kyrkan; 1000 nya "du behövs-jobb". C vill vara med och skapa arbetstillfällen. Vad för slags arbeten och med vilka kvalifikationer? Folk som anställs men inte har en susning om vad firman tillverkar och som t ex ska vara med och driva de 100 nya språkcaféer som ska finnas i våra församlingar. Handlar det om att mötas i cafémiljö för att lära sig Kyrkans språk? Inte riktigt. "Svenska kyrkan ska vara en kraft för ökad integration, förståelse och tolerans." Men är det inte den kraften som kommer ur Ord och sakrament - i Kyrkans rum, i mässan? 100 kyrkor med solceller lyder det precisa kravet och så ska 100 fler familjekörer ge kyrkan liv: "Vi behöver fler glada och roliga gudstjänster - ge plats för både barn och vuxna." Verksamhetskyrkan triumferar - mer av samma. Så trött och missmodig jag blir.

Kyrkovalet är viktigt för Annie Lööf, som hemma i Värnamotrakten haft kyrkan som sin följeslagare "i allt från dop, till scouter, körsång och vigsel". Det enda som saknas är en markering av hur viktig gudstjänsten är. Men scouting - var det inte i Missionskyrkans scoutverksamhet Lööf var med? Varför engagerar sig då inte partiet i Missionskyrkan, för att också göra den till en hållbar och öppen kyrka med solceller på taken och rolighet som Kyrkans bidrag?

Nästa Långfredag ska väl C nödga oss att sjunga den nya, fina psalmen om korsfästelsen. "Always look on the bright side of life". Det blir roligt, roligare än Ädla kors till exempel. Och roligt ska det vara i den moderna folkkyrkan!

Hur kan folk rösta på rena idiotierna?

Konstruktiv självmedvetenhet

Konstruktiv självmedvetenhet är självupptagenhetens motsats. Den bottnar i en insikt om att Gud ville mitt liv och har en del som ska bli gjort - av mig. De gåvor Gud försett mig med, när en spermie kom före alla andra och tog sig in i ägget just den där månaden i januari/februari 1948, ska bli till nytta.

Ingen ville ha mig men Gud ville, tror jag mig kunna säga. Och hade de som låg med varandra velat ha barn hade de inte kunnat säga att "vi ville ha just en som jag" - för de visste inte vem jag är.
Så döptes jag med mina unika namn i kombination för att alla skulle höra markeringen att just jag i dopet blev Guds barn - och då talar vi december 1948. Ett rätt händelserikt i historien, må jag säga.

Så har det fortsatt. Jag kan inte påstå att jag med iver var morgon hoppat ur sängen med ett glatt "på a't igen!" men somliga uppgifter har efterhand utkristalliserat sig - och några uppgifter som jag kanske kunde tänka mig att ägna mig åt, blev inte mitt yrke. Några präster och, antar jag, förebedjare hjälpte mig att se en prästkallelse. Det tog mig lite när jag såg att man inte behövde vara dum i huvudet, pissträngd och/eller hällörad för att vara präst. Det fanns ju intellektuellt hederliga präster - Nils Norlin, Henrik Svenungsson, Sven Hultman, GA Danell, Jan Redin, Ingvar Hector, Harry Ljungar - och efterhand många fler samt en uppsättning riktigt bra teologie studerande. Jag fick meddela regementet att jag avstod och det är klart att mina militära karriärplaner 1964/65 något stäcktes av fanjunkaren som när jag meddelade att jag skulle enrolleras svarade: "så djävla dum är du väl inte?" Nå, jag har ju fått vända klack likväl och skolats väl. Jag har fått betyg också, och fattat att det jag kan i det kyrkliga trots allt inte är helt värdelöst. I krigsmakten får man ju vitsord, kan veta var man står och mellan varven nästan generande beröm eller uppgifter över grad/befattning. Krigsmakten är en annan miljö än Svenska kyrkan. Där får man erkännande för gjord insats. Där har jag mött en sammanhållning av helt annat slag än det som varit svenskkyrklig vardag. Och skenhelighet har ingen anklagat mig för. Kanske inte heller helighet.

Men nu var jag orättvis mot prästerna i Växjö stift som år 1979 röstade in mig i kyrkomötet. Det var dristigt gjort. När rösterna räknades i domkapitlet kunde ledamöterna inte hålla sig. De uttryckte hur fräckt detta inval var. Domprosten Hallgren kom nämligen inte in. Jag gjorde. I det lokala startades en ALF-grupp, Arbetsgrupp för en Levande Församling. Jag valdes in i kyrkomötet 1982 och tänkte att därefter, med den nya valordningen, var det nog slut på detta engagemang. Men jag valdes in partipolitiskt obundet, PPO, som senare till vår entusiastiska glädje blev POSK. I POSK:s kyrkomötesgrupp fick jag ta lite extra ansvar för fortbildningen av ledamöterna. Och så valdes jag in i dåvarande kyrkostyrelsen och dess AU och efter den tjänstetid jag lovat - på ett breddat mandat för folkpartiet och någon mer grupp ville ha in mig - valdes jag till kyrkofondens styrelse och efter 2000 dess AU. Ingen anklagade mig då för skenhelighet. Så när, Mats Rimborg, blev jag skenhelig? Blir man det när POSK beslutat sig för en normaliseringslinje för att undgå anstöten och få fler röster - eller när Frimodig kyrka bildas?

För min del uppfattar jag att jag svarat ja på en kallelse att stå till förfogande. Är det en kallelse jag missuppfattat i alla år - eller bara först nu?

Mats Rimborg betraktar fromhet som en "i högsta grad önskvärd egenskap". Jag har frågat tre teologer om fromhet verkligen är en egenskap - är det inte en livsform och själva sättet för en lärjunge att leva. Nu får vi av Rimborg veta att fromhet inte är ett bra kriterium för att avgöra om någon är bra beslutsfattare eller inte. Är det bättre att vara beslutsfattare om man inte är from, alltså? Vad blir det då för fel på att politiska partier rekryterar beslutsfattarkadern och att i den finns de som går regelbundet i kyrkan. En gång per år? Huvudsaken att de är beslutskompetenta och inte håller med kyrkoherden.

POSK-Rimborg deklarerar utan omsvep att Frimodig kyrka har "uppenbara svårigheter med att det finns skilda syner på hur bibeln och Guds fortsatta uppenbarelse ska tolkas i vår tid." Det skulle kunna vålla stor skada om FK fick för stort inflytande. Bra att det blev sagt. Men det är ju så dumt att man fortsättningsvis måste fråga vilka POSK-are som håller med Rimborg. På vilket sätt har FK "uppenbara svårigheter" - ger vi oss inte frimodigt in i debatten och använder de verktyg en evangelisk kyrka har: Bibel och bekännelse. Bibel med stor B för den delen.

Mats Rimborgs resonemang om att "knopa av" Furulund i Partille som egen församling har redan punkterats. Man kunde kanske markera att församling på det gamla sättet med eget kyrkoråd och egen beslutsmakt, blir det inte. Jag är en av mycket få präster som verkligen varit med om hur en gudstjänstgemenskap blev legal församling, nämligen Två Systrars församling. Strukturreformen säkrar ingenting och stoppar inte heller församlingsdöd. Det är den illusionen POSK försöker slå i folk. Men anklagelsen är grandios: "Det är sådan oförmåga att se till kyrkans bästa som helhet som gör att det vore olämpligt att ge Frimodig kyrka ett ökat inflytande."

Den som har rösträtt i kyrkovalet ska besinna hur Mats Rimborg nu tror sig kunna dirigera folks röstande. Men går ni på det där att jag skulle vara oförmögen att se till Kyrkans bästa (Kyrka med stort K) - när blev jag det eller var jag det också när jag var med i POSK? Varför skulle jag då väljas om? Och vem är det som "ger" FK ett ökat inflytande? Väljarna. Mats Rimborg visar sig sakna respekt för just väljarnas val. Det ska de som övervägt att rösta på POSK lägga på minne. Och så ska de som fortfarande kan tänka sig att rösta på POSK vänta och se om POSK:s ledning ber om ursäkt i nästa nummer av Kyrkans Tidning för Mats Rimborgs förlöpning mot Frimodig kyrka.

Är det bara dumt?

Påståendet är att Frimodig kyrka "gärna vill verka frommare än alla andra". Detta är anklagelsen för skenhelighet. Hyckleri. Det är en grov anklagelse. Mats Rimborg upprepar den. Han tänker så. Han drivs kanske av ädla motiv? Men vad säger andra POSK-are? När har de vett att öppet inte hålla med?

Mats Rimborg redogör för åsiktsskillnader inom Frimodig kyrka. Därmed får vi besked att den sortens skillnader ville POSK inte ha, Rimborg agerade också för att få bort dem.
Min erfarenhet är att Frimodig kyrka är vad POSK var, en samtalsgemenskap där meningar bryts mot varandra och där människors personligheter får bli ett bidrag till det gemensamma.
På samma sätt som jag kände mig hemma i POSK innan normalitetsbeslutet (beslutet att bli som de andra för det kunde nog ge fler röster), känner jag mig hemma i FK och debatterna kring förslag till motioner eller behandlingen av skrivelser till kyrkomötet.

Åsiktsskillnaderna var inte värre än att alla FK-ledamöterna i kyrkomötet röstade nej till stordriftsmodellen. Rimborg tror på den. Det kan bildas nya församlingar. Det var professor Andréns tanke. Men få har verkligen från början "bildat församling", dragit projektet hela vägen och sett till att det skaffats resurser i form av människor och medel. Det kräver mer än det numera finns utrymme för inom lagstadgad arbetstid. Det gjorde det då också.

Teori och förhoppningar är en sak. POSK kan i samstämmighet ägna sig åt dem. FK får på en teologisk grund - kyrkokristendom - hantera de verkliga frågorna och lite käckt meddela att det som blev efter 1 jan 2014 ville POSK! Det kan bli skojigt.

Det sticker väl i ögonen att Kyrka och Folk menar att kyrkfolket kan rösta FK - men man skulle gärna vilja veta på vilket sätt den rekommendationen är fel. Mats Rimborg har kanske ett svar.

