Jag är på lantegendomen. Solen skiner över den frostiga marken och på avstånd hörs hundskall, för nu pågår älgjakten. På annan plats i Kronobergs län fälldes i tisdags en älg med sju skott. Den jakten var nog samtalsämne vid fler än ett matbord den kvällen. När jag i morgonsolen hörde hunden skälla - och det kan vara den Smålandsstövare jag såg i går (och började fundera över varifrån ordet "stövare" kommer, en VDM blir nog lätt ansatt av ordbruket) - drog jag mig till minnes den djupa insikten att älgen är lovligt byte tre veckor om hösten, men prästen året om.
Älgjakten får mig att fundera över den accepterade vuxenmobbingen i Svenska kyrkan. Jag ska ta det utan omskrivningar.
Vem idiot som helst kan manövrera in sig till en maktposition i en kyrkonämnd. Där ges alla möjligheter att göra goda gärningar och lika många möjligheter till illdåd. Skolgårdens mobbare har många möjligheter - och skolgårdens mobbare blir vuxen men alls inte säkert sinnesförändrad.
Makten innebär att man förfogar över belöningsinstrument. Präster man gillar får bättre löneförhöjning och de man inte gillar hålls tillbaka och får i vart fall inget extra. Om prästen beter sig illa - predikar som om han menade att det han säger är sant - eller hävdar meningar som hotar Svenska kyrkans relevans - läs: kan orsaka att folk lämnar Svenska kyrkan - kan utköp lätt organiseras. De mer uppgivna tar i det läget pengarna och går i insikt om att de aldrig kan vinna striden. Några få står kvar och låter saken gå till Arbetsdomstolen, AD. Alla - de som ger upp tidigt eller de som får rätt i AD - tar skada och samtliga får bära på upplevelser som präglar deras återstående liv. De för vuxenmobbingen ansvariga kan fortsätta nästan som om ingenting hänt - eller med ökat anseende för beslutskraft.
Biskoparna kan ingenting göra. På något underligt sätt ska ärendet till domkapitlet enligt Kyrkoordningen men alls inte så som jag en gång uppfattade att säkerhetssystemet skulle fungera. Jag frågade om saken flera gånger. Man skulle inte kunna bli kvitt en präst därför att han förkunnade sådant folk inte ville höra, relevansfrågan kanske det skulle kallas. Detta borde betyda att alla anklagelser av annan art skulle prövas kritiskt så att dessa anklagelser inte döljer det verkliga motivet: förkunnelsen. Jag uppfattar inte att domkapitlen ställer den sortens kritiska frågor. Kollegorna tiger förstås. Man är väl inte dum heller och kan alltid säga att man beklagar men inte har bilden klar för sig. Några skickar uppmuntrande hälsningar till den som drabbats med maning att orka stå ut. Men till sist står den drabbade rätt ensam. Konstaterar man det, kommer alltid någon dragande med Jesus. Inte som Frälsare eller Herre utan som Ursäkt (för egen passivitet). "Herren vare med er, själv har jag inte tid"-hållningen alltså.
Enda möjligheten att nu komma till rätta med den i Svenska kyrkan accepterade vuxenmobbingen torde vara stiftsanställning. Då lyfter man problemet från lokala maktintriger och på de högre höjderna är det lättare för alla att se vad som pågår, kan man tänka om inte förhåpllningssättet att vuxenmobba satt sig så på djupet att saken är ohjälplig.
Viktigt ämne. Makt brukar mer avsky ickemakt. Om den icke önskvärde är en som likt Ferdinand vill lukta på blommor och inte deltaga i tävlingen, den som maktmänniskans älskar, blir detta ett plågsamt påminnande om en annan väg, som de vise männen tog från Betlehem. Det kommer reta Herodes än mer, lakejerna sänds ut, misslyckande intill dess den irrationella vreden fått med sig folket och vänt sig till en högre makt, en makt som inte skulle ha någon makt om den ej var given ovanifrån. Då sker det, som kol 1:24 vittnar om, det som är förhatligt, att en annan makt, tillsist har sista ordet. Att bli påmind om det är förhatligt för den som inte låtit Guds Ande gå in i ett eldhav, i ett inre gudsrike, och där hjälpa Jesus när mina egna takbjälkar i ögat faller. Ut kliver den som gjorts svart i ansiktet, en man vänder sin blick ifrån. / Magnus Olsson
SvaraRaderaStiftsanställning vore bättre, om än "mobbningen" ibland nog bara skulle lyftas till "distriktsnivå". Men den skulle synliggöras bättre liksom "biskoparnas" ansvar. Fast jag vet inte riktigt vad som är mobbning och inte. En sorts baklängeslärotukt skulle det ju kunna ses som (nån j-a ordning måste det ju Men jag håller med dej om att det blir mobbning när man inte tar debatten i sak och erkänner vad det är fråga om. Ett evangelisk-lutherskt kyrkoråd skulle väl vilja göra sej av med t.ex. Ulla Karlsson eller Anders Wejryd, men då skulle man förhoppningsvis säga som det är: att det handlar om sanningsfrågan. En del skulle då tala om kärlekslös dogmatism och, ja, vuxenmobbning.
