fredag 12 oktober 2012

I New York City växer kristenheten

Min välinformerade vän hade kläm på statistiken och meddelade förtjust att liksom det växer i London så gör det så också i New York City, NYC. Betyder detta att kristendomen på nytt håller på att bli ett storstadsfenomen? Det är en bra fråga som kräver många svar, tänkte jag.

Först och främst. Människan längtar efter Gud. Det är grundläggande. Hon ersätter sin längtan med mycket och hennes längtan möts av mycket. I förrgår var jag på ICA Supermarket Grytan i Moheda och läste - häpen - texten på väggen vid entrén: "Träffas och trivs på Grytan i Moheda." Det skulle man sagt på 1950-talet: Gå till Ymans, Konsum eller Söderströms och träffas och trivs. Då hade man blivit betraktad som en idiot. Dit gick man för att handla. Jag träffade ingen - förutom komministern i Borgholm, som tog en bild av texten - men hade jag tagit en kundvagn kunde jag nog ha träffat någon. På smalbenen. Köerna var ansenligt och otrivsamt långa - och jag ställde mig i fel! Men fattar gör jag. Det finns en längtan att explioatera. Längtan efter gemenskap och sammanhang. Denna längtan avslöjar något om Gud. Den som inte nöjer sig med en liten lagom längtan, har chansen. Och i NYC där min lilla lagoma längtan möts av så mycket, kanske jag tröttnar och börjar längta mer och på djupet? I ensamhushållens NYC är människor friare och kan lättare pröva och ompröva - är det detta vi ser?

Det kräver förstås en medveten kyrklighet. Profilerad om man vill och med ordet menar "missionsprofilerad". Det finns ett antal församlingar i NYC som är bra på att nå ut genom att möta människor så att evangeliet når in. Jag räknar min vän Ralph Peterson till den kategorin präster, Ralph som arbetade medvetet i den nya kyrkan St Peter's med jazzmusik med mera. Nu är kyrkan nyrenoverad och den pensionerade Ralph kallades in för att vara med i arbetet.

Saken handlar inte exklusivt om präster men det blir ingen kyrklig väckelse utan prästerna. Vet man det, kan man lugnt tala om den levande församlingen, som lockar människor. Det är församlingen som prövas i mötet med den som kommer ny. Är detta en bra församling, en som jag vill vara med och fira gudstjänst i? Är de tillräckligt många för att få med nya? Är människor genuint intresserade av varandra? Firar de gudstjänst eller går de få bara i kyrkan?

Jag spånade på några områden och undrar nu om detta numera är ett storstadsfenomen. Är inte hela vår kultur storstadspräglad? Som den romerska överklassen hade det på 300-talet har vi det allihop nu. Och detta 300-tal var en stor missionstid. Kommer vi alltså att få se en slags ketchupseffektskristendom - allt och alla kommer på en gång? Skulle vi tänka så och förbereda oss för det? Är problemet att alltför få församlingar i Svenska kyrkan har beredskap - kompetens, om ni vill - att ta emot en väckelse?

Blir det Strukturutredningens förslag som slår sönder tillräckligt mycket för att väckelsen ska ha en chans? Inte vet jag. Men jag funderar och kan kanske återkomma.

11 kommentarer:

  1. Visst kan det bli väckelse! Men ska Svenska kyrkan kunna utlösa / ta hand om den måste den få vara just kyrka, och kyrka fri från det kommunala. ("I kommunen, men inte av kommunen"). Annars blir det bara en folkkyrklig allmänreligiös gemenskap med god mänsklig värme och öppenhet fast utan omvändelse - á la Olle Carlssons kristendom för ateister och Erik Aurelius evangelium för gudlösa. Kommunen och folkmajoriteten kräver ju att alla ska saligförklaras vid allhelgona, men en kristen kyrka kan inte lova mer än Nya testamentet: "Tro på Herren Jesus, så blir du räddad!"

    Förlåt att jag tjatar men jag skulle vilja ha någon sorts teologisk/journalistisk respons på mitt försök till logisk analys: att politiska partier (M och S och C + de som bara bytt beteckning i kyrkliga sammanhang) engagerar sej i just Svenska kyrkan kan BARA bero på ett av följande tre alternativ (logiskt heltäckande anser jag - men presentera gärna ett fjärde, mer anständigt alternativ om ni kan):

    1) De ser sej själva som konfessionellt kristna partier (fast varför bråkar de då så med KD?)!

    2) De ser inte Svenska kyrkan som en kristen kyrka (d.v.s. inte som en kyrka ö.h.t.)!

    3) De ser Svenska kyrkan som en kristen kyrka men vill inte att hon ska förbli det!

    Alla alternativen verkar ju helt vansinniga, men finns det något annat svar? Min svärmor tror på alternativ 3. Andra har föreslagit alternativ 2 (centern ser kyrkan som en hembygdsförening, sossarna ser kyrkan som nån sorts kommunal inrättning för religiositet, jfr Engbergs "Kungliga Salighetsverk"). Ingen har föreslagit alternativ 1 som väl egentligen på sätt och vis vore mest rimligt (varför engagerar man sej annars SOM PARTIER i ett visst trossamfund?) och ingen har heller kommit på något alternativ 4. Schrecklich, nicht wahr?