Lokaltidningarna berättar om kyrkovalet i Mönsterås där listan "Din kyrka" presenteras. Alla 44 på listan är inte centerpartister - men det är den här listan centern ställer upp med i församlingen. "Om Din kyrka får flest mandat i kyrkofullmäktige lovar de att få tillbaka skolavslutningarna." Barometern-OT återger löftet.  Östran läser jag förstås också. Min vän Veine deklarerar att fokus inte ligger på politiska vinklingar utan på vad som är bra för pastoratet. Är det inte själva centerideologin - "det centern står för är just det som är bra för alla" - ? Det är liksom därför som centern är centern, mittast av alla.

"Viktigast är dock att göra kyrkan demokratisk, öppen och tillgänglig för alla."
Här anmäler sig frågorna. Är inte Svenska kyrkan enligt lag demokratisk - och rikstäckande? Hur ska de göra nu, de maskerade centerpartisterna i Mönsterås som kallar sig "Din kyrka"? Finns det någon gruppering i kyrkovalet som inte vill att kyrkan ska vara öppen för människor - eller är det så att öppenheten är detsamma som beredvillighet att anta den rådande samhällsideologin och föra fram den under namn av evangelium? Vad kan månne uttrycket "tillgänglig för alla" syfta på - handlar det om handikappanpassning eller att flytta kyrkobyggnader som ligger avlägset - uppe på höjder eller utanför de områden där människor bor? Antingen betyder glosan något eller annars ingenting. Det är svårt att veta. Vill vi veta?

Till all (o)lycka städar jag lite i gömmorna, för det ska snart flyttas, och hittade tidningsurklipp från kyrkovalet 2009. Det var ungefär på samma nivå för fyra år sedan. Få försöker ta i de verkliga problemen.

Problemet för Arthur

Problemet för Arthur är ett: Om inte statskyrkosystemet avskaffas, "kommer den officiella lögnen i religiösa ting att alltjämt prägla statslivet." Arthur borde ha ett problem till: problemet när den officiella lögnen präglar kyrkolivet.

Arthur är nämligen helt klar över vad system kan åstadkomma: "Det är och förblir ett oefterrättlighetssystem, att hederliga och högt förtjänta män skola degraderas och diskvalificeras, bara därför att de i religiösa ting omfattar en annan övertygelse än statskyrkolärans, medan vilka moraliska ynkryggar som helst förklaras väl skickade, om de blott bräka med i den troende fårahjorden." Jag gillar sedan länge begreppet "oefterrättlighetssystem". Det är inte bara poetiskt. det är precist. Och poängen är förstås att Svenska kyrkan- statskyrka eller inte - håller igång sitt oefterrättlighetssystem.

Nu är jag inte överens med den något yngre Arthur när han tänkte den att den fria och manliga hedendomen hade behov av renässans och gillar inte den hänsynslöshet han pläderar för. Jag fattar vad han menar att hedendomens "seger, som är segern för en högre kultur, måste firas på den kristna livssynens ruiner." Men det är bra att det blev sagt.

Men vilken nomineringsgrupp i kyrkovalet skulle Arthur röstat på år 2013, om det inte varit så att Arthur är 69 år död. En grupp som försvarar oefterrättlighetssystemet eller en som öppet hänsynslöst ska fira hedendomens seger på den kristna livssynens ruiner? Hur skulle Arthur röstat? Och skulle han ha velat ha debatt? Det vill inte S.

S mobiliserar de egna i kyrkovalet, markerar hur enkelt det är att förtidsrösta och vill ha en rejäl förtidsröstning där S-väljarna kan enrolleras via facebook och sedan gå och rösta med en ledande företrädare. "Vi vet att det finns omtyckta kandidater, ledande partiföreträdare och S-kändisar runtom i Sverige, som skulle kunna vara huvudpersoner på sådana facebookevenemang."
Kyrkovalet är för S ett mobiliseringsval - för partiet. Inte för Svenska kyrkan. De valdebatter som är demokratins livsluft skulle motverka partisyftet, det går att förstå. Men vad hade Arthur tyckt om att valrörelsen ska föras "under radarn", som det hette? Vad händer långsiktigt i Svenska kyrkan när ett stort parti agerar som S? Och vad händer med partiet?

Arthur Engberg läste jag i Tal och skrifter, band III (Tiden) och citaten återfinns i den ordning jag återgett dem på sid 251, 250 och 229. Frågan jag inte riktigt finner ett svar på är om Arthur i år skulle röstat S - eller röstat på Frimodig kyrka i protest mot oefterrättlighetssystemet. Vad tror ni?

Arthur kunde förstås också rösta på Posk (det skrivs tydligen så) men hade han läst posk-tugget i dagens Kyrkans Tidning hade han inte gjort det. Mats Rimborg påstår att Frimodig kyrka inte förstått att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Haha. Fram med belägg för den påståendet! Men det roligaste är Rimborgs påstående att "Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra." Verka frommare än alla andra heter på vanligt språk "skenhelighet". Vad är Posk då? De lagoma fromma? Fram med beläggen för vad Rimborg påstår - var finns underlaget för påståendet att Frimodig kyrka gärna vill verka frommare än alla andra? Verkar jag - för att ställa den personliga frågan - frommare nu än när jag arbetade för att bygga och stärka Posk? Finns inga belägg, fruktar jag att orden faller tillbaka inte bara på Rimborg utan på Posk.

Posk är "med och bygger den kyrka som Sverige behöver, och ser till att den finns där den behövs", får vi veta. Vilka är inte med och gör det? På vilket sätt har Posk i styrelser och kyrkomöten särskilt markerat detta? Genom att rösta för stordriftsmodellen, den vi andra reserverade oss emot?

Borgerligt alternativ heter moderaterna i kyrkopolitiken. Smygmoderater i Svenska kyrkan kunde partiet rätteligen heta. SMiSK.
Det intressanta är att Moderata förbundsstyrelsen valt medlemmarna i det kyrkpolitiska rådet i Linköpings stift, och där är folk som i valet kliver fram och kallar sig Borgerligt alternativ. När moderaternas förbundsstyrelse väljer folket, är det väl trots allt inte partipolitiskt obundet. Närmast är det ett exempel på oefterrättlighetssystemet. Och smygmoderaterna gör skäl för sitt namn. Vad hade Arthur tyckt om det?

Mera efter Eskils bok

Eskil Franck är utbildad nytestamentlig exeget, bibelforskare. När det kommer till frågan om kvinnliga präster, som han uppenbarligen funderat över, kommer han nu fram till att denna fråga, "i praktiken redan avklarad" handlar om hur trons fundamenta klarar mötet mede dagens verklighet. Det blir då omöjligt att göra kvinnoprästmotståndet till ett teologiskt och praktiskt reservat. I grunden handlar det om patriarkala strukturer i bibeltexterna. Eskils "icke-nej" övergår till ett "tydligt ja". Kvinnors tillträde är värt att "bejaka som en tydlig gåva till vår tid", heter det.
Det är lite roligt med exegeter som blir klara över hur strukturerna var dåförtiden och kritiskt kan resonera om eller göra upp med det - men alls inte är motsvarande kritiska till sin egen tids strukturer. Och självfallet ger de sig inte in och gnetar ytterligare med bibelord, det som de yrkesmässigt utbildats för eller tar upp andra exegeters arbeten och mal ner dem.

"Några teologiska strider på riktigt" får Eskil senare ta med kyrkans ledning.
Det handlar alltså om prästkandidater som är aktiva kvinnoprästmotståndare. De går inte till nattvarden när kvinnliga lärare förrättar mässan, skriver Eskil. Förrättar! Detta är en inbyggd kränkningsmekanism och de kvinnliga prästkandidaterna "blev - med rätta - minst sagt upprörda". De förväntade sig att dessa prästkandidater skulle avstängas. Det kunde inte rektor Eskil göra men han drev frågan mot biskoparna Hellström och Fjärstedt (som vi fick informationer från i en bloggkommentar här i går!) Eskil är finkänslig. Salig Hellström dog i en bilolycka och konflikten dem emellan reddes aldrig ut. "Den ouppklarade konflikten sörjer jag fortfarande."

Eskil Franck ser sitt agerande som nödvändigt. Han försökte hävda och genomföra ett beslut som fattats av kyrkan och biskoparna själva. Samtidigt kan han uppröras över att Karl-Gunnar Ellverson, som liksom Franck tänkt om i frågan och förs fram som lärare på Pastoralinstitutet med studenternas och institutstyrelsens stöd, avvisas av Utbildningsnämndens ordförande. När ordföranden står fast vid sitt nej svarar Franck att valet är att utnämna eller se sig om efter en ny rektor. Lyssna nu!
"Jag tyckte det var helt oacceptabelt att de på en nivå och ett sammanhang långt borta från vardagsverkligheten av kyrkopolitiska skäl valde att bortse från den genomgripande prövningsprocess vi genomfört." Men det är alltså inte egentligen kyrkopolitiken Eskil reagerar mot.

Lika intressant är det när Eskil storståtligt deklarerar: "Varje människa måste få utrymme för att byta ståndpunkt och bli respekterad för den nya hållningen. Att bli tagen på allvar för det jag står för just nu utan att tidigare ståndpunkter ska kasta misstänksamhetens ljus mot mig är en intellektuell hederssak." Men att inte byta utan stå fast vid en uppfattning - det duger alltså inte? Vad avslöjas? En prästson och prästsonson som tror att alla bara kritiklöst tagit över något hemifrån. Rätt avslöjande och lite ynkligt.

Eskil är inte särskilt elak när han skriver om personer i sin bok (och uppfattar att han för en teologisk strid när han utan personlig hänsyn försöker torpedera prästkandidater och sabba deras framtid, inte elak alltså) men Helge Brattgård karaktäriseras som "en pensionerad biskop med synnerligen  stor självuppskattning". Det säger en del.
Eskil var huvudsekreterare i Bekännelsearbetet och Helge Brattgård ordförande (han fick med tiden bytas ut för arbetet funkade inte). En dag när jag disputerat ringde Eskil mig och sa: "Helge har gett mig i uppdrag att ringa dig och säga att du kan få skicka över din avhandling till honom." Jag svarade: "Den kan Helge köpa själv." varpå Eskil sa: "Jag trodde att du skulle säga det."

På bilderna ser jag att Eskil Franck numera har glasögon av samma typ som far och farfar och bilden på framsidan berättar nog att Eskils väg var utstakad. Det är mest detta Eskil bearbetar i sin bok, ser jag. Ibland är det riktigt sjukt i det kyrkliga. Synd att det ska gå ut över människor.