SvaraRaderaVuxenmobbningen är ett tydligt exempel på ett destruktivt självskadebeteende som plågar svenska kyrkan. Detta i kombination med ett vingklippt och skadsjutet episkopat lämnar fältet fritt för bitvargarna. Då hjälper inga sinnesrogudstjänster eller det tröstlösa sökandet efter den tillfälliga relevansen. Då hjälper bara sinnesändringsgudstjänster med kyrie eleison, gloria, credo, sanctus och agnus dei.
SvaraRaderaOch lag och evangelium i förkunnelsen och en ständig inbjudan till bikt. Så blir det väl nån ordning till slut.
RaderaNär prästen/pastorn är den som mobbar vad händer då? Och när han/hon har fått hela församlingen med sig?
SvaraRaderaLilian
Tja, dels verkar det som en osannolik möjlighet men anta att den vore verklig. Den mobbade skulle alltså vara en kyrkobesökare utanför församlingen och varför inte?
RaderaDå är det väl uppenbart att prästen skall ställas till ansvar för just mobbing. Det är väl inte det som överhuvudtaget ifrågasätts? Vad man ifrågasätter är alla utköp med krystade förklaringar och ibland inga alls , man vill bara bli av med prästen.
Idag kan Du som präst göra mycket och för bara några decennier vore otänkbart. Du kan förneka i princip hela bibeln och dess sanningar och för detta belönas med biskopsvärdighet. Du kan också gå ganska långt i rent kriminellt handlande utan att riskera mer än en varning men säg och visa att Du menar det: "så säger Herren" då får Du vara glad om du får vara kvar som komminister. Då har Du sagt något obehagligt som varken SvK´s politiserade ledarskikt tål eller den som vill kalla sig kristen men bara på egna villkor.
Till min anonyme vän
RaderaDu har så rätt i det du skriver. Vad Herren säger är inte alls viktigt i vår arma kyrka. Populistiska åsikter är mycket mer gångbara och då kan det få bli hur som helst.
"Präst från Skara stift"
Enligt Aftonbladets granskning i veckan, så är det i 50% av fallen chefen som mobbar. Det stämmer säkert i kyrkan också. Det är enligt artiklarna ytterst sällsynt att någon mobbad får rätt och upprättelse. Tvärtom läggs all skuld på den mobbade som drabbas av PTSD och ofta slås ut helt.
SvaraRaderaI vissa fall vet vi ju att det t o m är domkapitel och biskop som stått för mobbingen...
Instämmer. Stiftsanställning är det enda rimliga. Det säger sig själv att det inte går att vara anställd av dem man är satt att lära, trösta, varna och förmana.
SvaraRaderaMin respekt till Andreas Holmberg. Han är ärlig och säger utan omsvep att det är OK med "vuxenmobbning", bara det drabbar rätt person dvs. de som enligt hans uppfattning bör rensas ut från de rätt-troendes samfund. Samma uppfattning har givetvis t.ex. Seglora smedja. Man är bara oense om vem som bör rensas ut och hur sanningen ser ut. Så vad är att göra? En stiftsanställning har klara fördelar, men ger i sig inte svaret på hur vi i kyrkan ska hantera dissidenter av det ena eller andra slaget, transvestiter eller kvinnoprästmotståndare för att nu ställa ytterligheterna mot varandra eller är de möjligen sammanknutna i svansen...urschäckta som grådan sa ... Hur mycket avvikelse tål gemenskapen? Var måste vi dra gränsen? Drar vi den vid evangelisk-luthersk rätt-trogenhet blir det rätt ensamt på den kanten. Det blir inte bara Ulla Karlsson och Wejryd som får gå. Vi är fler som får dela det silkessnöret och när man lyssnar till en del förkunnelse från den rätt-trogna kanten är det nog inte utan att man vill suckande sträcka sig efter det silkessnöret. Jag menar att en och samma kristna gemenskap med fördel kunde tåla såväl Ulla Karlsson som Dag S. och Jörgen U Bengtsson även om det sistnämnda kan vara att dra saken lite väl långt, det förstår jag liksom att Andreas Holmbergs nit för den rätta läran är större än så.
