onsdag 10 oktober 2012

Tsarens kurir

Metropoliten Hilarion av Volokolamsk försäkrar nu att den ryskortodoxa kyrkan INTE förändrat sin praxis. Dop i svenska kyrkan erkänns men vid konversion kompletteras de med myrra-smörjelse - och detta är ordningen från tiden efter slaget vid Poltava. Journalisten Lise Schmidt i Köpenhamn anklagas för desinformation eller för att ha missförstått alltihop. Vår vän metropoliten Hilarion, som jag faktiskt mött i Jerusalem en gång och som är en Sverige-vän, menar att just därför att dopen erkänns måste de ortodoxa varna för felstegen.

Detta gör mig något lättare om hjärtat för det var med tungt hjärta jag vandrade från kvällsmässan när jag först fått höra om saken. Men när den officiella sanningen nu kommer att vara att allt var en tidningsanka, ska man veta att så enkelt är det inte. De som vet bättre anar att talesmannen för patriarkatet behövde en utrikespolitisk markering av inrikespolitiska skäl. Tsarens kurir kanske behövde göra en tuff markering för att hävda Moskva? Allt är inte enkelt i kyrkolivet i den forna Sovjetunionen. Saken återstår likväl.

 Moskvapatriarkatet har brutit sina förbindelser med oss på grund av beslutet om partnerskap/enkönad vigsel. De menar att vår kyrka uppvisar ett självskadebeteende. De vill inte ha med oss att göra - för att vi ska omvända oss. Detsamma tycks Mekane Yesu-kyrkans synod ha sagt och detta beslut i kyrkomötet ska nu kyrkoledningen hantera på något diplomatiskt sätt i relation till Svenska kyrkan och våra ekoniomiska bidrag till dem.

Våra ortodoxa vänner har gjort kraftfulla insatser för att göra reda i denna sak. Det är ett substantiellt bevis på vänskap.

Har ni för övrigt märkt om den uppseendeväckande nyheten från Moskva och Köpenhamn, via Ritzaus Byrå - fått nedslag på Kyrkans Tidning? Har ni kunnat få klara besked vad Mekane Yesu-kyrkan sagt och kommentarer till detta i Kyrkans Tidning? Om ni inte har märkt något eller fått de klara beskeden, har ni anledning tänka efter en stund. Är det bara somliga nyheter som blir nyheter? Som i Neues Deutschland? Är en tidning också alltid Tsarens kurir? Eller Sanningens och de komplicerade sammanhangens?

11 kommentarer:

  1. Man kan notera att Kyrkans Tidning inte heller (på sin hemsida) har haft något om bråket kring Mattias Fjellander, som du tog upp förra veckan. KT noterar gärna små gulliga händelser runt om i församlingarna. Men en affär, som tycks gå hela vägen till Arbetsdomstolen, har de inte funnit anledning att uppmärksamma. Intressant är bara sådant som passar in i en god bild av den svenska kommunalkyrkan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tigandet är ett uttryck för vad man tror är makt.
      "Du har alls ingen makt om den inte är dig given ovanifrån."

      Svenska kyrkan håller framgångsrikt på att begå kollektivt självmord. Kursomläggningen började med några grader i början och nu är den så stor att vi "missar målet". Att eliminera de brinnande är att förminska stynget från den barnatro som ligger djupt fördold. De ledande skikten gör upp med sina prästgårdstraumata genom att tysta dem som påminner om fädernas tro.
      - Svenska kyrkans Ingemar Bergmansdrama.
      Mattias Fjellander går igenom en stor sorg; den kyrka han en gång givit sitt liv i sina prästlöften säger nej till hans trohet. Jag har varit där och i lydnad mot Kyrkan givit ämbetet tillbaka. Jag har kommit hem.
      Detta har varit min väg. En frihet som smakar ljuvligt börjar förmärkas. Men det har kostat.
      Värst har tystnaden varit. Men det finns bröd (och bröder*) i ödemarken. *Och systrar!

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  2. Vi måste få upp ögonen för vårt självskadebeteende. Svenska kyrkan är kanske anorektisk när det gäller sakramenten och bulemisk när det gäller de egna anrättningarna?

    SvaraRadera
  3. Jo, "de som vet bättre" kan säkert "ana" en hel del. Men varför spekulera? Kyrkolivet i dagens Ryssland ÄR komplicerat, om än på ett helt annat sätt än under Brezjnevs och Gorbatjovs tid (de direkta förföljelserna avtog markant efter Chrustjov). Komplikationerna gäller också ekumeniken - helt oavsett frågan om de samkönade äktenskapen. Min gamle vän och mentor, framlidne metropoliten Pitirim (flera gånger gäst vid Kyrklig Förnyelses kyrkodagar) suckade en gång att "ekumeniken var mycket lättare förr, när alla vi kristna satt i samma fängelse". Man förenas när man har en gemensam fiende - och frihet är ingen lätt sak.