Uppgörelsen

Jag har läst Eskil Francks nyutkomna bok Giv mig, min son, ditt hjärta, Fri Tanke. När präster gör upp med tron måste andra präster läsa, förstås. Men uppgörelsen visar sig handla om att folk fortfarande efter 2000 år dör, i frågan om kopplingen mellan apostlarnas tro och Svenska kyrkan samt i problemet symbol eller verklighet. Det är det hela. Ingenstans avfärdar Eskil talet om Jesu uppståndelse. Det mesta han avfärdar tycks mig vara KG Hammars hållningar. Uppenbarligen har inte Eskil varit i stenbrottet i Gillberga och förstått hur kort tid 2000 år är. I Gillberga på Öland kan man nämligen se årmiljonerna avlagra sig i kalkstenen. Det är en nyttig övning på temat människans pyttighet och storhet. Är det inte på sitt sätt bra att Jesus dröjt med att komma tillbaka? Om han kommit för tusen år sedan, hade jag ju inte fått vara med? Och Guds rike är trots allt på färde.

Några sakupplysningar i Eskils bok tar jag på allvar. Beskrivningen av en barndom med tre predikningar varje söndag men absolut inte fotboll eller upplysningen att tre biskopar hängt sina biskopskors på lille Eskil funderar jag över. All av gammalkyrklighet eller frikyrklighet präglad uppfostran, fann inte sitt mål därför att den missade fotbollsmålet, gjorde bisak till viktig sak. Det har ställt till det. Att biskopar löper runt och hänger sina kors på små pojkar var en överraskande upplysning. Det visste jag inte - men det kanske bara händer med prästsöner, de som är i skrået kata sarka. Det sista är rena grekiskan.

Nu har ju Eskil ställts inför frågan att stå till förfogande som biskop. Han har svarat nej med motiveringen att den inre kallelsen inte fanns där. Det är feltänkt. Den som iklätts manteln vid prästvigningen har DÅ ställs inför frågan om den inre kallelsen. Därefter gäller bara den yttre, dvs prästen ska stå till förfogande när Kyrkan kallar. Bertil Werkström visste det och försökte få Eskil att begripa. Eskil ville helt enkelt inte. Den som drar sig undan, tar på sig ett stort ansvar.

Hade Eskil Franck haft lyckan att bli högkyrklig när han kom till Lund, hade hans gammalkyrklighet nog inte bara blivit rätt evangeliserad utan Eskil hade också haft tillgång till kamrater och själavård. Jag ser att han blir utmattad och får psykologhjälp när han hamnade i en meningskris efter att ha stått på ärkebiskopsförslag och glad insett att han inte skulle bli utnämnd. Hade han en själasörjare?

En själasörjare hade möjligtvis lagt märke till ett drag, som kanske är återkommande. Eskil är med men ändå inte. Han vet att han är konflikträdd. Han kommer till Lund höstterminen 1968. På Kiliansgatan är det kravaller. Han står strax bakom och bevittnar hus polisen rider in i den sittande gruppen av demonstranter, slår med sina piskor och arresterar ett antal. Han följer efter demonstranterna, som går till polishuset i Lund för att kräva att kamraterna ska friges. Eskil står med några andra "nära mittemellan" demonstranterna och poliserna vid polishuset. Att detaljerna om demonstrationen är fullständigt fel, minnesbilden en konstruktion, säger jag inget om. Till skillnad från Eskil var jag så att säga mitt i smeten och polisen gick några dagar senare runt med ett foto av mig för att försöka få mig identifierad. Men Eskils slutsats är intressant: "Alldeles klart bidrog denna händelse till att jag gradvis lämnade lydnadens slutna kultur för att i stället ta ansvar för det jag trodde, tänkte och ville."

Jag har alltid undrat över de som blev radikala utan att vara med i de politiskt radikala studiecirklarna, utan att läsa böckerna, utan att bygga bokcaféet på S:t Petri Kyrkogata. Eskil Franck, Martin Lind, KG Hammar ... Lite mittemellan, helt enkelt - men ack så radikala.

Eskil skriver avhandling om Den Helige Ande, Parakleten. Men hur är det - leder Anden Kyrkan, denna gemenskap som går utöver vår individuella begränsning, till hela Sanningen? Och när det bränner till med frågan om ansvar i Svenska kyrkan, drar sig Eskil tillbaka. Var det inte onödigt? Mittemellanpositionen går väl att förena med att vara biskop, så vitt jag kan se.

Anden grep den församlingspräst som en eftermiddag just i Lund utsattes för Eskils översitteri. Eskil markerade att präster av det slag som inte köper nyordningen i ämbetsfrågan egentligen inte hör hemma i Svenska kyrkan. Det var storslaget att få se den utsatte svara. Hans vrede uppfattar han fortfarande vara av Den Helige Ande själv. Jag undrar om Eskil fattade det. Som rektor kunde Eskil fortsätta jaga dissidenter, dvs de som tänkte som han själv rätt nyligen tänkt. De är alltid hotfulla och Eskil hanterade dem så - till den grad att salig Hellström ville starta en alternativ pastoralteologisk utbildning för Växjö stift. Biörn Fjärstedt ville det också. Det kunde kanske enkelt motiveras när studenterna kallade rektor för Frankenstein. Konflikträdda människor kan bli förfärliga och direkt farliga när de får makt över de svagare.

För egen del finner jag det förkastligt att jaga dem som inte kan försvara sig. Och föraktligt när Karl-Gunnar Elversson skulle piruettera för att bli kvitt sin gamla övertygelse och få bli lärare på Pastoralinstitutet. Då ställde Eskil Franck upp på hans sida men utan att ställa de moraliska grundfrågorna var det är för kyrka som arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg.

Hade Eskil ställt upp och blivit biskop i Göteborg, hade han och inte Anders Wejryd varit ärkebiskop nu. Så blev det inte. Eskil slutade fira gudstjänst och fann befrielsen i detta, manifesterad i att han avsade sig prästämbetet. Han skrev så till domkapitlet.

Myt och verklighet - mer om kyrkoherde & kvinna

Hur skulle intervjuer med 25 manliga kyrkoherdar se ut? De skulle förstås inte fokusera kön. Är det bra eller dåligt? Men vad skulle de fokusera? Vad är och gör en bra kyrkoherde - är beredd att gå in döden för sina komministrar eller något mer modest?  Eller är Kjell Wiklunds beskrivning av dem korrekt - de lyfter en hög lön och utbildas fortlöpande för ett jobb de inte klarar av. Det var ju så han skrev. Myt och verklighet är sannerligen något att tala om.

Några kvinnliga kyrkoherdar klagade i intervjuerna över att de förväntades vara kvinnliga, moderliga, omhändertagande. Det är kanske inte så konstigt. Reformen med kvinnor som präster infördes med precis det argumentet. "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Det var 1950-talets reklamslogan för reformen. Varför klaga när det nu ställs krav på att reformen ska ge det som utlovades?

Om någon då drar slutsatsen att det kanske inte var så mycket bevänt med jämställdhetsargumentet, är jag böjd att hålla med. Britta Stendahl noterade det när hon intervjuade en kvinnlig präst i Stockholm som uppenbart sysslade med de mjuka frågorna - var det detta reformen lett till? Hon var kritiskt undrande. Det kunde hon vara. Hennes pappa hade slagits för reformen.

Annars funderar jag över manliga kyrkoherdar som kommenterar intervjuundersökningen Kyrkoherde & kvinna. De övertygar inte rent intellektuellt. Tvärtom, en del framstår som rätt korkade, ovilliga att göra komplexa situationer och frågor rättvisa. Jag antar att det är denna förmåga som gjort dem till kyrkoherdar. Bara för att ni inte ska tro att jag fablar så ger jag er nu de tre ord uppsättningen manliga kyrkoherdar använder om sig själva: 1. Engagerad, allvarlig och glad. 2. Öppen, engagerad och positiv. 3. Analytisk, vetgirig och demokratisk 4. Handlingskraftig, engagerad, arbetsnarkoman 5. Energisk, öppen, nyfiken.

Dt låter något. Jag är komminister. Jag skulle inte vilja vara komminister åt någon av dessa kyrkoherdar. Vilken självbild de har - men hur ser deras verklighet ut? Jag vet inte. Varningssignalerna tar jag på allvar. Jag tror att detta uppblåsta är en del av kyrkokrisen.

För egen del blir jag nöjd. Jag är inte bara emot kvinnliga kyrkoherdar. Jag är numera emot kyrkoherdar, klassen av fina präster. Och jag undrar skrattande hur kontraktsprosten, kyrkoherden och doktorn Pehr Edwall skulle ha presenterat sig! Eller apostlarna, fast det vet jag egentligen. Aposteln Petrus hade inte platsat i laget av så utomordentligt kompetenta kyrkoherdar Svenska kyrkan håller sig med. Varför går siffrorna då ner? - det fattar jag då inte.

En del var inte bättre förr, men det är värre nu, som sagt.

Hugo, som börjar årskurs 5 idag och därmed är äldst på skolan, som är en F-5-skola, hade i födelsedagspresent önskat att få gå med sin morfar och se Kalmar FF spela. Jag köpte biljetter. På väg in på Kycklingplan konstaterade jag att skillnaden mellan kyrkan och arenan är att det är karlar som går på fotboll. "Fast du gillar väl att det är kvinnor i kyrkan?" sa Hugo. "Jag vill ha blandat", svarade jag. Men jag medger att jag imponerades stort av den kvinna som lite upprörd analyserade matchen efteråt med orden att KFF-spelarna stod helt fel. Det kan man ju säga när Malmö FF vunnit med 4-1 (och så var det). Hur Hugo tog förlusten? Med större fattning än jag förväntat. Men, om man så säger, genusskillnaden och åldersskillnaden mellan fotbollsfans och kyrkogångare är uppenbar. Även om någon som såg mig konstaterade att de haft Gud med sig på matchen. MFF-are var han. Jag hann i vimlet inte svara att där två eller tre har samlats så ....

Kyrkoherde & kvinna

Kyrkans Akademikerförbund har på Argument Förlag gett ut 25 kortintervjuer om hur det är att vara kyrkoherde och kvinna. Två färgbilder på varje kvinna. Och var och en får presentera sig. Det blir ord som "rak och tydlig, målinriktad, trevlig, lugn, orädd och tydlig, enkel, förnöjsam, gay, energisk, omtänksam, modig och förändringsbenägen". Vilket företag som helst skulle vara stolt över denna chefskompetens.

