Oren, oren, oren

Spetälskekolonin skulle dra runt men på avstånd från bebyggelsen. Bjällror varnade folk i närheten och ropet från de spetälska hördes: "oren, oren, oren". Livet i bygemenskapen fick de betrakta på håll, musik från fester hörde de kanske, men med var de inte. Den som läser eller lyssnar till evangeliernas korta notiser, kan föreställa sig hur det var att vara levande död. Bortom den vanliga gemenskapen och med i en gemenskap av sjuka. Prästerna skötte hälsokontrollen, såg symtomen och avgjorde om man var sjuk eller frisk.

Vi håller oss också med ett prästerskap som avgör vilka som är orena och inte samt vilken fråga som blir orenhetens symtom. Några smittade bör man inte komma vid. Gör man det, kan smittan spridas. Somligas inställningar är enbart klandervärda - bortom diskussion - och denna insikt om moraliskt förkastliga inställningar styr allt också detta att vi inte tar upp de orenas frågor. Biskop Bo Giertz hade en annan hållning: "Våra meningsmotståndare har alltid rätt på någon punkt. Det är vårt ansvar att upptäcka den punkten."

Jag fick i en bloggkommentar frågan om Dispatch International, en nätpublikation de rena inte ska skriva i eller uttala sig för. Då kommer Slägga Smedja och klipper till. Men finns det inte några avgörande och försummade frågor att ställa? Det pläderas för att vi ska se till det som förenar, inte till det som skiljer. Tankefelet är att somliga av oss skulle förenas därför att vi är religiösa, de kristna och muslimerna t ex. Grundläggande förenas vi emellertid i vårt mänskliga, inte i olika föreställningar. Och när det gäller samtalet med islam är det uppenbart att Svenska kyrkans präster inte har grundläggande kompetens att delta i det samtalet. Det blir lätt tokigt som i Jönköping, där det blev bautabråk om bönerop och medialt elände av alltihop.

Det är underligt hur man argumenterar mot dem som inte är islamkramare? På ingen punkt bemöts de sakligt. De buntas samman med andra skräckgestalter från 1900-talets historia. Jag ogillar bristen på respekt för dem som har fel, den respekt som leder till debatt, diskussion och tvingar fram reflektion. Ibland måste vi höra hur vi tänker för att få kläm på våra egna tankar och det där hörandet hör samman i en gemenskap, tanke- och pratgemenskap. I en sådan gemenskap behöver man inte var ense, förstås,. Man är gemenskap ändå eller just då.

Bruce Bawer är en homosexuell amerikan, som kom att bo i Holland och sedan i Norge. Han skrev boken While Europe slept. I den boken frågar han om det han uppfattar vara ett svenskt ointresse för den egna kulturen och citerar Mona Sahlins ord i en kurdisk moské att många svenskar var avundsjuka på dem för deras kultur, som var kultur i stället för väårt töntiga som t ex midsommarfirande. Bawers slutsats blir att hotet mot Europa inte kommer från islam eller ens från radikal islamism utan från Europa självt. Det kan man förstås diskutera. Är oförmågan att stå upp för de egna värderingar självförstörande eller är det självförstörande att våra värderingar ligger obearbetade?

Bawer hör till de islamkritiska. Hans idé om ett öppet och tolerant samhälle kolliderade med vad han mötte i Nederländerna och Norge. Han anklagar Europa för att inte vilja se den verklighet där integrationen misslyckats. Han nämner Malmö som ett av exemplen och han upprörs över den skandinaviska oförmågan att se övergreppen mot kvinnor och barn. Nog är detta värt att samtala om - också med de orena. Somliga är oförmöga till det samtalet. Det säger en del om dem och deras förträfflighet och deras rättfärdighet, av eget märke.