    /Paul

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå, Paul N, det visade sig att metropoliten Pitirim, som ju varit järnvägsingenjör, var en kollaboratör.Dock en sympatisk person som en gång gästade också mitt hus. Någon min nära vän, än mindre mentor, var han givetvis inte. Han såg ut som en rysk metropolit i filmens värld skulle kunna ha sett ut.Också ledningen för Kyrklig Förnyelse suckade - han kom litet för ofta.

      Radera
    2. Nja, jag är inte säker på att denna blogg är lämpligt forum för att prata gamla minnen - men visst var metr. Pitirim både f.d. järnvägingenjör och en stor Sverige-vän som kom hit ofta, även när Kyrklig Förnyelse INTE hade bjudit in honom. Jag har hört honom tala om "fredsarbete" inför Sällskapet Sverige-Sovjetunionen (utan att säga ett osant eller oärligt ord, men samtidigt utan att provocera KGB som naturligtvis hade rapportörer på plats), och jag har hört honom samtala med exilryska (starkt anti-sovjetiska) ortodoxa troende i Sverige så att de fått förståelse för den Ryska Kyrkans position (t.ex. FÖR den ekumenik som bland exilryssar sågs/ses med stor misstänksamhet) och situation - samtidigt som ambassadens "överrock" distraherades med särskild förplägnad i köket :-). Jag VET att han haft detaljerad kännedom om illegal verksamhet (bibelspridning) i SSSR utan att "de skyldiga" åkt fast; jag har hört honom besvara frågor om religionsfriheten i SSSR utan att vare sig ljuga eller provocera (och den som tänkte själv hade ingen svårighet att fylla i vad han EGENTLIGEN sade).
      Den Ryska Kyrkans martyrium är unikt i modern tid: vid Andra världskrigets utbrott fanns det endast FYRA biskopar som var på fri fot i sitt eget stift - alla andra var avrättade, fängslade eller deporterade. I det läget valde kyrkoledarna att kompromissa med Stalin hellre än att stödja Hitler (som delvis stöddes av den ryska Utlandskyrkan), dvs. att bli "kollaboratörer". Och i denna andas efterföljd kom även metr. Pitirim (vars far var präst, "försvunnen" under Stalins 1930-tal) att verka - att försöka göra det som var möjligt att göra inom systemet, hellre än att misslyckas med sådant som ändå var omöjligt.
      Jag har svårt att kritisera eller döma - att bli martyr är något man kan välja för egen del, inte föreskriva för andra. Den historiska forskningen kommer nog att ge oss sin dom över detta, när vi fått skeendet mer på distans.

      /Paul

      Radera
  4. Den kyrkopolitiskt rättänkande Kyrkans Tidning har inte särskilt högt i tak och ger sällan utrymme för annat än budskapet att allt är väl. Bedövande tråkig bladska med andra ord. Som tur är tillhandahåller BloggarDag mer kyrkliga nyheter och härligt vassa analyser av kyrkliga förhållanden än hela redaktionen på Kyrkans tidning. Hur kan det komma sig?

    SvaraRadera
  5. Biörn Fjärstedt10 oktober 2012 15:26

    En mycket insiktsfull ortodox teolog sa till mig på frågan hur vi skall komma ur det läge vi hamnat i: det kan komma en ny ärkebiskop. Konstantinopel var en tid helt dominerat av arianerna, men så valdes överraskande en patriark som kom att vända utvecklingen i annan riktning

    SvaraRadera
    Svar
    1. Patriarken som var med när det vände, heter Gregorios, ofta lite felaktigt kallad "av Nazianzos" (det var hans pappa som var biskop där, och han biträdde sin far i de hierarkiska sysslorna)
      Det var inte en överraskning att han blev patriark, utan en följd av att arian-vännen Valens 378 stupat mot goterna vid Adrianopel och spanjoren Theodosius, som var ortodox nicenare, kallades in för att rädda situationen i östra rikshalvan. När detta blev känt, bad de ortodoxa biskoparna Gregorios att komma till Konstantinopel för att förbereda "die Wende" vilket han bla. gjorde med de berömda "Fem teologiska talen", som man ska införskaffa från Artos och läsa. Kvaliteten på hans teologiska insats var sådan, att han fick titeln "Teologen2, som han delar med Evangelisten Johannes och Simeon den Nye Teologen sjuhundra år senare) Hans lilla nicenska motkatedral med det vackra namnet Anastatsis -Uppståndelsen- vaktades efter några otäcka arianska attacker (där en biskop dödades och Gregorios själv blev skadad) av biffiga koptiska sjömän, tills Theodosius marscherat in stan och den arianske biskopen Demophilos packade och flyttade-han ville inte övergå till den nicenska tron. fm

      Radera
  6. Det skulle vara intressant att se vad Kyrkans Tidning svarar på detta. och då både hos Bloggardag men också i tidningen. Både internetupplagan och paaerstidningen.
    Sven-Åke Nilsson

    SvaraRadera