Jag läser också med viss kompetens. Morsan var provinsialläkare i en mansdominerad miljö och patienterna frågade efter doktorn när de hörde en kvinna svarade. Jag uppfattar att hon var kompetent. Hon visste att en kvinnlig läkare dåförtiden tävlade på samma bana men inte efter samma regler som de manliga. Kvinnor fick vara lite duktigare. Ibland uppfattade jag att hon var det. Men jag har sedan barnsben sett något av det som några av de kvinnliga kyrkoherdarna beskriver.
Mitt enda problem är att jag inte vet om det är sant eller en myt som odlas för självbildens skull. Morsan gick i pension för mer än 40 år sedan - och det är mer än en generation. Det skulle - rein theoretisch - kunna vara så att mediokra kyrkoherdar behöver odla en myt för att hantera sin medelmåttighet: "jag är duktigare och mer kompetent och det måste jag vara eftersom jag är kvinna!"
Hjärtat är ju ett illfundigt ting.

Kvinnoprästmotståndarna finns med också. Fast det är kvinnliga kyrkoherdar som utsätts för kränkande särbehandling när det finns sådana som "vägrar ta nattvarden" när den kvinnliga kyrkoherden celebrerar. Dessa utgör enligt rapporten ett fåtal, men en kyrkoherde beskriver saken som "ett arbetsmiljöproblem" och dessa präster "borde avsäga sig ämbetet" eftersom de "inte följer sina löften och verkar som präster efter den kyrkoordning vi har."
Fackets slutsats blir: "Om Svenska kyrkan vill vara en kyrka för alla bör problemet med kvinnoprästmotståndet tas på största allvar utifrån ett identifikationsperspektiv." Riktigt vad det betyder mer än att både män och kvinnor behöver förmedla evangeliet för att det ska landa, är oklart. Hur KyrkA som fack då kan ställa upp för så kallade kvinnoprästmotståndare ter sig oklart.

När jag, enfaldig som jag är, läste definitionen på kränkande särbehandling, tänkte jag dock inte på kvinnliga kyrkoherdar eller kyrkoherdar som är kvinnor:
"Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap."

Jag är kanske inte heller så imponerad av en kyrkoherde som enkelt deklarerar att "du äger problemet" till komministern samtidigt som hon säger att det är en sorg att inte kunna fira nattvard tillsammans. Om det är en sorg, är det väl ett "vi" som äger problemet eftersom Kyrkan är ett "vi"? Är det något jag inte fattat?

Intressant nog analyseras inte de förtroendevaldas roll.  Det antyds i några av intervjuerna att män i förtroendeposition talat om "lilla vän" eller så. I andra arbeten har problematiken med de förtroendevalda (äldre män? DS) medvetet fokuserats. Inte här.

Inte heller har KyrkA gjort en motläsning av materialet, det är dock ett fack för många. Om medarbetarna fått kommentera vad de 25 kyrkoherdarna säger om sig själva och sitt ledarskap, hade det blivit riktigt intressant.
Kyrkoherden som "utstrålar energi, men samtidigt stabilitet och en hög grad av närvaro" och talar "som hon äger varenda stavelse som uttalas" vill man gärna få ännu ett perspektiv på.
Eller vad sa kvinnan som vikarierade på en komministertjänst men inte fick den, eftersom mannen var komminister i stan också och saken sades gälla tystnadsplikten. Du får inte jobbet, var argumentet, för du får "ta del av känsliga ärenden och det kan vara lätt att säga för mycket till den du lever tillsammans med." Nu skulle det väl också kunna vara så, att kyrkoherden är rädd för att två komministrar ihop får en för stark position tillsammans - och kanske contra kyrkoherden i utsatta lägen? Rein theoretisch, naturligtvis!

Det talas mycket om mäns reaktioner inför kvinnligt ledarskap - som om vi inte har livslång erfarenhet av sådant. Det finner jag underligt. Morsan, fröken på lekskolan, fröken i småskolan, simskolläraren, fröken i folkskolan (som blev sjuk och svimmade i rektors armar), scoutkårens chef, kvinnliga adjunkter i svenska, engelska, tyska, latin, teckning - alla åren upp till 19 har män upplevt eller utsatts för kvinnligt ledarskap. Somliga gifta män fortsätter på den inslagna vägen under massivt kvinnligt ledarskap. Räknas den erfarenheten inte alls? Och med den erfarenheten i bagaget kanske man enkelt avslöjar odugliga eller personligt uppblåsta kvinnliga kyrkoherdar och finner att "snacka går ju" men mer blir det inte? Alldeles bortsett från den kyrkliga kvinnokultur som små pojkar, unga män och vuxna män har att förhålla sig till.

En omständighet tas allas inte upp. Det är Svenska kyrkans så kallade läge. Är dessa de uppmärksammande chefer i en stark organisation eller i något som hotar att implodera och att hissandet av chefer, chefskap och ledarskap ("Führer-Kultur" på tyska, DS) tillsammans med organisatorisk elefantiasis just utgör bekräftelsen på hur illa ställt det i själva verket är?

Vad tittar en man på när han ser en kvinna. Ögonen, sägs det. Det är nog sant i levande livet. På bilderna såg jag munnarna. Jag kan inte minnas att jag i ett porträttgalleri sett så många nerdragna mungipor och konstiga minspel. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
Sedan noterar jag att kyrkoherden som är gay korsar stolan fel. Är det en markör jag inte fattat tidigare?

Kyrkoherdar missfirmas i SKT

Kjell Wiklund berättar i senaste numret av SKT om präster han mött. År 1969 sitter prosten Yngve hela dagarna och läser sitt latin. Prästen på landet år 1975 har något att göra nästan varje dag. Och 1986 skriver kyrkoherde Bertil i sin ämbetsberättelse som svar på frågan vad som kännetecknar den gudstjänstfirande församlingen: "Den gudstjänstfirande församlingen kännetecknas av sin frånvaro." Kyrkoherden som år 1953 hade 374 församlingsbor blev inte störd av dem. Det hade varit stilla i veckan bortsett från en begravning. Som det brukade.

Är det livet i Stockholms stift och Strängnäs stift som skildras? Så vad blev det av församlingsrörelsen egentligen? Men det fanns präster som arbetade också. En fader Gunnar, en PO Sjögren, en Rune Klingert .... Problemet med overksamheten i Svenska kyrkan under decennier är inte själva overksamheten utan insikten om att det fanns alternativ. Om man ville.

Kjell Wiklunds poäng är att fråga om det verkligen var bättre förr. Det var det inte. Men om det inte var bättre förr kanske det likväl är värre nu?

Jag är inte överens med Kjell Wiklund att talet om "den dubbla ansvarslinjen" syftade till att separera präst och kyrkoråd från varandra eller att det gällde att hålla stånd mot den folkligt förankrade självstyrelsen. Saken gällde sedan1920-talet och biskopsmotionen att hantera risken som fanns, att Svenska kyrkan kunde övertas av andra intressenter. Sven Thidevall och Daniel Alvunger hör till dem som analyserat. I sin mest extrema form handlar det om att kyrkofullmäktiges uppgifter skulle övertas av kommunfullmäktige. Läs CA Hesslers bok Statskyrkodebatten. I kyrkovalstider kanske man skulle ha lite pejl på vart partipolitiseringen syftar - och allt annat än detta syfte är förstås tjänstefel av de politiska partierna. Partier är till för att skaffa sig makt och inflytande. Just därför måste Svenska kyrkan stå fri från politiska partier. De som är partipolitiskt engagerade i världen blir i Kyrkan personer med politisk och annan kompetens men inte partigängare. De håller sitt politiska parti utanför kyrkolivet samtidigt som de kan vara glada och stolta över sitt parti och dess insatser i världen.

Kjell Wiklund levererar så några beska tankar. Kyrkoherdarna blir verkställande direktörer. Det är Wiklund emot. Var spårar vi i Svenska kyrkan några drag som skiljer från de rådande ledarskapstrenderna? Kyrkoherdarnas löner har skapat ett onaturligt glapp till medarbetarlöner - samtidigt som kyrkoherdar ska ha utbildning, fortbildning, kompetenshöjning. "Alltså: vi vill ha högre lön, men vi klarar inte jobbet."
Wiklund vill se kyrkoherdarna som försteteologer, en som ska förmedla sin teologiska iver. Och så ska kyrkoherden vara i kyrkans kor samt på torget - risken är att bli inlåst i organisationen - samt helst försöka finna ett boende i församlingen.

Vad ska en enkel komminister på landet säga om detta? Skratta hjärtligt, förstås. Kjell Wiklund sätter fingret på ömma punkter när han uppenbarligen inte vill det som är.
Han talar om chefsuppgiften som man har och ledarskapet som måste erövras. Jag undrar om kyrkoherdars chefsuppgifter - de markeras som stora men märker komministrarna så mycket av det? Det blir väl mest sammanträden? Och när mötte ni senast en kyrkoherde - en enda - som förmådde samla sitt folk, samla ihop deras insikter och entusiasmera till något gemensamt?
Vi låtsas ledarskap men det fungerar inte med en hop sjattar som kyrkoherdar.
Många är valda för att de är havliga, möjligtvis trevliga.
Några har en självöverskattning som påminner om den nyutnämnde vicekorpralen, som samlade mannarna och skrek: "Jag kommer att vara hård men rättvis." Historiens roliga poäng är att vicekorpral var en manskapsgrad.

Har jag nu reflekterat över något annat än att det varit organiserat svagsinne när folk systematiskt plockats bort. Först som biskopskandidater, sedan som domprostkandidater (regeringens verk), kontinuerligt som kyrkoherdar (lokala kyrkopolitikers verk -om det inte var tredjegångstillsättning, då kunde det bli annorlunda) och till sist genom att införa yrkesförbud (kyrkopolitik). I en organisation som utsatts eller utsätter sig för konsekvent brain-drain blir det så. Och det kommer att fortsätta.

Att jag närmast reflexmässigt tar avstånd från den kritik som Kjell Wiklund levererat, fattar ni. Jag har lärt mig. I Svenska kyrkan är kritik av Wiklunds slag kärlekslös. Den bottnar i hans personliga bitterhet över något odefinierat och är ett utslag av utstuderad elakhet. Klart att vi alla tar avstånd inte bara från kritiken utan från Kjell Wiklund också, när vi ändå är igång. Samtliga kyrkoherdar i Svenska kyrkan är dugliga chefer och beundrade ledare, slår jag nu fast. Ingen kritik mot mig för undergrävande av förmans ställning.