SvaraRaderaInstämmer. Det blir så när system ställs mot varandra, även om ett mer har metafysiska anspråk och ett annat det motsatta. Det var sådana system som Jesus vände sig mot med sin fråga " vad säger ni själva?" / Magnus Olsson
RaderaTjena Jörgen U! Jag känner inte dej och din förkunnelse närmare men jag kan nog lugna dej med att mitt nit för den rena evangelisk-lutherska läran är ganska ljummet. (Men Svenska kyrkan och alla som prästvigts inom henne ska väl ändå heta ha en sådan bekännelse?).
SvaraRaderaMin gräns för det acceptabla går väl i praktiken nånstans närmare själva kristendomens gränser; när man börjar förkunna "bort med talet om synd och skuld och slaktade lamm", "det finns ingen död som ej bytes i glädje" samt att "läran om jungfrufödelsen är orimlig och beror på att Matteus och Lukas inte kände till ägget" (kontentan i Erik Aurelius herdabrev) samt att "det finns ingen särskild vits med att ha en mamma och läran om mäns barnafödande är fullständigt grundläggande i en kyrka som vill hävda allas lika värde och bekämpa tvångssteriliseringar" (kontentan av Anders Wejryds uttalanden i äktenskaps- och könsbegreppsfrågorna). Och det som inte ens är kristet kan väl i fridens dar inte kallas evangelisk-lutherskt? Hur är det nu Dag brukar skriva: det som är verkligt reformatoriskt/evangeliskt är apostoliskt och därmed katolskt?
Tack för mothugget, Jörgen, men det jag personligen har svårt att respektera är när man från ömse håll (såväl kyrkoledningen som bloggaren och du (?) tycks ibland när det passar använda samma retorik) låtsas sakna verklig lärotukt och förespråka en oändlig mångfald samtidigt som man - givetvis! - EGENTLIGEN allesammans har sina gränser för toleransen (någon himla ordning måste det ju faktiskt vara i en kyrka).
Om du läste mitt inlägg såg du att jag medger det vara vuxenmobbning - som man alltså måste ta avstånd från - när man gör en lärofråga till en "samarbets"- och "allmän personlig lämplighets"-fråga; däremot kan man knappast klandra kyrkoledning och kyrkoråd för att de har synpunkter på vad präster kolporterar ut för läror i församlingen i fråga om frälsning och, ja, äktenskap. Det har jag ju själv allvarliga synpunkter på. Och det har, faktiskt, även Dag Sandahl och Jörgen U Bengtsson. Och åtminstone Dag Sandahl brukar ju (i a f oftast) gå på sak och inte person, vilket hedrar honom och gör hans ortodoxi till något annat än vuxenmobbning.
(Men lita på att de extrema liberalteologer vi nu ser långt upp i kyrkoledningen ändå skulle kalla det mobbning om just de själva petades ut med den helt korrekta motiveringen att vi inte rimligen kan fira reformationsjubileet 2017 med biskopar som får 1400-talspåvarna, ja, stundtals självaste Arius att te sej som under av rättrogenhet...)
Hej Andreas och tack för svar! Och ja, jag har noga läst ditt inlägg och noterat din gardering när det gäller vuxenmobbning, lärofrågan som blir samarbets- och allmän lämplighetsfråga. Den fann jag inte helt övertygande och hoppade direkt till den slutsatsen utan mellanliggande resonemang i tanken att du utan ansträngning skulle kunna hänga med :-) Läroprövningen ligger formellt i domkapitlet, men det hindrar givetvis inte att ett kyrkoråd kan ha en mycket bestämd uppfattning om sin prästs förkunnelse och sätt att sköta sitt prästerliga uppdrag alldeles oberoende av kapitlets prövning och uppfattning och kanske även i strid med kapitlets uppfattning. Vad återstår då för den uppretade församlingsledningen att göra annat än att klä sitt misstroende i den formella struktur som står dem till buds och säga upp prästen p.g.a. personliga skäl och allvarliga samarbetsproblem. Är det vuxenmobbning? Inte självklart enligt min mening utan i hög grad beroende på hur saken i detaljerna sköts. Men tveklöst är det tarvligt och gement att beskylla prästen för det han inte sagt eller gjort!
