Jag läste och förvånades. Seglora smedja presenterade nyheten att Christer Hugo slutat i redaktionen för Kristen Opinion och det blev spekulationer kring vinjettbild och motiv som om saken var en märklighet. På sitt sätt är det logiskt. Personfixeringen i de kyrkliga debatterna är verklig - så som det lätt blir i små miljöer eller kotterier. Men är detta inte alltför sjukt?
En mer normal ordning vore förstås att styra in på resonemang, analysera det som skrivs, förstå förutsättningar och dra ut konsekvenser, det vill säga samtala. Martin Buber skulle kunna ha en del att bidra med när det gäller just samtalet. Han menar att estraden aldrig kan vara forum för just samtal. Jag hoppas han har fel, för det offentliga samtalet är viktigt om än begränsat. Vi behöver det andra också, det förtroendefulla och förtroendeskapande, det samtal där vi söker Sanningen och där det finns utrymme för komplexitet och komplikationer. Att ha fel är för övrigt också det en gåva till gemenskapens samtal, förstås. Den som har fel hjälper oss rätt genom att ha fel - om saken nämligen gäller ett fritt samtal och inte maktutövning. Alternativ kan utmönstras.
När det blir uppställning på slagfältet - så som Seglora smedja tycks se sin roll visavi Kristen Opinion - blir det hela till sist för småttigt och i grund ointressant. Om en medlem i en bloggredaktion finner sig vilja eller på grund av andra åtaganden nödgad att prioritera annat, är det egentligen inte en stor sak. Det stora i denna sak är en annan. Den sjuka miljön - i Stockholms stift /där Eva Brunne finner sig föranledd att ta till orda om samtalsklimatet!/ och förstås i Svenska kyrkan, som gärna talar om dialog men praktiserar avgränsning och utstötning som grundläggande hållning.
Skulle vi fortsättningsvis analysera vilka som är idémänniskor och vilka som är maktmänniskor för att bättre förstå själva sjukan? Maktmänniskor använder idéer för att skaffa sig eller stärka sin makt. Idémänniskor driver idéer därför att de ser den skapande kraften i dem och vill låta idéer få genomslag som något mer än makt. Vad det där "mer än" ska kallas vet jag inte riktigt. "Liv", kanske. Och kanske har jag närmast oavsiktligt belyst skillnaden mellan Seglora smedja och Kristen Opinion?
Denna morgon blåser det annars bistert kallt på norra Öland. Det drar mot vintertid.
Tack för en intressant reflexion. Och för distinktionen idé-/maktmänniska. Hur många karriärister har inte under idealistisk fana banat sej väg till höga positioner, bara för att landa som maktmänniskor, med dollartecken i ögonen (eller rubel), minst lika egoistiska som de man kritiserat och efterträtt. I vår moderna historia har vi sorgligt många sådana exempel. Och metoden är ju framgångsrik, så det är inte överraskande att det dyker upp där det finns pengar, inflytande och karriärmöjligheter.
SvaraRaderaDen nuvarande sekulärt motiverade folkkyrkoideologin (vår tids saddukeer) är en tummelplats för maktmänniskor. Folkkyrkoideologin är lika stendöd som stenkyrkobyggnaden som värnas av de döda som begraver sina döda. Det man nu producerat i rapporter är ett destillat av det sämsta hos gamle Wingren vilken i sin tur lyckats destillera fram det sämsta hos Luther (manikeism, antisemism osv.) Mot detta elände var exempelvis en ungkyrkoman som J A Eklund på sin vakt.
SvaraRaderaRätt observerat, Obelix. En liten detalj dock: Många människor har i början av sin väg mot makten och sin maktutövning haft idealistiska motiv, men sedan gradvis förlorat dem längst vägen. Få har startat med onda avsikter.
SvaraRaderaDet är också lätt att börja som idémänniska och tappa bort detta längs vägen. Jag tror det är en frestelse som vi alla måste se upp med. Man kanske t o m kan säga att idémänniska kan bara den förbli som antingen inte har eller förstår att den har makt, eller också är maktlös i förhållande till Gud och vet om det.
SvaraRaderaTack för en välformulerad betraktelse kring detta "krig" mellan kristna syskon, gott att läsa, men samtidigt lite sorgligt, denna stridslystnad där som vanligt den SVK-sekulära (S)eglora Smedja är huvudaktör. Men det brukar oftast hamna där när inte Jesus eller skriften är högsta auktoritet, utan där fokus ligger på politik, feminism eller queerfilosofi.
SvaraRadera"....samtal där vi söker Sanningen och där det finns utrymme för komplexitet och komplikationer. Att ha fel är för övrigt också det en gåva till gemenskapens samtal, förstås. Den som har fel hjälper oss rätt genom att ha fel - om saken nämligen gäller ett fritt samtal och inte maktutövning. Alternativ kan utmönstras."
SvaraRaderaDet här var verkligen bra sagt! Så vackert och klokt så jag blev lite rörd. :) En anonym en.