Mässliv

Nej, inte mässa utan mäss. Mässliv av sämsta slag

Salander seglade till Sandvik och Olofsson kom med Silverlinjen - Tomasbuss, vilket är bra men inte riktigt så lokalpatriotiskt bra som Silverstrands. Olofsson fick vänta vid prästgården innan jag hann fram, för det var ledningsmöte i Borgholm. Där på torget (där en av drabanterna arbetar) köpte jag tre kronärtskockor och hallon. I Sandvik gick jag in i fiskaffären och frågade min gamla konfirmand vad jag ville ha. "Varmrökt lax", sa hon. "Med dill, med peppar eller utan något". Jag tog "utan något" för då kan man enkelt fixa någon roligare sås. Ett tag hade jag planer på fläskytterfilé men Frånvarande Frun menade att det var "tråkigt".

Salander var på gott humör när han efter sin seglats fick möta Olofsson och mig. Olofsson bestämde att han följer med Salander söderöver och tog efter vårt mässliv i augustimörkret Löttorps taxi till båten.

Hur festen gick? GT som inledning - "fjolldricka", sa Salander men drack. Under tiden kokade jag på enklaste sätt kronärtskockorna och fuskade med smöret, som jag bara la upp. Potatis och den smarriga såsen var det som behövde tillagas. Laxen var bara att lägga upp.
Det tog en liten stund, så jag fixade snabbt ihop några små tilltuggssnittar (löjrom, kaviar, rödlök, creme fraiche och lite rökt på rågsurbröd). Gnälldes det över fjolldricka tänkte jag att brännvin går väl alltid ner - särskilt om det är Grey Goose. Det gjorde det.

Familjen Lurton hade producerat vinet till skockorna och laxen. Var det kanske fjollvarning på det också? Överstarna åt i alla fall. Och drack och garvade rått åt överste Mörtbergs insats i incidentberedskapen.

Jag frågade om det önskades ost - och svaret blev att den inte fick vara för smaklös. Jag log och tog fram Skipper Staerk, en ost som till och med gör flugorna i köket yra. Så här när ungdjuren är ute, mönstrar de ett visst icke obetydligt antal, men jag går fram som en "Flugsmällar John Wayne" och gör processen kort med dem. Det borde imponera på överstar - men de kommenterade inte massakern. Salander tog nämligen fram en utriven tidningssida han hade i fickan och började läsa.

"Ärkebiskop Wejryd skriver i DN. Det handlar om kvinnoprästmotståndarnas situation som riskerar att förvärras och förutsättningarna för dem att leva traditionellt försvinner. Forskning visar att kvinnoprästmotståndarna, som är vana att anpassa sig till förändrade förhållanden, nu befinner sig på gränsen för sin anpassningsförmåga. Den press som kvinnoprästmotståndarna upplever leder till ohälsa. FN har uppmanat Sverige att förtydliga den rättsliga statusen för kvinnoprästmotståndare, stärka skyddet av deras rätt och stärka kvinnoprästmotståndarnas reella möjligheter till effektivt inflytande. Här slutar den första läsningen."

Överste Olofsson hade klart svårt att orientera sig. "Jag glömde en sak", la Salander till. "Kvinnoprästmotståndarnas rättigheter kommer att ligga i fokus liksom frågan om försoning." Olofsson funderade: "Betyder detta att ni äntligen får er upprättelse?" frågade han. Olofsson läser aldrig DN, bara Svenska Dagbladet. Jag låtsades pyssla med lite disk för att inte fullkomligt explodera av skratt. "A, jag läste visst fel. Det var inte kvinnoprästmotståndare. Det var samer", sa Salander. "Skriver ärkebiskopen om samer?" stönade Olofsson. "Hur fick han för sig det? Skrev ärkebiskoparna något om när hemmansägarna tog slut - eller hemmafruarna? Har ärkebiskopen någon synpunkt på försvenskningen av Skåne? Eller på att vi förlorade östra rikshalvan?"

Så långt fick jag visa min husmoderliga sida för att avvärja en meningslös diskussion. På torget i Borgholm hade jag inte bara köpt tre kronärtskockor utan också, som sagt, hallon, som jag mixade och passerade och nu blandade ut med Grey Goose. Överstarna kommenterade min lilla huslighet på vad jag uppfattade som nesligt sätt tills jag kontrade och sa att de kunde få Absolut med hallonsmak om det var det saken gällde - eller ingenting alls. De förtärde då med god aptit ett par glas av min nyttiga vätska. Vilken vitamin innehåller färska och lokalproducerade hösthallon?

Därefter flyttade vi oss för att dricka av de whiskyflaskor de stolt fört med sig. Penderyn och Bowmore rann lätt ner, såg jag.

Vi sa intelligenta saker till varandra om radiogudstjänster och pastor Wisti, men aftonen föll på, natten var inne och kamraterna skulle till båten. De kunde ha stannat, hade jag sagt, men tanken var att segla tidigt - och jag skulle ju ha en del prästerligt för mig. Bredbenta men tacksamma (för att inte säga fulla) gick de ut genom dörren. "Vi kommer gärna tillbaka till den ölverläggning du har med personalen", var det sista de ropade från taxin. Och det heter så: ölverläggning.

Jag vaknade tidigt. Jag tog mig nerför prästgårdens breda trappa i akt och mening att hämta doktorshatten och sätta den på huvudet för att förhindra att det sprängdes. Problemet var att man inte kan ligga till sängs med doktorshatten på. Återstod bara att sätta sig och blogga.

Fick de båda överstarna verkligen ingen nattamat? Jag försöker minnas och går ut i köket. Det måste de ha fått av glas, tallrikar och bestick att döma. Det förklarar också en del som i förstone tedde sig oförklarligt. Kommer det en IOGT-are och värvar medlemmar nu, skriver jag omedelbart på även om värvningen vore att utnyttja ett IOGT-arens temporära överläge.

Nu är det torsdagsmorgon, hurra!

Kyrkans Tidning kommer i lådan i dag - och Ölandsbladet m fl tidningar. Fast de andra kommer 6 eller 7 dagar i veckan. De sällsynta tidningarna uppmärksammar jag mer. Och i dag kommer överste Olofsson med Silverlinjen och överste Salander med båt. Det blir väl förtäring i prästgården. Fruktar jag. Överste Mörtberg kommer inte. Mörtberg visade kl 07.34 i går att vår beredskap är god. Han skickade ett meddelande att Östrans Peter Akinder stavat överbefälhavare Sverker Göransons namn fel - "Göransson". Överste Mörtberg kan nog inte lämna sin drabbningspost för fler felstavningar kan uppdagas. Incidentberedskap kallas detta.

Kyrkans Tidning alltså. Nu ska det vara "präster på stan", läser jag. Ligger något i det. I går var det präst i desperation, för jag försökte hantera papperen men hann prata med lite folk och fira mässa i alla fall, innan jag återgick till papperen. Kl 22 tyckte jag det fick vara nog. Jag kanske har nämnt att jag ska sluta och nu vill det till att kasta - eller sortera - eller lägga i snygga kartonger och lura sig själv med att flytta osorterade papper, som kan vara intressanta att ha under sin pensionärstid.

Men nog tröttnar man lite på kravställare, till och med jag, som likväl ståtar på Ölandsbladets första sida med en "puff" till artikeln om marknaden i Löttorp, där jag var och fångades in av Ölandsbladets alerte utsände. Jag fick redogöra för mina inköp: hjortronsylt från Kalix, grekiska oliver samt en chokladkaka, som jag vunnit. Läsekretsen får veta. Duger det som prästerlig närvaro? Att landshövdingen invigde luftslottet berättar dock inte Kyrkans Tidning. Utomordentligt svagt och utslag av bristande nyhetskänsla eller glesbygdsförakt. Här besöks luftslottet dagligdags - och fotograferas. Vi måste få fram skyltar för att visa vägen. Om detta håller Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, läsekretsen okunnig.

Kyrkans Tidning vet dock att berätta att allt färre svenskar firar gudstjänst. Att den massiva manligheten är ett hinder i gudstjänsten, låter dr Agneta Lejdhamre meddela. Dr Elisabeth Arborelius undrar över anledningen till att förtroendevalda och anställda inte går i kyrkan - av samma skäl som folk i allmänhet? Kanske det. Dr Eskil Franck går inte i kyrkan - men det vet bara den som läst hans bok. Det har Barbro Matzols gjort.

När jag såg ledarens rubrik tänkte jag att det var märkligt koordinerat med en fråga i den bok som har recensionsdatum den 20 augusti. Jag ska hålla på reglerna, men har läst boken Giv mig, min son, ditt hjärta. Fast frågan är den rimliga: Hur sann är den kristna tron? Matzols vill töja - och det är ju det Svenska kyrkan gjort och gör. Eskil Franck menar att man inte kan spela ut tron som försanthållande mot tron som tillit som så ofta sker i Svenska kyrkan i dag. Eskil har rätt. Nog är jag kristen av sakskäl - det är sant att Jesus är världens Frälsaren och beskedet ska ut.
Jag minns hur stiftsadjunkten berättade om biskop Malmeström, som såg ett kyrkospel av Olov Hartman där någon frågar ut i publiken: "Vem kan väl tro på Gud i dag" (eller något i den stilen. Biskopen reser sig, engagerad av kyrkospelet, och svarar högt och tydligt: "Det gör jag."

Till Eskils bok återkommer jag. När ändå Kyrkans Tidning lyft på locket kan jag avslöja att det finns väldigt lite av intellektuell uppgörelse med tron i boken. Förvånansvärt lite.

Gårdagens roliga besked handlar också om Kyrkans Tidning. Socialdemokraterna upprörs över att tecknaren tecknat partiets ros (nå,alla partiers symboler) i annonsen för Frimodig Kyrka, KT nr 31/32 s 3. Sossarna har upphovsrätt till sin symbol och den får inte användas utan tillstånd.
När jag såg mejlet från S fattade jag ingenting. Hur hade FK använt deras symbol?
Jag fick slå upp annonsen.
Är detta att använda något upphovsrättsskyddat kan man inte teckna eller fotografera ett S-möte.
I övrigt såg jag att S inte ställer upp till valdebatt i Hudiksvall. En lokal företrädare ville - men inte partiet.
Demokratins livsluft är det öppna samhället. S har allvarliga problem. Det som nu händer skadar partiet.
Ska vi efter Mustafagate få ett Kyrkgate?