RaderaHelt klart är att Svenska kyrkan med sin nuvarande anställningsform och ansvarsstruktur för sina präster inbjuder till uppsägningar av det här slaget. Självklart blir det också ett samarbetsproblem om kyrkorådet helt förlorat sitt förtroende för prästen av vilken orsak som helst. Vem ska man då flytta på? Kyrkorådet eller prästen? Med en stiftsanställning skulle vi slippa undan en del konstigheter på det här området!
När det gäller Svenska kyrkans bekännelse så vet jag vad som står i våra bekännelseskrifter, men betraktar ändå sakläget som ganska så diffust.Helt klart är att kyrkan inte i alla avseenden längre kan sägas omfatta en klassiskt evangelisk-luthersk tro, förmodligen inte ens en klassiskt, traditionellt, kristen tro. Den lärotukt som ändå bedrivs säger något om vad nuvarande kyrkoledning betraktar som omistligt i vår svensk-kyrkliga värde/lärogrund, nämligen jämställdhets- och genusfrågor.Det vi sitter med i knäet är alltså i allt väsentligt en politisk vänsterliberalism i nödtorftig kristen förklädnad, allt medan vår kristna kultur och civilisation dagligen alltmer går sin upplösning till mötes och med den vårt älskade svenska fosterland. Du får förlåta mig om jag i det perspektivet betraktar fallet Ulla Karlsson som av mindre betydelse liksom "fundamentalism" i frågan om jungfrufödelsen. Där har jag i sak tydligen ingen annan uppfattning än vännen Aurelius. Kan vi då inte rymmas i samma kyrkliga gemenskap, du och jag? För min del är det fullt möjligt åtminstone. Men naturligtvis kan en gemenskap inte vara gränslös. Vi behöver alltså ständigt tala med varandra om vad som är omistligt för oss och om vad som utgör vår gemenskaps grundläggande identitet. Det förtroendefulla, inträngande och sakligt välorienterade samtalet är den form för lärotukt vi behöver i vår situation och inte trubbiga administrativt-juridiska processer vare sig i AD eller i kvasilegala kyrkliga instanser. Som en följd av det samtalet kommer den gemensamma identiteten att stärkas, några dittils utomstående kommer att ansluta sig medan några andra kommer att finna att de inte längre hör hemma där och drar de praktiska slutsatserna av den insikten.Delar man för lite av det som bär gemenskapen, kan man inte längre fungera där som präst eller i någon annan ledningsfunktion.
Arius såg väl alltid sig själv som rättrogen :P
RaderaDäremot är nog endast ett fåtal av kyrkomötets ledamöter som vare sig känner till Arius eller vad det är för del på hans teologi.
Att Fadern och Sonen inte har samma väsen och den en är överordnad den andre är ju bra mycket mindre ett tecken på otro än att påstå att Jesus inte avlades av den Heliga Ande utan av en jordisk mans spermier.
Nå, vad är det som är fel på Arius teologi och vem är det som avgör den saken för oss idag? Jag kan inte se att vi nödvändigtvis är bundna av vad ett fornkyrkligt koncilium bestämde vägledda av kejsarens pansarklädda näve. Vad är det som säger att Arius är mindre rättrogen än de som den gången hade den politiska makten på sin sida? Sedan förstår jag att du anser att varje kristen som vill läsa Lukas och Matteus berättelser om jungfrufödelsen på något annat sätt än på det mest primitiva, bokstavliga och kan tänka sig att hu, hemska tanke, en mans spermier kan ha varit inblandade, därmed har avfallit från kristen tro och förmodligen ska kättarförklaras. Gott så. Var nu inte blyg utan fram med kättarförklaringen. För min del betraktar jag en sådan hållning som inget annat än fnoskig sekterism och den påminner mig om hur Jerusalems judar förtärdes av sekteristiska motsättningar allt medan romarna byggde belägringsvall mot staden. Slutet vet vi.
RaderaJag tar inte ställning till vilken villolära som är värst; jag håller helt med Runar Eldebo och andra om att Gud I OCH FÖR SEJ kunde ha valt att "ta mandom" även av en karl - men när nu Marias och Lukas vittnesbörd är så otvetydigt ("hur skall detta ske? jag vet ju inte av någon man?") och Lukas anspråk på historisk korrekthet är så höga (läs lukasprologen!) går det inte att läsa jungfrufödelsen "poetiskt" hur gärna de två senaste ärkebiskoparna än skulle vilja.
