Till tro!

Living Faith i Oxford-stiftet blev konceptet - obs! inte projektet!! - Till tro i Växjö stift. Utropstecknet anas - om man inte hör stiftets personal tala, för då heter det hela Tilltro. Är det bara en dubbeltydighet som kan visa sig användbar. Plötsligtt fick jag för mig att begreppet "tilltro" är den urvattnade versionen. Vi sitter och myser tillsammans men vi utmanar då rakt inte.

I går kväll var det kyrkorådssammanträde och vi funderade över hur vi kan göra med konceptet fortsättningsvis. Inte förrän jag kom hem, slog det mig att engelskans "Making Disciples" på svenska blivit "Lärjungaskap idfag". Nog är det samma tendens att inte göra nya lärjungar utan mer försjunka i det egna? Eller är det något jag missat?

Det var en anglokatolsk biskop i London som fick fart på den kyrkliga tillväxten, den som fortsatt efter honom i samma andliga tradition. Det förvånar mig inte alls. Församlingsbyggande och kallande av nya lärjungar hör samman, men förutsätter att det finns något att kalla till. En församling som kollapsat - från ett sekulariserat mälardalsstift förtäljdes i går om gudstjänstlivets totala kollaps: "det är ett par gamla tanter och så jag som kommer för att fira gudstjänst", sa en ambulerande präst - har inte kapacitet att hysa någon väckelse, fruktar jag.

I Torsdagsdepressionen får jag veta att "Kyrkan bör välkomna 'hen'". Vad ska höns i kyrkan att göra, tänkte jag - men fattade att nu ska Gud som är Fader, Herre och Konung bli hen. Gud som hen har framtiden för sig. Självfallet - men har "hen" uppenbarelsen med sig - fast vi vet att Gud är Ande så kanske det finns en poäng med att tala om Gud som uppenbarelsen avslöjar att vi kan tala och inte bara tala om Gud i språkkonstruktionernas termer? Fader och Son och Ande, Den Heliga Treenigheten.

Biskopen Eckerdal värnar Göteborgs stift. Ett storpastorat gör stiftet maktlöst, menar han och berättar om att han varit chef för en organisation med tre enheter som omfattade 5, 15 och 80% av omsättningen. Det blir 110% och måste kallas stor organisation, då. För att värna stiftet tar han fram det gamla spöket. Med ett stort pastorat blir det så att ett stort antal komministrar kommer att fungera som kyrkoherdar utan att vara prövade "bland annat när det gäller förberedande kyrkoherdeutbildning och när det gäller villigheten att samverka med både män och kvinnor i vigningstjänsten." Där satt den! Klockrent! Fast kan Eckerdal vara chef för en verksamhet om 110% ska man kanske inte förvånas över hans argument där kvinnoprästmotståndarna på nytt kan göra värdefull tjänst. Hur många kiomminsitrar i Götborg hör till kategorin "kvinnoprästmotståndare"? Det är inte utan att man skulle vilja veta? Biskop Eckerdal och biskop Stiglund kanske också ska misstänkas, när allt kommer till allt? Har omvändelsen varit allvarlig - 110%, eller?

Till tro? En grundläggande osäkerhet om uppenbarelsen och lärjungaliv ersatt av språkspel samt ett ständigt pågående organisationsarbete - inte lockar det till tro, precis.

Men vänta nu! Har inte kommentatorn rätt? Blir inte 5+15+80 just 100? Visst. Räkna kan Eckerdal. Betyder det att man ska räkna med Eckerdal och hans kvinnopräåstmotståndarfobi? Hur många motståbndare räknar han till i Göteborg - han som kan räkna. Och min egen matematiska begåvning när Kyrkans Tidning förstört min torsdag. Nada. Räkna kan jag inte. Bara tänka.