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Kungliga Salighetsverk"?

      Phö!!! snarare Statens Salighetsverk - en tummelplats för riks ock kommunalpolitiker likt den där Johansson harpyan i Gislaved som försöker krossa Kh. Mattias Fjellander. Näe fy fabian för salighetsverket och dess megafon "seglorasmedja".

      Radera
  2. Busenkelt. Djävulen river ned. Jesus gör detsamma men bygger upp, han sänder sin Ande, om och när och hur han vill. Anden väcker. Präster formas bättre om de har det svårt, utan sargade präster ingen väckelse på det planet. Låt oss be om herdar med själavårdsintresse, kärlek till Gud och människor, be om tillit till Gud och inte rädsla för ev sjunkande skepp. Vår herre kan gå på vatten, låt oss inte ta oss vatten över huvudet utan huvudet i vattnet, drunkna och stå i förbund med en fisk. Gud sänder alltid en ark, på ett eller annat sätt. Proffs byggde Titanic men ickeprofs bygde arken. /Magnus Olsson

    SvaraRadera
  3. Det blir ingen väckelse i en organisation som hellre vill vara statskontrollerad än att lyda Gud. Till råga på allt låter man statskontrollen klä sig i demokratiska fårakläder. Guds uppenbarelse och ord ersätts med dialog och process.

    SvaraRadera
  4. Bäste BloggarDag!

    Lyssna på vad Andreas Holmberg och Magnus Olsson skrivit nu som kommentar och kom tillbaka till bibelundervisning och herdeskap!
    Svenska Kyrkans präster har sargat oss kvinnor mycket under de 50 åren som gått. Jag är en av alla som farit illa av striderna.

    Guds välsignelse
    önskar
    Gunnel Bergstrand
    (utbildad arbetsterapeut)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gunnel, eftersom du nämner din personliga erfarenhet, vill jag som medkristen bara önska dig all välsignelse från det enda ställe den kan autentiskt komma, nämligen på korset, inte framför i blott tillbedjan, inte bakom, som vore det historia, utan på det, med det, i det. Må Guds välsignelse vila över i och omkring dig! / Magnus Olsson

      Radera
    2. Gunnel, Svenska kyrkans präster har sargat "oss kvinnor", mycket skriver du. Hur menar du nu?

      Jag menar att många inom Svenska kyrkan sargat oss kristna mycket men det är inte och har inte varit könsrelaterat.

      Radera
  5. Min erfarenhet på senare är är att det finns herdar i församlingarna, men att det ofta är en komminister som fått den "rollen". Den som heter kyrkoherde har inte de gåvorna, eller har inte tid att vara församlingens verklige herde.

    SvaraRadera
  6. Storpastoratens dilemma

    skulle man kunna säga. Genom dessa stora pastorat som nu skapas på löpande band får vår kyrka i princip en präst mindre i varje pastorat genom att kyrkoherden mest förvandlas till bladvändare och administratör. Att vara en andlig ledare har han inte tid med. För det mesta sitter han också i knät på kyrkopolitikerna och är deras trogne lakej oftast till förfång för de andra i prästkollegiet. "Man man måste lyda de styrande mer än Herren". Och där uppstår kollisionen. Ännu värre blir det om kyrkoherden dessutom är politiskt engagerad. Och av det finns det alltför många.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
  7. Fel kö. Ibland kan man sakna köerna på Systembolaget. Då gällde det att snabbt kolla in vilken kö som innehöll fisförnäma (icke)vinkännande kvinnor på 40 + och vilken som innehöll A-lagare (och därefter känna sig som en vinnare). Jag minns en gång när jag verkligen fick bonus.  En kollega till mig berättade om ett bolagsbesök där en kvinna både länge väl valde mellan olika vinsorter – för det var ju Knutsgille. När hon äntligen lämnat lokalen var det en A-lagares tur. Jublet var stort när han sa att han skulle ha en ”vind i seglen” (Explorer) och sedan ändrade sig och sa: ”Nej, ta två – för det är ju Knutsgille”.

    Om kristendomen blir ett storstadsfenomen vet jag inte. Kanske är det så men det skulle i så fall kunna bero på att vi kristna numera, i det s.k. västerlandet, är så få att vi märks bara i storstaden. Själv kunde jag, på grund av sjukdom och smärta, inte ta mig till kyrkan i dag. Samtidigt kan jag konstatera att nästa gudstjänst med (landsbygds)pastoratets (för att inte säga kontraktets) enda vettiga präst är om ca en månad. Däremellan är det mest trams alt. svammelpräster. Och då är detta inte ens i ”mitt eget” pastorat, ty där finns ingenting alls att hämta för den som inte ser 1958 års ”reform” som en välsignelse. Här kan man tala om längtan – efter Gud, varken mer eller mindre (som om det skulle finnas något mer, för övrigt).

    SvaraRadera