Nu blir det svårt

Nu blir det svårt att hålla sig allvarlig. Hur ska det över huvud taget gå att skriva satir i Sverige när tillvaron i sin helhet blivit just satir?

Jag säger bara Peter Persson (S) från Jönköping. Och Aftonbladet, som återger forskningsrönen från USA med rubriken "Troende mindre intelligenta". Man behöver inte vara docent vid ett svenskt universitet för att skrattande notera. Forskarna själva påpekar att de inte beaktat kreativ och emotionell intelligens. De kunde kanske också funderat lite över samhällsfaktorers påverkan. Fast jag har mött obegåvade ateister. Vad säger det? Och om man möter begåvade och analytiskt kapabla kristna, vad säger det?

Men är jag egentligen troende själv? Jag är inte troende i någon mening som innebär att jag inte vill förstå. Jag är inte troende i betydelsen att jag inte vill se. Jag är inte troende på ett så konstigt sätt att jag inte vill veta. Den rebus de första kristna skulle lösa handlade ju om att analysera ett sammanhang - det som hände måste begripas och stämma med förutsägelserna samt få konsekvenser. De analyserade erfarenheterna av Jesus, gick tillbaka till profetior och löften och fattade ett sammanhang. De fattade så pass att universiteten i sinom tid kom till. Tron försöker förstå och just Kyrkan behöver skolor, gymnasier och universitet för att lära, lära ut och lära mer. Här är kunskapsbasen i Västerlandet. Teologi, juridik, medicin med berömda universitet i Paris, Bologna och, Montpellier. Vi är beroende av medeltidens lärda värld.

Peter Persson (S) är riksdagsledamot och ställer en fråga till utbildningsministern. Han vet att berätta att Gud inte finns -och inte heller ett liv efter detta. Vetenskapen har bevisat! Peter Akinder markerar på Östrans ledarsida att det också är en rättighet att inte tro. Sant. Men den politiska klokskapen att demonstrera sin kunskapsnivå som faktiskt är att beteckna som fördom, kan diskuteras. Men kul är det eftersom S ställer upp i kyrkovalet. Så måste också ledningen skynda fram och markera avstånd till Peter Persson och hans fråga. Några troende kamrater har tagit illa vid sig, säger distriktsordföranden. För att de är troende - då är det inte mycket till tro? Troligare för att de är socialdemokrater och tycker själva tilltaget är dumt. Man kunde i alla fall hoppas att de har samma krav på intellektuell redlighet på ateister som de har på sig själva. För det var de kristna som byggde universiteten. Inte ateisterna.

Vi vet i alla fall att S inte är ett politiskt parti som vilar på en kristen bekännelse. Detta parti ställer upp i kyrkovalet. Är Peter Persson fortfarande medlem i Svenska kyrkan och ska rösta partitroget?

Relevant?

Svensk Kyrkotidning är en sällsam företeelse. Ordförande för styrelsen är Bengt Wadensjö, som också äger samtliga aktier i SKT. Hur det gick till, kan man fundera över. För länge sedan företogs en nyemission men det befanns att fel folk köpte aktier (man fick köpa tre aktier eller så per person) så allt blåstes av. Muntrationsvärdet översteg aktievärdet. Nu släpar sig tidningen runt för den kan väl aldrig gå runt?

Jag läser ledaren i nr 17. Den handlar om en gudstjänst i den gamla stenkyrkan i påsktid. Närvarande var de tjänstgörande med anhöriga - "inte särskilt många". Men ledarskribenten slås av vilken ynnest det är att få fira denna gudstjänst. Det är det förstås. Efter sitt löfte var ju Jesus där. Men ledarskribentens tanke är att gudstjänsten inte måste räknas hem eller gå runt, investeringarna inte kräver avkastning. Så kan man tänka - så länge miljoner medlemmar betalar till något de inte utnyttjar.

Ledarskribenten blir sedan kritisk till ett producent-konsument-tänkande som alltför ofta tycks prägla församlingarnas verksamhet. Det kan man säga - men det var inte främst näringslivets managementkonsulenter som styrde den utvecklingen. Den ligger i det paket som den billingska folkkyrkotanken är. Sådant skrev vi om för mycket länge sedan, vi som läste, förstod och blev församlingspräster-

Så undrar ledarskribenten om vi längtar efter en förment gyllene tid, "då folk gick man ur huse och fyllde bänkarna varje söndag". Vem menar att den tiden fanns? Bo Giertz brukade säga att i Sverige kunde över huvud taget 40% gå - barn, ålder, sjukdom, avstånd var hindrande faktorer. Ledarskribenten beskriver en idyll: "En till synes idyllisk era, då kyrkan stod mitt i byn och kyrkoherden drack punsch på häradshövdingens snickarglädjeprydda glasveranda. Men är det verkligen en sådan kyrka vi vill ha idag? Är det verkligen en sådan kyrka vi vill vara idag?"

Sanslöst. Först gör man en parodi och agerar utifrån den! Eller två parodier. Som om "kapitalistiska marknadsmodeller för vinstmaximering" är det ena diket och "tidsandans vurm för det ursprungliga Astrid Lindgren-landet" det andra.

"Högkyrkliga" präster byggde församling från basplan - eller källarplan. Ledarskribenten frågar om den kyrkliga verksamheten är relevant i människors liv - och det är självklart en viktig fråga. Fråga på. Men en väl genomförd högmässa äger alltid relevans för den har kapacitet att möta människor i deras mänskliga. Det finns ju präster som börjat från 0 och sett församlingen växa just när de lät Kyrkan vara Kyrka. Det de stod för, bestämde Svenska kyrkan i den beslutsfattarordning som gällde att man kunde få dessa präster förutan. Jag påstår att det var en grov felbedömning. Vad blir kvar? Neurotiska kyrkoarbetare som ska producera en för människor relevant kyrka. Det blir så, när det inte finns en teologi och praxis för att bygga en levande, folklig Kyrka, det som på min tid var de pastorala högkyrklighetens syfte.

Min tid? 74 dagar kvar.

Om överstar och undringar

Det tar sig inte för Dagens Seglora men jag ser i tidningen att efter en lång semester måste hjärnan varva upp i maklig takt. Utan Helle tror jag inte Dagens Seglora kommer upp i någon vidare takt alls. Å andra sidan - med en makligare takt ljugs det mindre. Det är väl bra?

Det som slår mig när jag läser de kristliga är att de framstår som så naiva. Det var de kristliga på Katedralskolan i Växjö också, tyckte jag men det är snart 50 år sedan. Och i militära sammanhang har jag stött på några kristliga också. De fick aldrig ihop det. Inte betygsmässigt, befordringsmässigt eller ansvarsmässigt heller. Chefen litade mer på en handfast man som jag. Ryktet gick, jag tror jag nämnt det, att jag var präst. En beväring frågade om det var sant och när han fått veta det sa han "Det kunde man inte tro". "Är du oförskämd karl?", undrade jag låtsat barsk. "Nä, tvärtom", sa beväringen. Jag förstår att ta emot ett beröm när jag möter det. Och beväringen och jag hade likartade erfarenheter av de kristliga mesarna. Jag erkänner att jag gärna höll lite distans till dem och hellre umgicks med de andra. Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare, som vi högkyrkliga säger.

Helena Ekhem menar att Pride kan lära kyrkan inkludera. Prideparaden är en verklig folkfest. "Pride verkar vara ett begrepp med större inkluderingspotential än mycket annat." Hon kopplar till sommarens konfirmander: "Trots sitt djupa engagemang och sin hängivenhet till den verklighet som är större, så har de svårt att kalla sig kristna, eller ens troende. Ordet Gud känns för laddat och begränsat." Men var det inte här Kyrkan genom konfirmationsundervisningen skulle rucka på en del och är det inte en skyldighet att bygga en levande, folklig Kyrka som människor just är stolta att tillhöra - glada att få vara med i söndag efter söndag? Är inte utmaningen att peka påp hur den kyrkliga motkultur är den medmänskliga kulturen, den som är mer än yta och förställning?

Att folk drar folk och trängsel ger trivsel, visste syster Karin som var diakonissa i Kalmar. Hon ordnade julbasarer i Skälbysalen, där folk hängde i krokig arm i takarmaturen för att alls få någon plats.

Samtidigt finns det ett problem med flockmentalitet, som alla vet. Kommer det mycket folk, ska folk vara där. Så i Nürnberg när det begav sig. Där var det glädje över att det tyska folket nu vaknade som ett folk och att alla kunde inkluderas i detta folk och få vara det man var: tyskar. Många kristna insåg att där måste de kristna också vara för att inte svika det tyska folket, samlat i den nationella rörelsen. Det gick som det gick. Ekhem tycker att den unga amerikanskan som tittade på paraden ska åka hem och berätta "om jublet och glädjen över att få vara den man är som kom till uttryck i denna kärleks- och stolhets manifestation." Fast Ekhems text slirar, för hon har ju för den unga amerikanskan berättat att alla i paraden inte är homosexuella utan utklädda. Vad är det för sammanhang där man blir sig själv när man klär ut sig?

Jag tror vi skulle tala mer om värde men också mer om värderingar.

Förresten ska man säga sig tro på alla människors lika värde. Jag har fler vänner än överstarna Olofsson och Salander. Överste 1 Uffe Henricson har ställt kontrollfrågan. Han var bataljonschef i Bosnien och frågade: Givet alla människors lika värde, hur många svenskars liv är du beredd att riskera för att rädda tusen balkanbor från en säker död? Frågan leder till förvirring. Vad svarar du själv? Och har verkligen alla lika värde - ger du ditt eget liv för vem som helst?

Sammanhaget hur man blir sig själv och vad det har med Svenska kyrkan att göra, ska jag återkomma till.

Var radiogudstjänsten bra?

