I New York City växer kristenheten

Min välinformerade vän hade kläm på statistiken och meddelade förtjust att liksom det växer i London så gör det så också i New York City, NYC. Betyder detta att kristendomen på nytt håller på att bli ett storstadsfenomen? Det är en bra fråga som kräver många svar, tänkte jag.

Först och främst. Människan längtar efter Gud. Det är grundläggande. Hon ersätter sin längtan med mycket och hennes längtan möts av mycket. I förrgår var jag på ICA Supermarket Grytan i Moheda och läste - häpen - texten på väggen vid entrén: "Träffas och trivs på Grytan i Moheda." Det skulle man sagt på 1950-talet: Gå till Ymans, Konsum eller Söderströms och träffas och trivs. Då hade man blivit betraktad som en idiot. Dit gick man för att handla. Jag träffade ingen - förutom komministern i Borgholm, som tog en bild av texten - men hade jag tagit en kundvagn kunde jag nog ha träffat någon. På smalbenen. Köerna var ansenligt och otrivsamt långa - och jag ställde mig i fel! Men fattar gör jag. Det finns en längtan att explioatera. Längtan efter gemenskap och sammanhang. Denna längtan avslöjar något om Gud. Den som inte nöjer sig med en liten lagom längtan, har chansen. Och i NYC där min lilla lagoma längtan möts av så mycket, kanske jag tröttnar och börjar längta mer och på djupet? I ensamhushållens NYC är människor friare och kan lättare pröva och ompröva - är det detta vi ser?

Det kräver förstås en medveten kyrklighet. Profilerad om man vill och med ordet menar "missionsprofilerad". Det finns ett antal församlingar i NYC som är bra på att nå ut genom att möta människor så att evangeliet når in. Jag räknar min vän Ralph Peterson till den kategorin präster, Ralph som arbetade medvetet i den nya kyrkan St Peter's med jazzmusik med mera. Nu är kyrkan nyrenoverad och den pensionerade Ralph kallades in för att vara med i arbetet.

Saken handlar inte exklusivt om präster men det blir ingen kyrklig väckelse utan prästerna. Vet man det, kan man lugnt tala om den levande församlingen, som lockar människor. Det är församlingen som prövas i mötet med den som kommer ny. Är detta en bra församling, en som jag vill vara med och fira gudstjänst i? Är de tillräckligt många för att få med nya? Är människor genuint intresserade av varandra? Firar de gudstjänst eller går de få bara i kyrkan?

Jag spånade på några områden och undrar nu om detta numera är ett storstadsfenomen. Är inte hela vår kultur storstadspräglad? Som den romerska överklassen hade det på 300-talet har vi det allihop nu. Och detta 300-tal var en stor missionstid. Kommer vi alltså att få se en slags ketchupseffektskristendom - allt och alla kommer på en gång? Skulle vi tänka så och förbereda oss för det? Är problemet att alltför få församlingar i Svenska kyrkan har beredskap - kompetens, om ni vill - att ta emot en väckelse?

Blir det Strukturutredningens förslag som slår sönder tillräckligt mycket för att väckelsen ska ha en chans? Inte vet jag. Men jag funderar och kan kanske återkomma.