RaderaDet är när man läser K-G Hammars föredömligt öppenhjärtiga "Samtal om Gud" och "Jag har inte sanningen - jag söker den" som Arius framstår som ett under av rättrogenhet och man börjar fråga sej inte bara "var Svea rikes ärkebiskop lutheran?" utan "var Svea rikes ärkebiskop kristen?" och t.o.m. "tror karln över huvud taget på Gud?" (Precis som när man läser själsfränden Spongs ännu öppenhjärtigare "En ny kristendom för en ny värld", Verbum 2005 - se Rune Imbergs i stort sett adekvata reaktion http://brogren.nu/spong2.htm , jfr 2 Joh. v. 9-11).
En fråga till Jörgen U Bengtsson. Varför skall vi bry oss om Arius teologi?
RaderaBäste Andreas Holmberg, min föregående kommentar avsåg egentligen Peter T:s synpunkt, men detta sagt, vill jag tillfoga följande: Ditt påstående om att det inte går att också läsa berättelsen om jungfrufödelsen "poetiskt" med hänvisning till "Lukas anspråk på historisk korrekthet" är minst sagt besynnerligt. Med andra ord trumfar Lukas uppfattning om det historiskt korrekta varje uppfattning vi kan ha om den saken i vår tid mot bakgrund av de senaste århundradenas arbete med traditionshistoria och bibelvetenskap. I H. Marshall en i huvudsak konservativ exeget sammanfattar sin genomgång av födelseberättelsen i Lukas med följande ord: "The story of the annunciation gives us Luke's view, based on tradition, of how the birth of Jesus is to be understood. It shrouds the event imn mystery, but i makes clear the fundamental fact: the son Mary is the Son of God, the promised Messiah." Ärkebiskoparna befinner sig här helt enkelt på den bibelvetenskapliga allmänningen!
RaderaEn kritisk läsning har också sin plats när det gäller K-G Hammars "Samtal om Gud". Jag tänker mig att Hammar inte har något att invända mot det. Han inbjuder ju till samtal! Men det verkar inte som om du vill ha ett samtal. Du utgår från att den tolkningstradition du står i är den enda riktiga och alla andra är avfallna, villolärare, ja, inte ens kristna.Då finns det ju mycket riktigt inte längre något att samtala om, vilket du fastslår med hänvisning till 2 Joh. v.9-11. Alltså punkt.
Bäste Thomas Andersson, tja, varför ska man överhuvudtaget bry sig om fornkyrklig teologi? Det kan man ju fråga sig. Jag skulle visserligen kunna svara att det inte var jag som blandade in Arius i smeten, men intressant kan nog han och hans samtid vara för att bättre kunna förstå varför våra bekännelskrifter ser ut som de nu gör, varför växlarna den gången blev lagda som de blev och inte på ett annat den gången fullt möjligt sätt. Teologihistorisk bildning är aldrig fel! Ett annat sätt att uttrycka saken är att Arius är en del av den kristna gemenskapens samtal om hur vi i nya situationer ska förstå och formulera de insikter vi fått genom Herren Jesus Kristus och att Arius även om han den gången i den ovan berörda frågan hamnade i minoritet ändå har en del av den sanning som tillhör oss alla som kristna. Ungefär så.
RaderaAtt studera Arius teologi blir då till den tjänsten som avslöjar de moderna arianer som strävar efter en kristendom som anpassas efter de rådande ideologierna. På motsvarande sätt är Marcion intressant. Om Arius upprättade en oöverstiglig klyfta mellan Fadern och Sonen finner vi en motsvarande klyfta mellan det gamla och nya förbundet hos Marcion. Harnack försökte rehabilitera Marcion. Inte skall försöka ägna oss åt den fruktlösa strävan att försöka rehabilitera Arius. Det är bättre att umgås med kyrkofäder än med heretiker
RaderaStiftsanställning för präster och diakoner skulle bespara både ämbetsbärare och församlingar mycket elände och återställa biskoparnas förlorade episkopé.I mitt stift förklarade högvördigheten på rak fråga om sakernas tillstånd att han "tror att det blir så i framtiden". Riktigt så lätt och geschwint tror jag dock inte att det går. Det är starka krafter som arbetat fram dagens situation och jag tror inte dessa godvilligt vill släppa ifrån sig vunnen terräng. Inte desto mindre är det en kamp för alla som vill kyrkan väl att föra. Frimodig kyrka får driva frågan i kyrkomötet!!
SvaraRaderaF Pierre i Örebro