Tidsnummer 111400 ringde överste Salander. "Var är du?" frågade jag - för så begåvat frågar man numera. "Danziger Gatt norröver, på väg mot Arkösund", rapporterade han. "Det finns inte tre av oss minsprängda sovjetiska ubåtar i Gattet", sa jag bara för att visa att jag är med. "Du har väl haft  dina gudstjänster, tänkte jag så jag ringer om radions Stilla rum", sa Salander. "Det var en religiös jävel som satt i rummet tillsammans med en muslim. Han visade sig vara en poetisk jävel också." Vad svarar man på ett så förfärligt språkbruk. Jag låtsades inte om att jag hört det stilla rummet när jag satt i bilen för gudstjänsterna jag skulle ha var 15 i Böda och 19 i Kroken. Det kunde bara bli intressant att höra vad Salander hört. Jag frågade. "Det var prat varvat med musik eller sång - eller möjligtvis tvärtom. Han pratade om livgiverskan. Jag fattade att vad som avsågs var Den Helige Ande", sa Salander. "Livgiverskan! Vilken religion är det?"

Jag hade, som sagt hört detsamma, men mitt språkbruk är inte så brutalt som Salanders. "Jag kan förstå att du har en poäng", sa jag diplomatiskt. "Och så talade muslimen. Han visste vad han trodde på. Men ska vi kristna fylkas i ett koncept där man är religiös? Jag trodde att vi är kristna för att ingenting annat än Verkligheten duger." Jag hummade för att visa själasörjarnit - man gör så om man inte ställer en inkännande motfråga av typ "så du känner att radiogudstjänsten inte motsvarade dina föreställningar" eller så. "Det var mycket vanmakt och otillräcklighet också", sa Salander. "Som om tron skulle vara en snuttefilt. Den religiöse jäveln körde sedan med illa tuggad religionspsykologi och lite Buber. Så var han emot fundamentalism också. Till sist trodde han att konst och poesi var viktigare än dogmatik." Jag, som hört det hela, fick väl ändå bejaka att så hade det sagts. "Det brukar hamna där", sa jag. Inkännande.

Jag berättade inte för Salander att blodtryckshöjande stunder i Stilla rummet kan orsaka trafikolyckor och att jag haft en svår stund i den alltmer framrusande bilen. Det blir lätt så när högerfoten pressas mot durken där gaspedalen sitter. "Hur var musiken?" sporde jag. Då fick jag vara tacksam att Salander seglade i Östersjön, annars hade han smällt någonstans. "Utslag av pissträngd fromhet", hojtade Salander. "Du vet det där att man kan allsköns låtar och låtsas att de är fromma och säger precis det du vill höra." Jag förmodade att det nog är så att man fortsättningsvis ska gå i kyrkan hos någon man litar på men undvika den där andra religionen, den i radio. Man blir bara upprörd och det kan inte vara bra.

För att lugna Salander frågade jag försiktigt om veckan som ligger framför oss. Han kommer med sin segelbåt till Byxelkrok eller Sandvik. Olofsson tar Silverlinjen och så möts de för att segla ihop några dagar. Olofssons problem var bara att han gärna ville åka Silverlinjen med Pelle. Jag måste ringa Christin på Silverstrands och fråga när Pelle, överstelöjtnant i KA och gammal KA2-officer innan han hamnade som expert på Marinstaben, kör. Jag påpekade att det finns fler officerare som kör Silverlinjen men ska kolla vad som gäller. Antagligen kommer Salander till Öland på onsdag och då kan Olofsson ta sig ´hit efter att han fått besked om chaufför på tisdag eller onsdag.

"Vi ordnar allt", sa jag. "Ni kan bo i båten eller i prästgården, vilket ni vill. Men det blir en kväll i prästgården." Salander svarade: "Vi tar prästgården för ingen kan väl skjutsa oss till båten efter en prästgårdskväll, får man hoppas. Om vi kommer onsdag - firas då en anständig mässa som vanligt i Högby, alltså en kristen gudstjänst och inte något religiöst mumbojumbo?" Vad svarar man på slikt tal. Jag sa: "Vad tror du?!"

Nattsömn sabbad

Jag kanske inte ska skriva bloggpost om POSK och beslutet att göra POSK fint och rumsrent eftersom hundvalpen, 15 veckor, kl 03.55 spydde i min säng. Bokstavligen bakom ryggen på mig. Man vaknar då. Som väl var vände jag mig inte om. Den kraftfulla spyan låg i all sin prakt i min säng som den kommit ut, inte tillplattad av en mansrygg. Men det var en del praktiska åtgärder som likväl skulle vidtas i insikt att det kunde varit värre. Hundägare tål mycket. Hunden i sängen? Inte hunden. Hundarna. En i knävecket och en ibland på kudden. Jag är en mästare att sova ytterst ute på kanten. Jag håller mig fast i täcket för att inte dråsa i golvet och mitt goda humör återvänder så sakteliga. Då tänker jag olyckligtvis på att Mats Rimborg i går önskade ÖKA och Frimodig kyrka tillbaka till POSK. Humöret går nedåt igen. Ska vi tjata detaljerna?

POSK beslöt sig för att bli fint, dvs följa någon slags svenskkyrklig normalitet normalitet ("lögnen som vapen och sveket som verktyg") och det skrevs ny policy efter ett årsmötesbeslut. Problemet som löstes var att POSK misstänkliggjordes för att vara emot kvinnliga präster. Visserligen fanns det kvinnliga präster på POSK:s listor och invalda i kyrkomötet - men det fanns också s k kvinnoprästmotståndare. Det var för svårt för Mats Rimborg. Han motionerade och snälla POSK-are valde en annan väg. Normalitetens. Några av oss såg omskrivningen för vad den är - en markering, ett avståndstagande. Andra stod kvar. Jag satt väl - eller hur var det? - kvar i Kyrkofondens styrelse för ingen krävde att jag skulle lämna och jag var invald av en större krets än bara POSK för att bakom alla kulisser ordna en del problem som rått mellan dåvarande kyrkostyrelsen och kyrkofondens styrelse. Göra samarbetsklimatet bättre, helt enkelt. En sådan arbetsinsats stämmer inte med bilden av mig, jag vet. Men man ska inte alltid vara säker på att bilden är sann.

Konsekvent flyttades så Fredrik Sidenvall ner på listan när POSK i Göteborg skulle samlas sig till val för åtta år sedan. Detta kunde inte uppfattas som något annat än utslag av normalitet och en hälsning till de hög- och gammalkyrkliga som stått upp för det PPO (Partipolitiskt Obundna), som blev POSK och gjort habila insatser för rörelsen. Dessförinnan hade Brita Olinder från Göteborg - ständigt detta göteborg! - bildat ÖKA men suttit kvar i kyrkomötet för POSK och skulle vara med på POSK:s gruppmöten också. Några i kyrkomötesgruppen tyckte att det var för magstarkt. ÖKA är resultatet av en utbrytning. Jag tror att de poskare som ville pjoska med engelskdocenten Olinder var rädda för henne och ville flytta sig bort från dem som Rimborg såg vara barlast. Nå, Olinder fick vara grupp för sig själv men så kom ÖKA igång. Vi andra fortsatte alltså ett tag till. Vi tänkte att POSK kunde vara ett samlande alternativ och att det var värt mödan att misstänkliggöras av de politiska partierna för Svenska kyrkans skull. Kyrkan inkluderar. Vi visste att vi allihop var svenskkyrkliga. Normalitteens konsekvenser visade att denna hållning inte längre var POSK:s. Frimodig kyrka kom raskt till. POSK:s styrelseledamot Jan-Anders Ekelund blev ordförande för Frimodig kyrka. Och jag fann plötsligt att jag nog borde kandidera i Växjö stift, trots att jag tänkt att detta med kyrkopolitik var ett passerat skede i livet. Kandidera kunde jag göra och så fick vi se.

Det intressanta är att Frimodig kyrka förvaltar det arv som gav POSK en själ. Vi slår vakt om olikheterna och värnar debatter och samtal med dem som schablonmässigt uppfattas vara långt från varandra. Vi driver debatterna i stiftsstyrelser och kommer med små inlägg också i kyrkostyrelsen. Vi lägger förslag som går igenom. Och - detta är en indiskretion men det bör sägas - jag imponeras inte stort av POSK:s insatser i kyrkostyrelse eller stiftsstyrelse. POSK gjorde större avtryck under åren 1986-1998. Trots allt.

I kyrkomötet hade det, menade jag för fyra år sedan, varit av värde om POSK och FK samt ÖKA kunde uppträda gemensamt. Det ville inte ÖKA och POSK lät sig blockeras av detta nej. Lite egendomlig tycks alltså Rimborgs välkomsthälsning tillbaka vara. Hade den varit annat än munspel kanske POSK skulle funderat över hur de nomineringsgrupper som är sig själva kan samverka och markera att de är något annat än grupper avknoppade från de politiska partierna och med ett dunkelt samband med moderpartierna. Minns kristdemokraterna som fick hjälp att planera denna valrörelse av partisekreteraren vid ett årsmöte för ett par år sedan! ÖKA samverkar politiskt. I kyrkostyrelsen med Miljöpartiet och i någon stiftsstyrelse med S. Jag hoppas jag nämnt att den nuvarande kyrkostyrelsen enligt min mening är den svagaste Svenska kyrkan haft sedan 1983.  

Frimodig kyrkas valsedlar för Växjö stift packades på 1½ timme. Att det kunde uppfattas ha tagit lite längre tid beror på att vi fikade, var fromsinta och dessutom åt pizzor. Ingenting av detta ägde rum i Nymans garage. Vi fick vara i familjen Nymans hus och uterum. "Frimodig kyrka äter hembakad körsbärspaj" kunde en konstnär kallat sin tavla, om det målats någon sådan för att spara idyllen för framtiden. Det målades ingen sådan tavla men körsbären var plockade i den nymanska trädgården. Under sådana idylliska omständigheter tar det emot att tänka på POSK och lite sorgsen konstatera att det POSK var, är det inte längre. Men, hoppet återkommer, Frimodig kyrka är! Det verkliga alternativet i kyrkovalet.

(S)ekten

Den socialdemokratiska valpropagandan är, såvitt jag förstår, rätt vanlig fascistoid politisk retorik. En fiende definieras för att demoniseras. Det är de högerkristna man ska komma åt. "Dom är för många". Det kan man säga i sammanhang som inte är demokratiska. I demokratiska sammanhang styr man på idéer, kritiserar eller slaktar dem och då är det idéerna det är fel på. Minns ni Irakkriget och demonstrationerna mot kriget? "Usch, usch Bush" skanderades det. Några av oss något äldre gick då igenom skillnaden mellan sak och person och slagordet hördes inte mer. Och det var ett politiskt sammanhang. Tanken att vi är för många i det kyrkliga - oavsett hurdana vi är - är en okristen och omöjlig tanke. Huvudet kan inte säga till foten "Jag behöver dig inte" har vi faktiskt funderat över denna vecka!

