En bloggkommentator begärde ett inlägg om gudstjänstglädje. Det behöver mina konfirmander också. Håll till godo!
Det är Solens dag, veckans första dag (oavsett vad EU säger!), söndag. Kl 9 ringer kyrkklockan i Högby första gången, det är då jag stiger in i duschen. Kl 9.30 ringer den andra gången. Då går jag till kyrkan. Och kl 10 börjar vi i Högby - liksom kl 12 och - hittills - kl 17 vintertid, omväxlande i ett par av de andra kyrkorna.. Söndagen är gudstjänstdag i Nordölands församling.
Gudstjänstdag har den varit sedan Jesus uppstod. Det betydde att människor måste smyga iväg till mässan innan jobbet - för söndagen var en vanlig arbetsdag. I soluppgången möttes de, och för detta riskerade de kristna i det hedniska romarriket sina liv. Gudstjänst är något farligt, det inser Makten. Den förändrar oss, för den gör oss till fria människor.
Kantorn spelar, orgelverket går. Den som missar en mässa, missar en massa. Vi är förstås många, för vi vet att folk drar folk och trängsel ger trivsel. Vi stiger in i sammanhang. Mässa har firats här i snart sagt 1000 år.
Förlåtelsen kommer först. En hedning (Alain de Botton, om ni vill veta) är avundsjuk på att vi får be vår syndabekännelse och erkänna vår jämställdhet. Vi är alla syndare. Alltså kan vi befriade tala fritt med varandra. Och om prästen skött sig, har vi kanske fått en tanke om något som har sönder i oss och kring oss. Synd och sönder är samma ord. Vi vet hur det är och vi vet att förlåteslen är verklig.
Vi sjunger med änglarna "Ära åt Gud" och låter varje söndag julnatten hända med oss - som den hände med herdarna då. Vanligt folk - som de, du och jag - är med, och numera har vi lärt oss att sjunga med änglarna. Vi samlar ihop oss och ber om något som hör samman med söndagens tema. Nog är det en vettigare syssla än att dra runt i morgonrocken hemma och tänka "Thank God it is Sunday" - om man ens tänker så.
Vi lyssnar till läsningar. Urgamla och gamla ord når oss på nytt. Många har hört dem före oss men nu hörs de här, just nu som ord till just oss. Gud har något att säga. Det ska utläggas i predikan. I Böda kyrka finns en lång stör, en kyrkstöt. Slumrade man in, kom kyrkvärden och peta på en. Men varför vara petig? Allt som sägs i predikan behöver inte angå mig - men det kanske är bäst att lyssna innan man konstaterar det? Jag vet att det med predikningar är som med frukostar. Mitt livs flesta frukostar minns jag inte, men de gjorde vad de skulle med min kropp. Precis så är det med predikningar också. De flesta minns jag inte - men några. Alla byggde något i mig trots det.
Vi sjunger psalmer - nya och gamla. Vi använder andras ord och gör dem till våra och vi sjunger tillsammans. Det är som Allsång på Skansen, men mer meningsfullt. Unga sjunga med de gamla, sig församla jordens böner!
Kyrkobönen samlar ihop viktiga ämnen vi behöver be för. Kyrkan, samhället, de som har det svårt och oss själva. Vi får ta ansvar för denna värld och gör det också genom att tala med Gud om den. Bönen är som små värmehärdar jorden runt. Söndag förmiddag hos oss är väl söndag kväll där österut, där söndagen började och natten mot söndag västerut, där söndagen slutar. Jorden är rund och Kyrkan håller vakt över jorden genom bön.
Efter kyrkobönen kommer eukaristien, mässan. Bröd och vin helgas - konsekreras - för att bli Kristi kropp och blod. Prästen talar Guds ord till brödet och vinet så att det ska bli Kristi kropp och blod. Det liv som döden inte rår på, läggs in i våra dödliga kroppar. Jag vill inte doppa oblaten (det bröd vi burit fram till altaret kallas så, oblat - "det framburna" utan känna smaken av vete, jordens frukt och människans arbete, och dricka kalken. Jesus har lovat att komma till oss i mässan. Därför är vi noga med att använda bröd och vin och noga med det som faktiskt är helgat, konsekrerat. Jag säger vad sant är: "Kristi kropp och blod som ni tagit emot bevare er till evigt liv." Det ni här och nu tagit emot ska bevara er till liv och det är Kristus själv som gör det.
Vi tackar och ber och så välsignar jag. När jag välsignar, välsignar Gud. Jag står inte och viftar med tassen i största allmänhet och säger vackra ord. Jag gör någon som Gud därmed gör med er. Det är därför vi säger att den som missar en mässa, missar en massa.
Till sist kör jag ut församlingen. Den som delat de heliga mysterierna får bära med sig liv till de andra, till familjen, vännerna, skolöan och arbetet.
Är det någon som undrar över varför jag vill fira gudstjänst? Svaret är: Därför att det är på riktigt. Gudstjänsten gör skillnad i mitt liv och i världens liv.
Tack biskop Dag! Så här skrev jag nyss på min besynnerliga blogg EFS idag http://efsidag.blogspot.se/2012/10/darfor-firar-vi-gudstjanst.html (ursäkta reklamen!):
SvaraRadera"Nu har Dag Sandahl gjort precis det varje konfirmandlärare borde göra: förklarat varför vi ska gå i kyrkan resten av livet och inte bara under den s.k. läsningen. Precis som min styrketränare förklarade att jag behövde gå på gym resten av livet för att vidmakthålla mina muskler - vilket jag inte gjorde - och min dietist förklarade att den nya mathållningen behövde vara livet ut. Ej hellre brukar ungdomar ta körkort för att sedan slippa köra bil eller gifta sej för att inte behöva ha samlag."
Tack för att du sätter ord på det jag känner! Det är också fantastiskt roligt att min femåriga dotter aldrig vill missa en gudstjänst! Det är ingen riktig söndag för henne heller om vi inte får fira gudstjänst...
SvaraRaderaTack för den predikan, innan det blir nattsömn. Gott med lite saltsmak till kvällsmat.
SvaraRaderaMycket intressant och lärorik predikan!
SvaraRaderaBiskop Dag! Jasså ni har äntligen förstått att det är han som i själva verket är Växjö stifts biskop och Jan-Olof J är biskop till namnet men inte tillgagnet. BF
SvaraRaderaSe det var en riktig gudstjänstglädje!
SvaraRaderaFint skrivet, Dag
SvaraRaderaIbland är det lite väl buttert på den här bloggen, men här glimmer det verkligen till. Härligt!
SvaraRaderaTack Dag, jag printade ut denna vackra text och skall ha den på kylskåpet, tror jag!
SvaraRadera