Jag hör till dem som allvarligt menar att det socialdemokratiska partiet förstörs av den här sortens kampanjer. Jag kan inte uppfatta ett parti som hemfaller till fascistoid politisk retorik som regeringsdugligt. Jag vet att tusentals socialdemokrater står för en annan hållning, de är ju demokrater. Men partiet har problem. Och tankemodellen har partiets kyrkopolitiker gett offentlighet åt. Tid för hederliga sossar att säga ifrån och det de kan säga att väl enklast att politiska partier inte ska in i Svenska kyrkan. I årets val kan man rösta på alternativ, det verkliga alternativet eller kanske av någon anledning något annat. Hur den socialdemokratiska renhållningen inom partiet ska gå till är inte min sak. Men ska renhållarna ge sig på de medkristna i Svenska kyrkan, förfäras jag.

Och förfärad är jag. Hur hamnade vi här - att några medkristna är för många? Kristen tro är ju inte, som KG Hammar påpekade, en åsiktsgemenskap. De får vara här, de vi tänker annorlunda än. De får bekänna Kristus, de som vi. De får falla på knä vid altarrunden de också och vara många. De får - som vi - riskera att ompröva mycket när Guds gode ande leder oss till hela sanningen.

S-kampanjen är en kampanj för något annat än Kyrka. S-kampanjen är en kampanj för en (S)ekt i Troeltschs klassiska mening. Sektfaran har följt Kyrkan i alla tider, läs aposteln Paulus. Den är just exkluderande, bestämmer vilka som får vara med. Kyrkan inkluderar människor och hanterar komplikationerna med detta genom själavård och kyrkotukt, ett ansvar för präster - inte för politiker.

Biskoparna sitter förstås lite på avstånd till kyrkovalet. Men inför det okristliga tänket att somliga kristna är för många och olämpliga ska de inte vara tysta. De har något de måste säga till socialdemokraterna. Säg det! Högt!

Kl 10.30 ska vi vara i Nymans garage i Ingelstad och packa valsedlar för Frimodig kyrka i Växjö stift. Det känns riktigt meningsfullt och inte bara som en motåtgärd mot dem som för egna syften vill ta över Svenska kyrkan och göra sig medkristna kvitt. Frimodig kyrka har, som påpekats, kvinnliga präster på sina listor och kan mycket sakligt säga att vi måste hantera oenigheterna i Svenska kyrkan. Det tänkte ju POSK också på sin tid men markerade sedan hur fint POSK blivit och skulle utmönstra. Så hamnade jag utanför den grupp jag tillhört och representerat. I dåvarande kyrkostyrelsen drev POSK mer konstruktivt idéer och gjorde skillnad än vad som nu sker. I många sammanhang är POSK-arna förunderligt tysta. Det var de inte när jag var med. Men när den vitala idédebatten tystnar, blir det nog så. En levande folklig kyrka är platsen för de vitala debatterna, de som förenar människor med olika åsikter. Jag tror det blir vitala samtal i Nymans garage i dag.

Festligt, folkligt...

Fullsatt kunde det förstås inte bli vid luftslottsinvigningen. Vi vandrade ut i naturen och beskådade slottet med fana och standar i täten och landshövdingen därtill. 200 kom, sa sakkunniga bedömare. Man kan kolla evenemanget på TV4 Kalmar, där saken presenterades i går kväll. Man kan också kolla Sveriges Radio Kalmar i onsdags strax efter 11, där landshövdingen intervjuades och Bengt Grafström läste bitar av min blogg om luftslottet. Jag tyckte förstås att allt var ohemult roligt.

Invigning - den roligaste han varit med om under hela sin journalisttid sa Bo. Korta, distinkta prat, trumpet men inte trumpet, flaskor i is i skottkärra, en diakon som blev fena på att öppna smällande korkar och folk som gillade att mingla med ett glas i handen. Professor Bo Jonson gick igenom tempusformer och det slog mig att trons tempi /det heter så/ beskriver det som var, det som är och det som ska komma men ännu inte det fullbordade. Slottet fungerade omedelbart som kunskapsteoretiskt stimulanspaket. Jag påpekade att Karlsson på Taket lärt oss att filura.

Landshövding Stefan Carlsson var lysande. Han hade ju löst koden och kunde sakkunnig tala om luftslottet och knyta det till Kalmar län och frågor som en länsstyrelse har att behandla. Fast, oss emellan, det är nästan lika viktigt med dom som inte löser koden. Människor är olika. Börja tala luftslott så märker ni. För somliga är det det handfasta och bara det som gäller. "Luftslottsanalfabetism" kallas saken.

En församling behöver en fest och det fick vi. Nu återstår att locka till fortsatt aktivitet kring det berömda luftslottet. Och läsa tidningarna förstås.

Jag la mig i går kväll leende. Jag vaknade lite mer bekymrad för jag kom att tänka på slagordet om den öppna och moderna folkkyrkan. Vad det handlar om är inte kristen tro. Den säger ingenting om en gudomlig uppenbarelse, om sakramentalt liv och allt det där. Den öppna och moderna folkkyrkan är i negativ mening ett luftslott, inte ett sådant som det berömda luftslottet på Öland. För det fungerar så, att vi fattar vad stenkyrkan är till för eftersom stenkyrkan är platsen där osynliga gåvor räcks oss i synliga ting - och det beror inte på oss utan på Gud. Knäckfrågan är som alltid frågan om uppenbarelsen och om sanningen, den som Gud för vår frälsnings skull velat låta uppenbara.

Med ett riktigt luftslott, av landshövding invigt, och en stor stenkyrka är en församling väl rustad att begripa och gestalta vad vi behöver: en levande, folklig Kyrka.

Högerkristen

Upptakten är anslående:
"Socialdemokraterna har alltid kämpat för att Svenska kyrkan ska vara en öppen och modern folkkyrka. Och hittills har vi lyckats. Från beslutet om kvinnors rätt att bli präst 1958 - till jublet i kyrkomötet 2009. när vi fick igenom rätten för alla att gifta sig i kyrkan." http://valloftet.se

Historieskrivningen är kanske inte riktigt sann men beskedet att sossarna hittills har lyckats i kampen att Svenska kyrkan ska vara en öppen och modern folkkyrka är hugnesamt. De två exemplen kanske stämmer ner entusiasmen något. Var det verkligen så enkelt att bli öppen och modern? Och vart tog Jesus vägen i sammanhanget - och den Helige Ande? Läsningen fortsätter:

"Men det finns de som försöker vrida klockan tillbaka! Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda ett erbjuda en fristad för flyktingar."

Visste jag inte att det fanns en orm i paradiset trots allt!
Fast det där med klockan är väl dumt? Om det blir vintertid, är det väl inte klandervärt att vrida den tillbaka? Någon gång under senhösten tror jag att också socialdemokraterna vill vrida klockan tillbaka. Det historiska beslutet om äktenskap för alla - ska vi införa polygami? - innebar trots allt att den internationella solidariteten skadades och det borde väl vara ett litet problem för S? Eller är medkristna i Etiopien eller Ryssland ointressanta samtalspartners? Nog vet vi att ärkebiskop Wejryd får lägga tid i Geneve och annorstädes för att försöka hantera en situation som skadat ekumeniken? Fritt spelrum för de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna - vad är det? Det går förstås att veta. Det finns texter som beskriver vad detta fria spelrum handlar om. Berätta! Det där med fristad för flyktingar är svårt - för fristad behöver ju de som den av riksdagen beslutade politiken inte vill ta emot. Hur ser S på riksdagsbeslut - som partiet självt fattat?

Det kommer mera:
"Både Sverigedemokrater och den kristna högern mobiliserar sina anhängare. De är redan alltför många. Och blir bara fler. Men, det finns en kraft som de inte har. Som de aldrig kommer att få. Och som kommer att göra all skillnad. GUD!"

Hoppsan. Jag skrev fel. Det ska inte stå GUD. Det ska stå "Du!" Så lätt man skriver fel när man ska få ner politisk retorik på papperet. Och ändå borde jag kunnat skriva alldeles rätt. Jag har ju läst både om dr Goebbels och glatt mig Gunnar Fredrikssons analys av det politiska språket. Å andra sidan har jag predikat i mer än fyra decennier, så skrivfelet kan förklaras, förstås.

Lite dunkelt är talet om högerkristna. Är jag en högerkristen? Hur kan rumsfördelningen i den franska nationalförsamlingen bli ett raster för att förstå teologiska ställningstaganden, förstår ni det? Eller är högerkristen en sådan som hör till moderaterna och sitter i kyrkomötet, kanske om man sträcker sig en kristdemokrat i kyrkomötet? Eller någon från allianspartierna över huvud taget - för alla är väl i någon mening "höger" när en socialdemokrat blickar ut över världen?

När några blir alltför många burkar man tala om utrotning. Är målsättningen på något sätt just att ausrotten eller vernichten? Kan man inte mycket sakligt känna igen den socialdemokratiska retoriken? Och vem vill ha den hållningen i Svenska kyrkan och tro att den är ett utslag av modernitet?

Nu vill socialdemokraterna ha ditt löfte:
"Du, som står upp för alla människors lika rätt och värde - i Svenska kyrkan precis som i resten av samhället. Du, som tar kampen för öppenhet och framtidstro - och mot de krafter som försöker vrida klockan tillbaka. (kom ihåg vintertid, DS) Du, som den 15 september går och röstar i kyrkovalet:" Röstar du och får dina vänner och bekanta att göra detsamma : "Så lovar vi dig en öppen kyrka för alla!"

Men hallå! Var det inte ÖKA som stod för en öppen kyrka för alla? Och det där "för alla" är väl inte för ausrotten-fantasterna riktigt sant? Vill S ha en kyrka med plats för de högerkristna? Bortsett från detta, bortsett från allt: Den som lovar en kyrka öppen för alla - lovar var ordet - har gjort sig till vad man inte får. Herre i sin Herres kyrka. Det blir så när partipolitiken ska in.

Ju fler partipolitiska slagord som hörs, desto orimligare blir det med politiska partier som aktörer i Svenska kyrkan. Och somliga av oss kan dessutom beklaga att detta agerande skadar partiet.